I ordning groggarne tages - men dagarne är det inte lika noga med.
I alla fall var det Mr Ying, the infamous Doctor Seven, som bibringades träning i tisdags. Litet lagom mör så där, efter måndagens vilsegång.
Men si, han var riktigt duktig! För att vara Ying. Jag tog flera flera fina bilder, de kommer så småningom. Haaber jeg, eller hur det heter.
Men som sagt. Trött.
I andra halvlek tränade vi bl.a. hopp. Ettans hopp för Ying, alltså: parkera hund, förflytta sig till hindrets andra sida, kalla in. Sagt och gjort. Fast när jag hade kommit till hindrets andra sida så hade Ying liksom somnat, sittande. När jag ropade på honom så snurrade ögonen först runt i hans lilla rynkiga anlete innan han kunde fokusera blicken, sortera begreppen och i såsig stil ta sig över plankorna. Lilla gubben då! Vi gjorde om det en gång till och då hann han inte somna LIKA mycket i alla fall.
Idag promenerade vi i god ordning till Stora Åkern vid järnvägsstationsparkeringen. Ni vet. Där lossade jag alla bojor på alla hunddjur. De ofjättrade kreaturen sprätte iväg som lupinfrön. En tant kom gående mot oss, borta på åkern. Hon var väl en 15 år yngre än jag. -Häråt, pojkarna! hojade jag litet oengagerat. För de ÄR lydiga och kommer på studs. Fast inte idag. De bara MÖLJDE sig fram, delade sig kring tanten (som vattnet kring Moses, eller hurevar) och fortsatte sin framfart.
JÄDRAR vad de fick på skallen sen! Ja, verbalt alltså. Allihopa såg ut som tecknade figurer som sväljer hårt och yttrar: -U-oh... eller hur det stavas. "Tänkte inte på det" sa de helt slokörat. Och sen blev det stora fjäskpromenaden av det hela.
-Kolla vad jag är lydig matte! sa en. -Och kolla MIG då! sa en annan. -Gnorf, sa Ying, men med samma innebörd. Och Jazz han studsade och sa mycket många ord (han gör så när han tycker att det behövs), Peppar höll på att välta mig överända flera gånger när han skulle göra tunnel på mig (staffe-fjäskmetod) och Tiger bet mig upprepade gånger i byxbenet.
På hemvägen, med koppel igen, mötte vi först en pudel. Alla hundarna tittade på sin matte med dyrkande uppsyn. Ingen pudel i deras sinnevärld.
Sen mötte vi två ytterst uppstudsiga schnauzrar. Det var nästan så att jag ville bita dem själv. Ingen hund sträckte sitt koppel, ingen hund sa ett muck (ja, utom schnauzrarna förstås).
Så egentligen skulle bastarderna ha varsin puss för att de inledningsvis var olydiga. För det var ju det som ledde till att de var så lydiga sen. Kanske man kan bakåtkedja, eller nåt?
Härmed inbjudes alla intresserade till en högklassig cirkusföreställning. Evenemanget går av stapeln den 29 november, i ett ridhus nånstans i Härkebergatrakten. Bakom en granhäck har det sagts mig. Missa inte detta enastående tillfälle! Något att berätta för barnbarnen!
Igår kväll startade vi kvällspromenaden vid 17. Kolsvart redan då. Strax före 20 var vi hemma igen.
Vi gick via regementet, förbi schäferklubben, förbi amulansstationen - och SEN var vi borta. Vid ett tillfälle gick vi förbi ett litet hus, vidare på "vägen" - och befann oss mitt i en hästhage. Bara att traska tillbaka till sista vägskälet.
Det var som sagt - SVART. I vår absoluta närhet fanns ett avloppsdike, rätt många plöjda åkrar, risig skog. Men en bilväg var det för här och där fanns mötesplatsskyltar. Nån enstaka bil körde förbi också, men på nåt sätt känns det vid såna tillfällen som om alla bilar rattas av Kurt Russell. Och ibland syntes ljus från någon boning i skogsbrynet, men det var så uppenbart att dessa hus utgjorde - GARNBODAR. Och beboddes av banjovirtuoser. Så det blev ingen påhälsning av mig.
Faktum är att jag nästan var beredd att ta mitt våga-vägra-mobiltelefon-beslut i förnyat övervägande. -Maken hjälp, kom och hämta mig! Fast det skulle maken förstås aldrig göra, såvitt jag inte hade gått vilse på en motorväg.
Tur i alla fall att såväl hundar som matte var grundligt självlysande; iförda reflextäcken, dito väst och dito sele. Samt hade Ying benreflexer, mer om detta sedan.
Precis när jag tänkte somna under en gran kom vi - hipp som happ - fram till en järnvägsviadukt och sen var det bara att traska en halvtimme till så var vi plötsligt på golfbanan. Dessvärre längst bort på golfbanan. Himla långt hem hade vi då.
Men hem kom vi och trötta var vi och Ying hade tappat en benreflex. Inga hundar ville gå upp i morse.
Fast sen, på tisdagsträningen sa en dam att hon hade sett mig igår när jag var ute och gick med hela ligan. Och efter litet resonerande visade det sig att det var hennes hästhage jag hade hamnat i! Och hon hade hittat Yings benreflex på sin gårdsplan.
Dagens kvällspromenad förlade vi till elljusspåret.
Så här kan man göra: Man kan säga "fot!". Då sätter sig hunden halvsnett vid sidan. Då säger man "bättre!". Då hoppar hunden litet på rumpan och kommer kanske kvartssnett. Man avrundar med "bättre fot!" och hunden studsar på rumpan tills den kommer i rätt position. Då säger man "bra!" och ger hunden en schäferdunk, eller om man är en riktig mjukis en godis.
Annars kan man låta bli att göra så också. Och bestämma sig för att "fot" betyder "jättebäst fot" redan från början.
En annan sak man kan göra är den här: man säger "sitt" och hunden börjar studsa upp och ner och bitas. "Nej, SITT sa jag!" klämmer man i med och hunden studsar ännu litet mer. Och bits litet hårdare. Då blir man arg och tar i från tårna "NÄÄÄJ, SIIIITTTT!" och ruskar hunden i nackskinnet. Ganska fånigt, tycker hunden och slutar studsa. Då ger man den en godis. Visserligen sitter den inte, men den studsar inte.
Annars kan man gå hem till sitt kök och börja med grundläggande sitt-träning utan kommando ett tag.
Man har alltid ett val. Och så länge man tänker igenom hur man ska välja, och varför, så finns det väl egentligen inga fel. Bara längre och kortare vägar. Och mer eller mindre roliga.
Minsta barnet har skollov. Jag tror att det är potatislov, men vi har inte mer potatis än den som ligger kokt i en kastrull på spisen. Sen igår. I alla fall följde minsta barnet med på morgonpromenaden. Som blev mer av förmiddagspromenad. Allting blir så konstigt av den här sommar-till-vintertidskiftningen. Vi ilade runt elljusspåret. Pepp och Ying fick vara dragdjur, Tigg gick lös och var mopsig och Jazz gick med barnet och såg halvherrig ut.
Idag sa jag: -Jag tar ut Peppen på en liten cykeltur. Och maken sa: -Ja, gå ut och lek du! Ska HAN säga, som är statsanställd, typ!
I alla fall: Peppar är en salighetssak för det mesta, nuförtiden. Vi mötte hundar på smala smala järnvägsvägen till skogen. Vi cyklade om hundar på sammaledes. Och Pepp han travade på med svansen som pumphandtag och ett stort flin över hela sig. Lilla duktiga gubben! När jag parkerade cykeln (i skogen) gick ett gäng hundar, varav en MKT mopsig rottishane, förbi. Peppen sa: -Vad ska vi göra nu matte?
Sen gick vi en rejäl runda i skogen, med alldeles lös hund för när han saknar eldunderstöd (=Ying) så är han hur snäll och lydig som helst den där stafflaren. Igår var det orienteringstävling med 700 startande i våran skog. Idag var det geggigt även på de ställen som tidigare inte har varit geggiga. På tidigare geggiga ställen var det närmast obeskrivligt. Obeskrivligt skojigt, tyckte Peppar. Och jag var förstås rustad. Man har lärt sig!
Litet uppletandeträning minus klyva apportpinnar gjorde vi. Han jobbar verkligen oförtröttligt även när det blir svårt. Ganska mycket gömma matte gjorde vi också. Alltid livat. Men han är så uppmärksam på mig så jag får vara kvick i vändningarna om jag ska hinna undan.
Sen mötte vi en ekorre som hade vaknat på fel sida. Han satt 3 meter upp i ett träd och kastade kottar omkring sig samt tjattrade i okontrollerat vredesmod. Ganska otäckt, tyckte Peppar. Han sa "huh!" som han brukar när nåt är konstigt och så måste han få litet uppbackning av mig. Sen blir det pusskalas. Nåt ska man ju ha när man räddar småkillar från hemska odjur.
Ibland känns det kräkmässigt att ge sig ut på sina eviga samma samma samma promenader. Särskilt nu, för storskogarna måste man undvika pga älgjakt, myran är läskig för Jazz för det smäller så in i bomben, elljusspårsskogen är full med älg (som håller sig undan från storskogarna på grund av ni-vet-vad), cykel- o promenadvägar är bara SÅ TRÅKIGT. Huvva. Så igår tänkte jag aktivera Jazz och Tiger genom att gå till hundcaféet. Sagt och gjort. Fast hundcaféet finns inte mer. Det bar sig inte. Inte helt oväntat - om alla deras kunder är som jag så blir det nog spridda skurar, minst sagt. Ett besök per år känns ganska lagom. Sen försökte innehavaren lura på mig toppen-hundmat. Hundmatsbranschen är litet som begravningsbranschen. Om man försöker att inte köpa det allra dyraste som finns får man blickar (minst) som antyder att föralldel, tycker du inte att din käre avlidna/din hund är värd mer än så, så... I så fall så. I alla fall - detta toppenfoder skulle för min flock kosta i runda slängar 50-60 kronor per dag. Larvigt! Jag hörde programmet Plånboken på radio för en tid sedan: det var rart att höra att veterinärer med särskild inriktning mot hundnutrition inte utfodrar sina hundar med värstinghundmat utan med mat som kan köpas till hyfsat pris i vanliga livsmedelskedjor. "Vardagshundar", dvs. hundar som inte har några särskilda hälsoproblem och inte jobbar extremt hårt, behöver inget annat, var deras åsikt. Mina hundar mår numera utmärkt väl på fodret Axess kennel, som till min stora fröjd även förekommer i 25 kg säckar.
Idag träffade jag en ung dam utanför vår trädgård. Hon var intresserad av Peppar. Eller rättare sagt: av staffar. Så hon fick klappa och dona och - ta en promenad! Hon kom dock tillbaka ganska omgående: Peppar hade bara velat gå hem och hon ville inte dra i kopplet! Men i alla fall - är jag riktigt klok, jag?! Det kunde ju ha varit en hundtjyv, ju. (-Dumma matte lämna bort mig! säger Peppar och ser purken ut.)
I tisdags fick Tigerärtan följa med på träningsförmiddag. Helt utan koppel hela tiden. Det blir han TRÖTT av. Och mallig. -De andra hundarna, dom, dom måste ha snöre. Måste dom! säger Tiger och studsar upp och ner.
Platsliggning i tre minuter med gömd matte och order till kvarvarande personal att väsa litet åt Tigern om han skulle försöka nåt.
Men han försökte inget. Litet till vänster om mitten, en ensam liten vit prick. Dä Tiger, dä.
En eftermiddag i veckan tog vi en promenad och mötte Minsta Barnet efter träningen. Minsta Barnet fick leka Cesar och ta hand om alla hundarnas koppel.
Nånstans kommer man alltid. Fast kanske inte dit som man har tänkt sig. Ganska många hundar ville bara gå till Stora Matten igen. De är inte säkra på att Minsta Matten kan ta hand om dem. Jag skulle förstås aldrig låta lillfian gå med detta gäng själv. Hon KAN faktiskt gå med både Jazz och Tiger och Olle samtidigt, om det kniper. Fast helst går hon bara med Jazz. Jazz går också helst bara med henne. Jag vet faktiskt inte ens om jag skulle våga låta Äldsta Barnet gå med alla fyra samtidigt. Fast hon är både större och starkare än jag (fast mindre av ankare). Mellanbarnet vägrar att gå ut med någon annan än Jazz och Tiger (och Olsson förstås).
I alla fall: nästa vecka kommer äldsta barnet hem ett tag. Minsta barnet har Jazzen som sängkamrat, eftersom han inte tycker om att det ligger HUNDAR i min säng, men hon är övertygad om att han omedelbart kommer att lämna henne till förmån för storasystern. Och över axeln kommer han att ge henne ett snett leende och säga: -So long, suckerrr! Dessvärre är det inte alldeles otroligt att så kommer att ske.
Till sist: Visst har minsta barnet världens finaste hästsvans, ungefär?
Igår var det allra som bästa vädret, och observera att jag INTE är sarkastisk. För gammal för det. Det var: 5 grader varmt, grått och alldeles blött i luften och överallt fast det inte regnade. Hurra!
Om jag släpper på ordningen ser det raskt ut så här. Notera kopplet som försvinner till vänster bakom Tigern. Det är Jazz som alltid ska vara värst.
Peppen tycker att inkallning är en skojsig lek.
Jazz spanar och Ying tänker på nåt annat.
Matte har gömt sig litet. Vilken TUR att Tigg hittade sin matte igen!
Peppar kommer också ångande. Ying och Jazz är coolare: - Äh, hon kommer väl fram när hon blir hungrig!
Jag tycker alltid att Ying ser så rektors-aktig ut.
En uråldrig farbror tyckte att jag var så lik hans MAMMA! På grund av hårknuten och på grund av klänning och gummistövlar. Det gör inget, för jag gillar 30-tal. Klänningen är den nya katakomb-klänningen, för initierade läsare. Den hade inga leriga tassavtryck, men NU har den det.
Ying och Peppar hoppas att Jazz ska få däng eftersom han envisas med att komma strax, inte genast.
Tigg gillar att klättra på stenar. En liten sten.
En större sten.
En JÄTTESTOR sten!
Men hur ska man komma ner? Häråt?
Eller häråt? Till slut hoppade han ner i mattes famn. Det gick bra.
Ying vill också vara jättestor.
Störst av alla.
Jellonkungen.
Han kom dessbättre ner utan att hoppa i min famn. Drummelputten.
Inkallningsövning.
Jazz måste motas in av Pepp.
-Ja, ja, jag kommer ju har jag sagt. Snart. Jäla tjat.
Här borde det vara luktbild! Jästa löv och gammalt mögel - och det luktar GOTT!
Yings träning går nu främst ut på att man inte MÅSTE gå och lägga sig bara för att det börjar skymma. Runt halvfyra börjar han ivra mot trappan upp till sovrummet, nämligen. För övrigt är han väldigt "på" när det gäller lydnadsmomenten också; åter börjar den lilla tanken om en start i ettan att sticka upp sitt förhoppningsfulla huvud... Jazzens träning BORDE vara att han ska lära sig att stoppa om sig själv... Det är ett evigt pyckel med filtar och tröjor och what-not med en frusen liten hund. Arg blir han om det inte blir bra. Men framför allt tränar jag på lyssna-och-lyda samt höra-VAD-som-sägs. Alltså sätta sig när jag säger "sitt", till skillnad från att snurra, ligga död, bita Tiger etc. Och jag är mycket ledsen men jag kan faktiskt inte säga att det går framåt.
Nu blir det mörkt tidigare än man trodde var möjligt. Inneträning, blir det. Litet apport.
Peppar fick också träna litet ruta. Jag är SÅ glad att jag alldeles nyss har gjort det momentet med Tigg för nu vet jag hur fram-och-tillbaka det är. Det är bara att hålla ut. Med Tigg tränade jag litet vittringsapportering. När han väl knäpper på sin lilla snok går det bra... Nu börjar jag klicka för "sniff"!
Så här förhöll sig busarna till älgben: Jazz kastade sig över sin skank - äntligen nåt för en riktig karl! tyckte han. Peppar var litet avvaktande men var snart igång med gnavandet. Ying pep och grät ganska mycket och försökte se hur Peppar gjorde men till sist kom han igång. Det lät som ett väldigt slöjdande i Yings och Peppens avdelning. Tigger nosade litet. Och slickade litet. Till slut tog han benet, med mycket kött på, liksom med långa tänder och bar in det i buren. Efter ett tag bar han ut det, med lika långa tänder. Matte klippte bort små köttstrimlor som Tigern efter viss tvekan åt upp. Sen bar han in benet i buren igen. Till slut veknade mitt hjärta och jag la in hans ben i frysen. I stället fick han ett illrosa och bubbelgumluktande litet tandvårdsben. Det burrade han upp sig över och bet helt frenetiskt i, under det att han med stor iver hävdade att han minsann hade dödat det själv.
Jag städade datorn litet och märkte att tiden har gått fort. Men Peppar kommer väl alltid att vara Valpen, Lillungen, lilla hunden, bäbisen, vappen, vappisen. Bortskämd nästan som min lillebror, kan tänka.
Och så en bild på vackra svarten, finfina Nero. Saknad.
Igår när jag stod och bekyttade mig över det ena och det andra, såsom kluvna apportpinnar och trassliga platsliggningar - då sa Merja (som är jätteduktig och allt som oftast är med i SM för försvarsmaktshundar och liksom vet ALLT (jo då). Äh, i alla fall så tyckte jag att det var så svårt allting, och det blir bara svårare ju mer man lär sig, och DÅ sa Merja: - Men det är ju det som är så kul. Och det har hon ju rätt i! Annars kunde man köpa en sån här:
Klövar och gnagben av en sån härninga ska jag hämta i morgon! Hurra! Jag som alltid brukar fnysa föraktfullt åt älgdödare... Ganska typiskt, tycker det är hemskt att skjuta älgarna men tar glad som en lärka emot delar av liket. (Vägrar dock att själv äta älg, det smakar bara mossa.)
I alla fall - några mil norrut började älgjakten med att en jakthund blev oppeten av en varg. Trist. Det skulle vara mer av poetisk rättvisa i skeendet ifall vargen åt upp jägaren.
Själv skrudar jag mig i min illorangea varmjacka för säkerhets skull. Jag är mer rädd för jägarna än för vargarna. Liiitet rädd för älgarna är jag också, om de kommer för nära och liksom morrar. De är faktiskt onödigt stora!
Igår kväll var det dags för grund/unghundskursen igen. Förra veckan var det uppehåll och om det berodde på det eller nåt annat: hundarna var faktiskt litet splittrade. Men fortfarande är alla otroligt duktiga - både hundar och förare! Igår tog Ullis upp det känsliga ämnet korrigeringar. Ett närmast fult ord, numera. Det blir som med barnuppfostran - folk vågar inte lita på sitt eget sunda förnuft längre. Och så finns det "hundpsykologer" vars mantra är avleda-avleda-avleda in absurdum. Tills hunden blir direkt allmänfarlig - då gör sig psykologen oanträffbar. Trots utlovad 24/7-support. Klart man ska vara snäll mot sina hundar, men man får allt ha litet skinn på näsan. Och visa vad som gäller.
I alla fall så fick jag ett tips på vad jag kan göra för att avhjälpa Pepps pinnklyvande i spårskogen: helt enkelt lägga en "pinn-stig". Pinnar var 10:e meter längs en stig. De ska plockas upp eller eljest påvisas UTAN att finfördelas. För det är ju så att vi har tränat fin pinnhantering inne och på appellplan och så. Och så har vi tränat hitta pinnar i spåret. Men fint-sätt-mot-pinnar-i-spåret är en annan sak, och DET har vi inte tränat. Men nu så!
Litet bilder från gårdagens morgonsväng med Pepp och Tigg. Jodå, Peppar VAR med, men kopplad. Och som kameran hade långskottsgluggen monterad bidde det inga bildbevis på honom. Tyvärr.
I söndags drog hela den tvåbenta delen av hemmavarande familj sina två röda hundar och for till ett slott. Vi SA att vi skulle dit och kolla på äpplen, men det var förstås bara en förevändning. Ty saken är den att minsta barnets goda vän bebor paläet i fråga och sagda vän har en ett par år äldre bror. Som hittat! Och om dotra skulle bli slottsfru därstädes så finns det stor möjlighet att MIN receptsamling kommer att förevisas för kommande generationers nyfikna. MIN makaronipudding, MIN torkade lever!
Visst ser vi litet adliga ut? Åtminstone släkt-med-knapadliga? (Särskilt Ying, förstås.)
Sen börjar det förstås gå överstyr. Den där Ying! säger Jazz och låtsas att han inte känner oss.
Andhämtningspaus.
Och så kör vi igen!
Ying =mammut
Gammalt träd. Behöver inte bli så mycket äldre, tycker Ying och Jazz.
-Men VARFÖR får vi inte kissa på det urgamla trädet? Varför?! Värdelöst.
Hussen har lämnat oss för ett par dagar och helt omisstänksamt lämnat das Auto hemma. Jag tog förstås ett par kusar och for till skogs så snart Maken hade kommit runt första vägkröken. Pga av älgjakt förlade vi övningarna till elljusspåret, man tycker att jägarna skulle titta efter litet noggrannare där innan de skjuter. Hoppet är det sista som dör. Åt Peppen gjorde jag fyra spår à ca 50 meter, med bara en pinne per spår, i slutet. Han brukar nämligen dra på som ett troll och hoppa över allt vad pinnar heter. Åt Tigerungen gjorde jag fyra spår längs stigen, att träna spårupptag på. Som slutföremål hade jag naturpinnar, en fårskinnssudd och en läderknut (gjord av ett gammalt koppel som Någon hade bitit sönder). Sen tog vi en promenad. Peppar förstod inte varför han måste gå kopplad medan tigern fick springa och göra sånt som tigrar gör. -Kanske för att han inte jagar älg, hörru! föreslog jag. Peppar ställde sig oförstående: -Men JAG jagar ju älg, ju! påstod han. Goddag yxskaft. I alla fall: Peppar låg i vanlig ordning på som ett bättre ånglok (låter så också, minus visslan) och tog genast upp redan den första slutpinnen!! Ingen retrievermjuk mun, dock. Inte-klyva-pinnar får vi träna på separat. Det är otroligt så mycket olika delar man måste träna på jämt!! Alla fyra spåren gick hur bra som helst, fast jag hänger som ett ankare i linan. Han har så bråttom så han ilar ofta förbi vinklar, men han upptäcker det efter bara ett par tre meter. Men det är därför jag hänger i linan, för att få ner farten och upp noggrannheten. Det gör honom inget att det tar emot heller, nästan tvärtom. Terrier! Tigger gick åt fel håll i ETT spår, men vände efter några meter. I övrigt gick han klockrent och markerade alla föremålen jättefint! Han såg liksom skeptisk, nästan litet generad, ut när han tog upp de konstiga sakerna, men blev desto gladare när det visade sig vara BINGO! En bra träning! I eftermiddag ska Ying och Jazz få följa med när jag skjutsar Minsta Barnet till träningen, då ska vi ta en promenad i vattenparken. Länge sen sist!
Jag fryser så jag vet inte vad jag heter. Men nu har jag en plan. Något av rummen i källaren skall tömmas på spindlar, trumset, skor, gamla möbler och slikt. Sen gör jag en gigantisk sandlåda i halva rummet. Som en kattlåda, fast för hundar. Och så monterar jag ett löpband för de större hundarna och en tvättmaskinstrumma som hamsterhjul för Tiger. Vidare litet infravärme och sollampor i taket, kanske en mojito-bar och en stereo för Julio Iglesiasmusik (är det musik?) och palmsus och vågskvalp. Hurra, vi ska inte gå utomhus igen förrän i maj, tidigast!
Tja, kanske inte precis så, men i alla fall ohyggligt illa. Jag fick hem 2 påsar fryst lever och 2 påsar fryst oxhjärta. -Bra, tänkte jag, jag tar hand om alltihopa på en gång så är det klart sen! Vilken innerlig tur att jag besinnade mig. Jag tog fram en påse och lät den tina litegrann, sen började jag skiva och sen strimla. Och skiva och strimla. Och skiva och strimla. Nu har jag hela ugnen proppfull av lever på tork och ÄNDÅ en stor jädra klutt i en kastrull på plattan. Med vitlök och oregano och rosmarin för att ngt dölja lukten. Alla fyra hundarna älskar mig orimligt mycket idag, konstigt nog. Men min lunch smakade rätt illa. Allting gör det när man är helt inpyrd med leverlukt. Å andra sidan känner man sig som en finfin matte.
Idag har vi lyckats få med oss hussen på förmiddagspromenad. Bara ganska litet tjat gick det åt. Och efteråt höll han (halvhjärtat) med om att hundarna inte var fullt så hemska som han hade väntat sig. Fast han tycker att det är rysligt pinsamt att gå med oss bland folk... När husse följer med på promenaden blir hundarna toktrötta sen, fast det bara är jag som håller i dem och fast de nästan inte verkar vara medvetna om hussens närvaro. Så det blev ganska mycket vilostund. Så småningom vidtog litet kloklippning och så gick jag över Peppar och Jazz med ryktsten - huvva vilka luddbollar DE har blivit, nu också! Fast nu ser Peppen snarare litet skallig ut. Och han som redan var rätt frusen... Peppen fick följa med och hämta minsta barnet från träningen, då passade vi på att lydnadsträna litet. Han är mycket på G nu och jobbar jättefint. Fast platsliggningen hoppar jag över och läggande under gång går liksom med pneumatisk dämpning. Kallt om magen, ju! Vi har börjat träna litet på momenten i 2:an också, eftersom vi ligger litet efter i tidsplanen.
Efter det var det dags att ta ut Tigern i trädgården för litet vittringsapportering. Oj, vad vi tränar vittring! Kottar går hur bra som helst. Skogspinnar är lätt som en plätt. Post-itlappar, hasselnötter, kastanjer, ekollon, nedfallna löv - jo men visst. Apportpinnar - KAOS!!! Där har man för att man har tränat så på pinnplock i spårträningen. Suck. Men skam den som ger sig. Jag hafver sågat sönder en myckenhet apportpinnar till små klossar och använder dem att träna på. Och si, det går bättre! Och i spårträningen tänker jag uteslutande använda skogspinnar, läderbit och den sortens. Så var det väl f*n också, om det inte ska lösa sig!
Ikväll visas en av mina absoluta favoritfilmer på TV. Har du inte sett SNATCH än så tycker jag du ska boka in TV2 kl. 21.05 idag. Brad Pitt's absolut coolaste roll och ett flertal söta staffebastarder.
Litet letande i trädgården, denna gång efter nåt som kallades "flintastek" - troligen bitar av oxsvans. Mycket uppskattat och tog betydligt längre tid än grisöra att konsumera. Och - Ying HITTADE faktiskt sin godsak, fast eftersom den såg skum ut vågade han inte ta upp den själv...
Det var ju det där med godisgömmandet. Bra aktivering, ni vet. Tre av hundarna aktiveras genom att försöka komma i närheten av trädet. En av hundarna, gissa vem, aktiveras genom att a) leta efter godis och b) försöka döda alla andra hundar som kommer för nära trädet.
Nån frågade varför det är så få bilder på Jazz här på bloggen. (-Det är för att alla hatar mig, säger Jazz och ser trumpen ut. Drama Queen.) Det är förstås för att han är kvick som en vessla och rör sig ungefär som en spastisk höna på uppåttjack. Bilderna blir liksom suddiga. En Kafka-värld, kan man säga, om man vill vara sån.
I alla fall så är han vid full vigör, om än ngt grå kring nos och ögon. De grå tinningarnas charm, fast på hundsätt.
Äldsta barnet träffade två dvärgpinschrar i Berlin. -Vi ska DÖDA dig! NU! skrek de, där de kom farande långt före sin matte. Utan koppel förstås. Fast de visste ju inte att det var ett pinne-proffs de gav sig på, så - tji fick de, om man så säger. Sen blev de jättesnälla och gosiga och deras matte var så glad för det är visst inte så ofta nån vill hälsa på de små kusarna. Vad nu det kan bero på.
I natt blåste det och regnade oavbrutet. Men lagom till morgonpromenaden mojnade det i alla fall hyfsat, och det var ganska soligt och skönt.
Vi gick förbi ridskolan och träffade favoriten Barney. Han ser ut som en spattig korv när nån nybörjare sitter på honom men han kan gå SÅ fint i form om han måste. Jag red honom en gång i veckan i tre terminer i sträck, men nån enstaka veckas undantag. Till slut fick jag honom att gå på tygeln och runda sig så fint i alla gångarter, men det var inte gratis! I alla fall lärde jag mig massor av gamla Barney. För det fick han en rejäl ruska färskt gräs från utanför hagen.
Vid jättebästa godisträdet fick alla vänta medan matte gömde godis. Sen blev det allmän letning, men mer om det i ett eget inlägg. Och ja, det ÄR uppförsbacke där, fast kanske inte så här mycket.
Ying fortsatte även idag med sina kontaktövningar, både under koppelpromenad och under löslubbande. Nu tycker han nog att han har lyckats riktigt bra med mig.
Full fart bort. Peppar ser litet ut som en amerikansk biffig sprinterlöpare i sitt bamsiga friidrottshalsband. Jag funderar på att skaffa ett i mässing med längre länkar. Ännu mera OS-känsla.
Och full fart tillbaka.
När vi var nästan hemma såg det ut så här, mitt på blanka förmiddan. Men det blev inget regn, bara ett evigt blåsande.
Jag känner mer och mer att jag vill bo på landet - RIKTIGA landet, med kor kring knutarna. Men ändå. Kvällspromenaden idag inleddes runt 18.15. Då såg det ut så här:
Och hundarna såg ut så här:
Peppar och Jazz fick stanna hemma. Regnväder är inte deras bästa.
Vid 19.30 var vi nästan hemma och då såg det ut så här:
På landet skulle jag väl få ta med mig min egen gatlykta på kvällspromenaden. Och ibland är det dagsljus ungefär mellan 11 och 13 på dagen. Hmmm...
Nåja, maken vägrar i alla fall att bo på landet. Men man kan ju drömma och fundera.
Framsteg: När (om) någon av hundarna tar spontan kontakt med mig under promenaden, särskilt i miljöer med mycket störningar, brukar de få en godis som uppmuntran. Ying brukar komma lunsande när nån av de andra smaskar, men han har aldrig fattat vad som ligger bakom deras utfodring. Men NU plötsligt har han börjat gå tätt vid sidan och ibland dutta till med mulen på mitt ben. Så ser han förhoppningsfull ut - och får godis! Efter en stund provar han igen - det funkar! Det är så uppenbart att han inte alls sätter det i samband med att jag försöker få honom till något; han är alldeles förvissad om att han har kommit på ett enkelt sätt att bringa mig att läcka godis. Han är som en katt, Ying.
