Koppel
Blandade tankar om att gå fint i koppel - både hundarna och jag:
1. Koppelkunskap är färskvara med kortare hållbarhet än minimjölk till och med.
2. Det är MYCKET lättare att lära en hund (eller fyra) VAR den ska befinna sig, i förhållande till mig, än att lära den att INTE göra något, dvs. inte dra i kopplet. MYCKET lättare!!! Många säger att de vill inte ha en hund som går vid sidan, de vill att hunden ska gå "fritt" och nosa och ha sig. Det kan jag förstå, men tro mig - man gör det så mycket svårare för sig! Med tiden kan man släppa på det - Jazz är fem år gammal och först nu börjar han kunna gå litet hur som helst i koppel utan att dra...
3. ANVÄND INTE kopplet!! Låt det finnas där, som ett säkerhetsbälte, men använd det inte. Visa tillbaka hunden till rätt plats med lock och pock eller handgripligheter, men ta i själva hunden, inte i snöret. Koppel=dumsnöre.
4. Ha koll på hundens attityd! Ibland kan den "dra i kopplet" fast den går vid sidan med slakt koppel - ibland går den fint fast kanske något för långt fram. I det första fallet får man försöka väcka hundskrället och sen få fram rätt inställning, i det andra fallet får man försöka sakta ner tempot för att göra hunden mer uppmärksam på var föraren befinner sig, och förhoppningsvis placera sig rätt igen, utan att tappa lugnet.
5. En någotsånär vuxen hund ska inte ha en massa godis och belöningar för att den går fint - då blir den bara sprallig eller tiggig, och kommer ur stämningen. Bara "låt det vara" när hunden slappnar av och traskar på.
6. Nej, hanhundar får INTE hemska sjukdomar om de inte får kissa var femte meter!
7. Man måste bestämma sig för hur man vill att promenaderna ska se ut, och det får inte innebära "jag vill inte att min hund ska dra i kopplet". Om man har en tydlig bild av hur man vill ha det så blir det så mycket lättare att se framstegen.
Så litet kalla fakta om mina hundpromenader.
Medan jag klär på mig ska hundarna ligga eller sitta lugnt i hallen och vänta, inte fara kring som yra hönor.
När jag är klar klär jag på hundarna halsband, koppel o. ev. täcken. Vi går inte ut genom dörren förrän alla är lugna och inte trängs, och vi går inte nerför trappen om inte jag får gå först. Samma sak vid grinden.
Sen tar det ALLTID en stund innan de har lugnat sig så pass att det blir nån styrsla, men det är bara att vara envis. Jag puttar tillbaka dem med handen på nosen eller bringan och så traskar vi vidare. Gå på toa får de göra när det är lämpligt, då får de gå i vidare svängar, men INTE dra då heller! De kan faktiskt be om att få gå till en viss stolpe, och om det inte är alldeles opassande så får de göra det. Om de inte drar, förstås!
Men större delen av promenaden får de bara gå intill och bakom mig, bara hänga med.
Det kan tyckas att det är en tråkig promenad för en hund, men jag tror att det är väldigt skönt för dem.
Det blir ett sånt lugn i flocken så det riktigt känns i luften.
Huvuden och svansar sänks, andningen blir lugn och de bara traskar på. Jag med - det är en verkligt skön upplevelse när det fungerar som det ska: motion och meditation på en gång. Och hundarna blir jättetrötta av det...
MEN: jag anser fortfarande att det är djurplågeri att inte låta hundar springa lösa. Helst varenda dag borde alla hundar få fara kring, eller gå som de vill om de har mindre spring i benen, och det räcker inte med att bara springa lösa på tomten, även om man skulle ha en jättetomt.
Litet av det ena och litet av det andra, då blir det bra, tror jag.
Och så ska de kunna växla mellan de två lägena också. Så att när de har levt rövare i skog och mark ett tag kan jag säga "nära!" och då sluter de upp kring mig och går genast ner i tempo och attityd, utan koppel, och håller sig precis runt mig utan att engagera sig i omgivningen. DET är en maffig känsla!
När det fungerar...
Men tro mig: det finns dagar när fyra hundar stretar åt fyra olika håll och jag, med högrött ansikte, står i nånstans i mitten och bara håller i för allt jag är värd. Fast de blir färre och färre, de tillfällena.
1. Koppelkunskap är färskvara med kortare hållbarhet än minimjölk till och med.
2. Det är MYCKET lättare att lära en hund (eller fyra) VAR den ska befinna sig, i förhållande till mig, än att lära den att INTE göra något, dvs. inte dra i kopplet. MYCKET lättare!!! Många säger att de vill inte ha en hund som går vid sidan, de vill att hunden ska gå "fritt" och nosa och ha sig. Det kan jag förstå, men tro mig - man gör det så mycket svårare för sig! Med tiden kan man släppa på det - Jazz är fem år gammal och först nu börjar han kunna gå litet hur som helst i koppel utan att dra...
3. ANVÄND INTE kopplet!! Låt det finnas där, som ett säkerhetsbälte, men använd det inte. Visa tillbaka hunden till rätt plats med lock och pock eller handgripligheter, men ta i själva hunden, inte i snöret. Koppel=dumsnöre.
4. Ha koll på hundens attityd! Ibland kan den "dra i kopplet" fast den går vid sidan med slakt koppel - ibland går den fint fast kanske något för långt fram. I det första fallet får man försöka väcka hundskrället och sen få fram rätt inställning, i det andra fallet får man försöka sakta ner tempot för att göra hunden mer uppmärksam på var föraren befinner sig, och förhoppningsvis placera sig rätt igen, utan att tappa lugnet.
5. En någotsånär vuxen hund ska inte ha en massa godis och belöningar för att den går fint - då blir den bara sprallig eller tiggig, och kommer ur stämningen. Bara "låt det vara" när hunden slappnar av och traskar på.
6. Nej, hanhundar får INTE hemska sjukdomar om de inte får kissa var femte meter!
7. Man måste bestämma sig för hur man vill att promenaderna ska se ut, och det får inte innebära "jag vill inte att min hund ska dra i kopplet". Om man har en tydlig bild av hur man vill ha det så blir det så mycket lättare att se framstegen.
Så litet kalla fakta om mina hundpromenader.
Medan jag klär på mig ska hundarna ligga eller sitta lugnt i hallen och vänta, inte fara kring som yra hönor.
När jag är klar klär jag på hundarna halsband, koppel o. ev. täcken. Vi går inte ut genom dörren förrän alla är lugna och inte trängs, och vi går inte nerför trappen om inte jag får gå först. Samma sak vid grinden.
Sen tar det ALLTID en stund innan de har lugnat sig så pass att det blir nån styrsla, men det är bara att vara envis. Jag puttar tillbaka dem med handen på nosen eller bringan och så traskar vi vidare. Gå på toa får de göra när det är lämpligt, då får de gå i vidare svängar, men INTE dra då heller! De kan faktiskt be om att få gå till en viss stolpe, och om det inte är alldeles opassande så får de göra det. Om de inte drar, förstås!
Men större delen av promenaden får de bara gå intill och bakom mig, bara hänga med.
Det kan tyckas att det är en tråkig promenad för en hund, men jag tror att det är väldigt skönt för dem.
Det blir ett sånt lugn i flocken så det riktigt känns i luften.
Huvuden och svansar sänks, andningen blir lugn och de bara traskar på. Jag med - det är en verkligt skön upplevelse när det fungerar som det ska: motion och meditation på en gång. Och hundarna blir jättetrötta av det...
MEN: jag anser fortfarande att det är djurplågeri att inte låta hundar springa lösa. Helst varenda dag borde alla hundar få fara kring, eller gå som de vill om de har mindre spring i benen, och det räcker inte med att bara springa lösa på tomten, även om man skulle ha en jättetomt.
Litet av det ena och litet av det andra, då blir det bra, tror jag.
Och så ska de kunna växla mellan de två lägena också. Så att när de har levt rövare i skog och mark ett tag kan jag säga "nära!" och då sluter de upp kring mig och går genast ner i tempo och attityd, utan koppel, och håller sig precis runt mig utan att engagera sig i omgivningen. DET är en maffig känsla!
När det fungerar...
Men tro mig: det finns dagar när fyra hundar stretar åt fyra olika håll och jag, med högrött ansikte, står i nånstans i mitten och bara håller i för allt jag är värd. Fast de blir färre och färre, de tillfällena.