Ying, den där Ying...
Igår afton tog jag således Ying till klubben. Som extra bonus tog jag med Tigerungen också...
Vi ska ha nån slags uppvisning på stora torget i slutet av augusti, så det var en häbblans massa folk o hundar i rörelse. "Av alla efter förmåga", är visst mottot - fast som vanligt blir det mest såna som är jätteduktiga. Och så vi, då.
Att gå runt appellplan med Ying fint vid sin sida är ungefär som att baxa runt ett kylskåp på sagda plan. Alltså inte rent fysiskt baxa skåpet utan fastmera att försöka få sån kontakt och förighet av kylskåpet att det självmant och på egna tassar traskar dit jag traskar, med blicken dyrkande fäst vid mitt anlete. Katten vet om det inte vore lättare att utvinna ett sånt beteende ur kylskåpet, faktiskt. Trött blev jag ganska omgående. Ying också.
Efter en dryg timme av den sortens band jag upp Ying och tränade med Tiger. Litet skick till andras uppställda rutor och sånt. Ganska hyfsat gick det. Men den där inkallningen med ställande.... Nåja, jag fick ju flera tillfällen att skåda att det inte är så helt med den hos andra ekipage heller...
Så småningom blev det Yings tur igen, litet ensamträning utan koppel med andra hundar tränande intill är nyttigt och bra. Och DÅ går han minsann fot hur fint som helst! Sen skojade jag till det och kastade lilla brandgula pipbollen till honom som belöning och han nappade minsann och studsade omkring som den värsta guttaperka - tills han kom att tänka på sin värdighet. Värdighet är värsta pej-grejen!
Sen ensväng med Tigg igen - massa fritt följ som börjar bli riktigt bra (ibland) och litet "matte-sticker-och-gömmer-sig" och sen var det dags för hemfärd. Fast först en tur bakom sekretariatet för vattendrickande. Där står liksom en balja, till hälften fylld med vatten. Inga problem normalt sett att dricka ur den, men Ying har ju den där idén att han alltid ska hänga upp överläppen på bortre kanten av det kärl han dricker ur och det var ju litet svårt med tanke på storleken hos just detta kärl så det blev en del gråt, blev det. Innan han bet i det sura äpplet och drack nästan som en vanlig - hund, kanske.
En mycket trött pej, hade jag sen. När vi änteligt kröp i koj (efter avtittning av Foyle's war, hurra!) gick Ying på vanligt sätt upp i fotänden men traskade direkt vidare, med bestämda steg, och lade sig tätt tryckt intill mig i midjehöjd. Det händer ungefär 3 gånger om året, efter Synnerligen Särskilda Händelser. Där ser man!
Vi ska ha nån slags uppvisning på stora torget i slutet av augusti, så det var en häbblans massa folk o hundar i rörelse. "Av alla efter förmåga", är visst mottot - fast som vanligt blir det mest såna som är jätteduktiga. Och så vi, då.
Att gå runt appellplan med Ying fint vid sin sida är ungefär som att baxa runt ett kylskåp på sagda plan. Alltså inte rent fysiskt baxa skåpet utan fastmera att försöka få sån kontakt och förighet av kylskåpet att det självmant och på egna tassar traskar dit jag traskar, med blicken dyrkande fäst vid mitt anlete. Katten vet om det inte vore lättare att utvinna ett sånt beteende ur kylskåpet, faktiskt. Trött blev jag ganska omgående. Ying också.
Efter en dryg timme av den sortens band jag upp Ying och tränade med Tiger. Litet skick till andras uppställda rutor och sånt. Ganska hyfsat gick det. Men den där inkallningen med ställande.... Nåja, jag fick ju flera tillfällen att skåda att det inte är så helt med den hos andra ekipage heller...
Så småningom blev det Yings tur igen, litet ensamträning utan koppel med andra hundar tränande intill är nyttigt och bra. Och DÅ går han minsann fot hur fint som helst! Sen skojade jag till det och kastade lilla brandgula pipbollen till honom som belöning och han nappade minsann och studsade omkring som den värsta guttaperka - tills han kom att tänka på sin värdighet. Värdighet är värsta pej-grejen!
Sen ensväng med Tigg igen - massa fritt följ som börjar bli riktigt bra (ibland) och litet "matte-sticker-och-gömmer-sig" och sen var det dags för hemfärd. Fast först en tur bakom sekretariatet för vattendrickande. Där står liksom en balja, till hälften fylld med vatten. Inga problem normalt sett att dricka ur den, men Ying har ju den där idén att han alltid ska hänga upp överläppen på bortre kanten av det kärl han dricker ur och det var ju litet svårt med tanke på storleken hos just detta kärl så det blev en del gråt, blev det. Innan han bet i det sura äpplet och drack nästan som en vanlig - hund, kanske.
En mycket trött pej, hade jag sen. När vi änteligt kröp i koj (efter avtittning av Foyle's war, hurra!) gick Ying på vanligt sätt upp i fotänden men traskade direkt vidare, med bestämda steg, och lade sig tätt tryckt intill mig i midjehöjd. Det händer ungefär 3 gånger om året, efter Synnerligen Särskilda Händelser. Där ser man!