Pelleskop-livet

I fredags tog jag fyra hundar och en unge och tillhöll den sistnämnda att för katten försöka avrunda träningen i tid, så skulle jag ta hunddjuren till skogen och hämta henne på hemvägen, utan att behöva vänta en massa. -Kvart i fyra, på pricken! (Barnets tränare coachar sin toppadept på NM. Jotack, det går bra. 2:a efter korta. Det är också därför det går bra att smussla bort ett par minutrar här o där från träningstiden...) Så for jag till Storskogen. Kvart i två gav vi oss ut. Äventyret började redan på parkeringen - Ying o Jazz blev galna efter älgvittring och Peps ville inte vara sämre. Matten blev in i bomben ilsken och satte igång med ett alldeles orationellt storskällande över idiotiska hundar som borde bli korv. Genast. Lilla Tigern, morsgrisen och ögontjänaren nr 1, satt framför mina fötter och såg frireligiös ut (NI är dumma, inte jag. Jag är så snäll så snäll så jag kommer aldrig att bli korv men när ni har blivit korv ska jag äta upp er. Mmmmm!) vilket, slutligen, förorsakade ett s.a.s. utbrott av misslynne hos Pepsen som kastade sig fram med MORD skrivet över pannan. Stack matten således ned handen för att avbryta attacken och blev därvid punkterad ganska grundligt i tummuskeln. Rätt genom handsken som liksom inbäddades i hålet i handen. Blödde ymnigt, gjorde det. Man kunde förstås ha passat på att lägga viltspår men jag var typ inte upplagd. Svettig o rödflammig om halsen redan innan vi hade gått 5 meter, var jag. Nåja, iväg kom vi och då var det inte så tuddigt. Tungt att gå visserligen, det snöade rätt ymnigt av den blöta tunga sorten och det fanns ganska djupt av varan på marken redan. Men man sjöng en liten sång för sig själv och planerade en bättre långpromenad nästa dag. Gjorde man. Och sen var man typ borta, som det heter. Snodde runt hittan och dittan gjorde man och visste omgående varken bak eller fram. För en enda gångs skull hade jag mobilen med mig och lyckades få tag på en av barnets träningskompisars mamma, hon blev litet fundersam över min belägenhet men lovade att ta barnet med hem i väntan på att jag skulle komma till rätta eller barnets fader komma hem. Så slapp jag den våndan i alla fall. Så vi traskade på, Jazz började bli litet misslynt, han är ju frusen av sig, men som tur var hade jag bunkrat upp ordentligt med köttbullar i fickan så hundstackarna stod sig. Sen ringde jag maken: -Kommer du hem snart för jag har gått vilse i skogen? Men TÄNK att karlar ska hetsa upp sig så! "Ser du nån väg som du kan följa?", "Kan du gå tillbaka i dina fotsteg?", "Vet du inte alls var du är?" - duh! Man undrar hur han definierar ordet vilse! Jag var tvungen att tillhålla honom å det strängaste att tänka på mobilbatteriets begränsade varaktighet. Vid det laget började det bli mörkt också, och jag vande mig så sakteliga vid tanken på att sova under en gran. Det sägs ju att man skall prova på allt en gång (utom incest och folkdans), och så väldigt kallt var det ju inte. Men si precis då snavade jag över ett dike och upp på en liten erbarmlig skogsväg, mitt i ingenstans. Spikrakt åt båda hållen. Jahaja. Sen då? Då uppenbarade sig en liten gul bil med en liten karl i, han bleknade avsevärt när jag hoppade fram på vägen och stoppade honom men han stannade i alla fall och vevade försiktigtvis ner rutan vid pass 3 cm. Och kunde så småningom ge besked om åt vilket håll jag skulle gå för att komma rätt. (Vilket förstås var andra hållet än vad jag hade förmodat.) Och att det var ungefär en halvmil dit. Nåja, en halvmil hit el. dit tar man lätt på, bara man vet att man går åt rätt håll. Så slutade sagan lyckligt, min lilla promenad blev nästan 4 timmar men kändes mera som 8. Hundarna nästan jublade när de fick korn på bilen och ingen enda var intresserad av nån mer promenad den dan. Och när vi kröp till sängs kunde Ying och jag enas om att visserligen är det kul med äventyr men det var ändå ganska skönt att få gå och lägga sig i en mjuk säng, inomhus. Säkert skönare än att sova under en gran. (Och tänk bara att VAKNA under en gran, i gråkall gryning. Kanske död, också!)
Nåja, här är i alla fall några mkt konstnärliga bilder från början av naden. Enda problemet i världen var smärta, STOR smärta i handen. Ett annat litet problem är att jag håller på att försöka lära mig att använda Photoshop, därför blir det litet märkliga bilder ibland. Men huvudsaken är ju att JAG syns!