Tro det eller ej!
I torsdags provade jag på något alldeles nytt. Jag var hjälpinstruktör på grundkursen på vår klubb. Alltså ungefär som en unghundskurs.
Vän av ordning frågar sig - vad katten gör hon där, på den sidan? Hon borde väl på sin höjd vara kursdeltagare!
Ja, det är inte utan att jag själv tycker det också. Emellanåt.
Fast sen tänker jag så här:
En hel massa människor är jätteduktiga på olika saker. Fast de kan inte alls föra det vidare. Sen finns det en hel del folk som är halvbra på nåt men jätteduktiga på att utveckla andra. Och så finns det hela skalan däremellan.
Och: av naturliga skäl är de flesta brukshundinstruktörer också brukshundförare. Det blir ju liksom så. Och ibland känner man sig ganska fånig när man kommer där på kurs med sin lilla russlare och alla andra deltagare samt instruktören har rottweiler. Och har varit med i brukssvängen i 25 år.
Vidare: det verkar alltid så enkelt för instrutören. Man gör så här och så där och så tycker hunden att man är skojigast i världen och sen har man inga problem mer. Mycket inspirerande, hem och träna - och så funkar det inte alls med min egen hund och så känner jag mig VÄRDELÖS. Tappar sugen. Det är ändå ingen idé! (För med Ying kan jag ibland hålla en nyöppnad enkilosförpackning mamma scans köttbullar framför näsan, kasta en tennisboll, vifta med kamptrasa, slänga mig på marken och han är ÄNDÅ inte medveten om att jag existerar.)
Summa summarum: kanske mitt berättigande som hjälpinstruktör är just det att jag inte är särskilt jätteduktig men ändå kämpar på efter bästa förmåga, att jag har skumma hundar, och att jag ibland tycker att det är jätteroligt att träna hund och ibland tycker att det stinker.
Eller?
Vän av ordning frågar sig - vad katten gör hon där, på den sidan? Hon borde väl på sin höjd vara kursdeltagare!
Ja, det är inte utan att jag själv tycker det också. Emellanåt.
Fast sen tänker jag så här:
En hel massa människor är jätteduktiga på olika saker. Fast de kan inte alls föra det vidare. Sen finns det en hel del folk som är halvbra på nåt men jätteduktiga på att utveckla andra. Och så finns det hela skalan däremellan.
Och: av naturliga skäl är de flesta brukshundinstruktörer också brukshundförare. Det blir ju liksom så. Och ibland känner man sig ganska fånig när man kommer där på kurs med sin lilla russlare och alla andra deltagare samt instruktören har rottweiler. Och har varit med i brukssvängen i 25 år.
Vidare: det verkar alltid så enkelt för instrutören. Man gör så här och så där och så tycker hunden att man är skojigast i världen och sen har man inga problem mer. Mycket inspirerande, hem och träna - och så funkar det inte alls med min egen hund och så känner jag mig VÄRDELÖS. Tappar sugen. Det är ändå ingen idé! (För med Ying kan jag ibland hålla en nyöppnad enkilosförpackning mamma scans köttbullar framför näsan, kasta en tennisboll, vifta med kamptrasa, slänga mig på marken och han är ÄNDÅ inte medveten om att jag existerar.)
Summa summarum: kanske mitt berättigande som hjälpinstruktör är just det att jag inte är särskilt jätteduktig men ändå kämpar på efter bästa förmåga, att jag har skumma hundar, och att jag ibland tycker att det är jätteroligt att träna hund och ibland tycker att det stinker.
Eller?