Bodil
De flesta vet väl redan att Bodil Granberg själv valde att sluta sina dagar här. Trist, så trist men kanske inte så konstigt. Bodil passade liksom inte in i samhällsmallen.
Själv träffade jag Bodil några gånger under sent 70-tal. Första gången gick jag mest omkring och gapade, tror jag. För det första var Bodil själv alldeles överväldigande, med sina jättelånga flätor med knutar på och en rejält tilltagen utanpåskjorta. Överallt flaxade hon omkring under prat, prat, prat. På övervåningen i huset bodde två varaner - inga små pluttar heller, utan rejäla don. En fladdermus hade fått övervintra i kylskåpet. Och så de underbara hundarna! Särskilt bullterrierna - de var så Bodiliga! Var man än försökte slå sig ner så fick man en klunsig bulle i knät. Inte för att jag hade nåt emot det... Så snodde Bodil ihop en keramikhund - några kram och knyck i leran bara och vips fanns hela hundens idé där.
Då, när jag träffade Bodil, var jag bara tonåring och litet ... nåja, konstig tyckte jag nog att hon var. Samtidigt fann jag hennes sätt att leva så fascinerande. Och nog märkte man redan då, långt före minicirkusens segertåg, att hon hade ett alldeles speciellt förhållande till sina djur. Hon kunde faktiskt prata med dem, och lyssna.
I och med att jag själv har terrier numera har jag de senaste åren sett Bodil några gånger på utställningar - ofta ofta har foxterrier med prefixet Bodils stuckit ut i mängden. Och det slog mig att Bodil var liksom tidlös - hon var sig så oerhört lik från då, för länge sen i Dalarna. Samma röst, samma flätor och i alla fall en alldeles likadan utanpåskjorta.
Men nu är det slut med det.