Pelleskop-livet

Igår var hundarna ensamma hemma i bortemot en och en halv timme.
Vilken panik!
På mig alltså - jag cyklade som bröderna Fåglum på hemvägen för att fortfortfort rädda min luddbollar från det hemska ensamhetstillståndet.
När jag med darrande hand hade låst upp dörren och slitit upp den, samt den innerdörr som skiljer två av jurren från de återstående möttes jag av lååånga sträcksiga, gäspande hundar. -Du väckte oss, vi e trötta!
Det blev litet puss, sen måste de sova vidare.
Så jag behövde nog inte ha nån panik.