Idag tog jag Ying och Tigger i bilen till Myran för lösspringning - det bästa sättet för dem att hålla sig varma. Inte skönt att gå på plogade gator i den här kylan. En vanlig simpel promenad blir så omständlig i detta väder - på med klämmigt underställ, termobrallor, superfleecetröja, dunjacka - och så försöka vika sig dubbel så pass att man kan knyta kängorna, i sagda utstyrsel. Och så mössa och vantar, ej att förglömma. Ändå fryser man så tänderna nästan hoppar ur munnen. Ett annat problem är att det inte går att vissla! Och jag glömmer hela tiden visselpipan...
Ying äter snö.
Tigg med snö överallt. Med jämna mellanrum kommer han och sticker fram en tass som måste masseras. Han är duktig, för han sträcker alltid fram tassen ifråga, till och med baktassarna.
Kolla tänderna! Han må vara liten men hans garnityr är inte att leka med!
Hejdå Ying!
Charge!!!
Han är som gjord för att ta sig fram i snö.
Ett par andra köldorsakade problem: a) bakluckan till bilen går inte av sig själv upp så högt som man skulle önska. Ett normalt lyft, som i vanliga tider räcker för att frigöra tillräckligt med utrymme under sagda lucka, resulterar nu blott i att luckan hamnar precis i sådan höjd att det gör som mest ont på mig när jag slår skallen i den. Ideligen. b) autofokusen på storkameran blir så långsam att man möjligen, men inte alldeles säkert, skulle kunna ta skarpa bilder på en ovanligt letargisk snigel...
Peppar och Jazz hade jag bäddat ner hemma i TV-soffan, under varsin filt. Det var nöjda med det. Vid femtiden tog jag Peppar, iförd tjockt varmt hundtäcke, med mig för en knapp halvtimmes promenad på staden medan vi väntade på Minsta Barnet. Ganska omgående ville Peppar gå till bilen igen, eller åtminstone bli buren...
Eller med andra ord: väderleken. Det är KALLT! Minus tretton och på väg åt fel håll, förefaller det. Jazz och Peppar säger: i helsike heller att vi tänker gå ut, glöm det! Täcken och tröjor gör ingen som helst skillnad, det tycker det är vidrigt helt enkelt. Vill bara ligga under en filt och tryna, hela långa dagen. Tigger är som vanligt med på det mesta, men får kalla tassar ganska omedelbart. Tämligen omgående vill han bli buren hela tiden, och riktigt så liten och lätt är han inte. Ying vill gärna vara ute hela dagen! Han blir yster som en fålunge i kyla och snö och verkar inte ha det minsta problem med kalla tassar eller kalla nånting. Det enda är att han blir så oerhört BUSIG! Ögonen bara plirar och glittrar och så gör han leksprång och hittar på de mest märkliga ofog! Väldigt Yingiskt, det hela. Och matten då? Ja, gissa. Min entusiasm är inte direkt påfallande.
Min plan var att det skulle gå utför med mig, nämligen att jag skulle bege mig till närmsta TV och titta litet på skidåkning. Men nu ligger fyra hundar utspillda här i mitt sovrum och jag har inte hjärta att väcka dem...
Vid 6-tiden i morse vaknade jag av att jag låg oerhört obekvämt. Jag hade fått två fripassagerare i sängen!! Såväl Tigern som Pepparkakan hade slingrat sig upp i min säng och snusade så gott! Jag kände mig minst sagt OND när jag återförvisade dem till resp. hundbädd. Och vilka blickar jag fick, sen! Knappt jag vågade somna om. Men i alla fall: far min brukar hänvisa till nåt versepos el. dylikt där det förekommer, som något slags omkväde: "man över bord, kapten! -Jaså". Alltså en mycket lakonisk kapten som inte mycket intresserar sig för ev. personalavhopp och ty åtföljande överstor arbetsbelastning på återstående besättning. Nån som känner igen verket ifråga? Jag har letat och letat men har bara faderns ord på att det verkligen finns, över huvud taget. Kanske han har skaldat det själv?
Skulle inte tro att jag tänker gå ut idag, alltså! Det yrsnöar på alla ledder, har kommit massor av snö under hela natten och är 8 grader kallt. Minus 8 gånger en massa sekundmeter = onödigt kallt = matten stannar inne. Och framför allt: inte bra för en pej att ila runt och börja kisa. Vi får se om det lugnar sig framåt eftermiddagen; annars får jag väl promenixa med 3 andra, och känna mig usel för att Snömannen Ying måste stanna inne. Åtminstone två av djuren hävdar dessutom att de inte ens behöver gå ut i trädgården, man KAN faktiskt kissa på själva trappen tycker de. Och EN av dem tycker att man kan utmärkt väl göra både nr 1 och nr 2 i arbetsrummet... Grrr! Minsta Barnet och dess Fadersfigur står på Torget och säljer fikabröd och annat juligt till fromma för konfirmationslägret. De såg prexis ut som Michelingubbar när de gav sig av! Deras pass varar i två timmar och det är nog alldeles tillräckligt en sån här dag. Hoppas att många kommer och handlar, trots ovädret. Det hade varit mycket bättre igår när det var vindstilla och fint snöfall; perfekt julstämning och betydligt behagligare klimat.
Hur som haver: Jag hade förstås med mig två kameror på gårdagens promenader, så här kommer ett nytt urval. Det är så SKÖNT att sitta och titta på snö på datorn, MYCKET bättre än att titta på snö IRL!!
Peppar ser ut som en tvärtomfärgad grävling!!
Medge att det är trist med bloggar som knusslar med bildmaterialet? Visst?
I ottan, så där runt 9-snåret, sa Minsta Barnet: -Vad det är VACKERT ute idag! och jag kontrade förstås med: -Bra, då tar du ut hundarna! Men sån tur hade jag förstås inte, så det var bara att bylta på sig det. Fast inte precis vid 9, man måste ju hinna vakna först! Ying nästan dansade en liten cheerleader-dans när vi kom ut - snö är precis vad han går igång på!
Jag tittar på Edward Gal som instruktör åt ett par ryttare med unga hästar (4 resp. 5 år). Oerhört inspirerande förstås. Och alldeles nyss sa han ung: with these young ones, you have to keep them occupied. Precis som mitt resonemang kring Tigern, och för den delen skolelever. Känner mig litet bekräftad.
Som matte till en "kamphund" tvingas man med tiden utveckla en utomordentligt hård hud. Annars står man helt enkelt inte ut. Jag har med tiden blivit ganska avtrubbad och bryr mig för det mesta inte, men om man tänker på vad folk kan säga till mig när jag kommer traskande med lilla Peppar i koppel, och så sätter man in en annan hundras i stället - då kan man undra om folk inte har nån hyfs alls längre! Det är ju en sak att det finns allmänna hundhatare, som alltid är på en och tjatar om bajspåsar och skäll och sånt. Och så de som är rädda för hundar, det måste man ta på allvar för det är inget att bara vifta bort. Rädslor är hemska, och att hunden inte är farlig alls hör inte dit. Tro mig, jag var paniskt rädd för vanliga fjärilar förut! Men i alla fall: kommer du med en staffe eller amstaff eller pitbull eller nåt ditåt, då är det visst fritt fram! De som inte är direkt otidiga nöjer sig med att tala om för mig att min hund kan låsa sina käkar, att han kanske VERKAR snäll men instinkterna kommer att ta över och då kan han kasta sig över mig när jag sover. Och bita ihjäl mig! Att hundar som ser en i ansiktet alltid är mordiska. Att såna hundar är förbjudna på alla utställningar och tävlingar... En hel massa nöjer sig inte med goda råd och "fakta" utan skriker och svär direkt: Hur f-n kan en vuxen människa skaffa en sån hund?!! Dra åt h*vete med ditt förb*de monster! Lika j*la elak som ful! Både du och din hundj*vel borde skjutas!
Japp, så är det. Kanske inte dagligen, men i alla fall några gånger per månad. Och detta alltså utan att hunden ens har tittat på vederbörande!!
Och sånt bara TAR man, för det mesta! Det är ju ärekränkning, eller...?
Så här ser han ut just precis nu, det j*la lilla monstret:
Jazz ligger på min säng så därför har Ying tagit Peppars bädd och därmed har Peppar nödgats krypa ihop i Tiggers lilla bo. Och Tigger fick ta Yings säng. Och jag sitter på golvet, som vanligt. Utan att Peppar har försökt döda mig. Hittills.
Igår kväll var det debut för ridhusträning i Härkeberga. Tack och lov hade jag guiden Kith framför mig, annars vete tusan var jag hade hamnat - allting var mörkt och allting var vitt, om ni förstår. Men fram kom vi, och då visade det sig att jag har faktiskt varit där förut. Fast då i dagsljus. Ett stort fint och ljus ridhus är det, och att det ligger litet hästpoop här och där borde man egentligen betala extra för. Perfekt störningsträning för den ständigt hungrige Tigern! Jag hade nog förväntat mig att Tigerungen skulle vara mer störd över ridhusmiljön - det låter ju litet annorlunda osv. - men jag måste säga att det gick över förväntan. Vi började med en platsliggning i grupp med vissa förare dolda, vissa synliga, nån hos sin hund. Jag gick och gömde mig och det hade gått bra. Liitet kikig var han visst, men när han såg att hundarna intill hade hakan i backen så gjorde han så också. Och litet nosig var han också, eftersom en hund blev matad under platsliggningen. Men det var visst inte bara Tigern som tyckte det var spännande! Sen tränade vi var och en för sig och jag är riktigt nöjd med hur lillhunden betedde sig. Vi gjorde några rutskick som gick hyfsat (det var lääänge sen vi tränade rutan nu), litet fjärr (utmärkt), mycket fritt följ (grrrr!), inkallning med ställande (så där). Började även med läggande under inkallning, fast då börjar jag från ståendet. Det gick riktigt bra, trots att det var första gången vi gjorde det i en stökig miljö. Och så blev det mycket bus och lek med matten förstås, nog så viktigt! Men jag tycker att han börjar bli riktigt duktig på att fokusera på mig nu, så länge det inte blir för långa dödtider. Han är som barn - det får inte bli för lätt, då tappar han fokus. Så fort jag ställer liitet högre krav, men inte för höga, då är han hur intresserad som helst, och verkligt arbetsvillig. Sammanfattningsvis - en sån lycka att vi har detta ridhus en gång i veckan!! Om det blir litet mindre tokkallt nån vecka ska jag ta med Peppar också för en duvning.
Stackars Ying har utegångsförbud, han är som det heter grounded - inte på grund av ofog utan på grund av dumögon. Det blåser, som ni kanske har lagt märke till. Själv mår jag rätt kymigt när det blåser så här pass - orolig i hela kroppen. Det förvånar mig inte alls att folk tager sig av daga buntvis när mistralen blåser... Det här trummande, surrande ljudet är otäckt, det är som om vinden aldrig hämtar andan. Och likväl rör hon på sig. Alltså jag. För jag måste ju rasta några små hundar i alla fall. Idag tog jag Peppar och Tigg i makens bil till Dyarna. Ying fick som sagt inte och Jazz ville för sitt liv inte gå ut, så det var ingen det var synd om. Jo, Tigg säger att det var synd om honom, för han måste ha täcket på sig. Vi kallar det "Matrix-rocken" och hävdar att han ser COOL ut i den; själv tycker han bara att den är töntig och sabbar hans stil. Lillgrabben. Till slut hittade jag ett täcke som Peppen kunde ha också - staffar har SÅ mysko design! Ska täckena vara lagom långa så när de inte runt magen, och i det här fallet var halsöppningen inte gjord för en grabb med tjurnacke. Jag fick klippa ett par sprund och ämnar (in my dreams) sy i muddtrikåkilar där. Senare...
Visst ser Tiger Manlig och Tuff ut i sin Matrix-rock? Var då snäll och tala om det för honom nästa gång ni träffar honom, så jag slipper hans tjuriga uppsyn nästa gång det blir dags att ta på den!
Myrslok?
En Bulle I full rulle
Som synes (kanske?) har jag återfått min Yashica-darling [ ;) till mellandottern] - den har varit förvisad till föräldrarna. Svårt saknad!
MEN: det så klart att jag måste bjuda på ett filmiskt alster också, fattas bara! Och den som hänger med i svängarna kan, till min nesa, få se min näsa! Underifrån!
Igår stormade det hela dagen, så man trodde fönstren skulle tryckas in och taket flyga av. Något sådant hände emellertid inte, men nån särskild hundmotion blev det inte tal om. Hundarna fick aktiveras med märgben och småmys i stället, och framemot kvällskvisten tog vi itu med vad jag betecknar Jerry-träning. Maja hade, sent omsider, lagt upp nästa del av träningen med sikte mot ett handstående.
Så här såg vår träning ut:
Det är faktiskt riktigt skojigt att träna så här, när man inte vet vad nästa steg ska bli... Ingen risk att man går händelserna i förväg.
Sen tränade jag litet samma sak med Peppar också, men då var jag tvungen att ta bort kameran, för han kan inte tänka på nånting annat om han ser en lins riktad mot sig. En riktig liten linslus!
Även Ying fick sig en duvning, och faktiskt lyckades han få upp bakbenen på filten flera gånger! Men sen tyckte han att han ville göra nånting annat, nämligen ingenting alls, bara sjunga och tigga. En liten film av detta är under uppladdning men den tar tusen år på sig. Men: den som väntar på nåt gott...!
Ibland blir det att man liksom "hör" sina egna samtal, hör liksom utifrån. Och idag hörde jag ett samtal mellan mig och Ying, ett som jag tror att jag har hört förut. Vi kanske brukar prata så med varandra. Det var när vi gick uppför trappan till övervåningen och Ying gick litet upp och ner och hit och dit som han brukar. Så jag sa: - Du är visst litet vimsig du, grabben. - Mmm. Det är bara för att jag är pej, sa Ying. - Bara för att du är pejgrej, sa jag.
Och det var det hela. Men jag TROR att jag har hört det förut.
På dagens kvällspromenad var det allt tur att jag hade mickaboerna kopplade! När vi gick på en mörk gångväg längs med ån skuttade en hare ut på vägen framför oss och försvann i fjärran. Smådjuren blev förstås litet ystra, men inte så att de drog i kopplen; de bara fnös och stampade litet. Som cirkushästar. Men plötslig dök haren upp igen ur mörkret, i riktning mot oss och med ännu litet större hastighet. Han (eller om det var en hon) vek av ut på gräsmattan innan vi möttes och i samma stund upptäckte vi att han var förföljd av en liten svart pudel. En liten svart pudel som uppenbarligen hade en prima afton. Och inte nog med detta: efter pudeln kom en äldre herre galopperande. Och han, han hade verkligen behövt ha en bättre inkallning på sin hund! Alltnog - jag måste erkänna att när mina små kusar hade insupit denna scen, då var jag GLAD att jag hade rejäla koppel på dem, för då var det liksom slut på lugnet. Men det kunde det vara värt.
Blandade tankar om att gå fint i koppel - både hundarna och jag: 1. Koppelkunskap är färskvara med kortare hållbarhet än minimjölk till och med. 2. Det är MYCKET lättare att lära en hund (eller fyra) VAR den ska befinna sig, i förhållande till mig, än att lära den att INTE göra något, dvs. inte dra i kopplet. MYCKET lättare!!! Många säger att de vill inte ha en hund som går vid sidan, de vill att hunden ska gå "fritt" och nosa och ha sig. Det kan jag förstå, men tro mig - man gör det så mycket svårare för sig! Med tiden kan man släppa på det - Jazz är fem år gammal och först nu börjar han kunna gå litet hur som helst i koppel utan att dra... 3. ANVÄND INTE kopplet!! Låt det finnas där, som ett säkerhetsbälte, men använd det inte. Visa tillbaka hunden till rätt plats med lock och pock eller handgripligheter, men ta i själva hunden, inte i snöret. Koppel=dumsnöre. 4. Ha koll på hundens attityd! Ibland kan den "dra i kopplet" fast den går vid sidan med slakt koppel - ibland går den fint fast kanske något för långt fram. I det första fallet får man försöka väcka hundskrället och sen få fram rätt inställning, i det andra fallet får man försöka sakta ner tempot för att göra hunden mer uppmärksam på var föraren befinner sig, och förhoppningsvis placera sig rätt igen, utan att tappa lugnet. 5. En någotsånär vuxen hund ska inte ha en massa godis och belöningar för att den går fint - då blir den bara sprallig eller tiggig, och kommer ur stämningen. Bara "låt det vara" när hunden slappnar av och traskar på. 6. Nej, hanhundar får INTE hemska sjukdomar om de inte får kissa var femte meter! 7. Man måste bestämma sig för hur man vill att promenaderna ska se ut, och det får inte innebära "jag vill inte att min hund ska dra i kopplet". Om man har en tydlig bild av hur man vill ha det så blir det så mycket lättare att se framstegen.
Så litet kalla fakta om mina hundpromenader. Medan jag klär på mig ska hundarna ligga eller sitta lugnt i hallen och vänta, inte fara kring som yra hönor. När jag är klar klär jag på hundarna halsband, koppel o. ev. täcken. Vi går inte ut genom dörren förrän alla är lugna och inte trängs, och vi går inte nerför trappen om inte jag får gå först. Samma sak vid grinden. Sen tar det ALLTID en stund innan de har lugnat sig så pass att det blir nån styrsla, men det är bara att vara envis. Jag puttar tillbaka dem med handen på nosen eller bringan och så traskar vi vidare. Gå på toa får de göra när det är lämpligt, då får de gå i vidare svängar, men INTE dra då heller! De kan faktiskt be om att få gå till en viss stolpe, och om det inte är alldeles opassande så får de göra det. Om de inte drar, förstås! Men större delen av promenaden får de bara gå intill och bakom mig, bara hänga med. Det kan tyckas att det är en tråkig promenad för en hund, men jag tror att det är väldigt skönt för dem. Det blir ett sånt lugn i flocken så det riktigt känns i luften. Huvuden och svansar sänks, andningen blir lugn och de bara traskar på. Jag med - det är en verkligt skön upplevelse när det fungerar som det ska: motion och meditation på en gång. Och hundarna blir jättetrötta av det... MEN: jag anser fortfarande att det är djurplågeri att inte låta hundar springa lösa. Helst varenda dag borde alla hundar få fara kring, eller gå som de vill om de har mindre spring i benen, och det räcker inte med att bara springa lösa på tomten, även om man skulle ha en jättetomt. Litet av det ena och litet av det andra, då blir det bra, tror jag. Och så ska de kunna växla mellan de två lägena också. Så att när de har levt rövare i skog och mark ett tag kan jag säga "nära!" och då sluter de upp kring mig och går genast ner i tempo och attityd, utan koppel, och håller sig precis runt mig utan att engagera sig i omgivningen. DET är en maffig känsla! När det fungerar...
Men tro mig: det finns dagar när fyra hundar stretar åt fyra olika håll och jag, med högrött ansikte, står i nånstans i mitten och bara håller i för allt jag är värd. Fast de blir färre och färre, de tillfällena.
Idag har jag tillsammans med Minsta Barnet, Ying och Tigg besökt nyaste fyrbenta lillebroren. Vi kom hem med livet i behåll, men det var inte Brorens förtjänst!! Egentligen borde han heta Loppa, för han hoppar som en sån. Rätt upp i luften. Ying och Tigger var snälla, förstås, men litet trötta blev de allt ibland. Och hungriga förstås. Alltid hungriga hos mormor. Alltnog - att fotografera vilddjuret var inte det lättaste, se bara:
Men sen fick jag liksom in rätta knycken, och då blev det så här:
Inte så pjåkigt, eller hur? Han har det mest förtjusande lilla nylle, skrutten, men nyllet är apselut fullspikat med tokvassa gaddar så man får ta det litet varligt. Det ska bli intressant att se vad det kommer att bli av ett sånt här udda litet krall...
Nu är det dags för litet film igen. Film No 1 visar hurusom matten "tappar" sin vante på stigen och småhundar får leta rätt på den och hämta. Filmen illustrerar också hur det är att ha en tokig överenergisk arbetsmyra till russlare och en professor Kalkyl-hund, nämligen Ying, i arbete mer el. mindre samtidigt. Det är eg. bara Tigger som inte är alldeles förvirrad...
Se där - det blev ju ett lyckligt slut, i alla fall!
Film No 2 är litet mer av I. Bergman, fast på lyckopiller. Det händer inte så värst mycket, egentligen. Men inga trauman, och litet bergsklättring förekommer, vilket är mera ovanligt i rena Bergman-produktioner.
Denna långa rulle leder mig in på ett aktuellt spörsmål: hur tänker jag göra för att få fler läsare? Tss, jag tänker inte göra ett smack! Mina skriverier och bilder är mera som en dagbok för mig själv, och ev. släktingar i diasporan som kan tänkas vara intresserade. Icke desto mindre blir jag förvånat förtjust när jag upptäcker att någon från Turkmenistan kikar in här ibland... Men alltså: alla är välkomna, så välkomna, men det är inte mitt syfte att bli den nya Blondin-Bella. Om nu nån trodde det...
Ja inte vet jag vad man ska tro, men det verkar ju som att Den Nya Given innebär: vinter fr.o.m. november. Det tycker jag är onödigt. Undrar om man kunde ha gjort nåt smart i valet i höstas, för att undvika detta? Hur som helst så snöar det, och snöar och snöar. På tvären. Peppar och Jazz fick tillbringa en massa tid utomhus i trädgården med Maken och Minsta Barnet - Maken hade bestämt sig för att han nog kunde ställa undan gräsklipparen nu. Hoppas bara att han inte var för tidigt ute... Hur som helst tyckte Jazz och Peppar att det räckte utmärkt väl så, räckte och blev över faktiskt. Hussen och minsta lillmatten fick stanna ute själva, släthårshundarna valde att gå in. Och jag, jag hade "valt" att dra till skogs med allvädershundarna. Men det var inte så pjåkigt, inte när man väl kom till skogen och in i lä. Och Ying och Tigger, de tyckte att det var Prima Liv!
Tja, det är förstås en bedömningsfråga, men... nog tycker JAG att det ser ut som Vinter, alltid!
Efter två timmar gick vi hem, och dagen i övrigt har åtgått till att: tina upp (tog låååång tid) stryka massor av grejs stoppa undan massor av grejs (nystruket grejs) måla naglarna tvinga Maken o Minsta Barnet att hänga tvätt (eftersom jag hade Nymålade Naglar, hurra!!) prata med min egen Fadersfigur (alltså inte barnens) per tellifon prata med barnens Fadersfigur IRL, om skilsmässa (nädå, inte aktuellt) duttla med Minsta Barnet duttla med hundarna titta på Minsta Barnets hatprogram nr 1: Mord och inga visor (hatprogram nr 2: Tillbaka till Aidensfield. Ingen kultur alls i den ungen...) äta jättegoda pannkakor (bara Min Man och Kompressor i Tallinn serverar verkligt smaskiga pannkakor) se en romantisk komedi som inte var så dum faktiskt samt slutligen dricka Irish Coffee (eg. det enda braiga med vintern).
Ja, vad ska man hitta på när det är så här som det är? Alltså kallt, halt, vass skare, mörkt, hemskt. Man klarar med viss nöd av sitt promenadbeting varje dag, fast varje promenad inleds med mantrat: jag vill inte gå ut, jag vill inte gå ut. Sen är jag ändå rätt duktig så det blir ung. 3 timmars motion för hundarna (och mig) dagligen. Men så mycket mer blir det inte, inte utomhus. Inomhus håller vi på med "baktassarna på en bok", fast för Yings del tror jag att jag nöjer mig med framtassarna på en bok. Gud ska veta att det är en bit dit också! Vittringsapportering blir det också litet av, med Tigg och Pepp. I morgon ska jag prova att "korva in" en pinne litetgrann, få se om Peppen reagerar på det. Fjärrdirigering blir det en del av, hoppstå för Peppars del. Litet leta godis. Åååå, det känns oinspirerat nu! Här är i alla fall några bilder från gårdagens förmiddagspromenad. Dimma, och isiga grenar som klirrade som glas.
Efter kvällspromenaden, som pågick fram till 18 - det känns mera som eftermiddagspromenad, fast i beckmörker - och en stunds vila på det vidtog litet mera "träning". Måste ju trötta ut krabaterna som ska sova på golvet (fast i hundsängar, förstås) i natt. Vi ägnade oss åt Jazzens övning - sätta baktassarna på en bok. Gossarna som inte är Jazz hade inte prövat på den övningen tidigare. Resultat: Jazz fick upp baktassarna på boken ideligen, ideligen, men ännu fattar han inte riktigt att det är det han gör. Som sagt - han saknar kontakt med sin bakvagn. Peppar satte baktassarna på boken en massa gånger också, utan att riktigt koppla ihop just den delen av beteendet med belöningen. Om han t.ex. hade nosen i fönstrets riktning när han hörde klicket försökte han med det beteendet nästa gång, inte med baktassarna på boken. Men vi fick till väldigt många klick, så vi är på rätt väg. Tigger fattade direkt vad det var fråga om, enligt schemat: vända huvudet mot boken (K), sätta en framtass på boken (K), försöka med en framtass igen, vänta en stund gå över boken och hamna med en baktass på boken (K), samma manöver igen (K), bara baktassar på boken (K) - och sen var det bara baktassar på boken hela tiden. Han har mycket fart men är inte fullt så stissig som Jazz, verkar hinna registrera mer vad han gör. (K betyder förstås klick och godis) Ying var som alla säkert förstår något av en utmaning. Bita i boken, lyfta boken, pussa matte, dricka vatten... Till slut insåg han att han skulle ha nån tass på boken så då la han sig bredvid boken och dunkade med ena framtassen på den, klick och korv, ny dunk, klick och korv... Sen kom vi inte så mycket längre förrän han blev alldeles för trött.
En annan träning som försiggick parallellt var denna: jag tog hundarna parvis för träning och stängde ut det andra paret (i köket, inte i kylan). Så när Jazz tränade fick Pepp ligga lugnt och se på, och tvärtom. Och så samma sak med paret Tigg och Ying. Det gick faktiskt över förväntan; jag fick upprepa lägg-kommandot för Ying ett par gånger, det var allt. Jag använder "lägg" i såna situationer där jag har annat för mig också; det är inte fullt så strikt som "ligg" el. "plats" som är jätteviktiga.
På grund av herrarna Terriers inbördes trams och morr och fräs så har här stadfästs en nyordning: de får inte sova i min säng eller befinna sig i soffor och fåtöljer längre! Detta på grund av att tigerungen, som jag uppfattar det, får ett alldeles för stort ego av att vara nära mig och pepparkakan blir i sin tur avundsjuk. Tyvärr tror jag INTE att det fungerar som med barnen: om de två äldsta var allmänt tjafsiga mot varandra och smågnabbades kunde jag bli en alldeles ovanligt Elak Moder - då förenades ungarna raskt i sin gemensamma suckan och klagan över sakernas elända tillstånd. Det vore ju förtjusande om jag kunde få Tigern och Pepparn att sitta och tissla i hörnen om hur DUM matte är och hur de ska kunna HÄMNAS på henne och sånt, men tyvärr är det nog inget att hoppas på. I stället ska jag försöka ta ner Tigern litet på jorden - han lever litet grann i den villfarelsen att han är chefsassistent (minst) i den här firman. Dessutom - om sanningen prompt ska fram - det är inte så förbaskat bekvämt att försöka sova på de ca 14 kvadratcentimetrar som blir kvar i min lilla ottoman när tre kusar breder ut sig. Men Ying ska få ligga kvar - han är alltid hygglo mot de andra killarna, han lägger sig bara i så till vida att han splittar när två odjur står och glor på varandra. Fortsättning följer...
Återigen inspirerad av Maja, den här gången i kombination med Link, tränade vi litet vittringsapportering inomhus idag. Det var Tigg som SKULLE träna, de andra fick köra några gånger bara för att jag var nyfiken på hur de skulle bete sig. Se här hur det BÖR se ut:
(Titta in hos Maja och hundarna också, där hittar man mycket matnyttigt och intressant.)
Mina iakttagelser: TIGGER: betedde sig precis som Link i filmen. Finfint! PEPPAR: Åt upp alla godisarna först. Ingen vittrad pinne fanns med i den omgången så jag avbröt och gick till nästa steg: en vittrad pinne lades ut bland de andra och godis ströddes omkring. Peppar åt upp godisarna, kom till matte och tiggde mer godis, påvisade att det stod en burk med mer godis på bordet, hämtade en tidning, hämtade en pinne. Inte den vittrade. YING: Utan några som helst resultat har jag försökt intressera Ying för spårpinnar, bra att kunna om man spårar, tänker jag. Men Ying hämtar hellre löv eller gräs eller stenar i spåret... Men idag: Ying hämtade omedelbart alla utlagda, ovittrade pinnar, råkade sedan trampa på en godis och upptäckte därvid att det fanns några till godisar. Åt upp dessa. Försökte sedan knycka pinnarna som jag hade lagt upp på bordet. Övningen upprepades. Ying försökte hämta pinnar och äta godis samtidigt... Insåg att det inte är mödan värt eftersom jag utgår från att Ying och jag aldrig kommer att behöva träna in lydnadsklass 3... JAZZ: Jazz for rätt in bland pinnarna och sparkade dem åt alla möjliga håll samtidigt som han snaskade godis. Sen - tada! - började han kvickt som tusan hämta pinnar!! Och lämna dem till mig! Detta var visserligen inte avsikten, men eftersom Jazz inte alls anser att man ska bära saker i munnen så gjorde jag ett hastigt överslag: kommer Jazz och jag att tävla i lydnadsklass 3? Näppeligen! och så fick han massor av godis och beröm för att han faktiskt hämtade saker. Man måste vara flexibel!!
Slutsatser: Tiggers övning är jag nöjd med, det kan nog vara ett bra sätt att träna, i kombination med vår vanliga metod som mycket bygger på att pinnarna inte ska synas. Det här sättet är ju lättare att träna inomhus under denna ruskiga årstid. Peppar hade överhuvudtaget ingen näsa på. Jag ska nog börja använda post-it-lappmetoden för hans del, för att koppla in honom på rätt spår. Där finns det nämligen en möjlighet att vi jobbar oss upp i lydnadsklasserna. Ying - tja, vad säger man? Det är som vanligt intressant att försöka träna Ying i nåt. JAG lär mig betydligt mer än HAN. Han är nämligen fullärd redan, säger han... (Och det kan mycket väl hända att han gör övningen på precis Link-sätt nästa gång vi ev. prövar. Eller också ägnar han den träningsstuden uteslutande åt att polera mitt ansikte. Det blir aldrig enahanda med Ying...) Jazzen är jag också jättenöjd med - inte som vittringsapportering, men att han glatt och spralligt hämtade alla pinnarna OCH gav dem till mig! Ett jättesteg framåt för en liten pinscher! Summa summarum: en prima övning som alla kan prova hemma med sin lille kuse, oavsett ambitionsnivå. Alla sätt att trötta ut en hund är bra, nästan.
Igår tänkte jag, nästan som en aftonbön, alldeles innan jag somnade: Tänk om det ändå kunde vara SOL i morgon! men så sköt jag ifrån mig den tanken. Man får inte vara hur orealistisk som helst. Men ta mig katten - det VAR soligt idag, redan tidigt på dagen! Full av energi och friluftsförväntan släppte jag ut hundarna i trädgården medan jag rustade mig och rotade fram lämpliga koppeldon. Och så rök Pepp och Tigg ihop. Eller rättare sagt: Peppar blev trött på Tiggers trakasserier och fräste åt honom och det ansåg Tigg vara tillräckligt för att - hurra! - bitas. Ganska jobbigt är det att skilja på två ilskna hundar när man är ensam och den ena hunden är en russlare. Men det gick. Och dess bättre var jag ordentligt klädd i tjocka kläder OCH tjocka vantar, så jag blev bara liiitet biten i ena handleden. Efter en summarisk genomgång av ev. skador (bara några rispor) traskade vi iväg, för att jobba bort adrenalinet. Min hals kändes så där som när man har sprungit alldeles alldeles för fort och för länge - det gör ont och smakar blod. Och sen har jag hostat hela dagen. Så litet jobbigt var det allt, men huvudsaken är ju att de inte tog livet av varandra... En lång bra promenad blev det i alla fall, dryga 90 minuter i kylan.
Skugga närmast, men sol bortöver åkern. Finfint!
Odjuren.
Nä, nu går vi, säger Ying och Peppar. VARJE dag måste man lära dem på nytt hur man går fint i koppel. Minst två gånger varje dag, alltså. Det svåraste tricket för alla hundar, tror jag.
Tröjan jag stickade åt Tigger förra vintern. Jazz har fått överta den, har har liksom större behov...
Vill inte ha sånt här väder, alltså!! Dagen började med att det pölade hej vilt utanför fönstret, och aldrig ville det bli ljust. Frampå förmiddagen började det snöa stora blöta lappvantar, sen var det ömsom snö, ömsom vatten resten av dan. Jag gillar ömsom vin, ömsom vatten mycket bättre, faktiskt. I alla fall ville vi inte gå ut. Ying och Tiger kunde jag locka med mig ut i trädgården, men Peppar och Jazz fick jag bära, dra och knuffa nerför trappen och sen stå där som vakt och inte släppa nån j*vel över bron (trappen) förrän de hade gjort det de borde. Och sen luktade det blött ylle i hela huset. Men NÅNTING måste man ju hitta på, så vi tränade litet.
Jazzens övning snattade jag helt fräckt från Maja och Jerry. Jag hoppas bara att hon tänker komma med fortsättning på övningen senare... I alla fall har Jazz ingen som helst bakdelsuppfattning, så vi lär nog kunna hålla på med detta första stadium ett bra tag. Tigern gör, eller SKA göra, mer nyttiga saker. Ibland går det över styr, han blir alldeles till sig den lille. Men mest ska det gå ut på att han inte får röra tassarna i övergången från ligg till stå. Han fuskar OFTA som synes, men då får han tji. Från stå till ligg tränar jag bara litet på slutet, då liksom "trycker" jag honom bakåt för att han ska få nåt slags rörelseminne av att fälla ihop sig. Kommandoord använder jag inte alls än.
Ying och Peppar har förstås också tränat, men då hade kamerans batterier döddit, så redovisning får ske en annan dag. Men det är väldigt konstigt att ha två små hundar som är pigga som ärtor, en Liiitet större hund som är seg i rörelserna och en större hund som är seg i både kolan och kroppen... Eller också är den sistnämnde bara så hyperintelligent att han anser mina små övningar vara under sin värdighet. Så är det, säger han. Gnorf.
(Det är ganska synd om mig, för jag har en Bror som är nåt hemskt pampigt juridiskt och en Syster som är psykolog. Det är det som kallas "Caught between a rock and a hard place", eller på ren svenska: blir det inte fängelse så blir det hospitalet.)
Jag har fått en ny lillebror!! Han heter Stumpen, gissa varför!
Nån ledtråd från bilden ovan, kanske? I alla fall är han en liten dansksvensk gårdshund. Och jag har inte träffat honom än!! Men till helgen, då kommer vi! Om vi så ska GÅ!!
När jag var ute på gråväderspromenaden runt lunch idag var det folk som var ute och lubbade überalles. Och SOM jag blir avis! Framåt aftonen hade det där vuxit till sig så att det bara var att ge efter för mina onaturliga drifter: jag ville springa! Så jag apterade oerhört klädsamma tights, och tajt tröja, och reflexväst och lyckades faktiskt till slut hitta två joggingskor hörande till samma par. Sen klädde jag Ying och Tiger för ändamålet i reflexvästar, reflexhalsband och koppel. And off we went! Nedrar vilken fart, asså!! Inte. Men jag är väl litet tokig, för jag gillar själva spring-principen, också när jag är i ungefär lika god fysisk form som Leif G.W. (som för övrigt är SÅÅÅ mycket bättre än Stieg L.). Efter en lagom runda ankrade jag hemmavid några minuter för byte av besättning - Peppar och Jazz fick ta sitt ansvar. Jazz blev förbaskad och ville inte alls gå ut. Och så kan man förstås säga att "är människan tokig, som tar ut en hostig hund på springtur?!". Men då vill jag betona att mina "spring"-turer skiljer sig från promenaderna endast genom att det skumpar mer när jag s.a.s. springer. Och ev. går det något saktare. Så det så. Sen var vi i alla fall trötta. Och för att travestera allas vår vän F. Villon lär i morgon min rumpa på övligt vis få veta vad resten av mig väger. Alltså när jag sitter på den.
Idag skjutsade jag Minsta Barnet till gudstjänst - den lilla hedningen går och konfirmationsläser. Det verkar riktigt skojigt, betydligt nyttigare än på min tid... Under tiden tog jag en lååång promenad med tre busar, kors och tvärs och hit och dit. Jazzen fick ta sin promenad hemikring med Fadersfiguren, ety han (Jazz) inte tycker om kallt duggregn och hostar litet diskret om man vill ta ut honom mera grundligt i sådan väderlek. Kanske för att Minsta Barnet är så ogudaktigt, kanske för att kyrkan är sån - hur som helst pågår gudstjänster i "hennes" kyrka i dryga två timmar. -Halleluja! säger hundarna, för det räcker till en lång promenad det. Sen kom vi hem, jag var genomfrusen och genomblöt över allt (blötsnö på marken, blötregn i luften) och så luktade det jättegott ute på gatan och det visade sig vara Fadersfiguren som hade lagat varm god mat! Då var det jag, och Minsta Barnet, som jublade Halleluja! (Jazz hade också hallelujat, för han fick köttslamsor under tillredningen.)
Så idag mår vi alla bra, på alla möjliga sätt. Och hörni - ha inte så mycket fördomar och idéer, utan lyssna på det här!
Det här borde jag väl inte ens skriva, för kanske en massa individer (i detta fall invidider, usch!) känner sig manade att skriva elakheter då. Men då får jag väl ta det, då, för det här är RART! Idag när dotra o jag rände på stan som små jehun, då såg jag i vanlig ordning ut som hejkomåjelp - rutig klänning och bamsejacka och hundkängor. Men det kunde inte hjälpas - om jag skulle göra mig fin så skulle vi inte komma ner på stan förrän allt var stängt. Så är det numera. Men när vi gick över torget så korsades vår stig av en dam i ca min egen ålder med en yngre dam (dotter?) i sisådär övre tonåren. Och precis när vi var parallella så sa damen nåt. -Förlåt? sa jag förvånat, för det lät litet konstigt, det där. -Vad du är SÖT! sa damen. Och så berättade hon att jag var så fin i min rutiga klänning; liten och vacker. Ganska många motsägelser och spananden efter dolda kameran gick det åt, men damen föreföll uppriktig. Så till slut valde jag att tacka för vänligheten och bli litet, misstroget, glad. Men då tänkte jag: så borde man göra ibland.
Idag hade Minsta Barnet och jag en del Viktiga Ärenden på stan och därmed kombinerades morgon- och kvällspromenaderna till en. Två timmar. Modd. Man kommer att tänka på att det är så bra att ha hund för då KOMMER MAN UT (på ett sätt, i alla fall). Och det är ju sant, för ta mig katten om jag skulle ge mig ut och traska i två timmar i den här gråstämningen om inte djuren behövde motioneras. Tänk på det, när ni åser nedanstående trista film som helt saknar handling, den bara visar var vi gick. (Nån som känner igen sig?) Tänk alltså på detta - filmen må kännas låååång, men den är i alla fall inte ens fem minuter. Medan vår promenad var 120 minuter. Men efteråt kände jag mig piggelin och rosig!
Ja om ni bara VISSTE vad jag har gnott idag!! Upp och ner med dammsugare, mopphink och dithörande mopp samt - tyvärr nödvändigt - en flaska med det klämmiga namnet "Urine Off". Jag har sett en produkt med namnet PissOff, vilket jag tyckte var småskojigt, men UO är ju nästan ännu bättre. Som äldre dam vill jag gärna uttrycka mig liter mer vårdat än slödder i allmänhet, så om någon misshagar mig ämnar jag nu yttra: -Urine off, you scumbag! Det kommer att bli mycket uppskattat, det är jag säker på.
Men det var inte det vi skulle tala om. Vi skulle i stället betrakta nedan förekommande fotografi av valpen Peppar och hans låtsaspappa Ying. De blev också jättetrötta av städningen!
På facebook hittar man mycket som man inte ens letar efter, men det här var väl ett intressant sammanträffande:
Äpplet:
Trädet:
Och vi var alltså inte där, hos vargarna samtidigt. Jag var där i oktober 2007 och mer om det kan man läsa här: nya kompisar och här: saliga tanten. När mellanbarnet var där vet jag faktiskt inte riktigt, kanske nåt år senare.
Dags för en gåta: Vet ni vad det är för skillnad mellan en flodhäst och en shar pei? Jo, flodhästen är lättare att framföra i koppel. Nog därom.
Jag städade mobilen och hittade en bunt bilder, några av vilka återges nedan. För en del - de flesta - har jag använt jelly filter. Ganska trevliga små saker, men med en benägenhet att trilla bort eller hamna på sniskan. Idag har jag badat dem allihopa i milt tvålvatten, för att ev. få futt på fästkladdet igen. Vi får se. Annars får jag väl hitta på nån annan lösning, för de är verkligt skojsiga att använda, om man är intresserad av fulfotofofering.
Va, ingen hund?! Nä, men ganska fint ändå. Grannarnas övervåning från vårt bokrumsfönster.
När det gäller mobiler är jag rätt kluven - på ett sätt vill jag verkligen verkligen absolut nödvändigt ha en Iphone - och den anledningen heter Hipstamatic. Förstås. Alltså - jag vill SÅ gärna ha den appen. MEN: jag vill ha en pillefon med KNAPPAR. Nu har jag en samsung touchwiz och det är så blajigt med pekskärm - orkar nästan aldrig skicka några sms för att det är så bökigt. Sen har jag en Blackberry också, som jag har lånat ut till Äldsta Dottern, men jag känner att jag nog vill ha den i stället. Enda problemet - fast STORT - den har ingen kamera. Nåja, min ekonomi säger mig att jag får nog slita på den (eller de) jag har ett bra tag till, så slipper jag DET lilla problemet i alla fall. Men ändå - hipstamatic... Suck.
Jo tack, rätt pömsiga har kreaturen varit hela dagen efter morgonsnöpromenaden. Men så var det så att jag skulle diskutera litet ryska statsangelägenheter på aftonkvisten och då behövde Tigg och Ying tröttas ut igen, enär det är de båda busarna som är mina främsta kumpaner på det området. Vi stängde in oss i sovrummet och så skulle Tigg springa in i "boet" som är ett utrymme mellan två underskåp och under en bänkskiva (sovrummet är ett före detta kök) och Ying skulle gå till "bädden" som helt enkelt och ganska logiskt (för att vara jag) är en Bia-bädd. När Tigg väl hade insett att han måste gå BORT från min godishand för att överhuvudtaget få pitalt så gick det galant sen, in i och ut ur boet med en ryslig fart, så mattan kryllade sig. Och Ying, han VET mycket väl vad bädden är, men ändå... Det var krångligt tyckte han. Han gick och valsade litet, hämtade ett papper (ett ryskt statsangelägenhetspapper) och litet sånt. Sen hämtade han en sko och så gick han helt prydligt och la sig i bädden. Och så klickade jag, för han var ju de facto I sängen. Så fortsatte vi, jag tog dojan från Yingen och fortsatte att belöna Tigers eviga farande in i och ut ur boet. Ying traskade runt, hämtade skon och hoppade i säng igen. Suck och belöning. I stället förklick och belöning. (Vilket får mig att tänka att när jag tränar med de andra hundarna bedriver jag klickerträning, när jag tränar med Ying bedriver jag: SUCKER-träning!!! ) Men så är det med Ying, han lär sig blixtsnabbt - när man minst önskar det. Så ordet "bädden" för honom betyder nu: hämta valfri sko och hopp i kull med den... Sedan övergick vi till mera nyttobetonade saker: sitt och ligg och stå huller om buller och utan förflyttning framåt el. bakåt av vare sig hund el. otillbörliga tassar. Dvs med Ying hade jag väl inte så värstans hårda kriterier, mest bara att han inte skulle lägga sig på sidan och mena "Jag är trött!" när jag sa sitt, och sånt. Men Tigern är jag noggrann med, mellan ligg och stå får det inte ens rycka i framtårna, de ska vara nitade i marken.
Ying, som ju är känd för att vara en jättestor hund, fick inte riktigt plats på bilderna, men jag lovar att det är han, det är inget fusk!
Och min strategi fungerade, de sov och snusade gott under hela min nyttoperiod. Men bara Tiger hade lilla skära magen i vädret.
Förra veckan och över helgen hade vi ju fint värre besök - Olle O och hans spelemän! Eller i alla fall hanses matte. Då är det tur att vi har ett gammalt konstigt hus, vi har t.ex. en hundsluss, har ni det? Man kan leka att det är en sån där sluss som finns i filmer av star trek-typen också, men eftersom vi har fler hundar än marsianer i huset så är det en hundsluss. Så: man sätter Olle i avdelningen som består av bok- och TV-rummen och Peppar härskar vilt i övriga bostaden. Sen önskar man ändra på detta sakernas tillstånd, t.ex. eftersom Olle O behöver gå på toa (utomhus) eller han o hans matte ska gå och lägga sig - då förfars på följande sätt: Peppar sätts i hundslussen, klartecken ges, Olle O släpps ut genom dörren till bokrummet, klartecken på nytt, Peppar släpps in genom TV-rumsdörren. Övriga hundar får göra som de vill, ungefär. Detta arrangemang flyter på rätt bra, om det inte vore för den nackdelen att dörren mellan köket och själva slussen är en skjutdörr. En seg rackare. Drar man till den alltför långt måste man ha ett skohorn för att få upp den. Och befinner man sig då I själva slussen har man kanske inget skohorn. Man kan förstås gå genom TV- och bokrummen ut i hallen, men då finns ju risken att Peppar och Olsson står och trycker på precis varsin sida av dörren där och då - ja, ni förstår. Så vad gör man då, instängd i slussen? Haha, man går förstås in i skafferiet, för det är så praktiskt ordnat att dörren till detta också finns i slussen! Där kan man hitta t.ex. en hålslev, som faktiskt fungerar lika bra som skohornet, i alla fall när det gäller att öppna dörrar. I morgon ska jag prova att använda hålsleven som skohorn i skorna. Skohornet som hålslev blir det nog läge för först när det är dags för julskinkan.
MEEEEN vad jag dillar idag - vi nyttjar ju inte ens den sortens njutningsmedel! Julskinka alltså.
Här kommer några bilder från begivenheterna, i alla fall! Så kanske jag kan vara tyst ett tag.
Kolla bara - min ena "STORA" hund bredvid en dvärgpudel! Det är beklämmande!
Hoppsan, ett så svårt ord att säga! Det blir vederleksleget, eller väderläksläget. Vad det än heter så är det vitt. Och blött. Egentligen är det bara såna här dagar och i samband med diskussioner om vem som ska skotta trottoaren som jag har nån riktig glädje av mitt hiertas usla beskaffenhet. Inget ont som inte har nåt gott med sig! Redan i ottan satt hr Ying Robocop i trappfönstret och gapade och skrek. Han är TOKIG i snö, den! Mindre än vanligt går det att få kontakt med honom nu. Ibland tittar han så glatt och förvånat upp på mig under promenaderna, liksom för att säga: men, är DU här? Det var väl trevligt! och det är ju rart. Fast sanningen att säga var alla fyra kräken ganska vidriga idag; tydligen blir det så väldigt luktigt när det har snöat. Och förresten hade jag jämt schå med att ta mig fram i djupsnömodden, andan räckte inte riktigt till att ropa in dem så ofta och grundligt som jag borde.
Det är inget fel på din dator - det finns inget ljud i filmen. Jag kör stumfilm numera, känns mera 80-tal. Pfft! När vi änteligen kom hem var pälsluddarna alldeles alldeles trötta; Peppar for i vanlig ordning upp i soffan för att vräka ner alla sittkuddar men han kom bara upp i soffan, sen blev han sittande en stund och så la han sig ner. Och jag, jag slog mig ned med ett par föreläsningar av professor Andrej nånting-eller-nånting-annat, han är så lärd så lärd har jag insett men tyvärr är jag själv inte alls lika lärd. Min handledare i ryskakursen förefaller ha bibringats den uppfattningen att jag är barnfödd i Moskva, närmare bestämt på statliga universitetet därstädes. Bozje moy, ibland önskar man att så vore fallet! Tur i alla fall att herr professorn är inspelad så jag kan pausa honom ibland och begrunda sje-ljudens inbördes ordning, vilket är så väsentligt för den lärda innebörden.
Vi avrundar med en filmrulle från igår mitt-på-dan, som jämförelse. Det skiljer alltså knappt ett dygn mellan de båda verken.
Jodå, det är ein neues Spielzeug, tack dollarkursen för det! Harinezumi 2++.
Den 9 november 2010 - det var då vintern kom! Först bara hård vind och hårdare vind och ännu hårdare vind så man frysdarrade ända in i skelettet. Och sen kom snön. Och mera snö, och ännu mera snö. Tre grabbar tyckte det var buskul - en liten stackars pinne med kennelhosta tyckte som jag: -Det är SYND om mig!! Han fick tillbringa större delen av dagen under filt eller med kofta på sig. Alltså kofta inomhus. Och så måste man sjunga för honom, "I en sal på lasarettet" ska man sjunga. Men De Tre Trollen, de levde rövare:
Ja, som sagt - så där höll det på. Och mitt i natten, dvs. 16.30 å eftermiddagen, då såg det ut så här:
Sen hördes plogbilar hela långa natten och de håller faktiskt på än. Men vet ni - jag tror INTE att de har plogat på mina favoritpromenadställen. TVI! för vintern!
I helgen såg jag "The magnificent Ambersons", ett av Orson Welles mästerverk. Så synd bara att han inte fick använda det slut han ville, nu kändes det hela litet lamt. Inspirerad av detta opus gick jag åstad och gjorde mitt eget. Det är nu något mer dokumentärt till sin anda, men ljussättningen är lika luguber och mina leading men lika snutfagra. Håll till godo!
Nu ni, nu skalar den snöiga stormen kring knutar och mig här i Norden. Nja, så mycket snö är det väl inte än, men det är KALLT, är det. I en miljon sekundmeter känns minus 2 som minus 200, vilket inte alls uppskattas av mig. Och som vanligt när det händer på det här sättet ("j*vlar, att detta skulle hända just mig!") så börjar jag tänka på varför i hela katten det har blivit så att någon enda människa, och i synnerhet jag, faktiskt BOR här. Det verkar liksom så obetänkt. Som tur är har jag belästa och kunniga barn. Statsvetaren mellanbarnet tövade inte med svaret: det beror på jordgubbarna förstås! Och dithörande trevligheter. Det hände sig nämligen på den tiden, att det kom vikingar. Exakt varifrån de kom vill jag låta vara osägt, kanske Yttre Rymden eller Spanien eller nåt sånt. Men det var i alla fall i slutet av juni de kom, cirkus den 20:e enligt vikingars tideräkning. Så de klev i land, och vart de såg såg de jordgubbe vid jordgubbe vid jordgubbe. -Jajemen! tänkte vikingarna, inte illa! Och så satte de i att snaska i sig, på sitt osnygga sätt. Men som det var just vid midsommartid de äntrade Vårt Stolta Land (och kalla) så serverades det förstås också matjesill med gräddfil, och Lilla Nubben, inte att förglömma. Samt Långa Blonda Svenska Flicka utan så värst mycket trådar på kroppen och inte så värst mycket hämningar heller. Vikingarna dunkade varandra i ryggen på sitt grabbiga sätt och sa: -Dudes! Detta skall hädanefter bliva vår musik! och så blev de kvar. Och sommaren rullade på, jordgubbarna blev till hallon och blåbär och så småningom lingon och det började gro fullproppat med svamp typ överallt. Och det vet man ju att vikingarna var inte så mesiga som jag - de lät allt vad kantereller hette, såväl med som utan tratt, stå för en annan och plockade vad intressantare var. Grejer för en karl! Med en kost sålunda baserad på gratinerade mackor med Magic Mushroom-stuvning blev måhända de goda vikingarnas omdöme och perception litet avtrubbade; när kvällarna började bli svalare tänkte de inte så mycket på det. De drog bara fällen och ett par blondiner tätare omkring sig, tog en slurk ur halvböjsflaskan och somnade om. Tills de en morgon vaknade och fann att marken var alldeles vit utanför bungalowen, och nästan alla löv hade fallit av träden. Vikingarna skakade samfällt på sig så håren rykte om fällarna, och om vikingarna också, och så sa de till varandra: -Grabbar, vi skulle inte ha tagit den där sista mackan igår, vi hallucinerar! Varpå de gick in och somnade om. Tja, ni förstår ju hur det gick: nästa gång de ämnade sticka nosen utanför dörren gick inte det, eftersom det låg 150 cm (enl. vikingamått) nysnö och höll emot. Så gick det som det brukar gå: vikingarna gav upp sitt vilda ungkarlsliv, gifte sig med varsin liten svenska, skaffade med tiden varsin liten villa i mexitegel i ett nätt medelklassbostadsområde, förökade sig, satte barnen i skola och hjälpte dem att slå in böckerna i papper och läsa läxor. Och DE ungarna, de fick i sin tur små vikingaungar som fick egna små vikingaungar, och så där höll det på några generationer, ända tills JAG kom. Och JAG FRYSER!!
I morse hälsade minsta lilla ensambarnet mig med den käcka frasen: -Det är åtta grader kallt! Till hennes försvar skall sägas att hon lät inte glad. Framemot kl. 9 hade det fortfarande inte blivit varmare än minus sju, så då lät jag hoppet fara; det skulle inte komma att bli 15 grader varmt idag. Kopplade därmed krakelspektakelbandet, klädde mig så varmt jag förmådde och gav mig åstad. Tyvärr hittade jag bara torgvantar i detta hus, varför jag redan efter 15 meter led av svårartat nagelspräck. Humöret var således icke på topp. Men hundarna, de var på topp, huvvaligen! Efter en slö helg med mycket isolation (Olsson var ju hemma. Pepprar äter Olsson. Tror Olssonmattar i alla fall. Litet grann tror jag det också.) tog det 2 km innan det ens var någon idé att tänka på sånt som "gå hyfsat". Det var bara att hänga med i svängarna, helt enkelt. Som vanligt på måndagförmiddagarna var skogen runt elljusspåret formligen pepprad med barn. Från ung. 70 cm till 150 cm, eller däromkring. Det skulle ju kanske vara klämmigt ifall någon som helst pedagogisk verksamhet försökte bedrivas, eller nånting över huvud taget nästan. Som det är nu skalar ungarna runt, eller står och fryser alltefter tycke och smak, medan fröknarna (inte en kill-fröken i sikte!) stampar i översta rocken och dricker kaffe. Anledningen till detta måndagskul är att en hel del ungar ägnar helgen åt - ingenting alls. De kommer till skolan på måndag morgon (i bästa fall) med energi som har samlats sen fredag eftermiddag. Vilket får till följd att ingenting alls kan göras i form av skolarbete på måndagsförmiddagar - vildbasarna får rasa av sig i ohämmad frihet i skogen. Och kanske är det en bra idé men det är himla synd om alla vanliga, normala, lagom aktiva ungar som måste börja varje arbetsvecka med att stå och huttra sig blå. Dessutom har det lett till att mina barn lämnade den skolan med en djupt rotad avsky till skogar i allmänhet och just den skogen i synnerhet. Äldsta barnet, nu 22 år, har börjat komma över sin antipati medan minsta barnet, 14, fortfarande gör kräksljud vid tanken därpå. Men det var, som man säger, en parentes. Så väl barn som hundar fick i alla fall träna på möten - barnen fick träna på att INTE springa fram och kasta sig över hundarna uppifrån och hundarna fick träna på att stå ut med att barnen I ALLA FALL springer fram och kastar sig över hundarna uppifrån. Bra och nyttigt båda sorterna. Sen gick vi hem, och jag har sanningen att säga inte tinat upp än. Men jag har varit till Granngården och köpt två par vantar.
Igår stal jag makens bil och for till En Annan Skog med storhundarna. Skogen där det finns ett så prima mountainbikespår. Hundarna hade selar och tolkkoppel och jag hade hundförarbältet, gemenligen kallad Min Gördel, för det låter så oändligt mycket käckare. - Nej, nu tar jag Min Gördel och mina hundar och går! har en klang av svartvit diskbänksrealism, med bara ett stänk av Det Förbjudna.
Nedrans vad det gick undan! Halvvägs trodde jag nästan att jag skulle kollapsa; mjölksyra överallt ungefär. Men vännerna börjar bli riktigt duktiga på höger och vänster nu. "Sakta"-kommandot däremot vinner ingen genklang alls, då får jag dra till med ett Stopp! men efter det är de igång i samma tempo igen när jag säger Fram. Alltid när vi tar en sån här dragsväng tänker jag att jag måste göra det oftare, för de tycker uppenbarligen så mycket om att släpa runt sin morsa. Tror ni att jag tänker komma ihåg det den här gången?
För en gångs skull är det BARNEN som är minus två; hundarna ligger faktiskt på plus en då hr Olof Skötkonung hedrar oss med sin närvaro. Men minsta barnet har farit till äldsta barnet och har sedan dess ej avhörts. Alltså inte sedan i förmiddags kl. 10.15. Mellanmian är emellertid ännu en tid i huset, till sin moders odelade fröjd och gamman. Och faderns också, tror jag - det är inte så lätt att veta med bin. Idag har jag haft en Riktigt Ledig Dag som har inneburit långsovning, kalopskokning, sänglinnenedtagning och -vikning i kall kallt väder, två avsnitt av The Big Bang Theory (förstås), godisätning och klickertrams med fyra hundar. Jazz har börjat lära sig att ta av mig sockorna - en baggis kan tyckas, men inte för en liten dvärgpinscher. Hans naturliga instinkter säger honom att av- och påklädning skall ske medelst tassar - många tassar, hårda tassar och snabba tassar. Hans matte säger honom att det skall ske medelst försiktiga tänder. Men jag måste säga att det går över förväntan. Även stänga skåpdörrar och ta av mig en kofta står på schemat och förlöper planenligt. Sen lekte vi litet burlekar också - Jazzen snor in i buren så han nästan gör burnings på hallgolvet! De andra kreaturen fick också litet trick- och tramsinlärning, men idag var det Jazzbacillen som var huvudperson. Till hans stora belåtenhet.
Några bilder från en promenad i veckan:
Jazz och Ying är närmast kamouflagefärgade så här års.
Nu har det varit så där igen, ni vet. Mycket. Idag hade jag 4,5 timmar seminarium. Tur man är fruntimmer för samtidigt korrekturläste jag en översättning från franska. Och chattade på två ställen. Mellersta mellanbarnet och dess Puddel är hemma i några dagar - varför har jag alltid som mest att göra då, kan man fråga sig. Men NU ska jag bara ha det bra några dagar. I morgon ska vi laga kalops, med min inre snok kan jag redan känna hur gott det luktar! Barnet har tagit med sig Tigern o idag även Jazz på sina Olsson-promenader, så jag är så gott som hundfri. Bara två mickaboer att slarva med utomhus. Inne tar jag förstås hand om alla på bästa sätt. Hur som haver blir det inte så mycket fotofoferat, som det inte heter. Så när jag hittade en gammal slaskmapp i datorn blev jag yr av förtjusning. Varsågoda, en uppsättning fotofofier från furra sommaren. Så här i höstmörkret.
Nu blev jag nästan litet sugen på (förutom sommar, då) att plocka fram en systemare och försöka ta några fina bilder också, i stället för min nya hobby fulplåtning.
Jag brukar nästan aldrig gilla bilder på mig själv, för kameran ljuger aldrig, men den här, den gillar jag!
Den säger så mycket om vad som är så magiskt lyckligt med hundar.
Hunden på bilden hade jag aldrig träffat förr, det var i hundrastgården med i runda slängar 20 busande hundar av alla modesjangrar. Och så kom den här bamsingen och tyckte att han skulle umgås litet med mig, också. Titta på snälla öronen, och glada svansen som sticker opp, och hela mimiken. Och titta litet på mig också, jag ser glad och snäll och intresserad ut.
En stad i närheten hade som devis ett tag "Alltid bästa möjliga möte".
Det är en bra devis att tänka på i alla möjliga och omöjliga sammanhang, men i mötet ovanför går det liksom av sig självt - bästa möjliga möte.
Fast vi är två helt olika djur kan vi liksom - liksom MÖTAS och utbyta... nånting.
I helgen har det varit min allra bästa sorts väder - gråmuggigt, ljummet, smådisigt, murrrkt. Jag blir så sugen på att vara spänstfenomen och springa springa springa, men vägen dit är sååå lång och kanske oframkomlig. Men promenera kan man ju! I lördags kom äldsta barnet hem och var genast pigg på att dra till skogs med mig och fyra getter.
Ying är som bekant en ganska seriös grabb, litet professorsämne kan man tycka. I synnerhet Professor Kalkyl... Men ibland kan det hända, t.ex. när jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, att jag förnimmer liksom en "anda" i luften; ett litet darr, eller snarare dirr. Tittar jag då bort mot hallen så står Ying där, med svansen piskande såsom bara en pälsgurka kan vifta och med nåt skumt föremål i munnen. Grytlapp, smutsig strumpa eller, som igår, stänkflaska. Var han nu hade fått tag på den. När Ying känner att jag har uppmärksammat honom går svansen igång ännu mer, vilket knappt syntes vara möjligt, och det är inte långt ifrån att han leviterar. Sen hör det till spelets regler att jag ska säga: -Nä, VAD har du?! Då börjar hela hunden göra småsmå jämfotahopp och utstöta små ivriga fnysningar. Nästa steg är att jag reser på mig under yttrande av: -DEN DÄR får väl inte du ha?! Nu kommer jag och tar dig!! Nu kan förloppet ta två skilda vägar: a) Ying gör en kattsväng och kilar upp i trappen med sitt fynd. Då ska jag försöka ta det genom trappstaketet och ibland göra små rusningar upp i trappen jag också. b) Ying kommer raskt ilande mot mig för en puss-stund inkl. godisutdelning. Och det är så det går till när Ying busar.
