Släpp!
Jag har en kusin som har en sheltie.
Egentligen är jag inte förtjust i såna. Alltså shelties, inte kusiner.
Därför att dessa, fortfarande sheltiesarna, bara skäller och far runt på agilitybanorna.
Fast egentligen, när jag tänker rätt på saken, är det sheltiemattarna jag har litet svårt för. Ofta medelålders kvinnor som skriker mer än hundarna skäller, tycker att livet står och faller med ev. framgångar på agilityplanen och oftast omger sig av stora skaror av likasinnade. Alltså: flockvis förekomst av klimakterietanter med bjäbbiga luddbollar.
Jag är rädd sheltietanter, för att uttrycka det på norrländska.
Se där, en liten fördom.
Nu har jag en känsla av att kusinen i fråga inte är nån skrikig agilitytant, och hunden är en utomordentligt vacker ung man, se nedan:
clipped from nillasdagar.blogg.se
(Bilden helt fräckt norpad från kusinens blogg).
Men OJ, vad jag kom ur kurs nu då!
Alltså, saken är den att kusinen och Harry, se ovan, ska deltaga i SHELTIE-SLÄPP.
Visst låter det ganska förtjusande? (I alla fall om alla sheltiesarna ser ut som Harry, och inte är brandgula, vilket brukar vara fallet)
Det vore trevligt med flera sorters hundsläpp.
Jack Russell-släpp till exempel, det skulle kunna vara tämligen underbart.
Eller hemskt.
Ett dvärgpinscher-släpp skulle säkert innebära en himla massa rumpknuffande! Även pinschrar, alltså de som tidigare hette mellanpinscher, "bumpar" rätt bra har jag lagt märke till. Undrar hur det är med dobermann.
Ett pudelsläpp skulle kunna innebära att man fick med sig vilken pudel som helst hem, för ingen människa kan se skillnad på pudlar, om de har samma färg!
Men en sak vill jag ha sagt: om man genomför en sån där övning med pejer, alltså släpper en hel massa såna ihop i nån fårhage (minus får) eller nåt sånt, då heter det faktiskt INTE pejsläpp.
Nä, för det heter HJÄRN-SLÄPP!!
Egentligen är jag inte förtjust i såna. Alltså shelties, inte kusiner.
Därför att dessa, fortfarande sheltiesarna, bara skäller och far runt på agilitybanorna.
Fast egentligen, när jag tänker rätt på saken, är det sheltiemattarna jag har litet svårt för. Ofta medelålders kvinnor som skriker mer än hundarna skäller, tycker att livet står och faller med ev. framgångar på agilityplanen och oftast omger sig av stora skaror av likasinnade. Alltså: flockvis förekomst av klimakterietanter med bjäbbiga luddbollar.
Jag är rädd sheltietanter, för att uttrycka det på norrländska.
Se där, en liten fördom.
Nu har jag en känsla av att kusinen i fråga inte är nån skrikig agilitytant, och hunden är en utomordentligt vacker ung man, se nedan:
 |
(Bilden helt fräckt norpad från kusinens blogg).
Men OJ, vad jag kom ur kurs nu då!
Alltså, saken är den att kusinen och Harry, se ovan, ska deltaga i SHELTIE-SLÄPP.
Visst låter det ganska förtjusande? (I alla fall om alla sheltiesarna ser ut som Harry, och inte är brandgula, vilket brukar vara fallet)
Det vore trevligt med flera sorters hundsläpp.
Jack Russell-släpp till exempel, det skulle kunna vara tämligen underbart.
Eller hemskt.
Ett dvärgpinscher-släpp skulle säkert innebära en himla massa rumpknuffande! Även pinschrar, alltså de som tidigare hette mellanpinscher, "bumpar" rätt bra har jag lagt märke till. Undrar hur det är med dobermann.
Ett pudelsläpp skulle kunna innebära att man fick med sig vilken pudel som helst hem, för ingen människa kan se skillnad på pudlar, om de har samma färg!
Men en sak vill jag ha sagt: om man genomför en sån där övning med pejer, alltså släpper en hel massa såna ihop i nån fårhage (minus får) eller nåt sånt, då heter det faktiskt INTE pejsläpp.
Nä, för det heter HJÄRN-SLÄPP!!