Om personligheter - hos terrier
Nu när det har varit ganska intensivt på träningsfronten med Tigger och Peppar har jag förstås inte kunnat låta bli att jämföra deras personligheter. Så alla som ger fanken i mina terriers kan sluta läsa NU!
Båda två är de faktiskt väldigt följsamma - ja, inte som en bordercollies eller så förstås utan på terriersätt. Om ni tänker på Tintins Milou - han gör ju litet som han tycker men han har alltid sin fasta punkt hos husse, och hur han än blir instängd eller fylax så lyckas han alltid ta sig tillbaka till husse.
Så är Tiger och Peppar också - mamma! Men de har en massa hyss för sig. Som t.ex. när de gick koppelfria mellan hästhagarna och en häst sprang fram till staketet; raskt kastar de sig ditåt och skriker nåt fult. Men så fort jag hojar till kommer de raskt tillbaka, utan att envisas, hur glada som helst. En minut senare får de syn på en ny häst - samma manöver, samma mattetjoande, samma resultat. De tar liksom egna initiativ hela tiden, och även om de initiativen inte alltid är så riktigt korrekta så gillar jag det ändå. Vill inte ha några robothundar, heller!
Envisa är de förstås båda två - ett nej gäller inte särskilt länge i deras små huvuden. Men det finns ju nåt bra i det också - man kan hålla på och nöta med problemlösning hur länge som helst utan att de ger upp. Det verkar finnas något självbelönande i att det är svårt.
Tiger är emellertid mycket skarpare - han är litet som han ser ut: raggig, ganska "spetsig", ettrig, full-i-fan. Han kan träna hur länge som helst, och belöningarna för träning är inte längre så himla viktiga, han har överfört den känslan till själva träningen. Det är så kul i sig att få gå fot och springa till rutan, osv. Det ska mycket till innan han tappar tempo eller vilja - blir han trött så märks det mest på att han börjar göra ännu mer saker, fast oftast helt fel saker. Studsande bollar och godis är lika bra belöningar för honom, och dragkamp fungerar ibland jättebra, ibland så där.
Peppar tycker mycket om att göra rätt bara för att vara till lags - vardagslydnad är hans bästa gren, han vill så gärna vara en "bra" hund. Tävlingslydnad gillar han mest för belöningarnas skull, och allra mest för att få ha dragkamp om något. Så problemet är att få honom att fokusera på övningen först, för att få belöningen sen. Han vill gärna fokusera på belöningen och hafsa igenom övningen. Men det är förstås en träningsfråga, och inte minst är det jag som inte riktigt kan hantera det där. Godis är en halvdan belöning för honom, men fungerar hyfsat när han måste lugna ner sig. Jag ska gå en kurs i tävlingslydnad (igen!) och det lutar åt att Peppar får vara med den här gången, just för att jag ska få tips om hur jag ska få igång honom - han "slocknar" ganska fort.
Nu har jag läst en del om hur man reglerar sin hunds "speed"-nivå, eller arousal som det heter på etologisvenska. Att den nivån fastläggs under de första sex månaderna. Och efter finfina Nero, som aktiverades in absurdum under sitt första år och blev tokspeedad, så satsade jag på att bara dämpa Peppar under åtminstone ett halvår... På sätt och vis tror jag att det var bra, för han är en stressig sort och mår nog bra av att kunna tagga ner så fullständigt, men träningsmässigt gjorde det saken litet lurigare.
Nu slogs jag av en tanke - tänk om man resonerade likadant med ungar som med hundar! Det här barnet ska bli ett elitistiskt tävlingsbarn, henne måste vi höja aktivitetsnivån på. Och den här ungen måste vara himla lugn, för han ska bara sitta stilla på en läktare och titta på när syrran tävlar och sen ska han bli hemma-man så han behöver ingen utbildning.
Så smidigt!
Båda två är de faktiskt väldigt följsamma - ja, inte som en bordercollies eller så förstås utan på terriersätt. Om ni tänker på Tintins Milou - han gör ju litet som han tycker men han har alltid sin fasta punkt hos husse, och hur han än blir instängd eller fylax så lyckas han alltid ta sig tillbaka till husse.
Så är Tiger och Peppar också - mamma! Men de har en massa hyss för sig. Som t.ex. när de gick koppelfria mellan hästhagarna och en häst sprang fram till staketet; raskt kastar de sig ditåt och skriker nåt fult. Men så fort jag hojar till kommer de raskt tillbaka, utan att envisas, hur glada som helst. En minut senare får de syn på en ny häst - samma manöver, samma mattetjoande, samma resultat. De tar liksom egna initiativ hela tiden, och även om de initiativen inte alltid är så riktigt korrekta så gillar jag det ändå. Vill inte ha några robothundar, heller!
Envisa är de förstås båda två - ett nej gäller inte särskilt länge i deras små huvuden. Men det finns ju nåt bra i det också - man kan hålla på och nöta med problemlösning hur länge som helst utan att de ger upp. Det verkar finnas något självbelönande i att det är svårt.
Tiger är emellertid mycket skarpare - han är litet som han ser ut: raggig, ganska "spetsig", ettrig, full-i-fan. Han kan träna hur länge som helst, och belöningarna för träning är inte längre så himla viktiga, han har överfört den känslan till själva träningen. Det är så kul i sig att få gå fot och springa till rutan, osv. Det ska mycket till innan han tappar tempo eller vilja - blir han trött så märks det mest på att han börjar göra ännu mer saker, fast oftast helt fel saker. Studsande bollar och godis är lika bra belöningar för honom, och dragkamp fungerar ibland jättebra, ibland så där.
Peppar tycker mycket om att göra rätt bara för att vara till lags - vardagslydnad är hans bästa gren, han vill så gärna vara en "bra" hund. Tävlingslydnad gillar han mest för belöningarnas skull, och allra mest för att få ha dragkamp om något. Så problemet är att få honom att fokusera på övningen först, för att få belöningen sen. Han vill gärna fokusera på belöningen och hafsa igenom övningen. Men det är förstås en träningsfråga, och inte minst är det jag som inte riktigt kan hantera det där. Godis är en halvdan belöning för honom, men fungerar hyfsat när han måste lugna ner sig. Jag ska gå en kurs i tävlingslydnad (igen!) och det lutar åt att Peppar får vara med den här gången, just för att jag ska få tips om hur jag ska få igång honom - han "slocknar" ganska fort.
Nu har jag läst en del om hur man reglerar sin hunds "speed"-nivå, eller arousal som det heter på etologisvenska. Att den nivån fastläggs under de första sex månaderna. Och efter finfina Nero, som aktiverades in absurdum under sitt första år och blev tokspeedad, så satsade jag på att bara dämpa Peppar under åtminstone ett halvår... På sätt och vis tror jag att det var bra, för han är en stressig sort och mår nog bra av att kunna tagga ner så fullständigt, men träningsmässigt gjorde det saken litet lurigare.
Nu slogs jag av en tanke - tänk om man resonerade likadant med ungar som med hundar! Det här barnet ska bli ett elitistiskt tävlingsbarn, henne måste vi höja aktivitetsnivån på. Och den här ungen måste vara himla lugn, för han ska bara sitta stilla på en läktare och titta på när syrran tävlar och sen ska han bli hemma-man så han behöver ingen utbildning.
Så smidigt!