Värsta grythunden!
I ottan i lördags morse begav jag mig ut i snålblåst och regn, längs en ohygglig massa små slingriga vägar till ett träningsgryt! Konstigt nog hittade jag rätt och en hel del bekanta ansikten fanns på plats, både människo- och hundsnyten. Snart nog kom Pelle på minitraktorn Blixten (den blixten hade nog träffat Fantomen, om ni förstår hur jag menar) medförandes GRÄVLINGEN! Själv var jag mest bekyttad för lille G's skull; hur kul kan det egentligen vara att sitta i en burk och bli attackerad av galningar hela tiden?! Men tydligen så tycker grävlingarna att det är kul, de har bråttom in i lådan för att bli uttagna... Tro det. I alla fall var det intressant att se hur det fungerar, när det fungerar. Små rara russlare och halvrara borderterriers förvandlades till rytandes monster. Och så var det Tiggers tur!
"Ere en katt i burken, eller?"
"Gaaah!"
Efter litet stenapport, gräsapport, "måste bara kissa" m.m. trams vågade han sig på en liiiten titt till, om matte följde med.
"Min matte e jettestark, aktarebara!"
Sen tyckte vi att det kunde räcka för dagen. Gurun Pelles råd var att ha Tigger ute medan de andra tränade, för miljötillvänjning, och att sedan vänta några veckor och pröva igen.
Men några som INTE tänkte vänta några veckor till, det var de tyska jaktterrierna! Huvva, ska jag nånsin bli jägare så är det en sån jag ska ha - här snackar vi blodtörst! De vrålade, och fradgan skummade runt hela nejden. Arma människor som skaffar sig en sån hund som sällskap eller - bevars - agilityhund!
Igår på kvällspromenaden tänkte jag att vi skulle försöka hitta det smäckiga grytpalatset som vi har i vår skog. Ungefär 2% av alla gånger man letar efter det lyckas man hitta det, fast det inte alls är långt bort. Jag hade Jazz i koppel (älgvarning) och Tigg lös, som vanligt. Så fort vi hade gått av stigen satte Tigger nosen i vädret och drog iväg, i bestämd riktning. Det är inte likt honom, så jag bara bromsade honom litet men lät honom leda. Och raka vägen på grytet gick han! Och sen full rulle in i en gång, så matten tänkte att nu blir det bara köttfärs kvar! Som tur är lyssnar han och kom direkt ut när jag ropade (så var inte alldeles fallet med hundarna på träningen...), men han var snart inne i en annan gång - väldigt långt inne, och så där alldeles slimmad är han ju inte... Nåja ut kom han, och så där höll det på. En omåttligt glad liten lortboll. Vi har ju varit där några gånger och då har han inte visat nåt intresse, bara Jazz har varit litet fundersam. Så kanske var det nån talgdank som gick upp i alla fall, efter ett tag.
"Ere en katt i burken, eller?"
"Gaaah!"
Efter litet stenapport, gräsapport, "måste bara kissa" m.m. trams vågade han sig på en liiiten titt till, om matte följde med.
"Min matte e jettestark, aktarebara!"
Sen tyckte vi att det kunde räcka för dagen. Gurun Pelles råd var att ha Tigger ute medan de andra tränade, för miljötillvänjning, och att sedan vänta några veckor och pröva igen.
Men några som INTE tänkte vänta några veckor till, det var de tyska jaktterrierna! Huvva, ska jag nånsin bli jägare så är det en sån jag ska ha - här snackar vi blodtörst! De vrålade, och fradgan skummade runt hela nejden. Arma människor som skaffar sig en sån hund som sällskap eller - bevars - agilityhund!
Igår på kvällspromenaden tänkte jag att vi skulle försöka hitta det smäckiga grytpalatset som vi har i vår skog. Ungefär 2% av alla gånger man letar efter det lyckas man hitta det, fast det inte alls är långt bort. Jag hade Jazz i koppel (älgvarning) och Tigg lös, som vanligt. Så fort vi hade gått av stigen satte Tigger nosen i vädret och drog iväg, i bestämd riktning. Det är inte likt honom, så jag bara bromsade honom litet men lät honom leda. Och raka vägen på grytet gick han! Och sen full rulle in i en gång, så matten tänkte att nu blir det bara köttfärs kvar! Som tur är lyssnar han och kom direkt ut när jag ropade (så var inte alldeles fallet med hundarna på träningen...), men han var snart inne i en annan gång - väldigt långt inne, och så där alldeles slimmad är han ju inte... Nåja ut kom han, och så där höll det på. En omåttligt glad liten lortboll. Vi har ju varit där några gånger och då har han inte visat nåt intresse, bara Jazz har varit litet fundersam. Så kanske var det nån talgdank som gick upp i alla fall, efter ett tag.