Pelleskop-livet

Igår eftermiddag såg jag plötsligt att en ny medlem i Hemliga Klubben sökte träningskompis till alldeles strax - det var som ett tecken från ovan så jag nappade förstås!

Hopp i termobrallor och det hela, rusta terrioristerna med täcken för bilförvaring och hopp i väg!

Vi möttes av en matte med schäfern Stina, tre år fast alldeles nyligen kommen till den matten. Trevliga tjejer båda två!

 

Och så tränade vi - riktigt strukturerat!

Först tog jag ut Betty; första träningen var att inte bry sig om Stina. Fast det visade sig att jag inte behövde träna alls på den delen. Av med kopplet bara och Betty var visserligen medveten om Stina och positivt intresserad men inte alls så det störde vår träning. Inte ens när Stina satte av som ett jehu efter boll eller annan leksak tänkte Betty göra hyss. Snyggt!

 

Vi tränade hopp för både Lk1 och bruks och det gick bra, fast jag har inte börjat med sättandet före återhoppet i brukshoppet. Jag tänker att det är för kallt för hennes rumpa, men det är det ju förstås inte - Betty GILLAR att sitta när det är kallt!

 

Sen blev det förstås en massa tragglande med frit följ. Suck. Men: som en skänk från ovan eller nåt dök M upp och förutom att hon hade sin nya fina mallevalp med så ställde hon, som vanligt upp, med goda råd. Eller rättare sagt: hon talade om hur jag SKULLE göra. Och sen talade hon med hög röst om alla FEL jag gjorde.

 

Och hon hade förstås alldeles rätt och jag fick en massa nytt att tänka på och en massa gammalt som jag borde veta bättre än att göra men som jag har slarvat med. M är fantastiskt duktig och generös med sin kunskap, fast så där alldeles socialt begåvad är hon inte, det måste erkännas. Inte alla står ut med att det alltid skall låta så lätt och att man alltid skall få höra hur mycket fel man gör.

 

Mina pedagogiklärare skulle få spel, den saken är klar!

 

"Nya" träningen går i alla fall ut på: mycket mycket tydligare felsignal - inte låta henne göra fel - bara lyfta vänsterfoten (min) - och så BELÖNINGSPLACERING!! Jodå, jag är en slarvmaja, och jag behöver en spark i baken ibland!

 

Sen var det Tiggerns tur - jag hade ställt upp en ruta när jag hade Betty ute. Tror ni han sprang in i den? Nix! Han siktade precis till höger och ställde sig som om den fanns en ruta till, kant i kant med den jag hade ställt upp. Konstigt. Men efter några skick så gick det bättre. Jag lurar på om det kan vara så att jag står väldigt konstigt eller så - så jag liksom "siktar" fel? Uppenbarligen behövs det mängdträning, i alla fall!

 

Sen gjorde vi en del fritt följ och långa inkallningar, men Tigern tycker INTE om att sitta på kall och isig backe. Även en fjärrdirigering gjorde vi, med stor tveksamhet från Tigerns sida. Han tycker inte om att ligga på kall och isig backe, heller!

 

Hur som helst - en dryg timmes riktigt bra träning blev det. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe, för jag VET att det kommer att bli vår och tävlingssäsong i år också. Även om man inte kan tro det när man kikar ut idag. Ureväder. Snöyra. Kallt.

Just det, det snögar så det snögar. Inte mycket, inte stora lappvantar utan smått smått. Och liksom o-bön-hörligt. Slutar ICKE.

 

Morgonpromenaden bidde 4,5 km på en dryg timme i modd och mogga och jag tror vi alla var tämligen färdiga sen. Fast det var nog bara jag som ville sätta mig i en snödriva och grina av ren utmattning. Tror jag.

 

I alla fall har jag ett projekt på masspromenaderna nu. (Masspromenad = ALLA  är med på tåget. Suck.) Projektet går ut på att återföra Betty till ordningen. Alltså inte-hälsa-på-varenda-j*kel-ordningen. När hon går lös är hon jätteduktig, men när hon går i koppel så smyger hon mot varenda kotte vi möter. Inte så hon stretar  eller så, men hon drar sig åt den mötandes håll, och ibland försöker hon gå efter några steg. Och hon ser oändligt snäll och eftergiven ut, men det hjälps ju inte om det är en hundrädd eller hundhatare.

 

Så idag fick Pojkarna gå fint, dvs. i vandringsmod, vid min sida i rätt korta koppel (blä! sa allahopa) och Betty gick i fulla koppellängden, litet före mig, men utan att dra förstås. Och så fort vi mötte nån gjorde jag ett ljud och så fick hon små hårda blodpuddingsbitar. Det behövdes inte mer än ett par möten för att hennes öron skulle börja vinklas åt mitt håll så fort vi fick möte. Då blev det beröm och godis. Efter kanske fem möten vände hon och kom mot mig så fort vi fick möten. Och alldeles innan vi kom hem ställdes vi inför en utmaning: i kanten av den mycket smala upptrampade gångvägen stod en dagisfröken i Bettys favoritålder (hon formligen älskar tjejer mellan 15 och 25) och dessutom ett småbarn som höll på att korva runt i, på och under en pulka. Det visade sig att fröken hade hund själv så vi tillät oss att träna litet på det där ekipaget och det gick alldeles utmärkt! Betty till och med kunde pressa sig förbi dem, trots att det var så himla trångt där, och ändå bara ha fokus på mig (för godiset hade jag i fickan).

 

Oj, vad jag blev nöjd med Lilla Lullet! Och med pojkarna också, som betedde sig såpass att jag kunde ägna Betty min fulla uppmärksamhet (hade just varit snyggt om Jazz hade kastat sig fram och bitit barnet...)

 

Nu gäller det bara att följa upp detta hundra miljoner gånger också, hm. Hur som helst var det uppmuntrande att det gick så bra att träna EN hund i en flock på fem; jag tror jag växte litet!

 

Eftersom det blev ett drygt ett par kilometer till igår afton kan man idag konstatera att jag är otränad. Minst sagt. Framsidan av låren och hela höfterna känns som om de vore döda. Fast det gör ont samtidigt.

 

Därför blir det inga rejäla promenader idag, men jag har tagit en liten med bara Betty. Eller - liten och liten, det blev 3 km så det var väl inte så uselt, fast huvudsyftet var att dra igång träningen litet.

 

Så vi gick en stund tills vi kom till en trevlig upplogad vändplan och där satte vi igång med fot, ställande under gång, inkallning. Men oh weh, det där fria följet! Någon har så bråttom så bråttom, och det är inte jag. Nåja, det har ju inte tränats ordentligt och utomhus på läääänge, och entusiasmen var det inget fel på, så jag ska inte klaga. Och när jag äntligen hade fått sån styr på fria följet så jag kunde göra några ställanden under gång, då blev jag nästan salig i stället - en sån jänta jag har! Tvärnit på alla fyra tassarna och där står hon, oavsett om jag går tillbaka och dansar samba runt henne (iförd termobraller. Snacka om störning!). Lägganden och sånt ville jag inte ens tjafsa med i 6-gradig kyla som kändes som -11, men sitter gör hon gärna så några inkallningar fick vi till. Hon är litet tveksam i starten, men det jobbar vi på.

 

Framför allt var det roligt att se hur GLAD hon var åt litet rejäl träning, med godis och boll och kamp. Och så bara vi två, inga dumma småpojkar!

 

Sen traskade vi vidare genom en skogssmatt där det blev mycket klättrande och godisletande och dirigerande hit och dit, sen litet koppeltrask igen med träning på att inte antasta människor (däremot fick hon hälsa på rätt många hundkära personer, fast hon måste fråga först och inte bara springa fram och ev. skrämmas), vidare till nästa skogssmatt (där det blev pulsa av), och så slutligen en lång raksträcka med lösgående och många många små episoder av fritt följ, och ibland ett ställande. Mycket träning också på snabba vardags-inkallningar, såna där som skall vara liksom reflexmässiga.

 

 

 

 

Märkligt ändå - allting låter så intellektuellt när man säger det på franska. I alla fall om man inte försöker sig på några längre aktstycken. Och i synnerhet om mottagaren inte KAN franska. Alls. Men ändå.

 

Orden, ja. När jag satt och slötittade på Wife Swap (ja, för jag HAR jobbat ordentligt idag, läst massor i 100 fiches pour... och till och med fäst en del strålande tankar på pränt. På franska) så kom Bettan dragande med sin bollen-e-rund-boll. Alltså den massakrerade fotbollen. Upp i soffan med hela ekipaget och så ner med själva bollen och så gnöl: -Matte, ta UPP!

 

Dum är man väl då om man inte passar på att träna litet. På sitt och ligg. Och då visar det sig att Betty tror att sitt och ligg betyder ungefär samma sak, nämligen byt position: sätt dig om du ligger och lägg dig om du sitter. Dumma hund, va?

 

Nä, det gick ni väl inte på - dumma MATTE ska det förstås vara, nånstans i min träning har det biddit vääääldigt fel vääääldigt mycket. Suck. Så nu blir det till att extra noga läsa i Shaping-boken om att sätta ord på beteenden. Läsa och begrunda. Gör om och gör rätt, fast det är så förb*t mkt lättare att göra rätt från början, om man bara tänker till litet.

 

Men en sak är hon då fena på, den lilla fen: att hålla sin position medan jag frestar med bollen-e-rund-bollen. Ryck och knyck och kasta iväg - litet rycker det i lillans morrhår och ögonen tappar ibland sitt fäste på matten men tar den gör hon ICKE. Inte förrän jag säger: -Ta den! eller -Ja! DEN ordinlärningen har vi i alla fall lyckats med!

 

 

 

Ibland nån enstaka gång ligger såväl jag som alla fem hundarna i min säng samtidigt. Såsom på vardagsmorgnar efter det att Minsta Barnet har gått till bussen.

Fyra hundar och en matte söker då med naglar, näbbar och klor hålla sig fast i ynkliga små hörn av madrassen, vi kröker oss och krummar oss och försöker göra oss små men bergfasta.

Och samtidigt få oss litet vila.

Det blir förstås en del knäckta nosar och svansar och en del kroppsdelar i kläm när det är så där trångt om saligheten, och man dessutom gärna vill ligga under täcket (i alla fall tre av oss).

En aning osaligt känns det minsann, litet överlevnadsträning redan på morgonkvisten.

 

Fast en finns det förstås som inte upplever det allra som minsta lilla obehag eller den minsta aning av bristande komfort.

Lilla B, förstås.

Mitt smeten och mitt i sängen ligger Betty, utsträckt på sida diagonalt över bädden, sträckande sina fyra vita tassar så långt ifrån sig som möjligt. Utom ibland då hon lättje- och behagfullt vältrar över på rygg på det att hon måtte kunna snarka högre.

Hon tar just inte mindre plats i ryggläge.

Och hur vi än klamrar oss och kämpar i förtvivlans mod, morrar åt varandra och åt henne och åt hela eländets elände så snarkar och snusar lillfian i godan ro.

Nog för att hon är en Prinsessa, men inte precis nån Prinsessa på Ärten!

 

Däremot är hon ibland en Prinsessa som förtjänar smäll på Stj*rten, om sanningen skall fram. En som äter upp skor... Det nedriga är att hon gör det så pass i smyg att jag aldrig tar henne på bar gärning. Så då är det ju bara att svälja förtreten och låtsas som det regnar. Fast det snöar.

 

För övrigt fick hon i går ett ägg. Ett som jag hade lyckats panga i kartongen, så hon fick halva skalet och så innehållet lagt i sin matskål, mitt på blanka inte-matdagsen. Det slök hon i sin helhet! Jag har hört att en del ger hundarna hela ägg, alltså med skal och allt, som tillskott men jag tyckte det lät som nåt inte ens hungriga vargar borde äta. Men jodå, Betty kunde.

 

Betty kan paja kartonger också, och det får hon. Det är nästan så man faller i det där medelålders-kvinno-hålet och börjar överkonsumera lådvin, bara för att det skall bli många tomma lådor för Betty att roa sig med. De är så stadiga och bra de där bag-in-box-boxarna, tar flera flera minuter för Betty att göra konfetti av. Som tur är (?) säger min konstitution att jag skall ge f-n i alkohol, annars vet ingen hur det skulle kunna gå. Jag försöker förstås tubba maken att dricka mer, ta ett glas vin till vetja!, men han är skeptisk. Jag får väl börja ringa på hos grannarna på förmiddagarna: -Ursäkta, har ni nåt lådvin hemma?! med panik i stämman.

 

Som tur är finns det andra kartonger också! Igår kämpade hon så tappert med en som till och med var förstärkt med silvertejp att hon faktiskt måste ta sig en tupplur mitt i arbetet!

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror lilla B har kommit in i andra andningen eller nånting. Vad gäller bus och bråkighet, alltså.

Kors vad hon kan förstöra!!

En dag kom maken hem och sa bistert: -Den som har slängt en massa papperslappar på golvet kan ju vara snäll och plocka upp dem också.

Men då fick han allt svar på tal: -Det är delar av innandömet till en fotboll och det är Betty Som Har Gjort Det!

 

-Nådåså, sa hussen och plockade litet själv. Maken till duktig flicka att kunna destruera har han nog aldrig sett.

 

Igår pulvriserade hon ett skridskoskydd som jag trodde var oförstörbart, sen åkte hussen och köpte nya råhudsben. Slurp, sa det, sen var Bettys ben i flisor och molekyler.

 

Aldrig blir hon trött heller.

Efter dryga 90 minuters promenad igår eftermiddag tog vi middagspaus på två timmar, sen tog jag med Bara Betty på springtur. Hennes premiärtur i koppel på trottoarer och gångvägar.

 

Min premiär för att springa med apendicit också, för den delen. Det gick bra.

 

Först blev det så konstigt så det lät bara kloppetikloppetiklopp om oss, och lillfian krökte sig kring mitt vänsterben som en märla. En bra balansövning för en sån gammal käring som jag!

 

Sen gick det mycket bättre, faktiskt. En halv kilometer i stöten kan hon jogga fint, sen går vi ett litet stycke innan vi springer igen.

Efter 5 km tog lilla knoppen på lilla bettan slut. Vojne, det blev ett riv och slit och bit i mig och mina kläder. Jag som tycker det ser så rysligt obekvämt ut när folk är ute och motionerar i collegebrallor och den sortens började förstå att det kan finnas bruk för såna plagg också. Nämligen om man springer med en hoppa-upp-och-bit-i-låret-hund. Såna därna fula tajts som jag har skyddar så klent.

 

I alla fall, sista 1,5 kilometern gick vi och strosade och busade och gullade litet. Man måste pussas och kramas mycket i samband med joggingturer, annars känns det jättekonstigt säger Betty och kloppar hej vilt.

 

Sen träffade vi en fin jämthund som hette Vidar - det tyckte jag var ett så passande namn på en älghund. I helgen hade han drivit älg eller hur det heter i 8 timmar. Jobbigt tyckte jag att det lät, men Vidar föreföll vara en alert ung man. Jag skulle vilja veta mer om hur man tränar jakthundar - sånt har jag verkligen inget hum om alls.

 

Nåja, sen kom vi hem och jag tänkte att NU skall väl lilla spöket Sabolina änteligen vilja VILA en stund.

Men då tänkte jag fel.

 

Emellertid sov hon MYCKET gott i natt, och var inte alls pigg på att stiga upp i morse.

 

Fortsättning följer.

Den klassiska reklamdevisen "Nothing sucks like Electrolux" har jag nu uppdaterat till "Nothing sucks like Sollentuna rackethall i utställningshänseende".

Grrrr. Vilken ryslig tillställning - så vansinnigt fullt av hundar och människor så man knappt kunde vända sig om, ingenstans att värma upp sina hundar, en ljudnivå som var ohälsosam och luften så tät så det killade i min näsa i över ett dygn efteråt. Tvi!

Alltså - det kan inte vara rimligt att knö in så mycket folk och djur på denna lilla begränsade yta - vad händer om det händer nåt? Panik i den miljön = nedtrampningar och annat hemskt. Näe.

 

Och så ber jag alla notera att detta var vad jag tyckte INNAN lillfian blev bedömd. Efter det tyckte jag att Domarn E Full, Ut Me Domarn! också.

Neej, det tyckte jag inte, men trenden för Bettys utställningskarriär gör mig en aning - fundersam.

För Betty fick - good! Och även om good normalt sett betyder "bra" så betyder det i utställningssammanhang "bad". Eller rent av very, very bad indeed.

 

Dessbättre tror jag INTE att det beror på att det trots allt blev jag som ställde henne (det var meningen att Ida skulle göra det, men det blev litet tidspress), för det han slog ner på var huvudet. Inte för att resten var mycket att hänga i julgranen heller, men överlinje och bakställ var i alla fall passabla ("adequate"). Huvudet däremot var "klent", nosen inte tillräckligt kort och öronen - tja, vi vet ju. "Very untidy". Dentition good - men så kommer det ett MEN: lacks in width.

 

Fy dumma gubbe, säger jag, men Tiger säger: -Jag SA ju det, jag SA ju att hon är jätteful!!

Och nu när de försöker snatta godis nånstans och Tigern inte riktigt når säger han: -Försök du, Betty - du har ju så lång näsa!

Men när han har hållit på så ett tag och kallat henne "Fulaste tjejen i Sollentuna" och "Trynfian" och sånt, då brukar jag harkla mig aldrig så litet och säga stillsamt: -Men hon var i alla fall inte TJOCK... och då tystnar Tiger, för han har minsann en gång fått en tvåa på grund av rultighet. Annars har han i ärlighetens namn mest fått CK och HP och den sortens. -Ja, för jag, jag är SNYGG, säger Tigern och krullar ihop sig till en liten nöjd och varm boll.

 

I övrigt måste jag säga att de skötte sig alldeles enastående, båda två. Tigern var ju moraliskt stöd (fnys!) och visade verkligen mycket hög moral när förbipasserande hundar närapå kröp ända in i buren (trängseln, den trängseln!) - inte så mycket som ett morr lät han höra. Den!

 

När Betty var klar hade leden glesnat någon liten aning så då låtsasutställde jag Tigern litet grann, och tagen satt precis i. Nedrar, vad han snyggar till sig och ställer upp - han blir nästan självlysande! Duktiga lilla Tigern!

 

Och Betty var faktiskt också riktigt duktig i ringen - gåendet sköter hon verkligen inget vidare för hon vill till husse, eller till Ida, eller till Mellanbarnet som kom och överraskade oss helt rart - men ståendet för examination fick hon absolut IHVG på, trots att hon tycker det är äckligt att bli tafsad på (jag tycker som du, Betty!). Inte en fena rörde hon när han granskade bett, lyfte fram och bak, rättade till ben, klämde revben och höfter och allt, ryckte litet i öron. Mycket duktig liten tjej!

 

Den där Bubbla har litet tveksam ork ibland, när det gäller springning.

Inte i benen, det går finfint, men det lilla huvudet orkar inte riktigt med.

Jobbigt att hålla på och mala i ett tempo, jobbigt att varken Ying eller matten har all uppmärksamhet på henne.

 

Och det är då hon blir så där jättebråkig. Efter ungefär en tre kilometer brukar det se ut så här.

 

 

 

Det är egentligen ingen idé att försöka fortsätta heller, för då bara springer hon framför fötterna på oss, biter mig i benen - är allmänt till besvär. Och blir sur.

Bättre då att stanna upp ett tag och låta henne sprattla av sig. Ying tar inte illa upp.

Egentligen borde det ha varit ljud till, för hennes "kloppande" är nästan imponerande när det är så här. Och Ying bara fnyser litet.

Och så jag som fnittrar i bakgrunden.

 

Sen springer vi vidare.

Hejdå!

De är då ruskigt snabba på SKK, måste jag säga - Bettys resultat från i tisdags finns redan ute på hunddata!

 

Igår for vi till Katrineholm, Betty och jag.

En av oss skulle hälsoundersökas och en av oss var chaufför.

Och idag är jag SÅ glad att det var igår vi for dit, för då var det plus och lagomt köra-bil-väder medan det i dag är för halt för att gå, nästan!

 

Varje gång jag far genom det fagra Södermanland blir jag nipprig och vill genast flytta dit. Kanske kunde jag bo på ryska bystan och ha sommarstuga i trakterna kring Malm- eller Nyköping?

 

Nåja, undersökningarna gick finfint i alla fall, Betty var så duktig.

 

På ögon och patella fick hon ua direkt, utan tveksamheter.

Armbågar och höfter vet man aldrig vad man ska tro om förrän man har fått resultatet av avläsningen från SKK, men veterinären betygade i alla fall att hon är fullt fit-for-fight vad gäller träning, springning, vildbusning och så vidare. Det är det viktigaste för mig. Uppfödare/ägare Ida vill förstås ha en bra bokstav på avläsningen också, eftersom tanken är att Vilda Bettan ska bli mamma så småningom.

 

Undrar just om jag får lägga ner den här bloggen då, annars kanske ingen vågar köpa en sån valp?

 

Hur som helst var lilla nubban riktigt lugn hela kvällen när vi hade kommit hem (jag med, jag kröp i säng med en bok vid 20-snåret!). Betty VILLE verkligen inte sova, men hon blev bara sittande och klippte med ögonen tills hon föll ihop, så vi turades om att putta ikull henne försiktigt, på det att hon icke måtte somna nånstans där hon kunde falla och slå sig.

 

Men i morse - DÅ var det en utvilad liten staffa vi hade! Terrierbrottningen i min säng var intensivare än vanligt, sen ut och rasta och leka med spring-polen, också mycket vildare än vanligt (den är liksom Bettys säkerhetsventil). Sen in och springa runt runt i slingan farstu-hall-kök-smatt-TVrum-bokrum med först Tiggern och sedan osorterade andra hundar efter sig och svansen böjd bakåt neråt på det där typiska busa springa fort fort-sättet.

 

Matten kunde bara sätta sig på en köksstol och skratta!

 

Dessutom var Äldsta Barnet idag på ultraljudsundersökning av hjärtat igen, precis som de två "små" för en tid sedan. Även hon fick ua, rent av IHVG, och vi börjar kunna andas ut alldeles - det är inget ärftligt, det är misskött träning och obehandlad hjärtmuskelinflammation. Dumt så inåt pepparn, men ändå SÅ mycket bättre!

 

 

Det finns ganska många kurser och hundskolor för sådana som vill skaffa sin hund en karriär inom det filmiska. I reklamfilm eller spelfilm. Eller på teatern, för den delen.

Jag skulle absolut nappa om det kunde garanteras att hundens motspelare blev Mikael Persbrandt. Och att jag fick vara regiassistent. Annars får det vara.

Så jag tror vi lämnar det.

 

Men:

Det är mörkt tidigt nu, redan vid halvsju på kvällen är det närapå kusligt ute.

Inte bara närapå, tycker Betty som ser spöken och läbbiga saker nästan överallt. Saker som vi går förbi nästan varje dag utan att det så mycket som rycker i ett morrhår blir hin håle och hela hans anhang i mörkret.

 

Mitt i mörkret, på en gångväg genom ett intet och där två gatlyktor i rad hade pajat - där mötte vi en gubbe som bar på en fåtölj.

Och det var då jag kom på det där med den nya karriären, för Betty blev så om sig och kring sig att hon började kloppa värre än vanligt med bissingarna.

Vartefter hon insåg att varken jag eller bröderna tyckte att fåtöljgubben var jättekuslig så kloppade hon litet mer lågmält.

Och vet ni - där i mörkret och diset så kunde man precis föreställa sig att hennes kloppetikloppetikloppeti, först högt och sen lägre, var en häst som galopperade bort!

Så då tänkte jag - radioteatern! Betty kan bli engagerad av radioteatern och tjäna jättemycket pengar!

För vi vet ju att hon kan låta som en liten pippi, en trött gris, en arg gris, en hungrig gris, en gris i största allmänhet, en frustrerad utomjording, en katt och en Mycket Liten Hund.

Dessutom som en nödvändig ingrediens i det fall att Radioteatern tänker sig att sätta upp t.ex. Ivanhoe eller Bröderna Kartrajt.

Eller i en dokumentär om dressyr.

 

Jistanes, vad vi kommer att tjäna slantar!

 

I morse hade vi som vanligt värsta mysstunden innan vi gick upp. Den som tillgår så att Betty och Tiger har lekslagsmål nästan i mitt ansikte och Ying står nedanför sängen och liksom också trycker sig upp i mitt nylle. Mitt nylle - hans mule. Låter vackert.

Men så blev det alldeles stilla. En andäktig stillhet.

Alltså - det var egentligen bara Betty som drabbades av den där initiala stillheten, men de andra två blev så paffa så de blev alldeles andäktiga de också.

Betty satt alldeles som förtrollad och till och med glömde att andas. Bara ibland kom det en liten flämtning och så ett litet "klopp" på det.

Till slut blev hennes känslor inför detta fantastiska henne alldeles övermäktiga, då måste hon göra en serie krumsprång runt hela sovrummet (vilket är anordnat ungefär som en hinderbana, måste jag tyvärr erkänna).

Sen fort upp i sängen igen och spänd väntan.

Hade det bara varit en inbillning?

Efter en låååång väntan (flera två sekunder, ungefär) - blev lyckan total: det VAR ingen inbillning, det var på sanning, och det var så underbart så Betty måste vända sig mot mig och bita mig en aning i näsan.

Delad glädje är dubbel glädje, liksom.

 

Men så spänd förväntan igen.

Och där kom det:

-knack, knack, knack.

-tass, tass. Krafs.

 

Hurra! Det satt en blåmes på fönsterblecket och pickade på rutan!

Gårdagens lilla rulle med de nya svenska storstjärnorna Betty och Tigger.

En varning är dock på plats - soundtracket, om man så säger, är en nedra dänga att bita sig fast. Så man går och trallar och gnolar ganska fånigt ganska länge.

 

 

 

Men ni kanske inte är lagda åt det hållet? Själv går jag ständigt och småsjunger och visslar och beter mig illa. Som den gången när jag sjöng "Jag ska ta morfar med mig ut i kväll" med verklig emfas, alldeles ensam - som jag trodde... Nåja, då var det i alla fall några som blev glada och själv skrattade jag så jag trillade omkull i en snödriva.

Andra sånger som är trevliga att sjunga verkligt högt är t.ex. "I fjol så gick jag med herrarna i hagen" - oj, vilken inlevelse man kan få till.

Häromsistens fann jag mig själv sjunga "Hanna från Arlöv" och känna mig hur proletär och förtryckt av patriarkatet som helst. Ganska ofta trallar jag "lifestyles of the rich and the famous", men den är litet lurig för då måste jag spela lufttrummor också och det kan bli knöligt med alla di därna kopplen i handen.

 

Ibland gör jag små sånger själv också - inte så att jag sätter igång och komponerar med avsikt utan jag kanske börjar med nån liten visa och sen svävar jag ut i andra tongångar och sätter till små ord, och ni kan ge er på att det blir enastående bra och vackert på alla sätt. Jag är nog en riktig sån där renässansmänniska, jag. Med ett litet tillägg:   ;)   som det visst ska vara nuförtiden.

Jag tror Betty har gått i barndom, det kan ju synas litet väl tidigt. Hon är emellertid vildare och busigare och barnsligare än vanligt och säg nu inte att hon är understimulerad, för det är hon INTE .

Hon är bara busig.

Och vild och vacker.

Nu leker hon sedan en halvtimme tillbaka sicken blås med Jazz.

 

Det är ju så att man i vårt hus kan gå runt, om andan skulle falla på. Alltså från köket till hallen till bokrummet (där det också finns en TV) till TV-rummet (där det också finns böcker) till hundslussen (=skafferi- och badrumssmatten) och så är man i köket igen.

Eller också kan man gå åt andra hållet.

Eller springa, skutta, hoppa och rusa. Som Betty gör.

I alla fall så står Jazz i TV-rummet eller bokrummet och Betty smyger runt åt ena hållet, med en nalle i kamouflagedräkt (vad det finns!) tills hon är nästan framme hos honom. Då sparkar hon bakut och gläfser och kastar sig runt och så smyger hon runt åt andra hållet, tills hon är nästan framme hos honom från det hållet. Och så upprepas detta.

Ibland blir hon så till sig så hon tappar nallen nånstans och ibland är minsta barnet så slugt och ondskefullt att hon därvid tar upp nallen och söker smyga undan den.

Vilket inte lyckas.

Jazzens bidrag till denna lek är att stå still och, enligt MB, se ut som "älgen i Bambi". Vilken älg? frågar jag som är litet efterbliven.

Ibland tar Jazz nåt steg hitåt eller ditåt och då når lekens förträfflighet nya oanade höjder.

Och ibland måste vi kasta ut Betty för när hon leker så där vilt så händer det att lilla fröken glömmer bort att man måste gå ut innan man går ut, så att säga.

Men hittills har det inte misslyckats.