Frukostfundering
När jag blir bortskämd med frukost på sängen har jag förstås ovanligt matte-fokuserade hundar.
Nåja, matte och matte... Mack-fokuserade är de väl, men de har ju lärt sig att titta på matte, inte på föremålet för deras åstundan.
Sak samma - mina funderingar går därvid till det faktum att det faktiskt är DJUR som ligger i min säng och traktar efter MIN mat. "Tama" djur, förvisso, men hur tama då? Som jag har blivit tuggad av såväl Tigg som Jazz ett antal gånger så vet jag ju hur DET känns, och de är ändå pyttejurr... Vem vet vad Ying skulle kunna åstadkomma med sina tänder i mitt goda hull!
Och ändå kan jag inte uppbringa den mista lilla darrning av oro - det finns liksom inte i min föreställningsvärld att hundarna skulle försöka "ta över" - vilket annars är en populär klyscha i vissa hunduppfostranskretsar.
Men det finns ju familjer som låter sig helt och fullt terroriseras av t.ex. en yorkshireterrier ("föga större än en hamster" som inkallad expert fryntligt uttryckte saken). Hur kan det bli så?
Svagt ledarskap?
Nja, det där med ledarskap ger jag mig helst inte in på - det är en så flummig glosa så man vet aldrig hur man uppfattas om man börjar tala i de termerna.
Men det måste ju vara ett sammanbrott i kommunikationen, helt enkelt.
Förutsatt att det är en frisk hund, med minst 8 bra veckor tillsammans med en på alla sätt frisk mamma, så kan det ju inte bara BLI så, eller? Nånstans måste det ju börja, och nånstans ifrån måste ju hundkraken få de där impulserna?
Jag tror, att om man behandlar en hund med respekt så får man respekt tillbaka. Lite vanlig hyfs, alltså.
Hur farlig som helst!!
De gaddar sig samman. Mot mig!!
Nåväl, jag överlevde idag också, och mitt budskap är enkelt: litet mer HYFS i umgänget med såväl djur som människor, tack!
Nåja, matte och matte... Mack-fokuserade är de väl, men de har ju lärt sig att titta på matte, inte på föremålet för deras åstundan.
Sak samma - mina funderingar går därvid till det faktum att det faktiskt är DJUR som ligger i min säng och traktar efter MIN mat. "Tama" djur, förvisso, men hur tama då? Som jag har blivit tuggad av såväl Tigg som Jazz ett antal gånger så vet jag ju hur DET känns, och de är ändå pyttejurr... Vem vet vad Ying skulle kunna åstadkomma med sina tänder i mitt goda hull!
Och ändå kan jag inte uppbringa den mista lilla darrning av oro - det finns liksom inte i min föreställningsvärld att hundarna skulle försöka "ta över" - vilket annars är en populär klyscha i vissa hunduppfostranskretsar.
Men det finns ju familjer som låter sig helt och fullt terroriseras av t.ex. en yorkshireterrier ("föga större än en hamster" som inkallad expert fryntligt uttryckte saken). Hur kan det bli så?
Svagt ledarskap?
Nja, det där med ledarskap ger jag mig helst inte in på - det är en så flummig glosa så man vet aldrig hur man uppfattas om man börjar tala i de termerna.
Men det måste ju vara ett sammanbrott i kommunikationen, helt enkelt.
Förutsatt att det är en frisk hund, med minst 8 bra veckor tillsammans med en på alla sätt frisk mamma, så kan det ju inte bara BLI så, eller? Nånstans måste det ju börja, och nånstans ifrån måste ju hundkraken få de där impulserna?
Jag tror, att om man behandlar en hund med respekt så får man respekt tillbaka. Lite vanlig hyfs, alltså.
Hur farlig som helst!!
De gaddar sig samman. Mot mig!!
Nåväl, jag överlevde idag också, och mitt budskap är enkelt: litet mer HYFS i umgänget med såväl djur som människor, tack!