Föräldrar
Idag behövde jag bara tjata ganska litet (förhållandevis) för att få med maken till den lokala Badplatsen.
Som det regnade och blåste tänkte jag att vi skulle ha stället för oss själva så att terrier 1 och terrier 2 skulle få röja av sig i full och ohämmad frihet.
Tänkte jag, alltså - men där försiggick setterutställning.
Undrar om settrar är så in i bänglan enfaldiga som de ser ut. De settrar jag har träffat har samtliga varit röda irländare och de har verkligen varit riktiga spån, men kan man säga så generellt om en hel ras?
Nog därom.
Mina banditer fick leva rackarn ändå - hussen också om han ville, men det ville han inte.
Vilket för oss till ämnet för dagens avhandling: Handhavande av Barn.
För att: när mina tvåbenta ungar var små, och i synnerhet de två äldsta enär det bara skiljer två år mellan dessa frön, då tyckte jag att det var Så Jobbigt att ha dem med och göra saker. Hela tiden trodde jag att de skulle: Ramla och slå ihjäl sig, Börja slåss, Störa omgivningen, Lorta ner sig, Bli hungriga, Drulla i nåt vattendrag, Komma bort, Bli överkörda samt Bli kidnappade - och så vidare. Så jag förmanade och förmanade och höll isär och höll fast och höll koll och motade olle i grind mest hela tiden. TRÖTT, blev jag! Maken däremot, han tog det så lugnt så och inte hände det nåt hemskt ändå.
Men när jag har hundarna med, och i synnerhet terrierpojkarna, då är det hussen som är Nervöst Vrak i denna familj. Han blir alldeles nipprig om hund el. människa kommer i närheten av vårt gäng, om nån hund går i närheten av vatten, om gossarna fräser åt varandra, om de hittar nåt på stranden, om de gräver i sanden, om de springer mer än 2 meter bort...
Medan jag tar det så lugnt och litar på mina små pälsklädda barn, för det vet jag att jag kan. Ingen av dem bryr sig om andra hundar, och skulle de få för sig att hälsa på nån unge är det bara att hoja in dem. Att de diskuterar litet högljutt med varandra är inget att bry sig om (det är när det är TYST som man får börja ha koll!) och hur som helst - de är ju HUNDAR, de måste ju få leva rövare!
Tja, det var bara det.
Som det regnade och blåste tänkte jag att vi skulle ha stället för oss själva så att terrier 1 och terrier 2 skulle få röja av sig i full och ohämmad frihet.
Tänkte jag, alltså - men där försiggick setterutställning.
Undrar om settrar är så in i bänglan enfaldiga som de ser ut. De settrar jag har träffat har samtliga varit röda irländare och de har verkligen varit riktiga spån, men kan man säga så generellt om en hel ras?
Nog därom.
Mina banditer fick leva rackarn ändå - hussen också om han ville, men det ville han inte.
Vilket för oss till ämnet för dagens avhandling: Handhavande av Barn.
För att: när mina tvåbenta ungar var små, och i synnerhet de två äldsta enär det bara skiljer två år mellan dessa frön, då tyckte jag att det var Så Jobbigt att ha dem med och göra saker. Hela tiden trodde jag att de skulle: Ramla och slå ihjäl sig, Börja slåss, Störa omgivningen, Lorta ner sig, Bli hungriga, Drulla i nåt vattendrag, Komma bort, Bli överkörda samt Bli kidnappade - och så vidare. Så jag förmanade och förmanade och höll isär och höll fast och höll koll och motade olle i grind mest hela tiden. TRÖTT, blev jag! Maken däremot, han tog det så lugnt så och inte hände det nåt hemskt ändå.
Men när jag har hundarna med, och i synnerhet terrierpojkarna, då är det hussen som är Nervöst Vrak i denna familj. Han blir alldeles nipprig om hund el. människa kommer i närheten av vårt gäng, om nån hund går i närheten av vatten, om gossarna fräser åt varandra, om de hittar nåt på stranden, om de gräver i sanden, om de springer mer än 2 meter bort...
Medan jag tar det så lugnt och litar på mina små pälsklädda barn, för det vet jag att jag kan. Ingen av dem bryr sig om andra hundar, och skulle de få för sig att hälsa på nån unge är det bara att hoja in dem. Att de diskuterar litet högljutt med varandra är inget att bry sig om (det är när det är TYST som man får börja ha koll!) och hur som helst - de är ju HUNDAR, de måste ju få leva rövare!
Tja, det var bara det.