Lördagsträning
Igår var vädret alldeles osannolikt, det växlade mellan duggregn, lappvantar, isnålar och uppehåll. Perfekt för en stunds träning på klubben med allvädershunden Tigger!
Vi tränar mer och mer på platsliggning med dold förare. Här ligger Tigg och vaktar "the mother load", själva godispåsen, medan jag smyger bakom en sten och gömmer godisbitar. Jag tar förstås gooood tid på mig där i osynligheten. "Den som väntar på nåt gott kan vänta hur länge som helst", tycker Tigg, så det får vi utnyttja. Och sen när jag kommer tillbaks till honom får han först en liten godsak från den vaktade påsen, sen tränar vi litet fritt följ och SEN får han lubba till godisgömman. Hurra!!!
Det här är väl en välkänd syn för alla lydnadsintresserade. Suck. Den lilla plutten i mitten är en potatisprovsticka försedd med litet rött julklappspapper. En prima nostarget som går bra att sticka ner i alldeles hårdfrusen mark.
"Rrrrutan!" VARFÖR kan man inte säga det på vanligt sätt?! Jag försökte faktiskt säga "rutan" precis som när jag pratar på vanligt sätt, men sen upptäckte jag att om jag tränade ihop med nån annan smittade uttalet "RrrrrUUtan!" och då förstod Tigg inkentinken så nu har jag övergått till hunduttal hela tiden. Fast oftast kommenderar jag inte, jag bara riktar in och pekar. (Och håller tummarna i smyg...)
Sisådärja, hund till vänster, potatispinne till höger. Yippiiiii!! Och se bara, locket nästan flyger av hunden, han nästan explosiderar av förväntan. Alltid ett nöje att träna med den. Jag skickar från alla möjliga avstånd nu, från nån meter bara och upp till 20, fast jag börjar alltid med korta avstånd, och om han börjar sacka eller tveka minskar jag avståndet iget. Och faktiskt - det ÄR inte så jobbigt att flyta runt konerna som jag föreställde mig!
På eftermiddagen tog jag Ying o Pepp till vattenparken (eftersom jag - tadaa! - skjutsade barnet till träningen). De fick lubba lösa och leva rövare. Jag kom att tänka på att många säger att de kan inte ha sina hundar lösa när det finns andra hundar i närheten - med mina är det nästan tvärtom! De kommer på studs om jag ropar och nån hund rör sig i environgerna. Kanske beror det på att vi tränar så mycket på klubben och eljest tillsammans med andra så de har lärt sig att när det finns andra hundar i närheten då har matte GARANTERAT massor av smarr och roliga leksaker! Eller också är de helt enkelt blasé...
Vi tränar mer och mer på platsliggning med dold förare. Här ligger Tigg och vaktar "the mother load", själva godispåsen, medan jag smyger bakom en sten och gömmer godisbitar. Jag tar förstås gooood tid på mig där i osynligheten. "Den som väntar på nåt gott kan vänta hur länge som helst", tycker Tigg, så det får vi utnyttja. Och sen när jag kommer tillbaks till honom får han först en liten godsak från den vaktade påsen, sen tränar vi litet fritt följ och SEN får han lubba till godisgömman. Hurra!!!
Det här är väl en välkänd syn för alla lydnadsintresserade. Suck. Den lilla plutten i mitten är en potatisprovsticka försedd med litet rött julklappspapper. En prima nostarget som går bra att sticka ner i alldeles hårdfrusen mark.
"Rrrrutan!" VARFÖR kan man inte säga det på vanligt sätt?! Jag försökte faktiskt säga "rutan" precis som när jag pratar på vanligt sätt, men sen upptäckte jag att om jag tränade ihop med nån annan smittade uttalet "RrrrrUUtan!" och då förstod Tigg inkentinken så nu har jag övergått till hunduttal hela tiden. Fast oftast kommenderar jag inte, jag bara riktar in och pekar. (Och håller tummarna i smyg...)
Sisådärja, hund till vänster, potatispinne till höger. Yippiiiii!! Och se bara, locket nästan flyger av hunden, han nästan explosiderar av förväntan. Alltid ett nöje att träna med den. Jag skickar från alla möjliga avstånd nu, från nån meter bara och upp till 20, fast jag börjar alltid med korta avstånd, och om han börjar sacka eller tveka minskar jag avståndet iget. Och faktiskt - det ÄR inte så jobbigt att flyta runt konerna som jag föreställde mig!
På eftermiddagen tog jag Ying o Pepp till vattenparken (eftersom jag - tadaa! - skjutsade barnet till träningen). De fick lubba lösa och leva rövare. Jag kom att tänka på att många säger att de kan inte ha sina hundar lösa när det finns andra hundar i närheten - med mina är det nästan tvärtom! De kommer på studs om jag ropar och nån hund rör sig i environgerna. Kanske beror det på att vi tränar så mycket på klubben och eljest tillsammans med andra så de har lärt sig att när det finns andra hundar i närheten då har matte GARANTERAT massor av smarr och roliga leksaker! Eller också är de helt enkelt blasé...