Rejälare grejer!
Idag på allra sista stumpen innan vi kom fram till skogen träffade vi en liten mus, eller kanske en sork.
Det kan ha varit en sån här:
Alltså en skogsmus.
Men jag tror nästan mera på en sån här:
Vilket alltså är en skogssork. Mitt exemplar såg mera ut som den, men skogssork låter så liksom exklusivt, tycker jag. Som en rar planta.
I alla fall gjorde den sig ingen större brådska, den travade över vägen och började inspektera något alldeles i gräskanten.
Jag har ju två hundar av råttjagarras och greps omedelbart av nyfikenhet - hur pass "på" är de, när det gäller såna här små slinkiga slaniga musdjur?
Så med Jazz och Tigger i korta koppel visade jag på det lilla pyret som hölls med sitt i gräset.
Inget intresse.
Jag fick peka och riktigt presentera min nyfunne vän för småhundarna, men reaktionen blev inte så där väldigt rovdjurslik.
Jazz sa: -Jaja, fin blomma, nu går vi till skogen! (Han tycker att jag är för nedra tråkig som alltid ska sitta och titta på blommor, eller plocka blommor, eller lukta på blommor. Heeeelt onödigt, säger Jazz.)
Tigger däremot satte sig på sin rumpa och tittade ganska ingående på musen/sorken, eftersom det tydligen var vad matten ville. Han vickade så där rart och fundersamt på huvudet från sida till sida och såg verkligen ut som en liten fältbiolog i examinations- och artbestämningstagen. -Kanske det är en liten grrrroda? sa han sen litet eftertänksamt och pussade mig på näsan.
Och därmed var vi liksom färdiga med den delen av vår promenad.
Ying märkte inte ens att det kröp något i gräset. -Mot Sherwoodskogen! ekar hans fältrop så fort man går åt det hållet.
Sen tog vi en ganska lång promenad, till större delen och alldeles oavsiktligt i alldeles obanad terräng för jag råkade liksom bli litet överentusiastisk när det gällde liljekonvaljeplockning. Inne i djupa skuggorna hittade jag så fina och liksom saftiga exemplar, mjälla skulle jag vilja säga, så jag kunde inte riktigt få styr på mig själv.
Det är faktiskt en ganska god träning för hundar det också - att först ta sig fram över och under och genom och runt i värsta morasen och stenrösena och sedan bara VARA. Alldeles stilla, mitt i viltstråken och med myggorna inande runt och in i öronen.
Jag hörde faktiskt en röst höjas för att matten skulle lämnas kvar med sina larviga blommor så skulle "karlarna" (jojo! ett spydigt leende sprider sig över min fysionomi) ge sig ut på viktigare uppdrag, dvs. älgjakt. Det hördes dock tydligt på uttalet (lallviga blommol) att det var Ying som yttrade sig, och hans manschauvinistiska "lustigheter" tar jag inte längre någon notis om.
Fast jag ska nog kalla honom Ying GW Persson ibland, som en liten pik.
Hur som helst - som mus- eller sorkhundar ger jag inte mycket för Jazz och Tigger. Själva säger de att deras expertis är bortkastad på sånt småvilt - de kräver rejälare grejer för att träda i aktion.
Ying säger: -Baddå?
Det kan ha varit en sån här:
Alltså en skogsmus.
Men jag tror nästan mera på en sån här:
Vilket alltså är en skogssork. Mitt exemplar såg mera ut som den, men skogssork låter så liksom exklusivt, tycker jag. Som en rar planta.
I alla fall gjorde den sig ingen större brådska, den travade över vägen och började inspektera något alldeles i gräskanten.
Jag har ju två hundar av råttjagarras och greps omedelbart av nyfikenhet - hur pass "på" är de, när det gäller såna här små slinkiga slaniga musdjur?
Så med Jazz och Tigger i korta koppel visade jag på det lilla pyret som hölls med sitt i gräset.
Inget intresse.
Jag fick peka och riktigt presentera min nyfunne vän för småhundarna, men reaktionen blev inte så där väldigt rovdjurslik.
Jazz sa: -Jaja, fin blomma, nu går vi till skogen! (Han tycker att jag är för nedra tråkig som alltid ska sitta och titta på blommor, eller plocka blommor, eller lukta på blommor. Heeeelt onödigt, säger Jazz.)
Tigger däremot satte sig på sin rumpa och tittade ganska ingående på musen/sorken, eftersom det tydligen var vad matten ville. Han vickade så där rart och fundersamt på huvudet från sida till sida och såg verkligen ut som en liten fältbiolog i examinations- och artbestämningstagen. -Kanske det är en liten grrrroda? sa han sen litet eftertänksamt och pussade mig på näsan.
Och därmed var vi liksom färdiga med den delen av vår promenad.
Ying märkte inte ens att det kröp något i gräset. -Mot Sherwoodskogen! ekar hans fältrop så fort man går åt det hållet.
Sen tog vi en ganska lång promenad, till större delen och alldeles oavsiktligt i alldeles obanad terräng för jag råkade liksom bli litet överentusiastisk när det gällde liljekonvaljeplockning. Inne i djupa skuggorna hittade jag så fina och liksom saftiga exemplar, mjälla skulle jag vilja säga, så jag kunde inte riktigt få styr på mig själv.
Det är faktiskt en ganska god träning för hundar det också - att först ta sig fram över och under och genom och runt i värsta morasen och stenrösena och sedan bara VARA. Alldeles stilla, mitt i viltstråken och med myggorna inande runt och in i öronen.
Jag hörde faktiskt en röst höjas för att matten skulle lämnas kvar med sina larviga blommor så skulle "karlarna" (jojo! ett spydigt leende sprider sig över min fysionomi) ge sig ut på viktigare uppdrag, dvs. älgjakt. Det hördes dock tydligt på uttalet (lallviga blommol) att det var Ying som yttrade sig, och hans manschauvinistiska "lustigheter" tar jag inte längre någon notis om.
Fast jag ska nog kalla honom Ying GW Persson ibland, som en liten pik.
Hur som helst - som mus- eller sorkhundar ger jag inte mycket för Jazz och Tigger. Själva säger de att deras expertis är bortkastad på sånt småvilt - de kräver rejälare grejer för att träda i aktion.
Ying säger: -Baddå?