Peppar o pinnarna
Jag har ju alldeles glömt att berätta om söndagens stora begivenhet! Tigg och Peppar fick varsitt åkerspår - Tiggs bestod mest av en herrans massa vinklar i vattenpölar och den sortens, men det gick så fint så. Peppar fick ett kortare spår, med bara en vinkel men den var litet spetsigare än 90 grader. I alla fall - två pinnar la jag ut bara för att se om han tänkte reagera överhuvudtaget. Det var ju så länge sen han spårade och han har mest "surrat" litet kring pinnar och sen spårat vidare. Men i söndags stannade han till vid första pinnen - tog upp den i munnen, vände sig om och såg tveksamt på mig. Och då bröt förstås hurrarop och jubel ut, så det hördes till minst Täby, tror jag! Med Peppar behöver man aldrig lägga band på sig, fram med trummor och cymbaler bara! Stor lycka blev det, han lämnade pinnen så fint i min hand innan han gjorde ett bocksprång och slog omkull mig i leran där jag blev liggande med en glädjefnattig bulle ovanpå... Nåja, upp kom jag ju till slut och bringade ordning i ledet. Och så fortsatte vi till slutpinnen och då var det minsann inga tveksamheter utan upp med pinnen och full galopp till matte bara (som ställde sig stadigt för att parera). Sen KAN man ju tycka att hunden ska markera med att t.ex. lägga sig, men om nu både Tigern och Pepparkakan blir så in i bomben saliga så de får myror över hela sig så tycker jag inte att jag vill lägga nån sordin på det. Ingen sardin heller.