Nu lägger vi 2010 bakom oss - ärligt talat ett präktigt sk*tår!! Jag hoppas och tror att 2011 ska bli en bättre årgång - t.ex. har jag planerat att inte ligga på sjukhus en enda vecka under det kommande året! Men det där med nyårslöften, det tror jag vi struntar i. Det finns egentligen ingenting jag vågar lova - åren har lärt mig att det blir aldrig som man tror. Ibland blir det mycket bättre! Två små löften vågar jag mig ändå på: jag ska inte börja röka och jag ska inte börja kolka whisky på förmiddagarna. Inte på eftermiddagarna heller, förresten. Några föresatser har jag också: -att försöka finna nån reson i onda magen och hitta ett sätt att hålla den vid gott lynne -att fotografera mera analogt -att träna hundar mycket mycker mera och mycket mycket bättre -att verkligen njuta av att läsa franska på heltid under hela 2011 (och så litet ryska, fståss!) - en riktig dröm är det! -att ha klänning på mig jätteofta. Knasigt, va?
Idag tog jag en LÅNG förmiddagspromenad med mickisarna - vädret var sådant att det borde ha varit nyårsdag i stället för nyårsafton: snö och sol och liksom strålande framtidsutsikter!!
Eftersom det hördes spridda knallar redan före lunchdags fick Jazz vackert gå kopplad. Jag är SÅ rädd att det ska smälla och han ska dra iväg och gömma sig nånstans! Dessutom - om han går lös och det smäller inte-så-mycket så bara stannar han och vill inte gå mer. Om han går kopplad truttlar han på som vanligt och bryr sig inte. Trygghet i ett litet snöre, kanske. Tigg tycker inte heller om när det smäller men blir det för mycket springer han strax till sin Mamma.
Porträtt av Mycket Liten Vit Hund. Ser ni den?
Därmed önskar jag och mina hundar, eller hundarna och deras matte, alla läsare Ett Riktigt Gott Nytt År, med bara bra och roliga saker åt alla! Kram!
Vi håller förstås på med inneträning, också. Fast just nu är min svit så full med mojs så några bilder tänker jag inte bjuda på! Pilatesbollen är västa succén, sen jag började låta hundarna använda den. Såväl Tiger som Jazz hoppar upp på den med ivrig uppsyn och håller balansen under ganska luriga förhållanden. När Jazz står på den har jag börjat rulla bollen försiktigt åt olika håll så att han blir tvungen att flytta runt sig ovanpå bollen för att inte trilla av. Kvick i tassarna som han är så går det jättebra, och han tycker inte att det är det minsta läskigt. Härligt för lilla Jazzens självförtroende!! Ett problem dock: det är inte helt lätt att få NER Jazz från bollen! Och när man väl har lyckats lura ner honom är han lika kvickt uppe igen! Vidare hade Ying ett riktigt genombrott på bollen idag: han låg på sängen med bollen mellan sängen och mig, och efter litet ålande (godisunderstött) låg mer än halva Ying på bollen och resten på sängen! Hurra!! Väl där kunde jag studsa honom på bollen och putta bollen litet åt höger och vänster utan problem. Efter en liten paus kunde han sedan STÅ med framtassarna på bollen och baktassarna på sängen. Som sagt: GENOMBROTT! Värt att omnämnas i den ansedda medicinska tidskriften Lancets systerpublikation som uteslutande tar upp banbrytande sharpei-forskning, faktiskt. Balansbrädan har vi också tränat på. Där är den aktuella statusen så här: Tigg står med alla fyra tassarna på och balanserar, under förutsättning att jag matar med små små godisbitar under tiden. Det är uppenbarligen jättejobbigt för kroppen, men han tycker inte att det är läskigt, bara svårt. Jazz kan hålla två tassar stilla på brädan. Nu belönar jag andra beteenden som han erbjuder utan att ta bort framtassarna från brädan, och förstås särskilt såna som innebär att baktassarna närmar sig brädan. Ganska mycket muskelträning blir det ju även då "bara" framtassarna står och balanserar. Ying kan också stå ett tag med två tassar på brädan, och för honom ser man att det är jättejobbigt. Han måste ideligen lägga sig och vila både kropp och huvud ett tag.
De här balansövningarna är verkligen mycket bra om man vill ha lugn och ro en stund - det tar inte lång tid att trötta ut ens Tigger!
Men om nån väljer att träna med hund och pilatesboll: stoppa gärna undan bollen mellan träningspassen - om hunden skulle hoppa upp själv så finns det alltid en risk att den gör sig illa när bollen far iväg!
Ta mej katten om det inte hade kommit litet mer snö i natt igen! Vilka otroliga fonder den där kung Bore måtte ha... Idag var snön ackurat som små små frigolitpärlor, men dess bättre inte fullt så elektriska. För övrigt är det intressant hurusom människan anpassar sig - nu känns det nästan som blidväder när det är 7 grader kallt. Nästan så man vädrar efter lövsprickning. Jag tog Bröderna Marx till skogen - först gick vi på någotsånär banad väg, sen möljde vi genom skogen. Nu känns det att man har mer kakor än mil i benen... Men Ying han väljer alltid att gå i djupsnön i stället för på ev. upptrampad stig. Att skritta fram i snö till halsen är prima motion, tycker Ying!
Yesss! Kolla bara vitbalansen! Jag tror jag kan det!
Tröjan som jag stickade åt en motvillig Tiger förra vintern är helt perfekt på Jazz. Och han är en betydligt mer tacksam mottagare. Dessutom: varför i helskotta stickade jag en ulltröja åt en raggig russlare?! Vavva-syndromet?
Vi skulle smyga oss under en "port" av snötyngd gran - naturligtvis drog Ying in i ena "dörrkarmen" så såväl Ying och Jazz som jag fick snö brexis överallt, i synnerhet där man helst ingen snö vill ha.
Sen gick vi hem och försatte oss i Dickens-koma. "Lilla Dorrit" - hur ska det gå?!!! (Det spelar ingen roll hur många gånger man läser/ser Dickens-historier, det är lika spännande ändå!)
Jag orkar inte skriva nånting om gårdagen; inget särskilt hände. I alla fall inget särskilt jämfört med vad som hände på kvällen!! Jag satt lugnt och stilla i fåtöljen och tittade på Desperate Romantics när något flaxade fram och satte sig i gråpäronträdet utanför fönstret. Och det var - en UGGLA!! Jag har gått som på små moln sen dess...
Vi fyllde förstås på fågelmaten - jag tror de uslingarna äter för att det är roligt! Nu måste jag förstås sätta upp en automat med sorkar i också. För Ugglans skull!!
När jag var ett vårtsvinsbAAAAAArn - nä, det var jag förstås inte, men när jag var ett vanligt sorts barn (ganska) så hände det nån vecka innan lovet var slut (lov var så långa på den tiden!) att mor tyckte vi skulle börja vända tillbaka dygnet. Alltså lägga sig mera i tid och, det värsta, gå upp mera i tid. I en strävan mot skoltider, alltså. Vidrigt, vidrigt, övermåttan vidrigt, vill jag påstå. (Ungarna mina hävdar att jag försökte göra sammaledes med dem också, kan jag aldrig tro. Jag som är en så snell mamma!) Vad har det här med hundar att göra? frågar sig (och mig) Vän-Av-Ordning, med all rätta. Jo: idag när Mellersta Barnet (=Unga Damen) vid kvart i tio kom uppstolpande med kaffebricka (till brädden fylld med kakor och bullares), sjungandes Sankta Lucia (Lucia var försenad i år, nedra SJ!) - alltså: NÄR jag väcktes kunde Tigg knappt få upp sina ljusblå (som förvisso är brune)! Efter att ha suttit och kisat en stund slängde han sig åter på rygg med fyra lovikkavantar och en skär (ganska trind) mage i luften. Fridfullt snusande. Och då ska man ha i åtanke att hundarnas vanliga frukosttid är cirkus nio. Och DEN brukar Tigern inte missa, om han så missar allting annat. Så: ska jag vända dygnet rätt? Eller njuta av hundarnas inställning till sovmorgon?
Träningspass 1: Runda kakformen, rättvänd: Tigg=3 tassar i. Jazz=2 tassar stilla i. Ying=slår omkull formen och mumlar nåt ohörbart (dessbättre). Runda kakformen, uppochned: Tigg=framtassar på, vrider runt (bakdelskontroll). Blir FÖR ivrig, time-out. Jazz=som Tigger fast bättre, lagom piggelin. Ying har somnat.
Träningspass 2: Pilatesbollen: Tigg=kliver på från sängen, balanserar i stå, sitt och ligg. Hoppar upp från golvet, samma sak. Bra balans och bra humör. Jazz=som Tiger, med ännu bättre balans. Ying=lägger efter viss tvekan hakan på bollen. Med ironisk uppsyn.
Träningspass 3: Filten: Tigg= bita i hörnet, ligga och hålla fast. Enbart rulla. Ska bli hålla i och rulla. Bra framsteg. Jazz=sover. Ying=serier med snurr-spinn-puss, puss-tassen-spinn, sitt-snurr-puss, stå-tassen-snurr.
Den akuta chocksorgen efter Peppargrisen har börjat övergå i nästa fas - den Stora Saknaden. Varenda gång jag ställer ner mat, tar en promenad, kryper till sängs, sätter mig i TV-soffan, öppnar kylskåpsdörren - varenda gång jag överhuvudtaget gör nånting så påminns jag om Peppar: hur han kom släpande med ett koppel eller en strumpa eller en sockerkaksform eller what-not när han tyckte jag var trist. Hur han ansträngde sig att vara duktig på promenaderna. Hur han först for iväg som ett troll när jag släppte honom och lät honom lubba och sen kvickt som en vessla vände om och kom tillbakadundrande, in i mina skenben, bara för att meddela hur KUL allting var. Hur han kunde rynka på nosen. Hur han alltid skulle göra tunnel mellan mina ben. Oändligt många små rara saker som ingen annan gör på samma sätt.
Det är den Stora Saknaden, det. Och det dröjer länge innan den blir uthärdlig.
Vad ska man tro om denna vinter? Inatt hade det kommit ännu mera snö! Vi bökade oss ner på den del av Myran som jag betecknar Åkern-Bredvid-Tågparkeringen och sen pulsade vi!
Ying är prima som vägröjare, men som stigfinnare har han sina brister. Eller fördelar, beroende på hur man ser det. Om man tränar inför en slalomtävling är han en utmärkt pistör!!
En Pudel! Nästan lika omöjlig som sin matte att fånga på bild.
Hemstickat är bäst och värmer mest. Om det inte blåser.
Trio med Bumba? Nä, trio med bompa!
När vi hade gått över halva åkern upphörde plötsligt den vaga stigen alldeles och vi fick förlita oss helt på Ying. Tigger höll på att gå till botten. Roligt! sa Tigern.
Nu är julaftonen snart tillända, men på den följer förstås JULNATTEN! Ni vet - då kan djuren prata. Åå, jag hoppas att små älskade spökhundar kan komma hit en stund och prata också... Och bli pussad på mjuka nosen och dragen i kalla, för det mesta slaskiga öron. Fina fina Peppar, vad du saknas mig!
Men: vad har vi gjort idag då? Julat förstås. Började med kakfrukost och eldning i vedspisen och sen rullade det på i vanlig ordning. Tack och lov är vi inga storkonsumenter av julmat - köttbullar, prinskorv och sparrisomelett är vad vi äter mer el. mindre av. Samt snaskar maken sill och revbensspjäll. Och Äldsta Barnet, hon äter - broccolipaj!!! Gröten tar vi i morgon, i alla fall vissa av oss. Men NÅN finns här som är tokig i julmat:
YING!! Maken som alltid säger "uppfostra dina hundar!", han skämmer bort den lilla kineshunden så ögonen tåras åt det! Ying till och med försöker knycka från tallriken!!! Men bara från husse...
Annars har det varit VÄLDIGT trötta hundar idag. De har fått märgben att gnaga på - Ying som avskyr djupfrysta märgben pillade in sitt tätt mot elementet i mitt sovrum där det fick ligga till sig. Vad ska man tro om Ying egentligen?
Jazz och Tigg fick sig en dosis luktdiskriminering. Tigg fick träna på pilatesbollen - svårt!!! Men nyttigt för både självförtroende och kropp. Och SÅ mycket roligare för mig att ha den till hundträning än till matteträning!
En annan sak som nästan har tagit kål på Jazz och Tigg är: världens sämsta julklappar! Nånsin!
Kalsipper!!! Eller rättare sagt: skvättskydd. Det har nämligen börjat pinkas inomhus, och vi misstänker främst Jazz och Tiger. Emellertid hittade vi två kissfläckar invid granen TROTS att the usual suspects hade sina julkallingar på sig. Hmmm... Ying - eller Olle? Det får bli detektivarbete några dagar!
Jag och äldsta barnet har tydligen nåt lurigt på gång...
Tiger pussar äldsta lillmatten.
Man undrar vad som är så roligt... Kanske det bara ÄR så kul med jul, trots att ens mamma är Grinchen direkt?
Nå, nu är julaftonen i alla fall över för detta år och det gick ganska smärtfritt, trots att hela familjen hotar med att fira nästa julhelg i - Antwerpen! Varför? "För att det tydligen finns snö där."
Med detta kryptiska uttalande stänger jag butiken för idag och hoppas att ni alla har ett uppmärksamt öra inkopplat på ev. djur i natt. Samt önskar en fortsatt God Jul!
Häromdagen gick jag som en äggsjuk höna. Som två karaktärer i en av mina favoritböcker: de tillbragte en hel sommar med att sitta på varsin gren i ett träd och växelvis utbrista: Hur GÖR man ett hjul? Hur gör man ett HJUL?! Fast det var förstås inte ett hjul jag ville göra. Efter en visit i källaren, på spaning efter något för min innovation brukligt, hade jag plockat fram följande pysseldetaljer: 6 oöppnade askar med filmrullar 1 bit frigolit, vid pass 1 m lång, 15 cm bred och 1 dm tjock 1 penna 1 liten kniv 1 borrmaskin med pytteborr 1 tepåse.
Så kunde pysslet börja!
Ur filmaskarna tog jag fram burken med filmen i, tog ur filmen och stoppade den tillbaka i asken. Således kom jag i besittning av 6 tomma filmburkar.
På frigoliten markerade jag med hyfsat jämna mellanrum bottenytan för de 6 filmburkarna. Karvade sedan med den lilla kniven ut bottenhål att placera burkarna i.
Borrade en myckenhet små hål i filmburkarnas lock.
Rev upp tepåsen och hällde dess innehåll i en av burkarna. Satte de hålförsedda locken på plats på alla burkar.
Sen tog jag Tiger (=försökskanin No 1), burken med te, en klicker och en miljon pyttiga skinkbitar. Nos på burken renderade godis.
Efter ett tag introducerade jag burk nr 2, som alltså var tom. Inalles två burkar således. Vad Tigern hittills hade lärt sig var nos på burk = godis. Nu fick han plötsligt inse att nos på burk 1= godis, nos på burk 2= inte godis. -Men vad f*n?!! tänkte Tigern uppenbarligen och ett ilsket frågetecken formades ovan hans ludna lilla knopp. Tigern la sig på golvet med hakan i backen och såg svårmodig ut. Sen skuttade han upp och använde för första gången näsan till att LUKTA med - och raskt insåg han vari skillnaden låg! Sen var det inga problem längre! Nu har vi lagt till burk 3, också tom, och fokus ligger nu mest på att dutta med näsan, INTE lyfta burken. Och INTE fara omkring med tassar på burkar eller frigolit. Och förresten: frigolithållaren för alla burkar har jag förstås framställt för att inte burkar skall falla och rulla omkring hur som helst. Nästa steg ska bli att lägga till nåt annat i en av burkarna, t.ex. kaffe. Så småningom ska jag ta te av en annan sort i nån av burkarna. Och så småningom ha sex tomma burkar. På sikt stoppa undan litet te var som helst i huset...
Jazz har också börjat - hans STORA problem är typiskt pinscheraktigt: hålla tassarna i styr!!! Annars har han börjat knäppa på näsan, två burkar är OK och vi har börjat introducera den tredje. Men han kan inte alls koncentrera sig lika länge som Tigg, så matte måste veta att stoppa i tid.
Och Ying då? Tja, vi har kommit så här långt: Nej Ying, spotta ut burken! Men var ÄR den nånstans då?!! medan matte gräver runt i Yings pelikanmun. Men roligt har vi!
Hur som helst: det här är en övning som man kan göra HUR SVÅR SOM HELST!! Och alltså hålla på med hur länge som helst!
Och om man är en normal människa och inte en jag så kan man åka till IKEA och därstädes inskaffa kryddburkar med två olika sorts hål i locket, och säkert nåt slags hylla som kan användas också. Fast jag ville ha min grej GENAST, och dessutom finns det inte i denna världen så många chill pills att jag kan ta mig runt i ett IKEA-varuhus i jultider. Man kan ju använda burkar som det har varit kryddor i också, men NEDRAR vad man får diska och koka då; man vill ju inte göra hundstackarna alldeles förvirrade...
När jag blir bortskämd med frukost på sängen har jag förstås ovanligt matte-fokuserade hundar. Nåja, matte och matte... Mack-fokuserade är de väl, men de har ju lärt sig att titta på matte, inte på föremålet för deras åstundan. Sak samma - mina funderingar går därvid till det faktum att det faktiskt är DJUR som ligger i min säng och traktar efter MIN mat. "Tama" djur, förvisso, men hur tama då? Som jag har blivit tuggad av såväl Tigg som Jazz ett antal gånger så vet jag ju hur DET känns, och de är ändå pyttejurr... Vem vet vad Ying skulle kunna åstadkomma med sina tänder i mitt goda hull! Och ändå kan jag inte uppbringa den mista lilla darrning av oro - det finns liksom inte i min föreställningsvärld att hundarna skulle försöka "ta över" - vilket annars är en populär klyscha i vissa hunduppfostranskretsar. Men det finns ju familjer som låter sig helt och fullt terroriseras av t.ex. en yorkshireterrier ("föga större än en hamster" som inkallad expert fryntligt uttryckte saken). Hur kan det bli så? Svagt ledarskap? Nja, det där med ledarskap ger jag mig helst inte in på - det är en så flummig glosa så man vet aldrig hur man uppfattas om man börjar tala i de termerna. Men det måste ju vara ett sammanbrott i kommunikationen, helt enkelt. Förutsatt att det är en frisk hund, med minst 8 bra veckor tillsammans med en på alla sätt frisk mamma, så kan det ju inte bara BLI så, eller? Nånstans måste det ju börja, och nånstans ifrån måste ju hundkraken få de där impulserna? Jag tror, att om man behandlar en hund med respekt så får man respekt tillbaka. Lite vanlig hyfs, alltså.
Hur farlig som helst!!
De gaddar sig samman. Mot mig!!
Nåväl, jag överlevde idag också, och mitt budskap är enkelt: litet mer HYFS i umgänget med såväl djur som människor, tack!
Författaren är mest känd för superduperboken "The Culture Clash" som nästan borde vara obligatorisk läsning för alla som går i hundskaffartankar. Hon har också skrivit böcker om hund-hundaggression och hundar som vaktar resurser; dessa har jag inte läst men jag vet att de är populära. "Train Your Dog Like A Pro" är grundläggande; den börjar med sitt och ligg och håller sig till det nödvändigaste. Men författaren trycker mycket på att det ska vara SYSTEM i träningen, man ska ha bestämda kriterier för när övningen ska bli svårare. Eller bli lättare, eller förbli likadan. Push, Drop och Stick, kallar hon det. Vanligt ordentligt folk förstår förstås det här av sig själva, men jag måste erkänna att jag är en riktig slarva som går mycket på känn, med resultat att det ibland blir för svårt för hunden, ibland för lätt och ibland helt enkelt för ointressant. Dessutom följer det med en DVD på ett par timmar, mest lämplig för den som inte alls vet vad man ska titta efter när man formar fram ett "sitt" osv. Men Ms Donaldson är faktiskt väldigt inspirerande, på det där amerikanska sättet, så även om det handlar om grundläggande grejer blir man riktigt träningssugen. Och apropå "amerikansk" - här finns inget av elhalsband eller stackel och andra mysko grejer, bara godis.
I korthet: om du inte har tränat hund alls tidigare kan jag verkligen rekommendera denna bok - man behöver verkligen inte ha några som helst tidigare erfarenheter. Och om du redan är igång med träning men känner att du behöver en liten knuff för att komma igång, eller behöver styra upp det hela, då kan jag också rekommendera boken. Inga revolutionerande nyheter, men litet påminnelser i ett trevligt format. Och inga såna där superhundar och supertränare så man känner sig som ett nöt själv!
Nu är huset litet mera bebott ett tag: ALLA många tre barnen är hemma över julhelgen. Och SOM de gnor! En spin-off till TV-serien "unga och bortskämda" är på gång, den ska heta "Gamla och Bortskämda" och innehålla främst mig som sitter i soffan och ser på TV eller leker med hundarna eller inte har stigit upp ens (frampå förmiddagen) medan barnen bakar, städar, diskar och servar modern. Sen ska barnen säga att jag bidrar ju ändå till stämningen genom mina fina sociala egenskaper (ha!) och så får jag vara kvar en vecka till. Jordenruntresan som jag kommer att vinna ger jag till nån bättre behövande; inte orkar väl JAG ge mig ut och fara, heller!! Förresten är det inte bara jag som är bortskämd; hundarna får sin egen serie - "Hårig och bortskämd". De bara vill ha godis hela tiden, de!
Tigg och jag lurade länge på om vi verkligen skulle gå upp. Sen gav vi katten i det.
Idag tog jag en sväng till ÖoB (=världens konstigaste förkortning!) för inköp av en säck fågelmat. Med säcken i famnen traskade jag ut mot bilen - och säcken gled så sakteliga nedåt, ur mitt stadiga grepp. Jag gjorde en liten "knix" för att liksom kasta säcken uppåt i min famn igen - och stöp som en fura! Där låg jag sprattlandes på mage, ovanpå den nedra säcken, när en uråldrig herre nalkades. -Jag ska hjälpa dig med den där, jag, sa han bekyttat. Kvickt som en vessla var jag på fötter igen, famnade säcken och lyckades få upp den. -Tack, men det går bra! lyckades jag stånka fram under min börda. För ärligt talat: farbrorn såg ut att väga betydligt mindre än min fågelmat och verkade rätt skör, om man så säger. Men tack ändå, fint att det finns såna fina gamla herrar kvar. Som vill bistå en dam i nöd. I alla fall lyckades jag baxa in min börda i bilen och DÅ läste jag på säcken: 25 kg. TJUGOFEM KILO! Jag trodde att det kanske var 15! Undra på att det var besvärligt.
När det händer nåt hemskt, då blir jag alltid så TRÖTT. Alltså sömnig. Jag kan sova dygnet runt, tror jag! Idag är det dessutom illans blåsigt ute, så det har känts ganska bra att pyssla litet inomhus och sova en snutt mellan varven. Vi vill ju inte ha nån pej med knipögon som grädde på moset!! Så dagen har innehållit litet städpyssel, litet skidskytte och litet vanlig skidåkning (titta på, inte göra), litet tramsträning, litet gömma äckliga gnaggrejer åt hunddjuren. Samt litet försöka-få-styr-på-Ying; han hittade en läbbig mjukisigelkott på trappen som han har släpat runt med. Dessutom är det ett h*sike att få in honom från trädgården, han bara tramsar och skojar runt. Slutligen avrundade jag dagen med en riktigt bra film, "Entre les murs". Om en Parislärares skolvardag. Låter snävt men den var faktiskt mycket bra, även för icke pedagognördar. Liiiitet skillnad mellan fransk och svensk skola, om man så säger...
Litet fotofoffering har det förstås också blivit, i all hast.
Tigrou är nytrimmad (av yours truly) och ser därmed ganska ung och fräsch ut. "Söt" säger jag, men det örat vill han inte höra på. Mera Manlig och Tuff!
Das Problemkind, när det gäller fotografering utan blixt. Sitta stilla är inte nåt för dvärgpinschrar!
Mitt i all bedrövelsen kan jag inte låta bli att iaktta och fundera. Iaktta vad som händer med flocken, när en medlem är borta. Jag trodde att Ying skulle sakna Peppar, och bli litet deppig. Men HUJ, Ying har blivit en BUSE!! Han knycker grejer eller tar leksaker och kutar runt och vill få igång tjyvjakt. Han gör lekbugningar åt både hundar och människor. Allting lägger han sig i - på ett humoristiskt sätt. Han kanske tycker att det har varit jobbigt att vara Duktiga Storebror? Nå, nu tar han skadan igen - med råge! Annars är det ganska lugnt. Jazz har ju litet hyss för sig ibland - måste läxa upp de andra. Men det är just ingen som bryr sig så mycket; de håller ett säkerhetsavstånd till honom när han är på det humöret, bara. Tigern har också blivit spralligare, nu när han inte hela tiden måste j*vlas med Peppar, eller se upp för Peppar... Nu kan vi också ha gnagsaker liggande framme hela tiden, när vi inte behöver tro att Pepp o Tigg ska ryka ihop om dem. Med det gäng vi har kvar nu blir det aldrig mer än "kurr", ingen blodspillan. Men att Ying skulle bli SÅ busig - det trodde vi väl aldrig!!
Alldeles ärligt - jag har inte varit ute och gått med hundarna sedan i tisdags eftermiddag. De har ju för den delen inte behövt gå på toa inomhus, de har tassat runt i trädgården så alldeles hemskt har det väl inte varit. Men ändå! Dessutom var jag övertygad om att det var torsdag idag, så jag är visst alldeles dagvill. Idag tog jag mig i alla fall samman och tog min decimerade flock ut på promenad. MED lösspringning, fast det var darrigt. Men vi var förstås inte på Hemska Stället.
Det märkliga var att det blev ingen ordning alls på koppelpromenaden - ingen kunde hitta rätt plats och det strulade på alla möjliga sätt.
Snön vräkte ner hela tiden och det var tok-moddigt att gå. Men det hindrar inte Ying. När vi går längs en väg så går han ute i tjocksnön i stället för där det är plogat eller uppgått... Snömannen från Tibet.
Älskade rara kullerstenen Peppar finns inte hos oss längre. Påkörd, dog direkt, hel och fin. Ansvarsfull bilist stannade, ringde polisen. Var snäll och chockad. Klappade både mig och Peppar på ett sånt taffligt, bortkommet sätt så man förstod att det betydde nånting, inte nåt som han bara gjorde. Unga snälla poliser som också var litet tafatta inför en matte som sitter och snyftar i en snödriva med en död hund i famnen. De körde hem Peppen sen och jag gick hem med den återstående trojkan. När vi kom hem sprang Jazz genast fram till döda Peppar och slickade och donade överallt, litet nyfiket så där. Tigger morrade och bet i Peppars ben! Ying fattade inte att det var Peppar. Senare på kvällen, när vi var ute och pratade med fina hunden som låg nedbäddad i en mjuk filt, var Ying med och nosade några tag på kroppen. -Japp, han e dö, konstaterade han och ägnade sig sen åt att slicka tårar från våra ansikten. Tur att han är outröttlig när det gäller att slicka ansikten, den där Ying.
I eftermiddags var det pepparkaksbak här i huset. Frid och fröjd rådde, fast våra figurer inte alltid blev så väldigt snygga. Alla grisar tillverkade av Minsta Barnet såg ut att lida av ätstörningar på ett eller annat sätt, och några av mina hjärtan blev mer som boxningshandskar. Men goda blev de! Dock orkade vi förstås inte med hela degen idag utan ungefär hälften finns kvar i skafferiet. Man kan just tänka sig hur det hade biddit om jag hade kört på det första försöket, med tio gånger så mycket vätska!!! Minsta B. har gått ed på att hon skall tillverka ett pepparkakshus. Ritningen är framställd, nu återstår verkställandet.
Bildbevis 1: Nu har vi jul, här i vårt hus.
En liten sockerbagardräng. Det är roligare att jobba för en bagare än för en skräddare tycker Tigern. Kan inte förstå varför. Varning från Minsta B: ät inte våra pepparkakor om ni ogillar hundsnor!
Arvtagerskan till Hembageriet.
Sen var det dags för kvällspromenaden. Så här års företas den FÖRE hundmiddagen, eftersom det känns som natt nästan jämt. Och sen är det så mysigt när hundarna har tagit en ordentlig promenad, kommit in och lugnat ner sig och sen ätit. De är alldeles varma och tröttmättmosiga då!
Utomhus var det förstås ingen idé att försöka ta några bilder (våga vägra blixt, det blir ändå bara phult) så det fick bli en alldeles inför uppbrottet. Ordentligt med reflexer har de, allihopa. Och jag blev inte toktrött av kvällspromenaden heller. Hurra!
Det är alltså Leslie McDevitts Control Unleashed som jag tidigare har rosat som nu kommer i svensk översättning. Och det är just det där med översättningen som gör mig litet nervös. Förlaget Canis egna böcker om klickerträning och sökträning är visserligen väldigt informativa och ovärderliga att ha i hyllan och återvända till gång på gång på gång. Men språket!! Dels är det inte färdigöversatt, överallt finns norska faktarutor, eller en hel el. halv mening på norska insprängd i den svenska texten. Dels är det svenska språket inte så där himla käckt, för att uttrycka det fint... Och nån korrekturläsning har nog inte förekommit, men det är ju inte så ovanligt i dessa tider.
Kort sagt: jag känner mig inte övertygad om att detta är nåt att investera i. Titeln gör mig inte mer övertygad. Alltså - engelska "Control Unleashed" blir på svenska "Släpp kontrollen lös". Vad katten betyder det? Att släppa nånting löst är väl att låta det leva rövare och röja som det vill. Som i "elden är lös". Eller släppa nånting LOSS, som "släpp fångarne loss, det är vår" (o, om det ändå vore så väl!). Men: släpp kontrollen lös. Betyder det nåt som jag inte fattar? "Släpp kontrollen" förstår jag utmärkt väl, men den här boken handlar ju mer om att fortsätta att HA kontroll, fast släppa kopplet... Dessutom bildas av titeln Control Unleashed akronymen CU, dvs. See You. Jag antar att detta inte innebär att alla hundar skall inta Jazzens attityd då kopplet avtages: See you, sucker! och vips ser man bara hans rumpa som försvinner i grönskan. Nä, snarare: vi "ser" varandra, är medvetna om varandra, utan dumsnöre. Författarinnan leder också kurser och seminarier under titeln CU. Vad ska det bli för skoj på svenska då: jag var på SKL-kurs i helgen? Nja. Själv tyckte jag att boken kunde heta "Kontroll Utan Koppel". Men då var det ju det där med akronymen, igen...
[Alla många som tittar in här enbart för att få se mig, just MIG, som Lucia kan scrolla ner till slutet av inlägget direkt. Med en sån läggning har man nog inget intresse av fyra snöröjare.]
Jajamen, natten går tunga fjät men mina börjar bli betydligt lättare. Efter en tidig men prima start på dagen - Minsta B. hade ordnat luciafrukost - var det dags att traska ut med De Fyras Gäng och idag orkade jag med en promenad på nästan 90 minuter utan ty åtföljande nära-döden-upplevelse!! Men så hade jag också vågat mig på att äta en lussekatt till frukost... Och än har jag inte fått OiM. Nåväl, när jag skulle fjättra vilddjuren inför spatserturen tyckte jag att Peppar var liksom så luddig i konturerna. Hur jag än zoomade med blicken ville han inte få några skarpa kanter. Vid närmare inspektion visade det sig att han inte bara var disig; han var rent av ORANGE-disig! Då var det nära att ett skri steg ur min strupe: Iiiiih!! Ying har börjat fälla! Mitt i julstöket! Alla som känner nån pej torde inse vad detta betyder: gråorange ludd prexis überalles, säkert även inuti julkakor o.dyl. På engelska kallar man pejers och därmed jämställda (finns sådana?) fällning för "blowing". Och det är faktiskt alldeles rätt: det är som om di skulle ha en invärtes fläkt som bara KASTAR ut ludd. Suck.
Men promenaden blev i alla fall trevlig. Sju grader kallt, men nu börjar man ju ta mig katten bli VAN vid den här vintern så det kändes riktigt trevet, innanför termo o fleece o burken. Och vackert var det så det förslog.
Till och med bron under motorvägen ser illuster ut!
Ying fick värsta pejfnattet och skulle unbedingt bjuda upp Jazz till snöbrottning. Det gick så där, men han fick i alla fall ingen reprimand.
Det är nästan synd att det inte är en video, för SOM han låter den där pejen när han är på bushumör. Tala om avgrundsmorr!!
Undrar just varför Ying alltid vill skoja med just JAZZ när han får såna där infall? Är det nåt slags pejhumor?
Grupp-porträtt. Någon lipar åt fotografen. Någon fryser om hela sig. Någon undrar vilket arvode fotograferingen kan tänkas inbringa. Någon säger: Gnorf.
Dagen skall åter gry...
Mitt i all julstämning så tyckte jag att det var en liten ÅSNA som stod där, precis som i en julkrubba. Men det är faktiskt ett vanligt hederligt rådjur.
Och om nån stolle nu verkligen har bläddrat hit ner direkt i hopp om att få se undertecknad iförd särk och glitter så -
Litet suddigt och i konstig vinkel men jag ville inte störa.
Farsan Ying och Pepparkornet. Om Peppar vill busa när det är sovdags suger Ying på hans öron så de blir alldeles slaskiga. (Det är värst om så sker i omedelbar anslutning till hundmiddag...)
Jo, sen hände det att hela veckan blev fördärvad av Ont i Magen, nåt alldeles förbugglat. Ont högt och lågt och bak och fram och AJAJAJ, bara. Och jag tål ändå smärta rätt bra. Det blev till att stoppa allt näringsintag, dricka vatten teskedsvis och överdosera voltaren och alvedon. I fredags började det äntligen likna nåt igen, och nu känner jag mig riktigt bra. Fast min diet består försås av nyponsoppa, fiskbullar och knäckebröd. Samt vatten. Liiitet jobbigt för en gottgris som jag, så här i julbakstider! Och så nedra TRÖTT man blir av några såna här dagar med ont i stället för mat! Igår tog jag en timmes promenad i lugnt tempo med terrioristerna - halvvägs var jag tvungen att lägga mig raklång i snön och bara vila!! Småpojkarna däremot, de behövde inte vila det minsta...
Som tur var tog hussen snällt ut di röa hundarna...
Sen tillbragte jag dagen med att baka lussekatter och försöka göra en pepparkaksdeg... Det är nog bra om man har glasögonen på sig när man läser recept, för det blir nedra MÅNGA peppisar om man tar 1,5 liter vatten i stället för 1,5 deciliter vatten... Nåväl, gör om och gör rätt! Idag har jag således gjort en ny pepparkaksdeg samt bakat fruktkakor. Det är för mig en oerhörd smärta att baka saker utan att få äta deg och smet. Nästan allting i bakverksväg är godare i ogräddad form, synes det mig. Men jag tror INTE att lilla maggen ska fägnas med sånt på ett tag. Suck.
Idag är det dryga tio grader kallt igen. Jag har införskaffat och utportionerat fågelmat, både frön, talgbollar och jordnötter. Årets julklappsönskan (förutom en ekorre, som jag nog ändå inte får): ett fågelmathus som man sätter liksom på fönstret, på nåt sätt. Så jag kan kika ut på hungriga småfoglarne från mitt sovrumsfönster. Morgonpromenaden företogs till Tomma Tomten (inte jultomte, annan tomt) där hunddjuren fick springa av sig litet. Min mage säger: nej tack, inga långa promenader! varför jag låter hundarna motionera sig själva. Köttbullar medfördes i min ficka, så vi fick till en bunt riktigt strålande inkallningar, have no fear. Kombinationen kyla+snö+köttbullar gjorde Ying liksom yvigare än vanligt; det var full rulle både hit och dit och svansen som ett streck bakefter.
Så här ser det ut medan jag gör mig i ordning för promenaden. Iii, vad det är svårt för i synnerhet en liten dvärgpinscher att ligga alldeles alldeles stilla medan matten kliver fram och tillbaka över honom!
Onaturligt hemskt men vackert.
Partners in crime.
Sniggt.
Full fart hem till frukosten, matte!
Hundarna blir i alla fall väldigt trötta och väldigt hungriga av kylan. När det har varit som kallast kräver de att få en liten extra måltid mitt på dagen - de är väl som sparvarna kan jag tro.
Förresten - när vi kom hem var det knökfullt av sidensvansar i våra träd. Det irrade och pirrade i hela luften - och marken är nu en guldgruva för guanobolag. Vassego, kom å hämta, bara!!
Som mitt mellangärde fortfarande känns som det ser ut när man snurrar upp spagetti på en gaffel blev det en ganska tidig afton för mig. Efter att ha tröttat ut tigervalpen med div. nyttig och onyttig träning, klippt alla hundarnas klor och ätit dagens sista portion Dr Kousas vetediet kröp jag ikull med The Cambridge Companion to Modern Russian Culture. Detta är ett epos som utmärker sig genom en rent tysk längd på meningarna, oerhört många verkligt skumma ord, hela alltet pepprat med en myckenhet tyska och franska termer. Förutom alla russisismer, förstås. "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", föresvävar mig ibland, men jag försöker slå såna kätterier ur hågen. Hur som haver: helt lätt att fokusera är det inte. Kombinationen dum-mage och dum-besserwisser har visat sig vara till förfång för mina eljest så idoga studier.
Så i stället för några väl valda ord om ryskt avantgarde och litet sånt får ni hålla till godo med några bilder i stället. Tro mig, det är ett fördelaktigt byte. FAST de är poladroidiserade!
Att bo på landet, det tycker jag verkar prima. För det mesta. Fast då menar jag riktiga landet, inte i nåt litet hemskt samhälle. Ungefär så här, kunde jag bo.
Fast sen kommer jag på att det vore nog inte så lurigt i alla fall. Det brukar t.ex. inte finnas så gräsligt gott om gatubelysning på riktiga landet. Och inte så värst många olika promenader att välja på heller. Som vi bor nu har vi skogen-cum-elljusspår 10 min. långsam promenad bort. Och den skogen är större än man kan tro, i stora delar av den finns det inget elljusspår alls, bara älgar och rävar och grävlingar. (Rådjuren bor för det mesta i villakvarteren...) Och så här års är det inte så dumt att ha ett otal olika plogade, belysta gångvägar att välja på. Trevliga "öglor" som kan byggas på och bli närapå precis så långa som man för dagen vill ha dem. Så det där med landet - nja... Det är ju trevligt att ha en dröm också, en som kan fortsätta att vara det, så man slipper alla olägenheterna! Men jag SKULLE vilja ha ekorrar i trädgården, det skulle jag!
Mattens mage har soppat ihop igen; ont i lördags, tokont igår, ont idag. Ngt bättre igen alltså, men inte bra. Undras om det finns billiga reservkroppar på t.ex. Rusta, för den här verkar då ha gjort sitt. Så ung och så fördärvad! Kanske. I alla fall hör och läser man ju ibland om folk vilkas hundar är veritabla små änglar när folk ifråga mår kymigt. Så icke mina. De ser snarare sin chans att ta över, när matte är svag och eländig. Morgonpromenaden var allmänt kaos, ingen visste sin plats i koppelordningen och Ying var dövare och dummare/smartare än vanligt. Eftermiddagspromenaden företogs med enbart Ying och Pepp, något litet bättre men inte skulle jag vilja ha dem som sjukvårdare, inte! På morgonpromenaden träffade vi en den mest förtjuuusande lilla ekorre, rena bilderboksexemplaret. Han satt på en gren, och framför den lilla vita kulmagen höll han i sina svarta små nypor ett klarrött nypon. Stiligt! Dessutom var han ganska social, han satt länge och väl och lyssnade till min Monolog Inför Ekorre. Artigt litet kreatur. På eftermiddagspromenaden såg Peppar en Hemskt Läskig grå snöklump, som vi måste smyga länge på innan vi vågade desarmera den. Sen var han hur mallig och nöjd som helst, lilla grisen.
Några bilder till från dagens promenad, enär vi inte har så mycket mer att presentera idag. En dag med mest frys, huvudvärk och grinigt humör. Men avrundad med en trevlig liten deckare, så alldeles tokigt var det kanske inte ändå. Hoppas på en gladare söndag, i alla fall!
En liiiten, förvrängd bild. Underliga saker hända...
Idag är matten en purken matte, en matte med stickigt ylle invärtes. Allting känns bara fel och obekvämt och dumt. Mest jag. Därför tog jag bilen till vattenparken och medförde en Tiger. Tiger är en Minimalt Irriterande Hund, utmärkt för såna tillfällen då man är mindre gullig än vanligt, till och med.
Jag måste ju lämna en träningsrapport från gårdagens begivenhet. Ying. I ridhuset. Det var med viss bävan jag begav mig, för man vet ju. Hur Ying är, alltså. Eller: man vet inte, egentligen. Han hittar nästan alltid på nåt nytt. Och det gjorde han igår också: han kampade som en hel liten amstaff!! Hoppade, slet, ruskade i leksaken och morrade! Gjorde Ying! Så att nu måste jag köpa en ny kaninboa åt Tigger, för den gamla har inget pip kvar, varken fram eller bak. Men annars då? Jo tack, mina snälla träningskamrater ställde upp och fördelade sig i ridhuset, inkl. en snäll hund. In släpptes Ying och brydde sig inte ett mupp om mor sin. Förstås. Och det är sen det kommer Top Secret. För då gick jag fram till Ying och, ja alltså. Jag, eh... Nä, ut med det bara: jag KORRIGERADE. Jag tog Ying i kragen och talade om vad jag tyckte om ett och annat och i synnerhet om öronens avknäppning. Sen gick det SÅ mycket bättre. Faktum är, att Ying BEHÖVER en åthutning ibland. Inga hugg och slag, förstås, även om jag ibland drömmer ljuva drömmar om att knacka honom i huvudet med en kullersten (fast det skulle han nog inte märka). Bara en liten omruskning och några väl valda. Sen tränade vi linförighet, läggande och ställande under gång, apport - men framför allt "kolla på matten fast det händer balla saker i environgerna". Och det gick riktigt, riktigt bra. För att vara en pejgrej. Och SEN - sen var Yingen toktrött. Jag också.
Hej i stugan! Vi har utröstning i modelltävlingen varje dag - nu när det är mörkt och kulet mest hela dagen (i alla fall inomhus) är det tyvärr Peppar som åker ut nästan varje dag. Svart hund med vita tecken är ett helsike att fota, både med och utan blixt. Dessa tre blev kvar efter gårdagaftonens omgång:
Jazz-bacillen. En sofistikerad, stram stil. Passar nog bättre för reklam än för runway, och kanske snarast för softa lounge-prylar snarare än för kampleksaker. Mjuka sängar, varma morgonrockar, farsdagsfika i sängen... den sortens.
En typiskt ful-snygg modell, med sin helt egna stil. Har dock en litet otrevlig attityd mot fotograf/stylist, som han måste försöka jobba bort (attityden, inte fotografen). En modell för friluftsmode och, kanske framför allt, köttbullar och/eller ost.
Va, ett spökdjur!! Nä, vi går vidare i fotoskörden!
Dagens vinnare! Fotogenisk, med det där lilla extra. Härlig attityd, ger fotografen det denne vill ha, oförtröttlig. Fantastisk kontakt med kameran, ingenting är omöjligt. Och vilket sug i blicken! Den här modellen kan nog sälja allt, utom möjligen korv (för den korven blir omedelbart försvunnen...).
Faktum är att Tigger hittills har vunnit ALLA fotomodelltävlingar här i huset; han klår både två- och fyrbenta med hästlängder. Han har ett oändligt tålamod framför kameran, ser aldrig sur ut och är alltid helt ogenerad. Och så är det ju det där att russlare faktiskt ÄR världens sötaste varelser. Punkt slut.
Under eftermiddagen har jag försökt använda Dumdum och Kola, alias Ying och Tigger, som cirkushundar. Måste nog inhandla ett par pudlar, om jag inte ska bli galen och slita av mig mitt hår.
Men snart är det dags att dra iväg på ridhusträning igen. Arma mina träningskamrater, de vet inte vad som kommer att drabba dem i afton:
Hoppas ingen kikar in här o läser, då blir jag väl ensam i kväll... Nu ska jag gå ner och skära mutmedel=mamma scans köttbullar.
Idag är det rena vårvindarna som blåser, morgonpromenaden avverkades i 17,5 minusgrader. Dessvärre kändes det kallare än igår, samtliga hundar fick köldkramp i div. tassar. Som flocken inalles räknar 16 tassar är det ett sjå när man ska massera. Låt säga att en hund har kramp i en tass. Avdelning halt, matte masserar sagda tass varvid 15 andra tassar förblir i tämligen fast anliggning mot marken. Och åtminstone någon av dessa 15 i sin tur drabbas av kramp. Så där håller det på. Som matten själv dessutom har en självspricka stl. 42 på sin högerfot i stl. 36 var det ganska mycket Erik över oss idag. Erik den läspe och halte, alltså. Läspe därför att jag pga av köldstel mun sluddrar som en bättre fyllerist.
Notera den lille surikaten längst bort. Kalla framfötter, kan tänka!
Ying vill uppenbarligen inte kännas vid fotografen. Nånsin.
Ledarhunden inväntar nya order. Nu-går-vi-hem-och-äter-ordern, närmare bestämt.
Idag är hussen hemma och mår kymigt. Han har tassat upp och lagt sig i Mellanbarnets rum, även kallat Varma Rummet. Nånstans över 25 grader är det där, skönt att ha ETT sånt rum i alla fall! Två förresten, Minsta Barnets rum är också varmt. I alla fall - när vi kom in från promenaden hann jag knappt klä av Jazzen kofta och halsband förrän han pilade som en blixt upp till hussen. Hur kunde han veta att hussen var där? Och att hussen var hemma överhuvudtaget? Jag fick kila upp och bära ner pinnen till frukosten, han frös och tänkte inte lämna sin husses säng på hela dagen...
Sen, när jag satt och åt frukost, såg jag fyra Unga Män på väg mot dagens strävan, eller nåt. Två av dem hade jackor som nådde typ till naveln, och kan ni tro - de hade jeansen på halva rumpan! I minus sjutton!! Är det det som kallas att offra sig för konsten, tro?
Fast vid närmare eftertanke: hur stavas pej på tyska, egentligen? Ovanstående blir ju, så vitt jag kan förstå, der paj? Fast di där tyskarna, di säger ju ökonomi, då kan de väl säga shar paj också... I alla fall har han, den där pajen, varit fotomodell en stund. -Gnorf, säger han om det. Och sen, när jag har envisats en stund: -Suck. Han är snäll men inte road, kan man säga. Och det är klart, han har varit förföljd av paparazzi sedan han var ett spädbarn, nästan - var man går och står så kommer nån och vill fotografera Yingen. Alla har ju alltid kamera med nu för tiden, im Handy.
Jag höll på och trixade med en stegring och en försättslins och sen måste jag justera bländare och slutartid och f*n och dess mormor. Så bilderna ÄR inte identiska, de bara verkar så. Och förresten är Ying så stilig så man kan gott titta på honom litet extra. Gör det!
Morgonpromenaden företogs i dryga 19 minusgrader. NITTON. Grader kallt. Jo, man tackar. Nästan som en dagisfröken känner jag mig, när jag byltar på flocken. Tack och lov att Ying är köldtåligaste hunden nånsin, ungefär. Men hörni: till och med JAG måste medge att idag var det litet vackert, med lilla solen som stack upp sitt tryne bland frostvita träd.
Jag kände att jag måste dela med mig av BURKEN. Alltså inte burkan, utan burken. Bästa mössan nånsin, haver jag hittat hemma i en byrå och vet inte vem den egentligen tillhör. Den är skapt precis som en burk, fast i fleece. Går att dra ner ordentligt över nästan hela plytet, kliar inte - med alla dessa goda egenskaper kan man väl inte kräva att den ska vara klädsam också?
Bråttom hem och in! Peppar lyckades med konststycket att halta på alla fyra benen samtidigt. Kallt!
Hemma!
Idag blev morgonpromenaden bara 40 minuter lång men det kändes alldeles tillräckligt. För alla utom Ying...
Oj, allra sista minuten på dagen kom jag på att jag har ju inte gjort en skriftlig gratulation till Peppen på hans namnsdag! Goodstaff's ANDERS Statement - många gratulationer på namnsdagen!!
