Båtsman, tillförordnad staffe
Kalla mig Kajsa, alltså Warg. Hon som (inte) sa: Man tager vad man haver.
Man har ju brist på staffe, så man försöker fylla tomrummet med annan hund.
Annan hund gives icke, så man tager vad man haver: man haver Pudel.
Olsson haver man.
Lille herr O, kallad nästan allting - Olle Olsson Hagalund, Mutts Olsson, Olle Puh, Lille Puh, Ollebadolle, Olof Skötkonung - han får balansera flocken och hänga med som fjärdeman på våra promenader. Vi stjäl honom när hans matte inte är på sin vakt.
Idag fick the Poodle följa med på tvåtimmars skogspromenad, med hittande av typ Världens Svamparellställe! Å boj. Jag som hade lovat mig själv att inte komma hem med flera orangea svampar föll genast i farstun och plockade ett par b*jspåsar fulla. (Som tur var är Äldsta Barnet hemma och hon har slukat åtteminstone några av svamparna. Annars brukar de bara ligga i sin påse ett par dagar och sedan hamna i en mullpåse fvb till soptunnan.)
Ying ville som vanligt fixa en stek till svampen och fick också mycket riktigt korn på en älgbuse som stod och bligade i en glänta. Oj, den där Ying! Han vrålar och kastar sig i kopplet så matten nästan inte kan hålla fast. Jazz och Tigg är inte svårövertalade - Tigg har blivit värsta älgdödaren. (Så länge han har koppel på sig...) Matten nästan låg bakåt i luften, hängande i kopplen.
Men Olle gick mest och såg fransysk ut på vanligt sätt, han är liksom så pimpinett och Gustav III-lik. Han lyfter på benen som om han drömde om en karriär vid baletten och tycker egentligen inte alls om att gå i hemska Skogen. Med Barr!!
I alla fall - grupptrycket!! Grupptrycket föll över Olle som - tja, jag vet inte som vad, men Olle är i alla fall inte den som är den. Han harklade sig, dansade fram på långa, smala ben till i jämnbredd med Ying, som oavbrutet vrålade och såg rabiat ut.
-Ähum, sa Olle och såg sig om. -Nåja. Vov vov, då. Hrrm.
Och det, det var allt Olles debut som jakthund, det.
Olle lägger sig, och sen lägger han hur graciöst som helst det ena frambenet över det andra. Det ser ut som CANICHE låter.
I alla fall: när Mellersta Mellanbarnet upptäckte att jag - ånyo - hade Stulit Hennes Pudel, då utbröt förstås i hemmet ett nedra liv. Sammanfattningsvis "Teddy och Freddy har tagit Båtsman med sig ut på skäret!!".
Man har ju brist på staffe, så man försöker fylla tomrummet med annan hund.
Annan hund gives icke, så man tager vad man haver: man haver Pudel.
Olsson haver man.
Lille herr O, kallad nästan allting - Olle Olsson Hagalund, Mutts Olsson, Olle Puh, Lille Puh, Ollebadolle, Olof Skötkonung - han får balansera flocken och hänga med som fjärdeman på våra promenader. Vi stjäl honom när hans matte inte är på sin vakt.
Idag fick the Poodle följa med på tvåtimmars skogspromenad, med hittande av typ Världens Svamparellställe! Å boj. Jag som hade lovat mig själv att inte komma hem med flera orangea svampar föll genast i farstun och plockade ett par b*jspåsar fulla. (Som tur var är Äldsta Barnet hemma och hon har slukat åtteminstone några av svamparna. Annars brukar de bara ligga i sin påse ett par dagar och sedan hamna i en mullpåse fvb till soptunnan.)
Ying ville som vanligt fixa en stek till svampen och fick också mycket riktigt korn på en älgbuse som stod och bligade i en glänta. Oj, den där Ying! Han vrålar och kastar sig i kopplet så matten nästan inte kan hålla fast. Jazz och Tigg är inte svårövertalade - Tigg har blivit värsta älgdödaren. (Så länge han har koppel på sig...) Matten nästan låg bakåt i luften, hängande i kopplen.
Men Olle gick mest och såg fransysk ut på vanligt sätt, han är liksom så pimpinett och Gustav III-lik. Han lyfter på benen som om han drömde om en karriär vid baletten och tycker egentligen inte alls om att gå i hemska Skogen. Med Barr!!
I alla fall - grupptrycket!! Grupptrycket föll över Olle som - tja, jag vet inte som vad, men Olle är i alla fall inte den som är den. Han harklade sig, dansade fram på långa, smala ben till i jämnbredd med Ying, som oavbrutet vrålade och såg rabiat ut.
-Ähum, sa Olle och såg sig om. -Nåja. Vov vov, då. Hrrm.
Och det, det var allt Olles debut som jakthund, det.
Olle lägger sig, och sen lägger han hur graciöst som helst det ena frambenet över det andra. Det ser ut som CANICHE låter.
I alla fall: när Mellersta Mellanbarnet upptäckte att jag - ånyo - hade Stulit Hennes Pudel, då utbröt förstås i hemmet ett nedra liv. Sammanfattningsvis "Teddy och Freddy har tagit Båtsman med sig ut på skäret!!".