Pelleskop-livet

Jag försöker kommunicera med hundarna, alltså så där som djurkommunikatörer gör.
Jag har inhämtat nödvändiga uppgifter om hur det skall gå till - på nätet kan man hitta ALLT, vet ni!

Men jag undrar jag - det kanske skulle vara bättre att lyssna till några mera obekanta djur. För jag VET ju vad mina säger.
Jazz börjar varje morgon med att säga: -Nä nu J*VLAR!! Bara för att, liksom. Och så sprakar det om honom, precis som om en nytänd brasa.
Sprakar och knastrar.
-Vet du - jag är litet hungrig jag! säger Tigger med liksom oskyldigt barnaögdsblå och troskyldig stämma. Han låter liter förvånad också, konstigt nog.
Och i och för sig är det ju litet förvånansvärt hur han alltid kan vara hungrig, den hunden. Den käre lille hunden!
Och så Ying då. Han säger: -Gnorf.
Förut trodde jag att gnorf kunde översättas, men så enkelt är det inte.
Det är enklare än så: gnorf betyder GNORF.
I familjen har vi börjat använda ordet gnorf i människospråket också, det är en synnerligen användbar vokabel som kan användas på framgångsrikt sätt i en mängd olika sammanhang.
I synnerhet Minsta Barnet kan uttrycka den rätta gnorf-stämningen.
Hon kan till och med SE UT som gnorf och för detta utses hon härmed till hederspej. Rynkigheten är inte optimal än men hon är utvecklingsbar.

Så alltså - andra djur.
Igår provade jag med en gråsparv och tyckte faktiskt att jag fick kontakt. Jag tror hon var maka och mor precis som jag själv, litet sliten och småförkyld så där.
Vi satt och bligade på varandra och det kändes rätt kafferepsaktigt tills en vrång pilfink kom sprättande och krävde att få matbubblan påfylld.
Nu sen det blev vår (eller sommar) har fåglarna blivit som tokiga i fågelmatskulan - ideligen, ideligen måste vi fylla på den.
En dag var kulan fullsatt av två pilfinkar och ovanpå satt en rasande blåmes och stampade med fötterna. Blåmesar = bevingade jack russels. Varning.

Den där fågelautomaten som jag har är faktskt till stor fröjd - inte bara kan jag titta på fåglar utan ävensom kan fåglar titta på mig! De gör faktiskt det - de puffar varandra i sidan med armbågen och säger: -Titta, nu är den där igen. Skräm den inte! och så tittar de pepparkornsögt på mina människoaktiviteter. -Å,vad den är söt! säger nån. -Äh, en sån där gammal rugguggla, säger nån annan. Ibland säger någon: -Är det en annan? och så gnabbas de ett tag om ifall jag är en ny individ eller samma som nyss. Är vi flera i rummet så blir det förstås jubel utanför rutan! Fröna sprätter om näbbarna så det smattrar mot fönstret.

Ett annat problem vid kommunikation med di egne hunddjuren är att den oftast äger rum när det är läggdags - det är först då det är ro nog. Men mina samtalsförsök är visst inte precis så eggande vi för slocknar omedelbart allihopa. Och mitt morgonhumör är inte alldeles av den sorten att nån har lust att tala med mig...

Mina hundar kommer att bli alldeles osorterade och vildvuxna. Precis som prästbarn som alltsomoftast är djävulens avkomma, lärarbarn dricker öl å skoltid och läkarbarn... Nåja, vi nöjer oss med att tre av de lortigaste, osundaste ungar jag nånsin har stött på IRL hade föräldrar som var läkare. Usch, vilka ungar.

Nåja, i natt lyckades jag i alla fall motta och uttyda ett av Tiger utsänt meddelande: -Ligg still för f-n! Och håll tyst!!
Fast det meddelandet fick jag inte, såsom utlovas i insruktionerna, i form av någon mental bild utan fastmera i form av ett par baktassar som med kraft planterades i mitt mellangärde, åtföljda av ett morrfräsigt ljud.
Tigern hade tröttnat på morens hostande och snörvlande.