Tur med vädret!
Idag var det mörkt, oggigt och blött; hela förmiddagen blåste och regnade bort.
Mitt på dagen kände jag att vi MÅSTE ta en ordentlig promenad, så då gjorde vi det - och himlen blev gladblå med snälla moln och en värmande sol!
Vi tog det så lugnt och fint och hade en massa stillsamma hyss för oss, så promenadvägen som brukar ta en knapp timme tog nästan två. Ganska mycket godis gick det åt, förstås.
Har man en hel liten flock kan man träna sittande i grupp. Ganska svårt för vissa. Och en del har förstås myror i rumpan, i vanlig ordning.
Matte är långt långt borta och ser mickaboerna bara som små prickar vid horisonten. Nästan.
SEN blir det inkallning av!!
Dags för nästa skojiga, men svåra, lek:
Parkering av tre luddbollar. Jazz ser som vanligt ut som han inte känner oss övriga, i synnerhet inte matten.
Dags att ropa in hund nr 1, men bara ett litet stycke. Svårigheten är dels att få enbart den avsedda rackan att närma sig, dels att få sagda buse att stanna igen innan han har hunnit ända fram.
Yingens tur att komma fram en bit.
Tigger får komma fram en liten bit...
Och så en liten bit till!
Den här övningen är banne mig lika jobbig för matten som för hundarna, för jag får ta det så nätt, så nätt. Inget hurtigt hojande "Jazz kom!" eller så, utan bara namnet på en hund, litet stillsamt, och så ett försiktigt "häråt". Man vill inte ha för mycket fart för då kan Ying och Jazz inte hejda sig igen innan de har kommit ända fram, och dessutom kan de dra nån annan med sig. Tigger är förstås klart bäst på denna övning - inkallning med ställande har gjort sitt till!
Jazzens tur igen. Alltid med bortvänd blick - kameran GLOR på honom, tycker han!!
Yings tur, men här började det gå litet för hastigt, så matte måste ta några steg fram och stoppa framrusningen.
Nu är det Yings tur att tycka att matten kan lugna sig litet.
Äntligen fick Tigern komma ända fram!!
Ying och Jazz bidar sin tid. Vem ska få springa först?
Det blev Jazz!! Ying demonstrerar genom att lägga sig ner och säga att han för sin del, han sk*ter i det här!!
-Stå där och hojta du! säger Ying. -Jag för min del ligger bra här!
Men sen kom han förstås, och var ganska yster.
Den där övningen är faktiskt så pass jobbig att vi måste slå oss ner och tänka över våra synder en stund. Sen lekte vi stillsamma lekar, som att rulla runt (även matten), trampa på stället, snurra och litet sånt.
Sånt gillar Jazz! Och jag gillar att jag för en enda gångs skull lyckades fånga hans glada min på bild! Den här minen har han faktiskt oftast när vi gör nåt - men den försvinner så fort kameran kommer fram!
När jag har hållit på och duttlat en stund med Jazz blir Tigg litet ifrån sig: -Vill du se att jag kan sitta vackert, matte? Vill du se det? Vill du se att jag kan sitta vackert? Vill du det?
Så klart att jag vill se det. Och jag är till och med villig att betala litet för det.
Sen gick vi hem, nöjda och belåtna.
Och när vi hade kommit in började det regna och blåsa och till och med åska.
Så nog hade vi tur med vädret, alltid!
Mitt på dagen kände jag att vi MÅSTE ta en ordentlig promenad, så då gjorde vi det - och himlen blev gladblå med snälla moln och en värmande sol!
Vi tog det så lugnt och fint och hade en massa stillsamma hyss för oss, så promenadvägen som brukar ta en knapp timme tog nästan två. Ganska mycket godis gick det åt, förstås.
Har man en hel liten flock kan man träna sittande i grupp. Ganska svårt för vissa. Och en del har förstås myror i rumpan, i vanlig ordning.
Matte är långt långt borta och ser mickaboerna bara som små prickar vid horisonten. Nästan.
SEN blir det inkallning av!!
Dags för nästa skojiga, men svåra, lek:
Parkering av tre luddbollar. Jazz ser som vanligt ut som han inte känner oss övriga, i synnerhet inte matten.
Dags att ropa in hund nr 1, men bara ett litet stycke. Svårigheten är dels att få enbart den avsedda rackan att närma sig, dels att få sagda buse att stanna igen innan han har hunnit ända fram.
Yingens tur att komma fram en bit.
Tigger får komma fram en liten bit...
Och så en liten bit till!
Den här övningen är banne mig lika jobbig för matten som för hundarna, för jag får ta det så nätt, så nätt. Inget hurtigt hojande "Jazz kom!" eller så, utan bara namnet på en hund, litet stillsamt, och så ett försiktigt "häråt". Man vill inte ha för mycket fart för då kan Ying och Jazz inte hejda sig igen innan de har kommit ända fram, och dessutom kan de dra nån annan med sig. Tigger är förstås klart bäst på denna övning - inkallning med ställande har gjort sitt till!
Jazzens tur igen. Alltid med bortvänd blick - kameran GLOR på honom, tycker han!!
Yings tur, men här började det gå litet för hastigt, så matte måste ta några steg fram och stoppa framrusningen.
Nu är det Yings tur att tycka att matten kan lugna sig litet.
Äntligen fick Tigern komma ända fram!!
Ying och Jazz bidar sin tid. Vem ska få springa först?
Det blev Jazz!! Ying demonstrerar genom att lägga sig ner och säga att han för sin del, han sk*ter i det här!!
-Stå där och hojta du! säger Ying. -Jag för min del ligger bra här!
Men sen kom han förstås, och var ganska yster.
Den där övningen är faktiskt så pass jobbig att vi måste slå oss ner och tänka över våra synder en stund. Sen lekte vi stillsamma lekar, som att rulla runt (även matten), trampa på stället, snurra och litet sånt.
Sånt gillar Jazz! Och jag gillar att jag för en enda gångs skull lyckades fånga hans glada min på bild! Den här minen har han faktiskt oftast när vi gör nåt - men den försvinner så fort kameran kommer fram!
När jag har hållit på och duttlat en stund med Jazz blir Tigg litet ifrån sig: -Vill du se att jag kan sitta vackert, matte? Vill du se det? Vill du se att jag kan sitta vackert? Vill du det?
Så klart att jag vill se det. Och jag är till och med villig att betala litet för det.
Sen gick vi hem, nöjda och belåtna.
Och när vi hade kommit in började det regna och blåsa och till och med åska.
Så nog hade vi tur med vädret, alltid!