Det stormar kring min person!
Det mer eller mindre stormar visst i hela Åjråpa; äldsta barnet höll på att blåsa bort igår.
Idag fick terrioristerna spåra, eller... Nåja, Tigg fick ett ganska kort spår, ca 600 meter, fast med skumma apporter. Alltså inte spårpinnar utan litet diverse som jag hittade i hemmet. Ett par trådrullar (plast resp. trä), nån mysko plasttub, en patronhylsa, en liten kedja mm. Spåret låg i en timme och själva spårningen var lätt som en plätt, trots att de första 100 metrarna gick över ett gärde. I, som sagt, halvstorm. Markeringen av pryttlar var däremot tveksam. Tre saker tog han upp (plasttub, plasttrådrulle, nyckelring med läderflärp), en sak hajade han till på (trätrådrulle) och resten typ fanns inte. Så där måste träning till. Det var första gången vi spårade med annat än pinnar eller (i hans gröna ungdom) leksaker och köttbulleburk. Och att jag vill börja använda "smått-å-gott" beror förstås på att det skall bli litet svårare=roligare för busen. Spårningen var som sagt en tia, i vanlig ordning.
Sen fick lille P gå sitt spår. Lille P som hädanefter kommer att betecknas Stigfinnaren. Hans spår var 200 meter, inga vinklar men litet bukter, tre vanliga apportpinnar. I gles skog. Han visade inget intresse av att ta upp spåret själv så jag placerade honom på det. Inte intressant. Efter 18 varv runt ett tallsnår sög han plötsligt tag, men rackarns! linan hade förstås trasslat sig som bara den runt snåret, när jag skulle rycka loss den slog jag mig själv i diafragman så jag tappade andan och när vi äntligen var loss hade Peps tröttnat. Sen var det bara hitta stigar som var intressant för honom... Dess bättre visste jag precis var de sista 20 metrarna gick (parallellt med en stor stig, mot ett dike), så jag kunde placera honom där och till slut spårade han faktiskt slutet ! OCH tog upp pinnen, om än tveksamt. Stort hullaballoo med många superlativer förstås. Suck. Här ska tränas!
Idag fick terrioristerna spåra, eller... Nåja, Tigg fick ett ganska kort spår, ca 600 meter, fast med skumma apporter. Alltså inte spårpinnar utan litet diverse som jag hittade i hemmet. Ett par trådrullar (plast resp. trä), nån mysko plasttub, en patronhylsa, en liten kedja mm. Spåret låg i en timme och själva spårningen var lätt som en plätt, trots att de första 100 metrarna gick över ett gärde. I, som sagt, halvstorm. Markeringen av pryttlar var däremot tveksam. Tre saker tog han upp (plasttub, plasttrådrulle, nyckelring med läderflärp), en sak hajade han till på (trätrådrulle) och resten typ fanns inte. Så där måste träning till. Det var första gången vi spårade med annat än pinnar eller (i hans gröna ungdom) leksaker och köttbulleburk. Och att jag vill börja använda "smått-å-gott" beror förstås på att det skall bli litet svårare=roligare för busen. Spårningen var som sagt en tia, i vanlig ordning.
Sen fick lille P gå sitt spår. Lille P som hädanefter kommer att betecknas Stigfinnaren. Hans spår var 200 meter, inga vinklar men litet bukter, tre vanliga apportpinnar. I gles skog. Han visade inget intresse av att ta upp spåret själv så jag placerade honom på det. Inte intressant. Efter 18 varv runt ett tallsnår sög han plötsligt tag, men rackarns! linan hade förstås trasslat sig som bara den runt snåret, när jag skulle rycka loss den slog jag mig själv i diafragman så jag tappade andan och när vi äntligen var loss hade Peps tröttnat. Sen var det bara hitta stigar som var intressant för honom... Dess bättre visste jag precis var de sista 20 metrarna gick (parallellt med en stor stig, mot ett dike), så jag kunde placera honom där och till slut spårade han faktiskt slutet ! OCH tog upp pinnen, om än tveksamt. Stort hullaballoo med många superlativer förstås. Suck. Här ska tränas!