Sökträning, och eländes elände
Igår var vi ute på sökträning. Det hade snöat oavbrutet i två dygn så det var minst sagt moddigt på skogsvägarna. Och tungt att valla upp rutan! Igår var vi bara tre ekipage, men det var rätt OK eftersom alla tre hundarna är tämligen nya och vi inte behöver så många figgar. Ny i gänget var Chleo, men vi känner henne ju från tisdagsträningen. 
En rar liten tjej som har blivit så mycket lugnare o mer social sen första gången jag träffade henne. Det var också hon som kom bort i skogen så att vi fick gå skallgång efter henne. 
Ying kändes litet trött, men han skötte sig fint. Igår gjorde vi inte utplanteringar utan han fick se när figgarna gick ut, först hela vägen och sedan halva. Inga problem! Nu börjar det bli dags att introducera rullar, hemma i köket till att börja med.
Här har han kämpat sig fram genom snön och hittat Monica.
Vattenhunden Soya fungerar lika bra i snö.
Sen la jag ett spår åt Tigger och sen fick Soya, Bella, Ying och Tigg umgås ett tag medan spåret låg till sig. 
Mamma Bella tyckte att de andra hundarna var smått irriterande och Tigger var rent vidrig så hon fick träna litet platsliggning på avstånd från sin matte. Då blev det mindre morr och fräs. Inte för att nån hund tog särskilt illa vid sig... I synnerhet inte Tigger.
Sen åkte Monica hem och Tigg och jag gick hans spår. Vilket gick strålande. Terrieregenskaper är inte så dumma när det gäller spår, för oavsett vilket stopp det blir i linan ger han sig aldrig om han spårar. Mycket självsäker herre!
Ja, det var den roliga delen, det. Men sen skulle jag därifrån också. Och då hade det töat, så min urtunga bil hade sjunkit ner till knäna ungefär i modden. Gah. Satt som i ett nedre kvicksandsträsk gjorde jag. Snön var mycket djupare än jag trodde till och med på vägen eftersom det var först ett tjockt lager is, sen lös snö, sen skare, sen ett lager lös snö till och nu började alltihopa, inkl. isen, att smälta och blir bara gucka. Ingen skyffel hade jag förstås, men jag försökte fösa undan snö med fötterna och palla under däcken med hundfiltar men icke sa nicke, bilen rörde sig inte en centimeter, annat än nedåt. Arg som ett bi och utan braiga idéer kvar tänkte jag ringa till maken men först fanns det ingen täckning för mobilen och sen - tadaa! - tog batteriet slut. I ren desperation började jag rota i bilen och kom på att jag hade spårapporter en masse. Jag tog en slutpinne och hackade/grävde bort snön från under och kring däcken och ibland fick jag jobba liggande i modden för att komma åt. När jag hade fått bort hyfsat mycket lade jag alla spårpinnarna som en bana upp till skogsvägen där det åtminstone fanns tillkörda spår. Och ta mej tusan - det fungerade!! 90 minuters hårt arbete tog det, och jag var sjöblöt både utifrån och innifrån, men jag kom ju hem! Nu får det sannerligen vara slut med snö, för det här är inte roligt längre!