Pelleskop-livet

Jazz tycker som jag - vintern suuuuger! Igår kväll fick han ha kofta under reflextäcket (som bara är för syns skull). Han trivs bättre i kofta än i varmt täcke, täckena blir så bylsiga.
Nu när äldsta barnet är hemma alternerar Jazz mellan minsta lillmatte och största lillmatte, han beter sig som en riktig pascha.
Dessvärre beter han sig som något av en sexualdåre också - han är den enda som blir riktigt låst av löptikslukter ute och sen envisas han med att rida på alla sina bröder inomhus. Och ser purken och missförstådd ut när vi avbryter övningarna.
I övrigt kan rapporteras att han fortfarande är en Duktig Dvärgpinscher när det gäller kloklippningen. När de andra tre är avklarade kommer Jazz liksom fram-asandes och slänger sig på rygg intill mig. Härtill är jag nödd och tvungen över hela honom, liksom.
Bara litet läpplyft och nåt enstaka morr uppträder under klippningen, men jag får använda min bestämdaste röst och stadiga händer. Men det tar numera inte mer än 5 minuter att klippa alla klor på alla fyra tassarna. Sicken en seger!

Minsta barnet (frusen sort) bjuder Jazz på hallon.



Ganska smaskigt.



Instrueras i självplock.







Numera självförsörjande.



Ying ger fanken i hallon men vill gärna bli fotograferad.



Aldrig har det väl varit ett sånt körsbärsår. Inte ens skatorna orkar med alla bär. Själv går jag runt och känner mig rent Tjechovsk bland bigarråer, moreller och klarbär. Samt lyckas få saftfläckar på alla mina kläder.

Jazz har fortfarande ont i benet/tassen. Nu har han visserligen rört sig litet grann idag, men han är väldigt rädd om benet - de andra hundarna får passa sig för att komma nära och om jag ska lyfta honom måste jag ta det så försiktigt så att han verkligen förstår att jag inte tänker vara hårdhänt. Då går det bra. Det konstiga är att jag kan känna igenom hela tassen och benet, riktigt klämma, utan att han reagerar...  Vila idag igen så hoppas vi att det blir bättre.

Säger i alla fall Jazz att det är. Han spottar och fräser när han måste gå ut och kissa, jag får lov att fiska fram honom från under hallbordet där han har rett sig ett näste i en korg och dragit nåt gammalt (en kofta) över sig. -Så här var det aldrig i den gamla Södern, suckar han mellan hanckande tänder när han skälvande av köld försöker lyfta på benet. Det är uppenbarligen inte så lätt att stå  på tre ben när man fryser så man skakar.

I fredags var det dags - lydnadstävling med Jazz. Mycket folk, och alldeles innan det var dags för platsliggning brann ett par smällare av på avstånd. Jazzens svans antog en utomordentligt låg position, men jag låtsades som ingenting - det är bästa "plåstret" för honom. Sen fick jag göra ett litet extra ljud för att få honom att lägga sig, men det märkte inte domaren, dess bättre. Så snart vi förare hade kommit på plats och vänt oss om var det en hund till vänster om Jazz som reste sig upp och började traska runt och nosa i gräset, men utan att bry sig om nån annan hund. Jazz låg som vanligt och såg ut som han önskade sig nån annanstans. Sen började hunden till höger om Jazz att gnällgråta alldeles förfärligt, han gav till och med upp små gläfs av olycka. För den här matten kändes de två minutrarna som minst tjugotvå men äntligen var tiden ute och lillpinnen hade inte rört sig ur fläcken. Och han låg kvar tills jag satte upp honom. Så långt var allt gott och väl. Sen en ganska lång väntan på vår tur, vi hade nummer sju. Ganska många hundar gjorde ganska många dumheter vilket kändes bra, måste jag erkänna, det är inte så skojigt när alla andra sätter 10:or på vartenda moment... Så var det äntligen vår tur och det började förstås med tandvisningen - stora skräckmomentet. Domaren var en äldre stillsam herre, och jag märkte nog att Jazz tänkte "den kan jag skrämma!" - han hoppade några centimeter bakåt och lät höra ett liiitet ljud som jag vet är början till ett morr. Så jag fräste i med "nej! fot!" - och då satt lilla Jazzen alldeles stilla och tyst, och detta fastän domaren lyfte på hans läppar och klappade honom och det hela!! HURRA! Vi fick en NIA med enda kommentaren "litet blyg"!!! Jag hade stor lust att omedelbart lämna planen och utföra en segerdans med köttbulleutdelning, men sansade mig och så genomförde vi programmet. Utan större framgång - linförigheten var rena skämtet, läggande under gång blev ställande, ställande under gång blev sättande... Apporten höll han faktiskt hela tiden, men jag fick hjälpa till för att få honom att ta den. Inkallning och hopp var bra. Allt som allt gnodde vi ihop 129 poäng vilket förstås inte var nån större succé, men inte ens 195 poäng hade gjort mig lika glad som den där 9:an på tandvisningen. Som vi har kämpat! Så Jazzen blev Dagens Hjälte, och det med råge! Och ett stort och innerligt TACK vill jag rikta till alla kända och okända människor som har ställt upp och med fara för liv och lem tittat på dvärgpinschertänder under denna vår.





En blyg liten viol bland påskliljorna.

En gång är ingen gång, två gånger är en trend, tre gånger är en livsstil... Nu har det hänt FYRA gånger så nu vågar jag kanske rapportera: När jag klipper nån annan hunds klor kommer Jazz ormande, slänger sig på rygg på golvet och visar tassarna: -Manikyr, tack! Sen klipper jag alla klorna på alla fyra tassarna på inga minutrar alls, utan några som helst attentat från pinscherråttan. Och sen ska det klias mage (Jazzens) och pussas näsa (mattens) och vara hur kärt som helst rätt länge. Han är tokig, min lilla pinne.

Lilla Jazz blev ju tyvärr mattens träningsobjekt när det gäller lydnad. Ganska mycket blev fel på ganska många sätt. Allra felast blev nog apporten. Jazzens klass 1-apportmoment har sett ut så här: matte håller fram apporten och Jazz vänder bort huvudet och ser illamående ut. Matte säger "apport" och Jazz tar (eventuellt) apporten "med långa tänder". Matte sträcker på sig och Jazz tuggar och rullar med apportbocken, den åker mer och mer på sned, Jazz slår på den med ena tassen, sen med andra tassen och till slut åker den i backen. Snälla domare tycker att det kan väl vara värt en 5:a. Men nu har vi jobbat och jobbat och lärt om och HEMMA ser momentet nu ut så här: matte tar apporten och Jazz börjar se lysten och busig ut. Sen håller matte fram apporten och KANSKE, kanske inte väntar Jazz på kommandot. I alla fall tar han apporten, håller den med på sin höjd nåt litet tugg, med båda framtassarna stadigt i marken och fin fotposition med blicken på matte. Matte säger loss och tar apporten. Jazz sitter kvar och ser förväntansfull ut - och SEN bryter partyt ut!!! Ja, det här är visserligen hemma i köket eller i trädgården, men ändå. Ett drygt halvår har det tagit, och inte vet jag om det nånsin håller på tävling - där brukar ju det först inlärda ploppa fram - men det spelar ingen roll: huvudsaken är att det GICK att lära om, och gick att få honom att gilla momentet. Hurra!