Pelleskop-livet

Eftersom det blev ett drygt ett par kilometer till igår afton kan man idag konstatera att jag är otränad. Minst sagt. Framsidan av låren och hela höfterna känns som om de vore döda. Fast det gör ont samtidigt.

 

Därför blir det inga rejäla promenader idag, men jag har tagit en liten med bara Betty. Eller - liten och liten, det blev 3 km så det var väl inte så uselt, fast huvudsyftet var att dra igång träningen litet.

 

Så vi gick en stund tills vi kom till en trevlig upplogad vändplan och där satte vi igång med fot, ställande under gång, inkallning. Men oh weh, det där fria följet! Någon har så bråttom så bråttom, och det är inte jag. Nåja, det har ju inte tränats ordentligt och utomhus på läääänge, och entusiasmen var det inget fel på, så jag ska inte klaga. Och när jag äntligen hade fått sån styr på fria följet så jag kunde göra några ställanden under gång, då blev jag nästan salig i stället - en sån jänta jag har! Tvärnit på alla fyra tassarna och där står hon, oavsett om jag går tillbaka och dansar samba runt henne (iförd termobraller. Snacka om störning!). Lägganden och sånt ville jag inte ens tjafsa med i 6-gradig kyla som kändes som -11, men sitter gör hon gärna så några inkallningar fick vi till. Hon är litet tveksam i starten, men det jobbar vi på.

 

Framför allt var det roligt att se hur GLAD hon var åt litet rejäl träning, med godis och boll och kamp. Och så bara vi två, inga dumma småpojkar!

 

Sen traskade vi vidare genom en skogssmatt där det blev mycket klättrande och godisletande och dirigerande hit och dit, sen litet koppeltrask igen med träning på att inte antasta människor (däremot fick hon hälsa på rätt många hundkära personer, fast hon måste fråga först och inte bara springa fram och ev. skrämmas), vidare till nästa skogssmatt (där det blev pulsa av), och så slutligen en lång raksträcka med lösgående och många många små episoder av fritt följ, och ibland ett ställande. Mycket träning också på snabba vardags-inkallningar, såna där som skall vara liksom reflexmässiga.