Ja må den leva!!
Le Petit Prince, le shar-peï, le meilleur de all världens hundar!! Ying! Han fyller 5 år idag!!
Mammas lilla nussegrisen som sa: -Nejnejnej ta inte mej!! när vi kom för att hämta honom. Och så visade han med iver på sin bror samt undanstack sig själv under en soffa.
Lillpingisen!!
Han har fått morgonpromenad och eftermiddagspromenad med mig och brorsorna och lunchpromenad med mellersta mellanbarnet och dess Olsson. Tre promenader på sammanlagt dryga fyra timmar.
Förhoppningsvis kan jag lura ut dess husse på en sista ensampromenad med bara Ying också.
Husse och Ying tar såna typiska-för-dom-promenader: Ying får lukta på allt han vill, hur länge han vill.
Och medge att det vore snyggt med fem timmars promenerande på femårsdagen!
På eftermiddagspromenaden gjorde vi en liten liten pytteliten uppletanderuta, i vilken jag efter tramptramptrampande runtruntrunt undanstack två ganska små pinnar, vanliga skogspinnar.
Först fick Jazz leta - det krävde han!! Hopp och yl och: -jag först, jag först, jag får först!!!!!
Ut och snoka och leta och leta och hela ansiktet uppsprucket i ett jätteflin. Men några pinnar upphittas inte. Det är nämligen så att Jazzens först påkopplade sinne vid uppletande och slikt är synen. Därför hittar han bollar, mjukdjur, handskar och gamla strumpor utomordentligt snabbt i skogen. Han använder sitt sinne för vad som är rimligt och vad som kan förväntas finnas i en skog.
Vilken ska bort? liksom.
Och när då matten har stoppat dit vanliga anonyma skogspinnar blir det svårt.
Dessutom är det väldigt svårt att känna några dofter om man gapskrattar. Prova själv!
Det får allt vara en rejäl lukt det!
Men efter ett tag kommer han ihåg hur man gjorde och sen gör han det. Och han gör det mycket väl, och mycket glatt.
Näste man ut var Ying.
Enligt en fransk sida (jag ska leta rätt på den och lägga ut länken, för annars kommer ingen att tro mig!) har det vid intelligenstester visat sig att sharpei hör till de allra allra mest intelligenta hundarna!!! Hmmm. Å andra sidan har de ju, mig veterligt, inte testat just precis Ying.
Ying stack ut i rutan och såg ytterst tveksam ut - tills han så där 50 meter bort i skogen fick korn på en orienterare.
Den sprang han bort och hittade. Dessbättre var det ingen hundrädd orienterare.
Han verkade rent av litet glad att bli hittad, trots förekomsten av kompass och skogssmattens ringa omfång.
Sen hjälpte jag Ying att hitta pinnarna - löjligt, sa Ying. Om du slänger ut pinnar i skogen och dessutom vet var de ligger - varför ska jag då springa ut och hämta dem åt dig? Gnorf.
Det är som sagt nyttigt att byta perspektiv ibland.
Sist fick Tigg leta, men då gömde jag svårare förstås.
Det gick fort och bra ändå. Och glatt.
Och så fick Jazz en omgång till, för att han skrattade så.
Mammas lilla nussegrisen som sa: -Nejnejnej ta inte mej!! när vi kom för att hämta honom. Och så visade han med iver på sin bror samt undanstack sig själv under en soffa.
Lillpingisen!!
Han har fått morgonpromenad och eftermiddagspromenad med mig och brorsorna och lunchpromenad med mellersta mellanbarnet och dess Olsson. Tre promenader på sammanlagt dryga fyra timmar.
Förhoppningsvis kan jag lura ut dess husse på en sista ensampromenad med bara Ying också.
Husse och Ying tar såna typiska-för-dom-promenader: Ying får lukta på allt han vill, hur länge han vill.
Och medge att det vore snyggt med fem timmars promenerande på femårsdagen!
På eftermiddagspromenaden gjorde vi en liten liten pytteliten uppletanderuta, i vilken jag efter tramptramptrampande runtruntrunt undanstack två ganska små pinnar, vanliga skogspinnar.
Först fick Jazz leta - det krävde han!! Hopp och yl och: -jag först, jag först, jag får först!!!!!
Ut och snoka och leta och leta och hela ansiktet uppsprucket i ett jätteflin. Men några pinnar upphittas inte. Det är nämligen så att Jazzens först påkopplade sinne vid uppletande och slikt är synen. Därför hittar han bollar, mjukdjur, handskar och gamla strumpor utomordentligt snabbt i skogen. Han använder sitt sinne för vad som är rimligt och vad som kan förväntas finnas i en skog.
Vilken ska bort? liksom.
Och när då matten har stoppat dit vanliga anonyma skogspinnar blir det svårt.
Dessutom är det väldigt svårt att känna några dofter om man gapskrattar. Prova själv!
Det får allt vara en rejäl lukt det!
Men efter ett tag kommer han ihåg hur man gjorde och sen gör han det. Och han gör det mycket väl, och mycket glatt.
Näste man ut var Ying.
Enligt en fransk sida (jag ska leta rätt på den och lägga ut länken, för annars kommer ingen att tro mig!) har det vid intelligenstester visat sig att sharpei hör till de allra allra mest intelligenta hundarna!!! Hmmm. Å andra sidan har de ju, mig veterligt, inte testat just precis Ying.
Ying stack ut i rutan och såg ytterst tveksam ut - tills han så där 50 meter bort i skogen fick korn på en orienterare.
Den sprang han bort och hittade. Dessbättre var det ingen hundrädd orienterare.
Han verkade rent av litet glad att bli hittad, trots förekomsten av kompass och skogssmattens ringa omfång.
Sen hjälpte jag Ying att hitta pinnarna - löjligt, sa Ying. Om du slänger ut pinnar i skogen och dessutom vet var de ligger - varför ska jag då springa ut och hämta dem åt dig? Gnorf.
Det är som sagt nyttigt att byta perspektiv ibland.
Sist fick Tigg leta, men då gömde jag svårare förstås.
Det gick fort och bra ändå. Och glatt.
Och så fick Jazz en omgång till, för att han skrattade så.