Inte roligare än man gör sig!
I morse tänkte jag mig en lååång koppelpromenad med dårarnas sammansvärjning. Alla gossarna var dock så på tårna att det blev en premackare till springa-lös-stället, vilket tog sin rundliga tid, och sen en massa bus och inkallningsträning där. Och inte vet jag om det var vårkänslorna som överväldigade mig eller vad det var, för plötsligt fann jag mig inte bara trallande utan fullkomligt BASUNERANDE:
Å det står omkring jaquetten
som en doft av naftalin
så att hela popkvintetten
tappar fattningen och melodin
Snälla Brita säger alla män - jag vill inte vara snäll!
Nej, JAG SKA TA MO-ORFAR - MED - MIG - UT - I - KVÄÄÄÄÄLL!
Eftersom detta är en pärla som ursprungligen framsjöngs av Brita Borg krävdes det ju en rejäl pipa och jag tyckte själv att det lät MYCKET bra. Så bra faktiskt att jag tog om och tog om och tog om, med ständigt mer emfas och ständigt samma rader eftersom jag bara kan dem. Tills jag, på en välbehövlig inandning, hörde små ljud... Iiii, det var tre unga damer i sisådär övre tonåren som av nån anledning hade vågat sig ut i naturen. Och de fick minsann lön för mödan! Faktum är att de skrattade så de knappt kunde ta sig fram, och de försökte verkligen hålla sig för skratt och mumla fram ett litet "hej" åt mig, för man ska ju vara artig mot tanter och inte skratta ut dem hur som helst. Plötsligt kunde jag liksom se (och, bevars, höra) mig själv från deras synvinkel och då brast jag ut i skratt så jag faktiskt, äntligen kan man kanske säga, tappade andan. Jag vet inte NÄR jag skrattade så sist; jag var tvungen att sätta mig på en sten för jag skrattade så jag nästan grät och kunde faktiskt inte ta mig fram. Och de unga damerna skrattade också, så ett par av dem ramlade ihop i en hög och den tredje tjöt: -Jag kissar på mig! och hundarna hade en härlig stund med att hoppa på mig och flickorna och varandra och jag tror faktiskt att de skrattade de också. (Inte ens Jazz betedde sig konstigt, kanske tyckte han att fröknarna var lika äldsta barnet.) Nå, till slut hade vi faktiskt skrattat, nästan, klart och började traska vidare. Innan jäntorna sprang ifrån mig hann jag fråga: -Kommer ni ihåg texten nu då? och då var det förstås klippt igen och de vacklade fnissande framåt i halkan. Så jag tror faktiskt att jag kan säga att jag gjorde intryck på den yngre, hippare generationen.
Å det står omkring jaquetten
som en doft av naftalin
så att hela popkvintetten
tappar fattningen och melodin
Snälla Brita säger alla män - jag vill inte vara snäll!
Nej, JAG SKA TA MO-ORFAR - MED - MIG - UT - I - KVÄÄÄÄÄLL!
Eftersom detta är en pärla som ursprungligen framsjöngs av Brita Borg krävdes det ju en rejäl pipa och jag tyckte själv att det lät MYCKET bra. Så bra faktiskt att jag tog om och tog om och tog om, med ständigt mer emfas och ständigt samma rader eftersom jag bara kan dem. Tills jag, på en välbehövlig inandning, hörde små ljud... Iiii, det var tre unga damer i sisådär övre tonåren som av nån anledning hade vågat sig ut i naturen. Och de fick minsann lön för mödan! Faktum är att de skrattade så de knappt kunde ta sig fram, och de försökte verkligen hålla sig för skratt och mumla fram ett litet "hej" åt mig, för man ska ju vara artig mot tanter och inte skratta ut dem hur som helst. Plötsligt kunde jag liksom se (och, bevars, höra) mig själv från deras synvinkel och då brast jag ut i skratt så jag faktiskt, äntligen kan man kanske säga, tappade andan. Jag vet inte NÄR jag skrattade så sist; jag var tvungen att sätta mig på en sten för jag skrattade så jag nästan grät och kunde faktiskt inte ta mig fram. Och de unga damerna skrattade också, så ett par av dem ramlade ihop i en hög och den tredje tjöt: -Jag kissar på mig! och hundarna hade en härlig stund med att hoppa på mig och flickorna och varandra och jag tror faktiskt att de skrattade de också. (Inte ens Jazz betedde sig konstigt, kanske tyckte han att fröknarna var lika äldsta barnet.) Nå, till slut hade vi faktiskt skrattat, nästan, klart och började traska vidare. Innan jäntorna sprang ifrån mig hann jag fråga: -Kommer ni ihåg texten nu då? och då var det förstås klippt igen och de vacklade fnissande framåt i halkan. Så jag tror faktiskt att jag kan säga att jag gjorde intryck på den yngre, hippare generationen.