Pelleskop-livet

Det var ju det där med godisgömmandet.
Bra aktivering, ni vet.
Tre av hundarna aktiveras genom att försöka komma i närheten av trädet.
En av hundarna, gissa vem, aktiveras genom att a) leta efter godis och b) försöka döda alla andra hundar som kommer för nära trädet.

















Nån frågade varför det är så få bilder på Jazz här på bloggen. (-Det är för att alla hatar mig, säger Jazz och ser trumpen ut. Drama Queen.) Det är förstås för att han är kvick som en vessla och rör sig ungefär som en spastisk höna på uppåttjack. Bilderna blir liksom suddiga. En Kafka-värld, kan man säga, om man vill vara sån.

I alla fall så är han vid full vigör, om än ngt grå kring nos och ögon. De grå tinningarnas charm, fast på hundsätt.

Äldsta barnet träffade två dvärgpinschrar i Berlin. -Vi ska DÖDA dig! NU! skrek de, där de kom farande långt före sin matte. Utan koppel förstås. Fast de visste ju inte att det var ett pinne-proffs de gav sig på, så - tji fick de, om man så säger. Sen blev de jättesnälla och gosiga och deras matte var så glad för det är visst inte så ofta nån vill hälsa på de små kusarna. Vad nu det kan bero på.