Pelleskop-livet

En afton råkade jag säga: -kom kom alla hundar! och lät därvid förstå att jag avsåg även Ying.
GISSA om han blev purken!
- Matte ja e ingen hunn! sa han tjurigt. Hans rörelsemönster påminner vid sådana tillfällen starkt om det hos tjuren Ferdinands mamma när speakern säger "fast hon var en ko".
- Nähä, min lille gosse, vad är du då? frågade jag artigt. Vi har haft såna här diskussioner förr men varken Ying eller jag kommer nånsin ihåg vad vi kom fram till förra gången det begav sig.
- Tss, de vet du vell! sa Ying. Jag beslöt mig raskt för att försöka undgå att ge mig in i logikens labyrinter ledsagad av herr tjingtjongkinaman och försökte föra in samtalet i andra spår.
- Vad ska vi hitta på i morgon då, tycker du?
- Tss, inga hundsaker jallafall! svarade Ying. För ja e ingen hunn, de vet du. Du e ingen hunn heller matte!
Nu började diskussionen ta en intressant vändning mot ett verkligt värdigt mål: mattes förträfflighet. Nä minsann, jag är ingen hund! Men vad är jag då, i Yingens ögon? Troligen nästan nåt kungligt, kanske rent av en gud. Kanske Mr Millan?! Beredd att slicka i mig alla möjliga fina epitet frågade jag förväntansfullt:
- Så vad är matte då, Ying?
Ying började slå med svansen som en bättre pukslagare, hoppade ner i lekställning med frambenen och såg utomordentligt fröjdefull ut. - Vill du veta vad du är, du matte?
Här borde jag ju förstås ha anat oråd och låst in mig i badrummet men jag var liksom så förlorad i en soft-fokusvärld av självförhävelse så jag kunde bara svara att ja, tack, det ville jag gärna veta.
Ying gjorde några bocksprång tills han hamnade längst ner i trädgården, intill äppelrosen, studsade upp och ner några gånger och nästan gläfste av förtjusning.
- Matte, vet du vad du är? Jo du är FRANKENSTEINS BRUD!!

Deckare tycker jag om, både på papper och på TV.
Särskilt mycket förstås de engelska, helst i långfilmsformat. Hög mysfaktor, fast blodet skvätter långt uppåt väggarna.
I brist på brittiska dödsfall går det an med amerikanska också. CSI, till exempel, eller Criminal Minds. Litet fnissvarning på viss utrustning och på personaltätheten, men vadå - det är ju ändå ingen dokumentär!
Hur som helst - gruvliga hädangångar förgyller tillvaron tycker jag, men jag har ett förbehåll: det får inte vara synd om nåt djur!!
Ikväll såg jag CSI New York och där hade den usla mördaren inte nöjt sig med att avdagataga hustruns älskare utan även, av bara farten, dennes hund. FYYY, säger jag bara, fyyyy dumma gubbe!
Det är också illa om nån stackars hund blir liksom "över" för att dess ägare
a) hamnar bakom lås och bom eller
b) har vurte drepen.
Alltså: fram med dolkar och puffror* men ta det varligt med våra fyrbenta vänner!!


* en iakttagelse: ofta, alltför ofta, översätts olika uttryck för skjutvapen (t.ex. "piece") med PUFFRA. Varje gång fröjdas jag i mitt inre och trallar hela dan, sen. Jag bara hoppas att di svenske helyllebusarne verkligen refererar till sina resp. handeldvapen som puffror. Måtte det vara sant! Ett annat trevligt ord som återfinns i textremsorna är "snubbe". Mycket käckt. Men det säger jag bara, kommer det nån snubbe hit och viftar med puffran då blir jag onåbar av rena skrattparoxysmerna!

Jag tror att jag börjar lära mig yingiska!!
Vanlig bonnsvenska går INTE - nej och kom och häråt och låtbli och - ja, ni vet, sånt som hundar lyssnar på, det fungerar inte på en Ying.
Sen försökte jag med fräs och morr och sånt som klirrar. Fungerar kanske liiitet, men bara om man nästan blir arg.
Köttbullar? Fungerar, men bara om man har några med sig, ju...
Men yingiska - det fungerar!
"Nej" på yingiska heter - nja, det är svårt att transkribera, men man andas in djupt och sen blåser man ut långsamt. Ev. med ett mycket litet puffande, men då ska det vara litet också.
"Häråt" på yingiska heter ungefär "hmmm". Men inte på för hög volym.
Värstaste värsta avhyvlingen uttrycks genom ett litet t-t-t och kan även innefatta ett höjt ögonbryn, om så påkallas.

Familjens hundar, alltså inte pejen, tror att matte har blivit galen. Men di gör som Ying gör, och därmed är allt frid och fröjd.

Igår fick Peppar följa med alldeles själv på en promenad. Vi gick till Granngården (eller vad det heter nu för tiden - nedra butik att byta namn!) och köpte smarr. Hundsmarr.
Utanför träffade vi staffetjejen Doris.
Då slog det mig att Peppar aldrig riktigt har umgåtts med andra hundar än dem i familjen.
Tränat tätt intill, ja, och vistats i närheten av, men aldrig umgåtts.
Detta för att han var minst sagt taggig när han var mellan 1 och 2 år och inte hade några begrepp. Tonårsosäker hulligan som fräste och kastade sig efter allt i hundväg, inkl. valpar och tikar.
Men nu är han ackurat så mild som ett vårregn, nästan, och tål dessutom väldigt mycket provokationer innan han blir Mördarhundsämne. Och då blir han det ändå inte så värst mycket.
I alla fall - efter en kort hälsning i koppel på en okopplad Doris stod det glasklart att Peppar var en Snäll Hund, så kopplet togs av och sen blev det ungefär bowling, med Doris matte och Peppars matte som käglor.
Två glada jämnåriga staffar som har en munter stund är nämligen mycket lika två extra stora, extra tunga bowlingklot, hivade av någon mindre träffsäker person.
Men sen var åtminstone Peppar ett mycket trött klot. Trött och belåtet.

Idag behövde jag bara tjata ganska litet (förhållandevis) för att få med maken till den lokala Badplatsen.
Som det regnade och blåste tänkte jag att vi skulle ha stället för oss själva så att terrier 1 och terrier 2 skulle få röja av sig i full och ohämmad frihet.
Tänkte jag, alltså - men där försiggick setterutställning.
Undrar om settrar är så in i bänglan enfaldiga som de ser ut. De settrar jag har träffat har samtliga varit röda irländare och de har verkligen varit riktiga spån, men kan man säga så generellt om en hel ras?
Nog därom.
Mina banditer fick leva rackarn ändå - hussen också om han ville, men det ville han inte.
Vilket för oss till ämnet för dagens avhandling: Handhavande av Barn.
För att: när mina tvåbenta ungar var små, och i synnerhet de två äldsta enär det bara skiljer två år mellan dessa frön, då tyckte jag att det var Så Jobbigt att ha dem med och göra saker. Hela tiden trodde jag att de skulle: Ramla och slå ihjäl sig, Börja slåss, Störa omgivningen, Lorta ner sig, Bli hungriga, Drulla i nåt vattendrag, Komma bort, Bli överkörda samt Bli kidnappade - och så vidare. Så jag förmanade och förmanade och höll isär och höll fast och höll koll och motade olle i grind mest hela tiden. TRÖTT, blev jag! Maken däremot, han tog det så lugnt så och inte hände det nåt hemskt ändå.
Men när jag har hundarna med, och i synnerhet terrierpojkarna, då är det hussen som är Nervöst Vrak i denna familj. Han blir alldeles nipprig om hund el. människa kommer i närheten av vårt gäng, om nån hund går i närheten av vatten, om gossarna fräser åt varandra, om de hittar nåt på stranden, om de gräver i sanden, om de springer mer än 2 meter bort...
Medan jag tar det så lugnt och litar på mina små pälsklädda barn, för det vet jag att jag kan. Ingen av dem bryr sig om andra hundar, och skulle de få för sig att hälsa på nån unge är det bara att hoja in dem. Att de diskuterar litet högljutt med varandra är inget att bry sig om (det är när det är TYST som man får börja ha koll!) och hur som helst - de är ju HUNDAR, de måste ju få leva rövare!
Tja, det var bara det.

Det var länge sen jag tog en promenad med alla fyra pälsängrarna på en gång, men i eftermiddags var det dags.
När jag äntligen hade fått halsband och koppel på alla var jag färdig för sängen, eller närapå graven, det ska erkännas. Men sen ryckte jag upp mig.
En av mina favoritpromenader blev saboterad för ett par år sedan i samband med motorvägsombyggnad. Nu är det äntligen gångväg där igen! Inte lika fin, men man kan i alla fall gå runt igen - jag spar på trevliga, lagom långa promenadvägar som inte innebär fram-och-tillbaka utan möjlighet att gå runt. Alltså rundgångar.
När vi väl kom utanför grinden betedde sig dessutom mickaboerna så fint så, ingen drog och ingen larvade sig. Kanske beroende på att vi nästan fick värmeslag, alla fem. Strunt samma varför, huvudsaken är att det blev en trevlig promenad.
Gräset i vägrenarna är alldeles gulrött nu, Ying-färg. Gulmåran doftar smultron och i en åker stack det upp fullt med blåklint bland axen.
"Så vill jag minnas den mättade sommarn..."
Om man ändå kunde spara litet på burk att ha i nödfall, om det skulle bli en vinter till som den vi just har överlevt!

Inte många knop blir gjorda denna ovanliga sommar. Idag hade jag faktiskt tänkt lägga in en massa bilder på slöande hundar, men si det blev inget av med det. Tekniska problem, som det brukar heta, och ingen riktig lust att försöka ordna och dona.
Nåväl - det är varmt. Första veckan eller så satt jag mest och ojade mig: -Ååå, vad det är varmt! - jag som har frusit i nästan hela mitt liv. Men nu har jag acklimatiserat mig; det är varmt, men det är skönt så länge man inte behöver göra en massa nyttor. Och det behöver man inte.
Jag intar min frukost i en stol i halvskuggan utomhus och sen tillbringas dagen med att flytta mellan sol och halvskugga eller rent av helskugga, alltefter dagsform och dagstemperatur. Jag har en liten korg som innehåller vattenflaska, ett par tre böcker, nån tidning med korsord, ett par kameror, penna, nagellack och annat nödvändigt. Denna korg tillsammans med en filt utgör min fasta punkt dessa dagar. Min och hundarnas, för där matte är där är hundarna. Mer el. mindre.
Alltnog - när jag rör mig rör jag mig sakta.
Förutom förflyttningen av hela högkvarteret gör jag även små räder och snaskar hallon, vinbär av tre olika kulörer, krusbär (sista slängen, snart är de alltför mjuka), litet smultron samt oerhört mycket körsbär av olika modesjangrar och format.
Men även detta får går sakta.
Så sakta faktiskt att jag knappt vågar se mig i spegeln när jag morgonborstar bissingarna. Har det bildats alger på mig än? Är jag månne grön?

Jo, det här låter ju muntert, eller hur?
Men, som Kent så riktigt påstår: vi ska alla en gång dö (obs! INTE bra sjukhusmusik - Winnerbäck är bra sjukhusmusik). Och när det är dags att bli mull tillbaka vill man ju inte gärna bli det till någe rysligt!
Och hur det nu var - begravningen jag bevistade före jul var så "riktig" tack vare den rätta musiken. Det blev sorgligare, men riktigare. (Men Å vad jag saknar den personen! Jag försöker, som det stod i annonsen, glädjas åt att hon har funnits men jag skulle glädjas ännu mer om hon fanns nu också! Fast det är själviskt.).
Och så är jag världens virrpanna som lägger saker på dumma ställen, så HÄR, här kommer min lista över begravningsmusik. Ni får gärna lyssna redan nu - kan ju kännas skönt om det är nån som innerligt önskar livet ur mig!!

1. Ty nesi menya reka - Lyube. (Och sen kan ni fortsätta att lyssna på Lyube alldeles av er själva - det är de värda!! Finns här någon hästvän så lyssna särskilt på Kon´)
Texten har ni här:

Ты неси меня река за крутые берега
Где поля мои поля где леса мои леса
Ты неси меня река да в родные мне места
Где живет моя краса голубы у нее глаза

Как ночка темная как речка быстрая
Как одинокая луна на небе ждет меня она

За туманом огонек как же он еще далек
Ты мне ветер помоги милой весточку шепни
Знаю ждет меня краса проглядела в ночь глаза

Den kan ni lämpligen lära er utantill och sjunga med, då när det beger sig. Det skulle jag uppskatta! (Titeln betyder: Bär mig, flod)

2. Gråa dagar - Winnerbäck
"Det finns en fagrare glans
någon annanstans
du får hoppas som om himlen fanns" - sitter som en smäck! Och att nån löper amok på keyboarden gör mig alltid så förtjust!

3. Under my skin - Frank S. och Bono. Hör ni konstiga små dunsar då är det jag som ligger och dansar i kistan...

4. Sommarpsalm - En vänlig grönskas rika dräkt
Tredje versen är viktigast: Allt kött är hö, och blömstren dö, och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.
Japp.

5. Jump - Van Halen. Det behövs väl inga kommentarer.

6. Don't stop me now - McFly (obs! INTE Queen!)
Litet sent påtänkt, kanske. Rätt stoppad lär man ju vara... Eller också är det där det börjar...

Ett inlägg med bara fotografiskt trams.

Jag provade ett par gamla Raybans och studsade till när jag såg mig i spegeln. Fort rusade jag till äldsta dottern och utropade: -Visst ser jag ut som Prince?!
Hon höll naturligtvis med om att likheten var nästan kuslig. Kanske ville hon inte ha Prince som mamma.



Ovan: jag

Nedan: Prince Sen lekte jag med en billig kompaktkamera och hittade funktionen "ta bort all färg utom en" och då blev det t.ex. så här:



eller så här:



Och så måste jag förstås testa funktionen "byt ut en färg mot en annan".
Så här skulle Tiger se ut om han hade blå fläckar i stället för bruna:



Och om Ying var en vit pej skulle han se nästan ut som en lortig isbjörn:



Sen förlorade dessa möjligheter sitt intresse och jag övergick till att dokumentera den hårda verkligheten på gatan.



Den vita markeringen nedanför Peppens öra uppstod när han blev biten av Världens Elakaste Hund, a.k.a. Tiger. När pälsen växte ut igen i bettet var den vit.

Och så här ser nussegrisarna ut för det mesta.



Peppar har druckit vatten (vilket sommartid tillgår så att han stoppar ner halva huvudet i vattenskålen) och Ying måste sanera honom litet.

Tigers nya catch phrase är "finns det badmöjlighet?". Den använder han jämt, alldeles oavsett vad som ska ske. Endast när han följer med mig in i duschen kniper han igen sin trut - SÅNA bad vill han inte vara med om.
Häromkvällen tog vi med Jazz till stranden också, enär jag ville testa min senaste snilleblixt - flytväst!
Jag har nämligen tidigare konstaterat att Jazz simmar utmärkt väl, om jag står intill och håller en hand under magen. Tar jag bort den så får han panik och börjar veva med armar och ben, o.m.s.s. Alltså borde en flytväst kunna göra att han känner sig tryggare och därmed simmar bättre, tänkte jag.
Och precis så var det! Först fick minsta barnet släpa ut honom i plurret genom idogt dragande i kopplet. -Hjälp, hjälp! tyckte Jazz och började bete sig. Men sen stod barnet bara stilla och så fick han försöka ta sig in till stranden bäst han kunde = simma på stället, eftersom kopplet tog emot och han inte bottnade. Och då lugnade han sig och simmade så fint!



Här har han inte riktigt fattat grejen än, men snart så!
Sen släppte hon kopplet och lät honom simma iland.



Hurra, jag överlevde!

Tigern däremot blir numera helt vild redan när vi ska parkera vid badet - han skriker och trummar med tassarna i buren och är galen i största allmänhet. Sen drar han som en weightpull-hund hela vägen ner till stranden och när jag kopplar loss honom kastar han sig i!






En släkting sa härförleden: -Hur KAN du ha så vackra barn?! vilket egentligen inte var så väldigt artigt sagt... Men man får ju hålla med - de är det finaste vi har!



Sen fick Tigern kombinera sina två favoritsysslor (förutom ren glufsning): bad och budföring! Det var toppen, fast han kunde inte precis hålla fotpositionen hos mottagaren så länge - det är svårt att trampa vatten med de små benen!



Huvudsaken är att man får pitalt!



Och har man sett på tusan - Jazz simmade frivilligt ut till barnet! Flera gånger!!



Vilka galenskaper, tycker Tiger.



Sen lyfte jag (obs! mycket försiktigt!) i Jazz från bryggan och lät honom ta sig i land för egen maskin - runt 20 meter. Och det klarade han finfint, lugnt och säkert och ingen hysteri!



Kanalsimmaren kommer i land. Gissa om han var mallig sen! Flera varv pinscherfnatt och rulla i sanden och den sortens. Men sen gick han i och simmade till barnet igen så han blev inte avskräckt.

Men dagen efter hade vi en ganska muskelstel liten pinne i huset...

HURRAAAAA! skriker Jazz-bacillen, ensmöjda storebror som fyllde hela FEM år igår!
Tänk vad tiden går, jag tycker det var alldeles nyss som jag hämtade hem den lilla kusen. Ända till Vara fick jag åka, och det var ändå inte långt för han är ju bevars lundensare, vår lilla röding. Den lärde från Lund, kallar han sig själv eftersom han tror att han vet allting. I alla fall vet bättre än alla andra.
Han-som-bestämmer-draget lär han ha ärvt av far sin, medan gosedjuret sans limits brås på sin lilla mamma.



Det KAN ju tänkas att nån vill klia en liten hund litet grann - alltid redo!



Nånting som Jazzen inte gillar, det är att få en kamera upptryckt i nosen. Han tar till alla lugnande signaler han har i hela registret för att man ska sluta glo honom rätt i plytet.



Snygga tänder. Men nu var det läääänge sen jag blev biten och började bloga.



Snygga hartassar.



När man har födelsedag får man provsmaka precis allting, hur mycket som helst.



Ge mig mer, dumma unge, DU fyller inte år, det är JAG som fyller år!!

Varmt och skönt var det som synes på Jazzens stora dag, inte ens den lilla fryslorten kunde klaga.

Nu håller vi tummarna för att den lilla grodan verkligen ska leva i (minst) hundra år!