Gårdshunden och de svenska högtiderna.
I såväl kynologiska som paranormala sammanhang diskuteras ofta frågan om den dansk-svenska gårdshundens existentiella status. Alltså: är gårdshunden en inbillning, en manifestation från en annan dimension eller en vanlig simpel bonnhunn?
Pelleskopet undandrar sig i vanlig ordning inga granskande uppdrag utan har sökt bringa begreppen i någon ordning.
Med risk för den egna livhanken sökte Pelleskopet på bild fånga vad som angavs vara en Gårdshund. Studium av bildmaterialet ger vid handen att detta EJ kan sägas vara en faktisk Canis Familiaris då den saknar konturer.
Med speciell s.k. Ghostbuster-optik lyckades Pelleskopet avbilda väsendet, trots dess uppenbara försök att undkomma. Det övre vänstra, vita utsprånget torde kunna identifieras såsom varande en bakre extremitet, ett s.k. bakben. Detta utsprångs väsentliga uppgift förefaller vara att med fjäderverkan katapultera varelsen i rätt vinkel till en väsentligen horisontell yta som utgör dess rörelsebas.
Vi ser här återigen det vänstra övre utsprånget, samt även en antydan till ytterligare några utsprång. Varelsen, om det rör sig om en sådan, förefaller äga 5 à 6 sådana utsprång, även betecknade Fjädrande Organ.
En stackars vilseförd kvinna har utsetts som värdorgan av Gårdshunden och bringats att föreställa sig denna som ett s.k. husdjur, en Tamhund. Bilden ovan torde med all önsvärd tydlighet visa Gårdshundens ektoplasmiska tillstånd, enär Kvinnan är fullt synlig och uppenbarligen mycket konkret, medan Gårdshunden fortfarande skönjes mest som en skuggfigur.
Bilden ovan får hävdas vara det slutgiltiga beviset: iförd ett Plagg blir Skepnaden plötsligt synlig. Att jämföra med de många Spöken och Gastar som hemsöker våra hem och boningar - synliga enbart då de är höljda i sin svepning, det så väsenliga "lakanet".
Pelleskopets granskning ger alltså vid handen att den dansk-svenska gårdshunden är ett Andeväsen och närmare bestämt ett Spöke, ett med tämligen vassa tänder kan Pelleskopet intyga.
Vårt dilemma nu: skall den arma Kvinna som har tagit Spöket omhand bringas att inse sitt misstag?
Eller skall Kvinnan få fortleva i sin villfarelse, och måhända sluta sina dagar som Spökmat?
Pelleskopet drar sig tillbaka för att dryfta denna fråga i en Internationell Panel (innefattande en kines, en australier, en tysk, en fransk och kanske Bellman) och återkommer så snart ev. enighet har nåtts.
Kanske till jul.
Pelleskopet undandrar sig i vanlig ordning inga granskande uppdrag utan har sökt bringa begreppen i någon ordning.
Med risk för den egna livhanken sökte Pelleskopet på bild fånga vad som angavs vara en Gårdshund. Studium av bildmaterialet ger vid handen att detta EJ kan sägas vara en faktisk Canis Familiaris då den saknar konturer.
Med speciell s.k. Ghostbuster-optik lyckades Pelleskopet avbilda väsendet, trots dess uppenbara försök att undkomma. Det övre vänstra, vita utsprånget torde kunna identifieras såsom varande en bakre extremitet, ett s.k. bakben. Detta utsprångs väsentliga uppgift förefaller vara att med fjäderverkan katapultera varelsen i rätt vinkel till en väsentligen horisontell yta som utgör dess rörelsebas.
Vi ser här återigen det vänstra övre utsprånget, samt även en antydan till ytterligare några utsprång. Varelsen, om det rör sig om en sådan, förefaller äga 5 à 6 sådana utsprång, även betecknade Fjädrande Organ.
En stackars vilseförd kvinna har utsetts som värdorgan av Gårdshunden och bringats att föreställa sig denna som ett s.k. husdjur, en Tamhund. Bilden ovan torde med all önsvärd tydlighet visa Gårdshundens ektoplasmiska tillstånd, enär Kvinnan är fullt synlig och uppenbarligen mycket konkret, medan Gårdshunden fortfarande skönjes mest som en skuggfigur.
Bilden ovan får hävdas vara det slutgiltiga beviset: iförd ett Plagg blir Skepnaden plötsligt synlig. Att jämföra med de många Spöken och Gastar som hemsöker våra hem och boningar - synliga enbart då de är höljda i sin svepning, det så väsenliga "lakanet".
Pelleskopets granskning ger alltså vid handen att den dansk-svenska gårdshunden är ett Andeväsen och närmare bestämt ett Spöke, ett med tämligen vassa tänder kan Pelleskopet intyga.
Vårt dilemma nu: skall den arma Kvinna som har tagit Spöket omhand bringas att inse sitt misstag?
Eller skall Kvinnan få fortleva i sin villfarelse, och måhända sluta sina dagar som Spökmat?
Pelleskopet drar sig tillbaka för att dryfta denna fråga i en Internationell Panel (innefattande en kines, en australier, en tysk, en fransk och kanske Bellman) och återkommer så snart ev. enighet har nåtts.
Kanske till jul.