Hundarnas husse fick för sig att ta med ett hunddjur på en promenad - kors i taket! -Ta Ying, han e bäst! ropade jag (svekfullt) och sen tog jag Jazz och Tigger till klubben för litet träning. Jag släpade ut 4 pinnar slalom ur skjulet och skickade fram och tillbaka, det gick riktigt bra - Jazz springer "alla" fyra pinnarna fast jag står kvar vid starten. Tigg verkar i alla fall ha förstått vad slalom handlar om, men 4 pinnar räcker rätt bra än så länge. Det räckte rätt bra för mig att släpa ut/ställa tillbaka en sektion också. Sen tränade vi litet kontaktfält också, det är Tiggers tour de force men Jazz börjar få en aning om vad det rör sig om. Vi tränar på en "nerfart" uppställd på en vanlig bänk än så länge och det är ganska bra. Nu kan jag i alla fall parkera Jazz på bänken och så ropa ner honom och han trampar till ordentligt längs ner på plankan - för det mesta! Det är ju bra om jag inte behöver vara precis parallell med honom på kontaktfältshindren. Sen tog vi litet lydnadsträning också - har anmält Tigg till lydn.klass 1 22/3 så vi måste väl få nån snits på det hela nu. Och så en massa "rutan" också - idag var en bra dag, men nu är jag beredd på att det inte betyder nånting i långa loppet! Sen for vi hem och jag hämtade lilla Peppar för att lyxa till det med en skogstur med bara honom - det är en ren fröjd det! Han har sån kontakt hela tiden och sån humor, och så kommer han och berättar saker. Idag gick vi längs med motorstadion där några stollar höll på att fara fram som troll på sina hojar. Oj, vilken succé! Peppar klättrade upp på stenar längs banan och tittade med lysande ögon, ibland kom han och puttade på mig för att försäkra sig om att jag såg.
Peppar tittar på motorsport.
Peppar tycker om att springa om sig själv. Står man ivägen är det som att träffas på smalbenen av en kanonkula.
Peppars skojsiga teckning. Han borde heta "Nearly Headless Nick".
Mördarhund. Visst ser han farlig ut? Eller inte.
Lilleman.
Lycka är att ha brandgula pipbollen alldeles för sig själv. Ingen Tigger i sikte!
Sen var vi trötta! Matte kröp till sängs med den unge Stalin (det ska förstås vara boktiteln "Den unge Stalin", men medge att det blev mer kittlande så här!) och småkusarna slocknade som ljus. Men nu vill vi ha vår!
I flera dagar har jag irriterat min omvärld med att humma och mumla valda delar ur en barnprogramssignatur, och ingen kunde hjälpa mig att komma ihåg vad doktorn hette. Så idag på eftermiddagspromenaden slog det mig: -Doktor KRALL!! hojtade jag så det ekade över nejden och mellersta barnet nästan trillade av spången som hon gick på.
Små sjuka råttor, hästar och kaniner får hjälp av en viss doktor Krall. Förkylda paddor kan få smådjursmedicin och goda råd av Rolf.
Man har sina små ärenden att göra, i mitt fall framför allt att lämna o hämta barnet. Tager man då med sig 1:o en Tiger och 2:o ett antal koner samt 3:o en musmatta. Så blir det liksom litet Rrruuutan! både här och där. Ibland säger jag: - Japp! Han kan det!! och ibland sliter jag mitt hår och ser svårt sammanbiten ut (plomberna ryker). Och så försöker jag se ut som det regnar (fast det snöar) när folk uppenbarligen tror att jag är nån som av misstag har sluppit ut från en anstalt. "Tanten som ställer upp koner överallt." Man kommer att varna sina barn för mig. Kanske skriva insändare. Mina 15 minuter i rampljuset. Hurra! Inte "Baren-Lisa" eller "Robinson-Greta" eller ens "Idol-Malin" utan rätt och slätt "kon-tanten". Coolt!
Halt är vad det är. Överallt . Igår kväll tog jag terrier pojkarna till klubben för litet träning, planerna var äntligen plogade men dessvärre duggregnade det litet på den kalla platta snön = halt! Man fick ta det försiktigt i svängarna. Pojkarna var dock glada för nu var det äntligen nån vits med bollbelöning igen. Att kasta ut en boll i djupsnö är ingen riktig belöning tycker de, bollen studsar så uselt då. I alla fall var de riktigt duktiga båda två. Fast RUTAN....!!! Först går det jättebra ett tag, sen verkar lilla Tigger inte veta alls vad jag menar. Men jag är väl inte den enda med det problemet, har jag förstått.
Dagens morgonpromenad blev också en övning i att hålla balansen. Fyra små gökar och jag gav oss ut och hoppades på det bästa. De första tio minutrarna på varje sådan promenad är INTE roliga, alla är bara ivriga och vet inte vad de heter. Men sen går det riktigt bra. Vi var ute i en och en halv timme, sen var både hundarna och jag tämligen nöjda. Dessvärre måste de förpassas in i duschen när de kommer in - Tigger ser ut som en Dalma-Tiger för han är alldeles svartprickig i den vita pälsen. Smältsnö och lort i en härlig blandning. Tror jag skall installera en högtryckstvätt innanför grinden så jag kan spola rent deras underreden ordentligt.
Nä, nu räckere! Morgonpromenaden slog ut oss alla för resten av dagen - vi pulsade och kämpade oss fram. Stackars Tigern höll på att drunkna.
KÄMPA, TIGER!!
Till slut kom vi i alla fall hem, fast vi nästan gav upp ett tag. Halvvägs hemma mötte vi en dam med en iller i koppel - inte ens Jazz orkade uppamma nån större entusiasm!
Igår tog jag Peps till närmsta residensstad för att träffa weightpull-folk och -hundar. Finfina pitbullarna Jum-jum och Tiger drog kättingar i djupsnö och visade hurdan lydnad som behövs för att tävla i weightpull. Peps och Jum-jum kastade en blick på varandra och konstaterade att de INTE tyckte om varandra men gott kunde tänka sig att finnas på samma parkeringsplats och sen var det inga problem med det. Och Peps travade snällt i koppel sida vid sida med Tiger utan minsta morr. Han kanske tyckte att det var stil på dessa killar, till skillnad från Tigger? Kontentan blev i alla fall att vi ska börja låta Peppisen dra något litet (5 kg) några minuter ett par gånger i veckan för att träna tekniken (fast han har av sig själv en mycket bra dragteknik) och så får vi se vart det leder. Primärt skall det vara för att trimma hans lilla kropp men det kanske blir nån pound-for-pound-klass också! En upplysning till allmänheten: om ni på någon platt yta ser ett gäng mestadels "mördarhundar" och "pitbullmänniskor" så MÅSTE det inte med nödvändighet vara fråga om hundkamp. Weightpullträning är nog en rimligare gissning. Gå och titta, vetja - jag vet INGA hundmänniskor som pussar sina hundar så mycket som weightpullfolket!
I lördags var det sportlovsväder igen, soligt o grannt och mycket snö. En snilleblixt genomfor mitt huvud: en tur på längdskidor, kanske?! Som tur är lyssnar jag inte alltid på mig själv så det blev en promenad i stället. Och inte vet jag hur man skulle göra om man skulle få för sig att åka skidor med hundarna för så fort jag rör mig på gångstigen intill skidspåret börjar varenda gubbe få spel och skrika: -Låt inte hundarna förstöra spåret!! De borde verkligen inte ägna sig åt sånt som skidåkning de där gubbarna, det kan omöjligt vara bra för lilla hjärtat. Nåväl, dragträning är ju alltid bra så Ying och Tigg rustades med nomesele resp. kombisele och så kopplade vi ihop oss via hundförarbälte och tolkkoppel. Och när de är rustade på det viset är det DRA som gäller - inte nosa, kissa, tramsa, kolla. Fast först blir de förstås rastade. Ying är en riktigt duktig draghund som självmant lägger sig rakt framför mig och drar precis lagom. Han kan dessutom fram, vänster, höger och stopp. Dvs. när han vill... Tigger som draghund är väl inte så där alldeles, men han stör i alla fall inte, och han har väldigt söt rumpa att titta på.
Det går betydligt fortare att gå när hundarna drar, så det måste ju vara en ordentlig workout för dem också.
Man slipper i alla fall släpa med sig vatten på promenaderna.
För övrigt måste omnämnas att vi har onödigt många älgar här nu, Det liksom kryllar av dem. Snart kommer de säkert att börja äta upp tamboskapen.
Fick Birgit Nilsson-priset alltså. Placido Domingo. Och sen kan övriga tenorer gå hem o dra nåt gammalt över sig. Se här - här får ni texten med så ni kan sjunga själva. Ni må tro att det låter vackert när JAG gör det.
Har nu kloklippt : Peppar - skälver o gömmer huvudet under min arm och försöker på alla sätt undkomma men det går rätt smidigt ändå (även om Tigg sitter i en bur intill och skriker fulheter) Ying - vältes med en rask nacksving och placeras i mitt knä på golvet. Sen får matten muster all her strength för att hålla odjuret på plats o klippa alla klorna. Man blir trött men det går. Jazz - Cesar, vareru?! Kom hit o jelp! Med Jazz har jag försökt alla metoder: jag har lirkat, lockat, tramsat, lagt, ställt och satt. To no avail, annat än att han hugger som en huggorm och beter sig allmänt illa. Och det är inga skrämselbett han utdelar, han hugger för blodsmak! Nå, efter att ha klarat av de två kamphundarna placerade jag nu Jazz på rygg i mitt knä, med huvudet mot mig och började klippa. Och hundf*n försökte hugga. Men då tog mitt tålamod slut, så jag knep ihop hans gap i ett järngrepp med ena handen, dånkade honom i skallen med klotången med den andra och väste: Nu j*vlar är det du som skärper dig för jag SKA klippa dina klor. Pedagogiskt, va? Men vet ni - till slut tar tålamodet slut och vet ni mera då: det fungerade alldeles utmärkt! Och han var hur rar som helst efteråt, utan att se ut som: -Slå mig igen du bara, jag är ju van... Nej, jag tänker ändå inte rekommendera att man slår sina hundar och beter sig illa, men är det nån som beter sig illa i denna familj så är det just Jazz och nu är det dags att han slutar med det. Nå, Tigger då? Nä, han är så rysligt aggressiv så den sparar vi. Nejdå, men jag klipper klorna på hans fyra tassar på 30 sekunder blankt utan någon som helst ansträngning från vare sig hans eller min sida, så honom tar jag nån dag när jag är på bättre humör.
Tjusigt, va? Vet ni vad det betyder? Det betyder att om den härninga morsan ska fylla termosar med varm choklad, breda limpsmörgåsar med ost, ordna och fixa så blir det ingen utflykt förrän sportlovet är slut. Så då uppdaterar man: man tar vägen genom McDonalds drivethrough o förser sig. Så blir det så bra, så bra. Och dagens goodwill-stjärna går till Dånken: de delar ut hundkex om det skäller i bilen! Strålande!
Japp, hela himlen såg ut så här!
Jag undrar jag, om inte Yings umpa är den mest netified som finns?
Jaha, där försvinner dom!
Och här kommer dom tillbaka.
Jag sa ju att han är en snygging! Både framifrån o bakifrån.
Mattes lilla hjärta, a.k.a. Världens Sämsta Hund.
Jodå, Jazz var med. På sedvanligt sätt började han utflykten med att dra efter en hare (efter att ha stoppat gips i sina öron), så sen blev det koppel. Jojo, så går det. Jag kan INTE riktigt rekommendera rasen dvärgpinscher.
Hundjakt!
Gatans kungar, typ.
Vi såg en jättebamsig pippi också, seglandes runt. Nästan så kameran kom fram, men hur många bilder på väldigt stora kråkor behöver jag egentligen? SEN frågade mor: -Såg ni ingen örn? Det finns en där. Nåja, kråka som kråka.
Sen var vi så trötta så trötta. Barnet var strongt och envisades med att bli skjutsad till sin träning ändå, jag orkade nästan inte skjutsa ens, men sen kunde jag i alla fall fara hem och somna i soffan. Jag skyller på mitt eländiga hjärta, nån glädje ska jag ju ha av det.
Igår blev jag så less på thermobrallor och Arrakjacka och betongkängor så jag tyckte det kunde behövas nåt lite piff. Så det blev biblobulle (RÄTT så maffig, om jag får säga det själv!) o trut som ett stopplyse, jätteglittriga hjärtörhängen m.m. Enär man inte har roligare än man gör sig. Så här kommer måånga SPmH.
Obs! Denna bild törs man inte publicera, nästan. För den är tagen i en lokal där alla entréer är försedda med stora skyltar med överkorsade hundar. Å andra sidan är det inte prexis nån hund jag har med mig, det är ju Lillebror, ju!
Efter en viltspårssväng med Jazzen i djupsnö skulle man behöva pudra näsan (och större delen av sin lekamen) men det blev inget av med det.
Den här bilden tycker jag särskilt mycket om. Den visar liksom mitt inre. En annan sak som den visar, om man är observant, är hur in i bomben osorterad jag är. Det finns vittnen på att mina hundar har cirkus 100 snygga halsband. Per hund alltså. Dessa halsband ligger för det mesta i en lådda i hallen. När jag åker till skogs har jag bilen full med koppel, bara. Plus förstås spårselar, linor, tjänstetecken, vattenskålar, tonvis med leksaker, ett litet förråd av kattmat. M en i alla fall, inga halsband. Ergo får man skapa sig liksom retrieverdon av vanliga läderkoppel. Jazz lyckas dessutom alltid trassla till det så att han har "halsbandsdelen" kring sin lilla kropp, alldeles framför bakbenen, åtdragen kring de ädlare delarna. Det är ungefär enda gången han kan gå ordentligt i koppel. Sååå försiktigt! Nå, viltspårningen då? Jotack, rätt strålande. Det var en evighet sen så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jazzen drog på som en galning direkt, det gäller bara att hålla i linan för jag tror inte att jag skulle få stopp på honom om jag tappade den. Men han går hur säkert som helst mitt i släpspåret (lätt att fastställa i snö, ju) och har ett otroligt sug. Konstigt nog, för han tycker att klöven är rätt äcklig... Jag skulle gärna få ner hans fart litet, men det är svårt. Men: när han viltspårar tappar han inte modet om han får lov att vänta in mig eller om linan fastnar, han tappar bara tålamodet. När han personspårar tar han däremot varje litet stopp som en indikation på att det blev "fel". Fast han har blivit mycket säkrar där också, det har han! För Tiggers del var jag intresserad av om han skulle välja mina fotspår istället, eftersom han har spårat väldigt mycket "vanligt" de sista veckorna. Även där hade jag ju stor hjälp av att klövsläpet syntes så väl och han gick med nosen precis i rännan hela tiden, och duttade litet extra i bloddropparna. Och där det var så trångt att klövspåret, blodet och mina spår gick i varandra valde han ändå rätt när de gick isär igen. Han har också ett väldigt sug, men han jobbar på ett helt annat sätt än Jazz, mycket mer eftertänksamt och metodiskt. Och det är otroligt vad terränggående han är, med sina små ben. Över och under och igenom, till varje pris, är Tiggers melodi! När han kom fram till klöven började en munter dans - det var VÄLDIGT roligt att bli rädd för den och börja skutta omkring och bjäbba. Sen slänga iväg den och bli rädd IGEN när den landade osv. Han fick bära den tillbaka till bilen, men då slängde han sig ett par gånger ner på rygg och bollade klöven i luften med tassarna, som en liten katt. Stolle! Nåja, ungefär 1 km var spårade de, Tigg hade ett bloduppehåll på ung. 30 meter medan Jazz hade blodspår hela vägen. Duktiga små killar är de!
Idag har Peppar för första gången provat på platsliggning i grupp. Längst ut och i koppellängd, visserligen, men nånstans ska man börja. 2 minuter, med litet godis och uppmuntran på mitten. Och det gick alldeles utmärkt! Hur avspänd som helst, kom till och med ihåg att lägga ner hakan litet då och då (ingen stabilitet än, men en sak i taget) och attityden var alldeles perfekt - helt avspänd men med koll på matten. Hurra!!
Ungefär "Animals". Lyssna på det här, men titta också - det är BRA! Men titta ända till slutet.
Orbakaite, också! "Bara en dröm".
Och så den här. Karln ser för jönsig ut, men jisses vilken schlager! Molodets!!! (Fast på skiva är den ännu bättre, då är den litet längre, med tonartshöjning och det hele. Man ryhyhyyser!) "Hon den enda", förresten. Och ett litet tips: det är nog Världens Bästa Springlåt. Ladda iPoden!
'
Men här kommer nåt näranog socialrealistiskt: "Min storebror gifter sig idag" är en enda lång veklagan: bara mamma och jag är ledsna, hela vårt liv kommer att förändras, mamma gråter i köket, han lovade själv att vi alltid skulle vara tillsammans, men sen, SEN kom HON! Ja ni ser själva!
"Jag har gjort det igenåigenåigen, jag har gjort det igenåigenåigen." En bra rulle förstås. Tyckte det var så uschligt på TV ikväll så jag blev min egen Tarantino. Och nog för att det är bra bättre bäst musik i "Jackie Brown" men det här soundtracket smäller ännu högre. Första sången heter "Lite mer å dricka" och den andra ungefär "Sommar vinter". Och så vill jag påpeka att det är kallt och sitta med rumpan bar i snön, därför blir kraven på den Tingelingen inte så stora på just den fronten, Heller. Så här ser det ut i alla fall. The bare truth.
Whether It Is a Chinese Shar-Pei Puppy Or An Adult Chinese Shar-Pei Dog, You Can Easily Train It To Obey Your Every Command
Men DET är ju lätt ju, det gäller att bara att välja sina kommandon. -Ying, kom och ät en köttbulle! sitter som en smäck, totalt fokus på uppgiften. Man ska inte göra det svårare än nödvändigt för sig.
Fast så där helt lätt verkar det ju ändå inte vara, först i kapitel 10 kommer vi in på: How to make your Chinese Shar-Pei learn its name. Hmmm...
Amaze Your Family & Your Friends With Your Chinese Shar-Pei's Ability To Perform Some Astonishing & Amazing Tricks... Jamen DE e lugnt! Ying behöver bara sitta rätt upp och ner på sin umpa [sic] så börjar folk viska av hänförelse: -Titta så konstig han ser ut. Vad underligt han låter. Vilka balla öron! osv. Både astonished och amazed.
Very soon, your Chinese Shar-Pei will know how to respond to all the basic commands like COME, OFF, HEEL, STAND, SIT, DOWN (LAY), STAY etc. When your spouse, your kids, your friends and your neighbors see the stunning and incredible tricks you have been able to train your Chinese Shar-Pei to perform, they will be absolutely amazed and will think that you are someone with super-human abilities! Nja. de kommer nog snarare att fortsätta att tro att jag är someone with a skruv lös. Dessvärre misstänker jag att Ying också kommer att fortsätta att tro det...Och är de där stunning och incredible tricken lika med come, off, heel, stand, sit, down, stay? Jag kanske ÄR superhuman, trots allt? Jag kanske blev det när de satte in fillibratorn (som jag vet att det inte heter).
How To Quickly Solve Some Of The Most Common Problems That Almost ALL Chinese Shar-Pei Owners Face...
Den lösningen har jag redan klurat ut: för Ying en snabb tur till närmsta veterinärklinik i och för den eviga sömnen och för matten ett vedträ att banka sig i huvudet med under ytttrande av mantrat: Jag SKA inte ha nån kineshund, jag SKA inte ha nån kineshund...
Fast ärligt talat: Ying är ju bara BÄST. På sitt sätt. Och när jag står där med tårarna i ögonen och undrar HUR TUSAN det gick till att det blev jag som blev tränad IGEN, inte Ying, så känns det så innerligt rart att bli mulpussad all over av Ying och få viskat i sitt öra: -Gnorf! Vilket i det här sammanhanget betyder: -Ingen fara matte, du lär dig till slut. Vi behöver inte ha bråttom, du har all tid i världen på dig att lära dig. Och förresten är det viktigaste att man har ROLIGT med sin matte. Då blir jag glad igen och mjuk i hjärtat och så innerligt tacksam att min lille kines tror på mjuka träningsmetoder i stället för att hålla på och härja med mig!
Trist men sant, man hittar sina bilder både här och där så nu blir det fula vattenstämplar på dem. Men alla som vill ha nån bild - kanske inte precis en som föreställer mig eller mina jurr, men det dyker ju upp alla möjliga andra också, kan bara höra av sig så skickar jag en fil via e-post. Så slipper ni sitta och pyckla bort stämpeln. Anledningen till detta är förstås att den här tanten blir purken när mina bilder dyker upp hos nån som jag över huvud taget inte känner och som inte alls har med oss att göra. Så det så! Men bara hör av er, gör det. Till [email protected].
Int vet ja varee, men jag mår typ kymigt. Det snurrar i huvudet, låter som en trasig fax i öronen och hela världen ställer sig upp och ner nån bråkdels sekund här och där. Och så mår jag illa, fast bara litetlitet i bakgrunden. Lagom för att bli argsint. Nåväl, allt detta gör att jag är mer än vanligt förtjust i min säng. Ting o Tigg är mina privata sängvärmare och vi har riktiga små samkväm i min boudoir. -Fast glöm inte godis och verktyg, säger Tigg. -Glöm inte korv, och var litet tysta va, säger Ying.
Tigg mekar med Etoboxen från Pedadog, en riktigt rolig hundaktiveringspryl som kan varieras hur mycket som helst. Tigger tröttnar aldrig så länge man har lådan framme, men när man ställer undan den efter ett pass är han ganska så mosig i sin lilla boll. Hejsan hoppsan, den vattenstämpeln ska vi nog ändra opaciteten på! Men det var ändå inte världens snyggaste bild, jag ville bara visa hur mysigt Tigg och Ting ordnar det för sig ibland. Ying är 13 dagar äldre än Tigg och de är verkligen trygga tillsammans men aldrig att de leker eller liksom "umgås". Vila och sova är det enda de gör tillsammans. När de är ute och springer i skogen båda två, utan andra hundar och utan uppgift, pysslar de var och en för sig. Möjligen kan Tigg sätta efter Ying om det verkar som om denne har hittat nåt skoj, men man ser ingen "interaktion". De är väl för olika. Men uppenbarligen trivs de ihop i alla fall.
Annars är det förstås mest Tigg o jag som ligger och trynar tillsammans. Vi är ganska lika i sättet vi två - först är det full rulle och hit och dit och göra det och göra det och göra nästa, och SEN blir vi plötsligt handfallna: -Vi är TRÖTTA! Måste VILA!
I afton var paniken nära - vi fick besked om att det sportiga barnet skall testa på måndag och då insåg jag raskt att licensen, denna värdefulla lilla plastbit, hade jag lagt på ett Säkert Ställe. Med tre våningar plus vind, oändligt många saker och en mamma som knappt kommer ihåg vad barnen heter ens var saken inte alls s.m.s. Biff. Det finns rätt många säkra ställen. Blek blev man, och började inse att Någon skulle bli tvungen att ta barnets ryska, eller fastmer sovjetiska, tränerska åt sidan och säga: -Ursäkta hörru, barnet kan inte testa på måndag för vi har sumpat hennes licens. -Oj då, är INTE vad tränerskan skulle säga då, inte ens på ryska. Eldgafflar och stjärnor och dödskallar skulle fylla hennes pratbubblor. Och bilder av mig i stympat tillstånd. Ne kulturnaja alls, helt enkelt. Men si! maken fann licensen och nu är vi så glada så vi jublar! Alla utom ungen, för att testa, det är en nära-döden-upplevelse varje gång, tydligen.
Ni vet hur det gick med collie efter filmerna om Lassie, med cockerspaniel efter Lady, bordercollie efter Turbo, och för all del kanske Nemo-fiskar också - inte så bra alltså. Söta och duktiga och alla vill ha. Det avlas hittan o dittan på vad som helst och så uppstår det en utställningsvariant som för all del ser bra ut (ett tag, tills nånting betonas för mycket och bilden förvrängs) och en massa stackars hundar av arbetande slag får inte göra nåt vettigt nånsin och snart är rasen stämplad som problemhund. (Eller alltså problemfisk...) Därför borde man inte visa såna bilder som kommer här, men jag tänkte att vi kan göra som nåt slags omvänd fobiträning. Om du alltså är en person som tycker att den perfekta hunden trivs bäst i soffan, nöjer sig med en promenad till soptunnan om vädret är annat än 18 grader varmt, stilla och solsken, tycker det är litet kul att träna vacker tass i köket 5 minuter ett par gånger i veckan och är väluppfostrad alldeles av sig själv; DÅ är denna övning avsedd för dig. Det kallas desensi-nånting-eller-nånting-annat och det borde väl JAG veta, min syster är psykolog och hur psychic som helst. Titta noggrant på en bild i taget, riktigt försjunk i den och säg högt för dig själv: - Vilken FUL hund! SÅN skulle jag aldrig vilja ha! (I särskilt svåra fall rekommenderas ni ta kontakt med systra mi, hon jobbar precis jämt och kan väl jobba litet till!)
Sådärja, hur känns det? Litet darrigt? Kunde väl tro det, men jobba på bara, det blir lättare för varje gång. Förhoppningsvis. (Och OM det inte skulle fungera alls så får man väl ta den andra vägen: börja älska alla väder, lägg massor av tid på träning, träning, träning, knäpp av TV:n och dra till skogen, ändra din adress till c/o Brukshundklubben. Ärligt talat, nog kan det vara värt det? Och DÅ kan man t.ex. höra av sig till Sugarwind's. Finfina grejer!)
Det är så roligt med människor som är engagerade, som reflekterar och räknar ut och gör saker helhjärtat. (Att jag känner mig halvslafsig och orkeslös får jag väl leva med...) Kallt och snöigt var det i tisdags men Sanna och Maja och en matte till höll som bäst på att träna hundar i att ta kontaktfält i s.a.s. full rulle. Fast inte vilken full rulle som helst utan precis på ett visst sätt som skall fastna som ett rörelseminne i hundens kropp.
Älva tar om och tar om och tar om, det blir bra och halvdant och inte så bra och nån gång missar hon plankan. Men det är bara att sålla och sovra och på't igen!
Lilla Link vill förstås inte vara sämre. - Det skall väl böjas i tid om det ska bli någe krokigt, eller hur?! tycker han. Det blir nog bra, det där! IRL har han dessutom fyra ben, två fram och två bak, det blir liksom lättare då!
Och syrran (oj, nu kanske det blev väldigt fel! Vi håller tummarna och ber om ursäkt annars...) är beredd att ställa upp för en repboll.
Summan av kardemumman: nog för att Jazz springer rätt friskt på kontaktfälten, men några running contacts kan man nog ändå inte kalla det för. Å, om jag ändå vore ambitiös och duktig! Jag skall uppfinna "very slow walking contacts", så kanske det finns nån möjlighet för mig att komma ifatt honom ibland!
På min klubb (jojo, det låter det! Som värsta Country Club:en eller nåt. Och MIN också) anordnas den 1 maj inofficiell utställning och officiellt lydnadsprov klass 1. Nu umgås jag med vådliga planer på det sistnämnda. Törs vi? Hinner vi? Går det? Jallafall - kom hit då, allahopa, litet låtsasutställning kan väl jyckarna få roga sig med! Och sen kan de springa o leka på ett skojsigt ställe som jag vet. Kom hit, vetja, gör det!
Kors, vad det snöade i söndags morse! -Idag ska vi träna rapport! hälsade jag maken. -Jag ska inte gå till nån skog, svarade denne lakoniskt. Men det skulle han så klart; jag fick påminna honom om att nästa söndag måste han ut i skogen hela dan, med en massa rottisar. Då verkade våra små övningar inte så illa, kanske. När vi precis skulle ge oss av tog minsta barnet mig åt sidan och viskade: -Han har jeans på sig! Nåja, bara jag slipper att bli blöt o kall rätt igenom så får min bättre hälft ägna sig åt vilka udda njutningar som helst, det är min filosofi. Den här gången tränade vi mitt i själva skogen, så att Pepsen inte kunde se sin mål-människa. Det behövde han heller inte, han bara surrade fram och han nätt och jämnt slå på bromsarna när han kom fram.
Kameran hann inte med heller, ni får tro mig på mitt ord: det ÄR Peps som bökar sig fram! Efter två utmärkta fram- och tillbaka skick över så där 50 m slutade vi med en ung. dubbelt så lång sträcka, vilket också gick jättebra. Då tyckte jag att vi skulle sluta innan Ni-vet-vem tröttnade (inte Peps, han tröttnar aldrig). I min godhet gav jag maken bilnycklarna - han fick köra min finfina bil hem medan jag tog en extratur i skogen med Lilla Svarta Satan. Mycket snö var det!
Vilken fröjd att ha en hund som älskar kamp och lek - all träning blir så mycket lättare då! Men bara man vet om det så KAN man träna upp det på vilken valp som helst, och det är en synnerligen god investering!
Bull-and-terrier heter det, för att det var tjur som ställdes mot terrier i fajterna. Fast det KAN också betyda en blandning av tjur och terrier, tror jag. Typ med tjurnacke, som synes.
Peppisen har väldigt bra päls, fast han saknar underull. Inte alls så gles och tunn som salig Neros. Det skall mycket till innan den här busen fryser om han bara rör på sig. Och det gör han så gärna!
Kolla tungan! En riktig hångelputte är han också; om man inte kniper ihop näbbet med all kraft så blir det rent obscent!
Jazz tyckte att det räckte bra med småtjejsprommis igår igen (snö, ju. Typ överallt. Kallt!) så jag tog bröderna Brothers i form av Tigg o Ting på nästa promenad. Landsvägar o elände, man kunde välja på halt och bakhalt. Över ett motorvägsbygge också, där fick man bara pulsa. Och när man med uppbjudande av sina sista krafter hade tagit sig upp på själva motorvägen (i vardande) måste man ju ner igen, för att fortsätta på andra sidan. Och det var BRANT. Och HALT. Asfalt och sand med is och snö på. Men tänk så bra det är med hundprogram på TV, där lär man sig finurliga saker. Av F. Steen lärde jag mig övningen att sätta hunden och sen dra i kopplet och så ska hunden sitta kvar. En bra sak för att få odjuren att koncentrera sig på MIG i stället för att göra dumheter. Och även en jättebra sak när man ska ta sig nerför en alldeles för läskig backe med alla ben i behåll. -Sitt! kommenderade jag som en boren ledare, och så liksom firade jag mig ned i kopplens längd. Oj, vad de satt tungt för de vet ju att ju svårare, desto mera smack. Så där tog vi det koppellängd för koppellängd, och här sitter jag nu, med inte ett enda benbrott. Ganska många köttbullar fick de som lön för mödan. Två timmar blev promenaden i sin helhet och sen kändes det rätt igenom att jag, som min mor har hävdat de senaste 30 åren, inte är nån ungdom längre. Ska hon säga!
I likhet med skidbackar tog den sig mycket värre ut uppifrån. (Ett tips från en riktig pistbitare: välj ALLTID pister med namn från Bamsetidningen. Betrakta även gröna pister med misstro om de inte har Bamse-namn. Endast så kan man, med litet tur och j*vlarimamma, komma ned i ett stycke.)
Jag läste nånstans om hur mycket Medel-Fido "aktiveras" en normal dag. Nuffran var väl inte så överdrivet stor, men det jag förvånades mest över var tilläget "något mindre på helger". Hmmm... Ägnar man sig mindre åt sin lille kuse på sina lediga dagar? Verkar skumt. Inte jag i alla fall - när jag hade kommit hem med Ying från vår s.a.s. krogsväng tog jag lillaste lilleman Peppar och gav mig ut igen. Det är en sann fröjd att umgås med honom på tu man hand. För det första är han så snygg så man nästan struttar omkring och hoppas att gemene man skall lägga märke till vem man går omkring och är du med. För det andra är han utomordentligt humoristisk - visserligen skrattar han bäst själv åt många av sina skämt men ganska så roligt har jag också. Dessutom har han en synnerligen positiv inställning till alla mina små påhitt, vilket lägger sig som bomull kring mitt ego. (Till skillnad från Ying som ser trött ut och säger: -Vad har hon hittat på NU då? Fruntimmer... Gnorf.) Om man ropar på Peps och ger honom en liten usel godis blir han direkt salig och munnen går ungefär från öra till öra och litet till. Och om man ropar på honom och kastar en boll blir han direkt salig etc. Skulle man ropa på honom och hålla fram en kampleksak blir han direkt salig etc. och om man ropar på honom och sätter sig och petar i backen blir han - ja ni vet. Till och med om jag ropar på honom och säger: vi måste sätta på kopplet! och sen går från ord till handling blir han alldeles till sig: -Hurra! Koppel! Det som är så kul att gå i!
Alldeles mörkt hann det bli. Peps är så där litet lagom mörkrädd, mest för att han tycker att det är så skojigt att bli skraj, tror jag.
Vår trötta lördag fortsatte med hundbyte och en tur med Ying till nyinvigningen av det lokala hundcaféet. Inte bara vi tyckte att det var en god idé - alla hundar som man aldrig ser på brukshundsklubben verkade vara där. Där fanns en myckenhet papillon, phalène, tibetansk spaniel, bichon frisé, sheltie, pudel o den sortens och så en del annat förstås. Ying var värre än jag: han sjöng oavbrutet, jag tror det var nåt av Wagner. Nån sån där valkyria som dessvärre vägrar att dö. Sen höll han på att köra hela mulen i en alldeles ny, oöppnad prinsesstårta - i alla sista sekunden ingrep jag. Jag bjöd honom på tårta från mitt fat i stället men den ville han inte ha. -Vilken LITEN bit! Gnorf... sa han bara. Däremot ville han i vanlig ordning hälsa på både folk och fä - han till och med klättrar upp på främmande människor och kräver att få tvätta dem i ansiktet. Tyvärr är det nästan ingen som har en aning om hur utomordentligt hedrande det faktiskt är att bevisas en sån ynnest av en pej, men de allra flesta blir glada ändå. En puss av ett muldjur är ju ändå nåt visst. Sen köpte jag pej-örhängen, alltså inte örhängen-för-en-pej, utan örhängen-för-mej, med-en-pej. De ser ut så här:
De har blivit fotograferade för tidningen Hundsport också, ni får väl hålla ögonen öppna. Men kom ihåg: det var här ni såg dem först!
I lördags var vi av någon orsak litet mosiga i benen, de flesta av oss. Nåja, inte Tigger förstås - konstigt nog med tanke på att han pulsade värst i Storskogen, med sina korta ben. Jag tog min lille russlare och for iväg till närmsta gärde där jag la ett riktigt nedra bus-spår: massor med vinklar, små cirklar, på ett ställe gick jag vinkelrätt till vänster från färdriktningen i 15 m, gick tillbaka och 15 m åt andra hållet, så tillbaka igen och fortsatte i "rätt" riktning osv. Dessutom hade Mälardalens Förenade Harar u.p.a. haft årsmöte med dans, toabesök och div. rajtantajtan över hela rackarns åkern. Samt hästar ridits och nån farbror (el. storfotad maduska) promenixat mitt i alltet. Sen tog vi till klubben för litet hullaballoo - targettrampning, i och för a) inkallning med ställande och b) rutan. Mycket livad övning, tyckte Tiggern. Full sula fram och så tjong! med framtassarna på musmattan så snön sprutade. Det gick nästan inte att få honom att sluta; bäst vi lekte med en boll eller nåt avbröt han sig och satte av i full kareta mot mattan och så - tjong! igen. Sen dök Maja och Sanna och aussigänget upp från ingenstans och då fick Tigger prova på hur det skulle kunna kännas att vara får. Dvs bli vallad. Fast jag är inte ens säker på att han märkte att han blev det - han lever liksom i sin egen lilla värld. Sen var det dags för lilleman att utarbeta spåret som hade legat i en timme och det gick riktigt, riktigt bra. Ett par gånger satte han nosen i harspår och tänkte växla över till det men så liksom stillade han sig och "tänkte efter" eller nåt, det såg verkligen ut som han "sorterade sina begrepp" och sen var han på rätta vägar igen. Vinklarna gick alldeles strålande idag och mina små "lustigheter" var inga problem alls. Det svåraste var när jag hade korsat "gubbspåren" i en väldigt spetsig vinkel, så spetsig att spåren var nästan parallella ett tag och sedan gick i varandra en bit, men lilla fina Tigern klarade ut det också. Det verkade som han liksom "jämförde" spåren och sen valde mitt, intressant att iaktta. Och pinnarna var förstås en baggis, som vanligt, fast jag t.o.m. hade grävt ner dem i snön den här gången. MEN!!! I slutet av spåret hade jag lagt en köttbulle i en plastburk, som jag gör ibland (och ibland en slutpinne) - den burken hade en skata grävt fram (ur snön), öppnat och länsat. Grrr! En sån tur att jag hade en jätteklutt torkat hjorthjärta i reserv i jackfickan! Jämväl, som det heter, dagens fotografiska övningar blev rätt bisarra - jag fortsätter på den konstnärliga vägen. Eller rättare sagt - jag hade en pyttekamera med och den jammade väl av snöfukt eller nåt. Vilket jag upptäckte alltför, alltför sent. Men, men - man ska ju inte låsa sig i gamla konventioner!
I fredags tog jag fyra hundar och en unge och tillhöll den sistnämnda att för katten försöka avrunda träningen i tid, så skulle jag ta hunddjuren till skogen och hämta henne på hemvägen, utan att behöva vänta en massa. -Kvart i fyra, på pricken! (Barnets tränare coachar sin toppadept på NM. Jotack, det går bra. 2:a efter korta. Det är också därför det går bra att smussla bort ett par minutrar här o där från träningstiden...) Så for jag till Storskogen. Kvart i två gav vi oss ut. Äventyret började redan på parkeringen - Ying o Jazz blev galna efter älgvittring och Peps ville inte vara sämre. Matten blev in i bomben ilsken och satte igång med ett alldeles orationellt storskällande över idiotiska hundar som borde bli korv. Genast. Lilla Tigern, morsgrisen och ögontjänaren nr 1, satt framför mina fötter och såg frireligiös ut (NI är dumma, inte jag. Jag är så snäll så snäll så jag kommer aldrig att bli korv men när ni har blivit korv ska jag äta upp er. Mmmmm!) vilket, slutligen, förorsakade ett s.a.s. utbrott av misslynne hos Pepsen som kastade sig fram med MORD skrivet över pannan. Stack matten således ned handen för att avbryta attacken och blev därvid punkterad ganska grundligt i tummuskeln. Rätt genom handsken som liksom inbäddades i hålet i handen. Blödde ymnigt, gjorde det. Man kunde förstås ha passat på att lägga viltspår men jag var typ inte upplagd. Svettig o rödflammig om halsen redan innan vi hade gått 5 meter, var jag. Nåja, iväg kom vi och då var det inte så tuddigt. Tungt att gå visserligen, det snöade rätt ymnigt av den blöta tunga sorten och det fanns ganska djupt av varan på marken redan. Men man sjöng en liten sång för sig själv och planerade en bättre långpromenad nästa dag. Gjorde man. Och sen var man typ borta, som det heter. Snodde runt hittan och dittan gjorde man och visste omgående varken bak eller fram. För en enda gångs skull hade jag mobilen med mig och lyckades få tag på en av barnets träningskompisars mamma, hon blev litet fundersam över min belägenhet men lovade att ta barnet med hem i väntan på att jag skulle komma till rätta eller barnets fader komma hem. Så slapp jag den våndan i alla fall. Så vi traskade på, Jazz började bli litet misslynt, han är ju frusen av sig, men som tur var hade jag bunkrat upp ordentligt med köttbullar i fickan så hundstackarna stod sig. Sen ringde jag maken: -Kommer du hem snart för jag har gått vilse i skogen? Men TÄNK att karlar ska hetsa upp sig så! "Ser du nån väg som du kan följa?", "Kan du gå tillbaka i dina fotsteg?", "Vet du inte alls var du är?" - duh! Man undrar hur han definierar ordet vilse! Jag var tvungen att tillhålla honom å det strängaste att tänka på mobilbatteriets begränsade varaktighet. Vid det laget började det bli mörkt också, och jag vande mig så sakteliga vid tanken på att sova under en gran. Det sägs ju att man skall prova på allt en gång (utom incest och folkdans), och så väldigt kallt var det ju inte. Men si precis då snavade jag över ett dike och upp på en liten erbarmlig skogsväg, mitt i ingenstans. Spikrakt åt båda hållen. Jahaja. Sen då? Då uppenbarade sig en liten gul bil med en liten karl i, han bleknade avsevärt när jag hoppade fram på vägen och stoppade honom men han stannade i alla fall och vevade försiktigtvis ner rutan vid pass 3 cm. Och kunde så småningom ge besked om åt vilket håll jag skulle gå för att komma rätt. (Vilket förstås var andra hållet än vad jag hade förmodat.) Och att det var ungefär en halvmil dit. Nåja, en halvmil hit el. dit tar man lätt på, bara man vet att man går åt rätt håll. Så slutade sagan lyckligt, min lilla promenad blev nästan 4 timmar men kändes mera som 8. Hundarna nästan jublade när de fick korn på bilen och ingen enda var intresserad av nån mer promenad den dan. Och när vi kröp till sängs kunde Ying och jag enas om att visserligen är det kul med äventyr men det var ändå ganska skönt att få gå och lägga sig i en mjuk säng, inomhus. Säkert skönare än att sova under en gran. (Och tänk bara att VAKNA under en gran, i gråkall gryning. Kanske död, också!) Nåja, här är i alla fall några mkt konstnärliga bilder från början av naden. Enda problemet i världen var smärta, STOR smärta i handen. Ett annat litet problem är att jag håller på att försöka lära mig att använda Photoshop, därför blir det litet märkliga bilder ibland. Men huvudsaken är ju att JAG syns!
I helgen pratade jag med schäfern Chesters matte och hon var litet uppgiven eftersom det verkar som om alla stadens tikar har börjat löpa, samtidigt. Och Chester blir liksom litet - låt oss säga intresserad. Jahaja, sa jag, mina är faktiskt inte så begivna på sånt. Haha, säger jag idag, med mörk och sardonisk stämma. Haha! Jazz och Ying hackar tänder så de blir alldeles löddriga på hakan, och t.o.m. lilleman själv, Pepparkornet, börjar bete sig skumt på vissa fläckar. Men det värsta av allt är deras blickar - ingen hemma, typ! Bara ett glasartat töcken och ett tomt ekande. Grrrr! Tur i alla fall att jag har Tigerliljan - han bryr sig inte om den sortens, han bryr sig bara om köttbullar. Och litet om sin mamma, kanske. Han är nog litet som Ulf.
Jag o min lille gris. Jag har klippt luggen till slut, sen stapplade jag ut och yttrade: -Jag kan se. Jag kan SEE! Obs! Håret är inte av nylon, det bara ser ut så. I alla fall var Tigg o jag på onsdagsträningen, och idag var vi minsann inte ensamma där, det fanns hela två tappra ekipage till. Schäfrar. Vi tränade på den evärdliga rutan, fast nu vill Tigger gå vidare i handlingen och springa till en av konerna i stället. Han tränar väl för eliten - inte. Och så tränade vi fjärren - går strålande, rumpan är som klistrad på plats. Hoppet är OK men jag vill ha ut honom litet till. Läggande och ställande under gång kollade vi också av, och där fanns inget att klaga på. Sen blev det förstås litet allmänt bus också, det gäller ju att passa på!
Bara för att han är så söt. Och för att mulen är precis så mjuk som den ser ut att vara. Och för att han är världens knäppaste knasboll och världens bästa kompis. Och för att jag önskar sååå mycket att alla som föder upp shar pei ska sätta rasen i främsta rummet, inte det egna egot. Så kanske pejen kan bli en frisk ras, för en trevligare och lättsammare familjehund är svår att tänka sig!
Sir Edison har utmanat oss: 5 är den röda tråden. Man ska gå in i sitt fotoalbum och kolla i femte mappen, femte bilden och lägga ut den i sin blogg och berätta om bilden. Sedan ska man skicka vidare till 5 andra bloggare.
Det här är min 5-bild:
Den är tagen på utställning i Nyköping i somras och visar valda delar av två favoritkillar. Tigger var som vanligt duktig (även om domaren inte riktigt fattade hur en cert-hund ser ut) och husse bjöd på leverpastej ur tub. Smarrigt! Sen gick vi på stan i Nyköping ett tag, husse köpte mjukglass till sig och mig och så fick Tigger förstås smaka den också. Efter det for vi vidare till Norrköping där vi alla tre gick på krogen (dess uteservering) och drack vin mitt på eftermiddagen i hällregn, sammanstrålade med Lotta och Ancho, bodde på hotell, begick en ny utställning och sedemera for hem. En riktigt mysig helg var det, en sån som man får som extra bonus med hundlivet. Och en sån som till och med hussen anser vara en bra hundsporthelg.
I morse tänkte jag mig en lååång koppelpromenad med dårarnas sammansvärjning. Alla gossarna var dock så på tårna att det blev en premackare till springa-lös-stället, vilket tog sin rundliga tid, och sen en massa bus och inkallningsträning där. Och inte vet jag om det var vårkänslorna som överväldigade mig eller vad det var, för plötsligt fann jag mig inte bara trallande utan fullkomligt BASUNERANDE:
Å det står omkring jaquetten som en doft av naftalin så att hela popkvintetten tappar fattningen och melodin Snälla Brita säger alla män - jag vill inte vara snäll! Nej, JAG SKA TA MO-ORFAR - MED - MIG - UT - I - KVÄÄÄÄÄLL!
Eftersom detta är en pärla som ursprungligen framsjöngs av Brita Borg krävdes det ju en rejäl pipa och jag tyckte själv att det lät MYCKET bra. Så bra faktiskt att jag tog om och tog om och tog om, med ständigt mer emfas och ständigt samma rader eftersom jag bara kan dem. Tills jag, på en välbehövlig inandning, hörde små ljud... Iiii, det var tre unga damer i sisådär övre tonåren som av nån anledning hade vågat sig ut i naturen. Och de fick minsann lön för mödan! Faktum är att de skrattade så de knappt kunde ta sig fram, och de försökte verkligen hålla sig för skratt och mumla fram ett litet "hej" åt mig, för man ska ju vara artig mot tanter och inte skratta ut dem hur som helst. Plötsligt kunde jag liksom se (och, bevars, höra) mig själv från deras synvinkel och då brast jag ut i skratt så jag faktiskt, äntligen kan man kanske säga, tappade andan. Jag vet inte NÄR jag skrattade så sist; jag var tvungen att sätta mig på en sten för jag skrattade så jag nästan grät och kunde faktiskt inte ta mig fram. Och de unga damerna skrattade också, så ett par av dem ramlade ihop i en hög och den tredje tjöt: -Jag kissar på mig! och hundarna hade en härlig stund med att hoppa på mig och flickorna och varandra och jag tror faktiskt att de skrattade de också. (Inte ens Jazz betedde sig konstigt, kanske tyckte han att fröknarna var lika äldsta barnet.) Nå, till slut hade vi faktiskt skrattat, nästan, klart och började traska vidare. Innan jäntorna sprang ifrån mig hann jag fråga: -Kommer ni ihåg texten nu då? och då var det förstås klippt igen och de vacklade fnissande framåt i halkan. Så jag tror faktiskt att jag kan säga att jag gjorde intryck på den yngre, hippare generationen.
Min vidriga grönsnuva har kommit tillbaka och efter tre dagars ihärdiga försök lyckades jag äntligen komma fram på telefon och få en tid idag. En liten kinesisk tant var min doktor idag och när hon hade åhört min redogörelse för världens värsta bihåleinflammation som vägrar att dö lade hon huvudet på sned och frågade: -Vad vi ska jöla? Jag trodde först att hon liksom rådgjorde med sig själv, men nej då. -Vad tyckel du? Tja, en dunderkur antibiotika tyckte jag lät som en bra idé, men fru doktor rynkade pannan och sa: -Jälpel inte. Nehej, sa jag, vad hjälper då? -Kanse.... kanse spola. Ååååå jöl ont! Så fnittrade hon till. -Blukal inte jälpa. -Vad finns det som hjälper då?! -Ingenting. Man fål ha lite dålit, lite bla. Lite snol ibland, lite ont i huvudet. Alvedon jälpel! Här lyste hon riktigt upp. -Men kan man inte bli av med bakterierna då?! -Nej, nej dom fål man ha däl, liggel och puttlal i vätskan. Nytt fnitter. Jag började se mig omkring i hörnorna efter en dold kamera. Jag såg ingen, men det betyder ju inget i vår högteknologiska tid. -Men kan jag inte få antibiotika ändå?! Nu började jag nästan få panik, ska jag få tillbringa resten av livet med näsan full av illaluktande grönt gegg? -Föl den häl gången då? Ja, du kan få men jälpel inte! Sen nämnde jag att jag hade fått kortison i inhalationsform förra gången och då blev hon riktigt munter: -Ojojoj, jag tyckel så dålit så! Inte bla! Blil bala behov, man vill ha hela tiden i näsan! Mycket fniss. -Tacktack, hej då. Lesept skickat till dispensälen. Jojo,dispensären, inte ofta man hör såna klämmiga ord. I alla fall så var hon föredömligt snabb - jag hade tid 10.45 och 10.52 satt jag i bilen igen! Vips iväg till apoteket och mycket riktigt, receptet var på plats och en ny antibiotikakur fick jag. Nu håller jag tummarna och försöker hämta mig från dagens sjukvårdsupplevelse. Tur att man är frisk och stark i alla fall!
