Pelleskop-livet

Hela helgen har Peppar gått i skolan, och matte med. Fyra timmar både lördag o söndag med den eminente Gerard O'Shea. Alldeles strålande förstås, och roligt dessutom! Jag brukade tro att hundutställning = gå runt med hunden, stå stilla med hunden, gå runt litet till, få ett plastband = urtrist. Men sen lärde jag mig att utställning = träna, träna, jobba, jobba = svårt men kul! Och så har jag ju turen att ha Tigger - att vara med honom på utställning ÄR ett sant nöje. Hur det blir med Peppar återstår att se - att gå med honom och hålla kopplet i vänster hand var något av en prövning eftersom nåt i hans gener säger att det är kapplöpning det är fråga om. Dessutom var där en liten jackrussell av den långfingeruppsträckande typen där, ständigt sökande Peppars blick med värsta satungeminen, sen svansande kring sin matte på känt JRT sätt; "jag är så liiiiten och sööööt". Undra på att Peppar ville eliminera denne samhällets fiende nummer ett... Nåja, intet blodvite uppstod, annat än på mina fingrar när köttbullar skulle utdelas. I alla fall var Peppar jätteduktig - han ställer upp sååå fint alldeles av sig själs så vi kunde direkt börja jobba med uttrycket - öronen på rätt sätt och en j*kligt kaxig uppsyn. Men så trött han blev, den lille kusen! Precis som salig Nero på sin tid har han förmågan att fullständigt koppla av även om han har främmande hundar så gott som i håret (utom vissa, då...) - han slängde sig på rygg och snarkade, låg groda, låg på sida och bet mig litet i fingrarna och rörde inte så mycket som en fena fast folk nästan gick på honom.