Pelleskop-livet

Glad för litet - fast mycket

Publicerad 2009-05-03 13:16:28 i Jazz

I fredags var det dags - lydnadstävling med Jazz. Mycket folk, och alldeles innan det var dags för platsliggning brann ett par smällare av på avstånd. Jazzens svans antog en utomordentligt låg position, men jag låtsades som ingenting - det är bästa "plåstret" för honom. Sen fick jag göra ett litet extra ljud för att få honom att lägga sig, men det märkte inte domaren, dess bättre. Så snart vi förare hade kommit på plats och vänt oss om var det en hund till vänster om Jazz som reste sig upp och började traska runt och nosa i gräset, men utan att bry sig om nån annan hund. Jazz låg som vanligt och såg ut som han önskade sig nån annanstans. Sen började hunden till höger om Jazz att gnällgråta alldeles förfärligt, han gav till och med upp små gläfs av olycka. För den här matten kändes de två minutrarna som minst tjugotvå men äntligen var tiden ute och lillpinnen hade inte rört sig ur fläcken. Och han låg kvar tills jag satte upp honom. Så långt var allt gott och väl. Sen en ganska lång väntan på vår tur, vi hade nummer sju. Ganska många hundar gjorde ganska många dumheter vilket kändes bra, måste jag erkänna, det är inte så skojigt när alla andra sätter 10:or på vartenda moment... Så var det äntligen vår tur och det började förstås med tandvisningen - stora skräckmomentet. Domaren var en äldre stillsam herre, och jag märkte nog att Jazz tänkte "den kan jag skrämma!" - han hoppade några centimeter bakåt och lät höra ett liiitet ljud som jag vet är början till ett morr. Så jag fräste i med "nej! fot!" - och då satt lilla Jazzen alldeles stilla och tyst, och detta fastän domaren lyfte på hans läppar och klappade honom och det hela!! HURRA! Vi fick en NIA med enda kommentaren "litet blyg"!!! Jag hade stor lust att omedelbart lämna planen och utföra en segerdans med köttbulleutdelning, men sansade mig och så genomförde vi programmet. Utan större framgång - linförigheten var rena skämtet, läggande under gång blev ställande, ställande under gång blev sättande... Apporten höll han faktiskt hela tiden, men jag fick hjälpa till för att få honom att ta den. Inkallning och hopp var bra. Allt som allt gnodde vi ihop 129 poäng vilket förstås inte var nån större succé, men inte ens 195 poäng hade gjort mig lika glad som den där 9:an på tandvisningen. Som vi har kämpat! Så Jazzen blev Dagens Hjälte, och det med råge! Och ett stort och innerligt TACK vill jag rikta till alla kända och okända människor som har ställt upp och med fara för liv och lem tittat på dvärgpinschertänder under denna vår.





En blyg liten viol bland påskliljorna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela