Pelleskop-livet

Vi har varit på utställningsturné - mer om detta senare. Nu till helgens Kafka-upplevelse: Norrköping. En så vacker stad med strömmen överallt, finfina tegelhus, grönt och vackert. Men när vi gick där och strosade med vår trogne Karo, dvs. Peppar, i snöret så upptäckte vi att vi spred skräck omkring oss. Människor högg sina ungar i armarna och sprang över på andra trottoaren. Onda blickar följde oss. Hundägare drog sig lååångt undan. Peppar är 39 cm hög och väger knappt 18 kg; en liten kille med andra ord. Och jag hade i vanlig ordning knut i nacken och godmodig (nåja) uppsyn, maken såg ut som makar ser ut mest. Vi var ganska långt från gettolooken alltså. Ändå - skrik och panik i luften överallt. Tills vi kom nästan tillbaka till vårt hotell, då mötte vi en ålderstigen man som skjutsade sin ålderstigna hustru i rullstol. De gillade Peppar, de! Redan på långt håll började de lysa och när vi sedemera skildes åt, efter mycket kliande och klappande på hund, försökte farbrorn norpa Peppens koppel och därmed hela Peppen. Men när jag tog kvällspromenaden med min lille gris körde en polisbil förbi så sakta så sakta och spanade nogsamt in oss...
På utställningen nästa dag nämnde jag fenomenet för Annelie och Ronny, och de var i vanlig ordning välinformerade: i Norrköping härjar några antikamphundsfundamentalistiska kommunalpolitiker, se debattartikel i Aftonbladet. Googla litet på norrköping+kamphundar så hittar ni mer. Mycket mer. Mer än man kunde önska.