Luciastämning
Efter fredagsstädningen var jag ju tämmeligen avmattad, men litet spårning är aldrig fel. Snön yrde utanför fönstren, jag snorade och nyste men tapper som jag är lastade jag terrierpojkarna i bilen och sa: -Let's get this show on the road!
Fast först litet hemmafoton:
Tigeröga.
Pepparnos.
Bröderna Brothers.
Peppars slaskiga öra. Blir alltid suget av Ying.
Kan vi åka nångång, eller...?
Det är spänt att ha dem båda i koppel, men det går bra. De är trots allt artiga. Problemet är att ingen av dem vill vara "under dog".
Här börjar spåret.
HUR kan nån tycka att han ser farlig ut?!!
Full rulle, kameran hänger inte med.
En studie i blått.
Färgfoto, plötsligt. Skillnaden är inte så stor. Tigger är väldigt kamouflagefärgad i snömodd på ett gärde.
Också spårmarker. Jag läste en tänkvärd skrift och insåg att jag måste göra mera knasiga, eller naturliga, spår - inte såna typiska appellspår. Så Tiggs spår blev 1100 m, först över en åker, med e 90graders vinkel mitt på, sen över ett djupt dike in i gles skog, en vinkel och litet knorvar där, Vidare över en rid- och körväg, ett dike till, en massa hugget ris in i tät och bökig skog, i krumbukter och krokar, vadade över ett litet träsk. Totalt sex spårpinnar och godisburk på slutet. Och resultatet: på åkern spårade han fint och säkert, som han brukar en bra dag, och tog vinkeln klockrent. Kämpade sig över diket och på svårigheterna. Och DÅ började det roliga! Han gick så fint och lågt med nosen, jättenoga och liksom eftertänksamt, fast ändå i god takt. Med jämna mellanrum fick jag syn på nåt av mina fotspår i nån blötsnö som bekräftelse på att vi var precis i spåret. Där jag hade vadat gick han också och liksom spårade precis över vattenytan, utan att vinda in spåret på andra sidan. Och dessutom - han tog upp pinnarna på samma säkra sätt som vanligt, men han hade ingen större lust att få godis för dem, han ville bara spåra vidare!! Tigger - som inte vill ha godis! Det var den bästa spårningen nånsin, och i fortsättningen måste jag komma ihåg att använda svåra spår som belöning när vi tränar appellspår - låta det fortsätta ut i nåt svårt, helt enkelt.
Peppars spår blev ungefär 400 meter i gles spår, över stenrösen och alldeles oavsiktligt nedför ett smärre stup (matten halkade vid spårläggningen) och med litet bukter och krokar, 3 pinnar. Han spårade fint och noggrant, fast jag måste lugna ner honom i början för han är så "på". Peppar reagerar väldigt mycket på pinnarna, han snurrar och funderar och sparkar i marken men ännu kan han inte kombinera pinnplockning och aktiv spårning. Men det kommer! Sammanfattningsvis var det två mycket duktiga och mycket nöjda spårhundar!
Sen for vi hem och bakade lussekatter med minsta barnet. På kvällen gick fadern på bio och vi två damor hade en liten myskväll med pälsklingar och fika.
Vad katten ska man göra för att få en lussekatt?