Pelleskop-livet

Kontakt!

Publicerad 2014-04-30 14:18:07 i Allmänt

Igår var det kursdags för Betty och mig igen.
Vi höll på att frysa ihjäl! Trots tjocka vinterjackan var jag stelfrusen hela jag - tänk så fort man blir bortskämd med sommar...
 
Hur som helst - Betty var duktig. Dock finns det en hund som hon är ytterst misstänksam emot, och fräser ifrån åt. En korsning mellan rottweiler och något annat, ser ut som en stor svart rottis. Annars går det bra, i synnehet är jag nöjd med att hon inte alls gör några miner åt lilla kinesen Nils.
 
Idag är det Valborgsmässoafton och vi firade med en ovanligt kort fast ovanligt långvanlig promenad. Jazz valde att stanna inne hos pappan och mellanbarnet i den relativa kylan, men de andra fyra var med och vi tränade kontakt.
 
Sakta strosande med mycket titta-på-matte-övningar.
 
 
När vi kom litet längre fram hamnade vi bland några hundar som höll på med samma kurs som vi gjorde igår. Det var ju verkligen en utmärkt träning - vi höll oss i kanten av grusplanen där de höll till, men att få dessa fyra troll att strunta i de tränande hundarna och fokusera på mig i stället var ändå hårt knog!
 
Så traskade vi vidare i gråkylan. Nästan hemma igen gick vi över den gamla kohagen (inga kor där sedan 1960-tal eller så) där denna syn inspirerande mig till nya övningar:
 
 
Med bara EN hund är det förstås inga problem att gå i kringelikrokar runt och bland såna här träd, men med FYRA (varav en Ying) är det en helt annan historia... Det känns litet grann som såna där fyrspannstävlingar med häst, eller rentav sexspann (på grund av Ying).
 
Nåja, roligt var det i alla fall - inte helt lätt, men engagemanget var gott!
 
 
Det gick åt massor av godis, men för övrigt var det en enkel och rolig övning som kändes nyttig också. Prova, för all del, gör det!
Kommentarer (0)

Samhällstjänst

Publicerad 2014-04-29 11:20:46 i Olle

Igår var det så varmt så det var nästan konstigt. Jag tog morgonpromenaden neråt stan till - iförd kortbrallor och ärmlöst. En tunn fleecetröja började jag med, men den blev omgående knuten kring midjan där den värmde alldeles onödigt mycket.
 
En bra sak med denna utstyrsel var att jag såg så ryslig ut att hundarna på Yings order bestämde sig för att Gå Fint, allt för att icke dra uppmärksamhet till oss.
 
På aftonen gick jag till skogen, 20.30 strosade jag omkring där i sakta mak, med djur förstås - iförd samma fula kortbrallor och linne. Ingen fleecetröja. Varmt. Himla konstigt.
 
Nåja, idag är ordningen mer eller mindre återställd. Det är tio grader varmt men blåser hårt så det känns kallare - vantar hade inte varit i vägen.
 
Vi har gjort vår medborgerliga plikt på två sätt - hittills. Först hjälpte vi en vilsen tant att hitta till Carspect, och så småningom även att hitta till själva infarten och vidare därifrån till där man anmäler sig. Ibland undrar man om körkort verkligen borde få has. Men det var en snäll tant.
 
Sen kom en annan tant visslande nästan förbi på hoj - hon gjorde nästan hockeystoppsladd i bredd med oss och frågade: -Är det en DVÄRGPUDEL?! med liksom förtjust bävan i stämman. På svar ja fortsatte hon: -Får man hälsa? så det lät som om hon nästan inte vågade höra svaret. Men det så klart att "man" fick, inte bara på Olle utan på alla faktiskt, även Jazz och slingerbettan. Det visade sig att tanten hade haft silvergrå dvärgpudel själv, till för två år sen när han gick bort - och nu ansåg hon sig för gammal för förnyat pudelinnehav. (Synd, annars kunde hon ha fått Nolle...)
 
Nå, vi blev stående en god stund för tanten hade verkligen ett stort behov av hundumgänge, och även av att få tala om sin egen hund. När vi skildes åt tackade hon innerligt för att att hon hade fått gosa med hundar, och i synnerhet med pudel. Riktigt riktigt glad var hon.
 
Visst är det trevligt, sånt? Att man kan göra nån så glad med så väldigt litet, egentligen? För att inte tala om hur väldigt glad Olle blev!
Kommentarer (0)

Fyra gånger skogen och en gång åkern.

Publicerad 2014-04-28 09:57:00 i Allmänt

Igår var det söndag och det var jättevarmt! Redan på morgonen var det flämt- och flåstemperatur sa de flesta av djuren. Inklusive moi, för den delen.
 
Då gäller det att tänka smart - trötta ut djuren utan att överhetta dem. Det här blev min lösning.
 
Först en promenad med bara Ying, lade först ett spår till Tigger - 250 meter över klippt gräsplan och långhårig hage, 3 pinnar. Sedan ett spår åt Betty - 150 meter i gles skog, kringelikrokar, 3 pinnar.
 
 
Sedan fastknytning av Ying och gömning av en massa godis bland litet stenar och träd och grejs. Följt av letning samt uppätning. Utfört av Ying då, förstås.
 
 

Sk*tjobbigt, sa Ying, och lät den blåa tungan hänga nästan ända ner till tårna. Och så traskade vi hem.
 
Byte till fröken Betty. Fin fast kort promenad med en massa kontaktövningar (läxa till på tisdag). Vi stötte på en mopsig dvärgpinser-chihuahua-blandning som skällde oavbrutet och gjorde inte-så-illa-menade utfall i hela kopplets längd. Betty hade hela tiden ögonkontakt med mig och långt löst koppel utan att bry sig det minsta om söta odjuret. Duktig liten tjej!
 
Så vidare till spåret. Det var ju länge sen hon spårade, och vi har aldrig varit riktigt seriösa med hennes spårträning, så jag visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig... Men huj - jag behövde inte ens visa på spårstarten, hon drog iväg i linans fulla längd, helt på det klara med vad som förväntades.
 
 
Inga tveksamheter där inte!
 
Hon har samma attityd som Tiger i spåret - det går fort och det går rätt slafsigt, men hon är jätteduktig på att rätta sig själv och gå tillbaka till den senaste "säkra punkten" och göra om därifrån, om det behövs. Och samma j*klaranamma har hon också - ibland när jag tänker att "nu är vi väl ändå helt fel ute" och försöker stoppa henne så slänger hon åt mig en riktigt tjurig blick som säger ungefär: -Är det du eller jag som spårar? Nå då så, häng med och håll k*ften då! och så visar det sig att det faktiskt är hon som har rätt.
 
 
Inga problem alls att hitta alla tre pinnarna.
 
 
Sen firade vi med litet bollkastning, ja faktiskt. Och det under det att vi traskade vidare och jag lade ännu ett spår åt Tigern - 350 meter och 5 pinnar. Och så i sakta mak hemåt, för vid det laget hade det börjat bli alldeles rysligt varmt!
 
Hem igen för byte till Tigerdjur alltså - jag hade gärna gått i kortbrallor och linne, men dels vill jag inte ha fler fästningar än nödvändigt på benen och dels behövde jag massor av fickor, så jag fortsatte ett varv till i fjällrävenbrallor, t-tröja och gappay-väst. (Med kortärmat och väst känner jag mig alltid som medlem i nåt riktigt töntigt MC-gäng, ytterst sorgligt, faktiskt. Men nödvändigt.)
 
Tigern visste förstås redan innan vi kom utom dörren vad som var å färde - det hade han vetat redan sedan jag gick i väg med Ying, med fickorna fulla av spårpinnar och några snitslar och sånt. Men nu packade jag faktiskt en vattenflaska också, förståndigt som bara den.
 
Vid första spårstarten visste jag inte vad jag skulle förvänta mig - vi inledde ju på en kortklippt gräsplan där en massa hundar brukar springa och det är dessutom väldigt torrt i marken. Men Tiggern visste hur det skulle gå till och drog direkt med nosen tryckt mot backen. Då plötsligt en onödigt stor, kolsvart schäfersak dök upp, med raggen rest och svansen i topp, så där liksom vibrerande i ytteränden. Hoppsan och ojdå, tänkte matten. Och ingen ägare i närheten... Nåväl, Tigern slängde åt inkräktaren en blick men fortsatte med sitt. Tyvärr började den främmande hunden komma alldeles för nära och dessutom lägga sig i, och småmorra, och Tigern svarade förstås upp. Är man russlare så är man, som bekant. Och det är man! Nu började det kännas mindre trevligt, tyckte jag - med nybiten grannhund i tankarna. Men: inte bli spänd, inte röra sig konstigt, inte prata med konstig röst. Jag försökte låtsas som ingenting, rörde mig helt stillsamt så jag kom i rätt läge och grabbade tag i svarthundens halsband (tack för att den hade sånt i alla fall, men jag hade gjort Tigerns koppel till ett retrieverkoppel som jag höll berett utifall så inte skulle ha varit fallet) - och sen platsade jag den ivrigt morrande Tigern och höll hårt i den främmande lösa hunden, som minsann visade en del russelltakter den också. Så kom slutligen en matte studsande - det var i och för sig inte hennes hund, men hon var ute med sin stora svarta hund (som alltid går lös men som är så lydig så det liknar inte nåt. I alla fall inte nåt av mina hunddjur) men hunden i fråga hälsade på hemma hos henne, hon hade lämnat den hemma på gården och så hade den tydligen på eget bevåg traskat efter. Dessbättre hade hon koppel med sig och kunde släpa iväg kräket. Puh!
 
Nå - nu skulle man kunna tro att lilltigern hade tappat spårsuget efter detta, men icke sa nicke.Upp och iväg, bara!
 
 
 
 
 
Vi tog båda spåren i rask följd, med bara en vatten- och hämta-andan-paus emellan. Full rulle och full glädje och full pott på pinnar! Duktiga lilla Tiger!
 
Sen traskade vi runt litet i skogen och lekte med en liten studsleksak och hade det gott.
 
På hemvägen stannade vi till på stora åkern och bara satt och hämtade andan.
 
I alla fall vilade jag...
 
Därmed hade jag varit TRE gånger i skogen, och var ganska trött i benen. Som väl var hade hussen traskat med Olle och Jazz (totalt ointresserade av spår, alla tre) så jag kunde unna mig litet välförtjänt vila. Bestående i tvätta och hänga tvätt och räfsa litet i trädgården och så vidare, och så vidare.
 
Tills framemot kvällningen då jag kände att en springtur vore på plats.Och då blev det skogen IGEN, strike fyra, liksom. Men den springturen tog jag utan hundar, för värmen var fortfarande för stor och för ovan för deras små tassar.
 
Och förresten var de ganska helt och hållet slagna av dels nosövningarna och dels trädgårdshäng.
 
Men efter springturen tog jag ändå hela ligan om fem på kvällspromenaden, ner till stora åkern där näktergalningarna redan härjar i buskagen. Hade jag mött mig själv hade jag nog blivit rädd - fem hundar i snöre och både svettblank och högröd i nian. Inte precis in full control, skulle jag nog ha tänkt.
 
Hur som helst - man tycker ju att efter en sådan dag borde man kunna få sova den rättfärdiges djupa sömn, men tro aldrig det - släckte kl. 24 och somnade visserligen omgående men vaknade igen 01.30 och låg och läste i tre timmar. Suck.
 
Men nu är det en ny dag, och den är inte svalare den. Kortbyxorna på - det kan inte hjälpas att mina vita ben kan skrämma såväl hästar som älgar i sken. 
 
Och förresten - på torsdag påstås det vara snöfall på gång, så det gäller att passa på!
 
 
Kommentarer (0)

Men hjälp!

Publicerad 2014-04-23 17:28:00 i Allmänt

Idag var jag tvungen att lämna kusarna åt sitt öde ett tag - kaffet var slut! Jag pinnade således iväg på av abstinens darriga ben, och mötte grannhunden Gizmo med matte.
Det är alltid trevligt att träffa hundbekanta när jag för en gångs skull är utan djuren, då kan jag passa på att hälsa litet närmare, nämligen. Och småprata med dess matte, i det här fallet, eller husse.
 
Och i det här fallet behövdes det prata, för matten var alldeles utom sig: Gizmo hade blivit biten!
 
Det finns här i nejden nånstans en äldre dam som brukar vara ute med en bjässe till rottweilerblandning. Jag brukar gå litet omvägar när jag ser henne för det ser inte riktigt säkert ut, det där ekipaget. Hunden är för stor och gumman är för liten. Inte för att jag har märkt att det är nån farlig hund, men ändå - det är ett omaka par. För övrigt har jag kunnat notera att även hon har tagit omvägar, och även om det kan vara för att hon inte litar på mitt bastardgäng så KAN det ju också vara så att hon inte litar på sin egen förmåga i förhållande till vad hon har i snöret.
 
Och igår hade alltså Gizmo med matte varit ute på promenad, på den vanliga gamla gångvägen som är så fin så här års och där alla vi hundägare tycker om att traska. Och så mötte de Rottweilern, som på ganska långt håll hade ryckt till, matten släppte kopplet och rottisen flög på lille Gizmo och bet honom rejält i sidan.
 
Det skall noteras att Gizmo är en tibetansk spaniel, alltså en sån här:
 
 
Bilden är knyckt från Tibbeklubben och även om den inte föreställer Gizmo själv så torde den kunna ge en indikation på vilken slags hund vi talar om. I käftarna på en rottweilerblandning...
 
Så småningom tog sig den s.k. hundföraren fram till platsen för brottet, då hade Gizmo blivit utspottad och rottisen lät sig hållas i snöre igen. Dess matte hade a) inte kunnat gå åt sidan med honom för att det var för mycket ris och grenar som låg där och b) inte vågat göra annat än släppa kopplet eftersom han hade kunnat dra omkull henne då.
 
Ja men tack så mycket!! Uppenbarligen är det så att hunden tillhör hennes son som emellertid vistas å någon form av anstalt för tillfället (vill minnas att det har varit så förr någon gång också) och då får gumman ta hand om hunden.
 
Nå - min granne, Gizmos ägare, hade blivit så chockad så hon hade inte ens tagit namn och nummer på människan ifråga, vilket förstås var illa. Inte heller hade hon tagit Gizmo till veterinär, vilket var ännu illare. Han var öm i ena sidan och vill inte bli petad på där, men han har inga synliga skador annat än några skråmor. Jag kollade munslemhinnorna på honom och de var fina, och han verkade i och för sig glad... Men ändå - nog hade jag kvickt ilat till hunddoktorn med honom!
 
Fast - matten var uppenbart mer eller mindre i chock fortfarande, trots att det hade hänt igår. Hon är ingen ungdom hon heller (och har därmed också valt sig en hund lämplig för sin ålder), och hon var verkligen alldeles utom sig. Jag HOPPAS bara att Gizmo nöjer sig med att vara öm i kroppen!!
 
Vidare - nu vågar de inte gå den där fina vägen längre heller, säger hon. Och hon hade varit jättenervös idag när de gick ut, spejat överallt efter stora hundar.
 
Ååå, så trist alltihop! Naturligtvis borde man anmäla rottweiler-tanten eller nåt - hon borde verkligen inte få gå ut med en hund som hon uppenbarligen inte klarar av; vad säger att inte hunden springer på en unge nästa gång? Den behöver ju inte ens vara elak, den kanske bara är glad men slår omkull nån?
 
Nåja - jag kommer i alla fall att hålla ögonen extra öppna och ta låååånga omvägar om jag ser dem. Mycket tråkigt.
 
En annan sak - idag när jag skulle gå ut med djuren mötte jag en yngre karl som inte såg precis ut att komma från Svenska Brukshundsklubben, inte (inte Svenska och inte Bruks) - och han hade i snöret en fantastiskt vacker blå pitbull. Med kraftigt kuperade öron och värsta nithalsbandet plus dubbla stryphalsband. Han ville fråga om vägen nånstans - hussen alltså - så jag lämnade mina odjur innanför stängslet och gick ut för att prata med honom. Hunden var jättesnäll och verkligen fin, fast det ser så ONT ut när öronen är så där, men karln var minst sagt disig i blicken. Det kändes inte alls bra, det där - inte skall lilla hunden vara hos honom, tycker jag. Kanske har jag onödigt mycket fördomar, men - nej. Kändes bara obehagligt, det där.
Kommentarer (0)

Puttrig.

Publicerad 2014-04-23 14:03:00 i Betty

Här tar man en massa fina bilder och gör sig till och så vill inte datorrackarn ta emot minneskortet. Fnys. Få se vad vi kan göra åt det.
 
Hur som - idag är det KALLT i stället. Soligt och grant men kyligt och blåsigt. Nåja, hundarna är i alla fall glada ändå; gladare än igår faktiskt, för då var det mest bara pust och stön!
 
I alla fall var vi på kurs igår, Betty och jag. Jättebra - två minuters promenad hemifrån. Vädret kunde man då inte klaga på heller - kanske litet väl varmt, men för Betty  är det dock viktigast att det inte regnar.
 
Jag hade rustat mig med olika sorters godis (inkl. köttbullebitar) och flera olika leksaker av kampmodell och så drog vi iväg och träffade hunden Alice (som vi möter i skogen ibland och som är del av Disneyhundens flock), Nils som är en litet orolig farbror av rasen Chinese Crested och så en släthårig foxterrier och en bamsing som visade sig vara en korsning mellan rottweiler och labrador. Mycket snygg, men en stadig doning.
 
Först sa Betty att alla, inkl. instruktör och hundförare, var hemska och borde dö, men efter ett par minuter var det snacket uttömt och så gjorde vi det vi skulle i stället, med stor bravur.
 
Det märks verkligen att jag  tränade mycket kontakt med Betty när hon var baby, för oj vad hon nitar blicken i min! Och vilken uthållighet! Det där med kontakt är liksom en konditionsgrej - först orkar hunden bara med en kvarts sekunds ögonkontakt med matte eller husse innan blicken irrar iväg till köttbullen, men ganska raskt kommer man upp i lååååånga ögonkontaktsstunder. Och Betty - tja, vad sägs om trekvart, när det är nåt bra på TV? Men nu så - nu kom den färdigheten verkligen väl till pass!
 
Nåväl, efter en dryg timme av den sortens var vi rätt slut - jag också, för det var länge sen jag var på hundkurs. Och även om jag så klart VISSTE allt det här som togs upp redan (för jag ÄR inte tappad bakom en vagn, det bara verkar så), så är det så välbehövligt att få sig en spark därbak mellan varven - och då blev jag också trött!
 
När vi kom hem stöp Betty i soffan och snarkade så man knappt tog sig fram mellan alla zätan. Sen gick jag upp och röjde bort urkrympta kläder (jag har krympt) - då hasade sig Betty efter och slocknade i min säng. ZZZZZZZ. Så småningom var det dags för hundmiddag; Betty åt och gick sen ut på toa, fast med halvslutna ögon. Sen in och sova i soffan igen.
 
Jag tror tamejtusan att hon är trött av kursen även idag, för riktigt så här mosig brukar hon inte vara!
 
Hur som helst var det jätteroligt att få sig en hund-duvning igen, och att få egentid med lilla Betty. Kärringmöte, liksom. Nästa tisdag är det dags igen - och snart MÅSTE jag väcka lilla B för att jobba med läxan!
Kommentarer (0)

Temperaturen.

Publicerad 2014-04-20 17:30:29 i Allmänt

Phew - här har jag gått och purknat till: -De SA ju att det skulle bli fint hela påsken, nu är det ju inte fint, det är ju dimma/småregnar/är fult, de SA ju att det skulle bli fint, visst SArom?!! som nån småunge på julafton ungefär.
Och så igår eftermiddag hittade solen på att kika fram och nu är jag Helt Färdig. Och hundarna med.
 
Det är tjugo grader varmt ute och trettio grader varmt inne och vi orkar precis ingenting alls. Förmiddagspromenaden företogs i jeans och fleecetröja men borde ha företagits i ungefär kortbrallor och BH (japp). Ying blev (tro det eller ej) mer förvirrad än vanligt av den myckna värmen och Olle ville bara ligga i blöt mossa med tungan hängande och slängande.
 
Tulpanerna bara ploppar fram och träden blir gröna på nolltid.
 
Jag blir mest bara trött - jag gillar sol och värme och sommar, men måste det komma så hastigt på?
 
Dagens pensum har därmed begränsats till: en komma noll hundpromenad, läsning av rätt mycket franska deckare såväl inom- som utomhus, trimning av ett tigerdjur samt mockning av yttertrappan. Nej, jag har inte glömt utfodring av djur - det är bara som de ljuger.
 
För övrigt förefaller alla grannar grilla - dumma dom! Grillos hör inte till mina favoritdofter.
 
Olle skäller och gapar för minsta lilla.
 
Jazz letar solfläckar, men till och med han tycker att det blir litet för varmt emellanåt.
 
Betty låg länge och väl och vältrade sig på gräsmattan under utstötande av höga råmanden. Sen betade hon ganska grundligt. Är Betty en ko?
 
 
Kommentarer (0)

Kattslaktare?

Publicerad 2014-04-14 14:48:00 i Andra bloggar

Jag läser här om eländes elände som kan drabba en hundägare. Sammanfattningsvis: lydig men lös hund, katt, vild bitande hund.
 
Alltså en normalt lydig och väluppfostrad Dobermann går lös vid mattes sida, blir en aning provocerad av en katt innanför ett stängsel och går till attack. Katten biten - hur det gick vet vi inte än.
 
Jag tänker på det jag skrev igår - om respektlösheten i att envisas med att ha hunden lös. Det är onödigt - en så lydig och stillsamt gående hund är ju också så lätt att ha i koppel...
 
Å andra sidan: elände händer ändå. Koppel eller halsband går sönder - som den där gången när Jazz kastade sig över en hårt trafikerad väg, han som inte ens brukar bry sig om andra hundar. Klarade sig nätt och jämnt undan bilar.
 
Eller när Tiggers halsband drogs av honom genom lillasysters försorg  och han ännu nättare och jämnare, faktiskt på centimetern när, undgick en bil. Brrr.
 
Ytterligare en annan gång gick jag med den ökände smådjursdräparen Peppar (bara igelkottar strök med, men det var sannerligen inget medvetet val från Peppens sida) i koppel, och jag hade alltså UTESLUTANDE Peppar med mig, och jag höll i kopplet - då en katt slank över gångvägen och jag bara tappade koppeländen så att Peppar satte efter med mord i blick - helt och hållet i mördarmod. Den smala lyckan var att katten slank in i en buske och så gjorde en U-sväng och in en annan buske, varvid Peppars eftersläpande koppel liksom knöt fast sig i den första busken. Annars tror jag inte att det hade slutat lyckligt (för katten).
 
Summa summarum: man kan aldrig aldrig gardera sig helt och hållet, men man får göra så gott man kan. Ha inte hunden lös, helt enkelt.
 
För övrigt har mina hundar idag igen fått beröm för att de så duktigt kommer till mig och tigger godis när vi får möte - idag var det en småtting på hoj inkl. stödhjul som tillsammans med sin mamma beundrade hundarnas fokus på mig. Jag är faktiskt rätt nöjd med dem själv - småungar KAN vara väldigt intressanta, i synnerhet sådana på fordon, men småungar FÅR INTE hamna i centrum för odjurens intresse. Jag är som Edvard Persson: Allt ljus på mig! (För det är mina hundar, och mitt ansvar. Att de inte skrämmer nån, än mindre knuffar eller biter nån.)
Kommentarer (0)

Hard labour.

Publicerad 2014-04-14 10:14:55 i Allmänt

Se där, klockan är bara 10.08 och jag har redan hunnit jobba en dryg timme med uppsatseriet. Bläupp, liksom. Först måste man tänka ut en massa, sen måste man tänka det på franska och få det nedskrivet. Och sen - sen måste man bringa något slags ordning i sin oreda. Usch och tvi vale. Men rad för rad för rad, så...
 
Hur som helst skall vi strax ge oss ut på promenad - solen skiner och det verkar faktiskt inte blåsa, i alla fall inte som igår. När vi faktiskt helt och hållet hoppade över kvällspromenaden; det blåste ALLTFÖR mycket!!
 
I stället ägnade jag mig åt att försöka lära tigerdjuret att skjuta en boll i ett mål. Målet är två koner och bollen är för det mesta en sån där grön ouppätbar sak (den får till och med ligga framma, för det verkar som att inte ens Bettina kan pulvrisera den. Kors i taket.)
 
Ibland tror jag att Tigern har fattat nåt, sen inser jag att det har han inte. Men vi har ju roligt förstås.
Ibland tycker Ying att han skall hjälpa till, då springer han och hämtar bollen som en annan labradåre. Att hämta bollar är annar väldigt långt under Yings värdighet.
 
Kanske kunde jag träna dem så att Tigg är anfallsspelare och Ying målvakt?
 
Betty och Jazz får man stänga in i ett annat rum, för Jazz vill bara ha godis och bits om han inte får det och Betty bara snor bollen hela tiden och petar in den under nån möbel och SEN blir det ljud i skällan, kan jag lova.
 
Olle håller sig för god för allt sånt här skumt. Leka med boll ute är däremot rätt kul, bara jag ser till att hålla ordning på "den där rubgybruden", som han med viss rätt kallar Betsy. För övrigt är den gröna bollen (Starmark, så var det, jag visste väl att jag skulle komma på det) rätt mycket för stor för Olles lilla kakhål.
 
Nu fortsätter vi med dagen. Tjing!
Kommentarer (0)

Beach 2014

Publicerad 2014-04-13 14:42:00 i Träning

Nu deffas det vilt i stugorna - deffas hundar, alltså. Det dras kedjor och rusas i sandgropar och skaffas skrittband och viktmanschetter och i allra värsta fall blir det till och med cykling av.
 
Allra värsta fall alltså för att detta kräver att även matte eller husse rör en liten aning på sig. (Men det finns ju för all del moppe...)
 
Så här tycker jag - det är klart att hundar skall hållas i lagom hull, feta hundar är en styggelse, precis som feta människor. Det är farligt och för en hund, som dock egentligen är ett Vilt Djur, är det onaturligt och hemskt. Och det måste vi som hundägare hjälpa hunden med - alltså att hålla sig i rätt form.
 
Men: så här i början av sommarsäsongen och därmed utställningssäsongen så sticker det mig i ögonen att läsa om alla som "tar itu" med hundformen - drar ner fodergivan, hittar på vansinniga träningsprogram. Från noll tillhundar på nollkommanollnollnix. Och det som stöter mig allra mest är att hundens i-form-komning skall ske utan motsvarande insats från matte eller husse. Så i stället för att ta sig en rejäl löptur med sin hund så tar man en vanlig seg promenad med cigaretten i mungipan - men hunden bringas att dra kättingar eller bildäck eller nåt efter sig. Eller man tar bilen till ett sandtag och så kastar man boll, om och om och om igen. Medan man själv står bredvid och hinkar i sig 2 liter CocaCola, jippi.
 
Nu är inte mina hundar några Schwartzeneggrar, prexis - men feta är de inte heller. Till och med lille T börjar komma i form efter några månader med färskfoder. Och vad jag menar är att kan man inte hålla sig själv i form så skall man kanske inte kräva att hundarna skall vara topptränade superhjältar heller.
 
Dessutom - att hålla på och "toppa formen" lagom till utställningssäsongen är förstås inte bra, i synnerhet inte om hunden tillåts lägga på sig och göra ingenting alls hela långa vinterhalvåret.
 
Helt virrigt och vimsigt blir detta inlägg, känner jag, och därför länkar jag till Blondie & Baileys som säger precis det jag menar, fast mycket bättre. Själv VILL jag inte ha mina hundar i riktigt så skarp form som den hon förespråkar, men det är bara en skillnad i grader. Själva tänket skriver jag under på till 100%. Heja!
Kommentarer (0)

De allra flesta.

Publicerad 2014-04-13 11:28:00 i Allmänt

Ibland blir det mycket gnäll över Dumt Folk här - då är jag ju lika dum själv, nästan.
För de allra allra flesta är faktiskt inte dumma alls. Grovt räknat går det nog fem Riktigt Snälla och Trevliga på varje dumhuvud, och ytterligare minst fem vänliga glada en passant, liksom.
 
Det är ofta vi blir stoppade av vänligt folk som vill klappa hundar, eller prata om hundar, eller säga något snällt om hundar. Par i sisådär pensionsåldern vill gärna stanna och sinsemellan diskutera vilken av alla mina jyckar de tycker allra bäst om.
 
Många vill tala om att de tycker att hundarna är så väldigt duktiga, och många säger att jag är duktig också, som har sån ordning på hundarna. Detta är inte alldeles sant, men det är ju snällt ändå.
 
Igår kväll mötte vi en person som såg en aning purken ut på en ganska trång gångbana, men i vanlig ordning var det några hundar som pysslade med sitt (nosade) och några som slöt upp tätt intill mig för att "panta" den mötande (få godis för rapport, alltså). När vi på detta sätt hade mötts påkallade personen i fråga min uppmärksamhet genom att på sedanvanligt artigt svenskt sätt ropa: -Excuse me ma'am! Eller kanske snarare: Du! -Jaha, nu kommer det, tänkte jag i det att jag liksom hukade och vände mig om. -Jo hörru - jag är faktiskt hundrädd... löd fortsättningen, så jag bet ihop och var beredd att ta emot och be om ursäkt och göra mig så liten och snäll som Uriah Heep, ungefär. -Men det var inte otäckt alls att möta er för det syntes att hundarna var så väluppfostrade! och där nånstans tappade jag hakan.
 
Det är roligt att bli överraskad åt det hållet, minsann. Stort tack på ort och ställe, och stort tack här också, i efterhand.
 
Och litet längre fram mötte vi en karl på cykel, han slängde en blick åt oss, så en till som blev lååång, och så sprack han upp i ett stort leende. -Många! sa han glatt när han for förbi, och det får man ju hålla med om.
 
Hur som helst - det finns ärligt talat hundfolk som jag själv skyr som pesten när vi är ute och går, t.ex. en donna med en vinterhund av nåt slag som hon ständigt slänger i backen med en skräll varje gång man möts. Trots att hunden bara tittar till - jo, för han är nåt slags polarhund och de SLÅSS ALLTID. Jamen jättebra dårå, att skaffa en sån här mitt i mellansverige och låta den bli rastad medan du står och röker. (Jodå, såväl jag som andra hundägare har försökt prata med människan, men förutom att det är jobbigt att bli kallad saker som börjar på F så förefaller sådana ingripanden kunna göra det värre för hundstackarn...)
 
Sen finns det en annan modesjanger också, nåt kvarter härifrån - hon är så himla präkto och tävlar och HAR verkligen himla bra pli på sina hundar MEN - man har ÄNDÅ inte hunden okopplad mitt bland hyres- och höghus och villor, det är respektlöst. Hennes approach är att folk som är hundrädda borde a) söka hjälp eller b) lära sig leva med det. Finfin reklam för hunderi, n'est-ce pas? Dessutom talar hon alltid om för alla andra hundmänniskor precis vilka fel de gör (väldigt många) och hur hon gör i stället (oerhört rätt och bra) och vad den och den och den har sagt till henne om hennes fina hundhållning. Mindre pratar hon om att hon faktiskt har blivit ombedd att lämna några tillställningar därför att hon var för hård mot minst en av sina jyckar. Nåja, det finns alla sorter.
 
Vad jag däremot INTE gör, är att vittja folks fickor för att kunna beslå dem med bristande påsmedvetenhet. Så det så.
Kommentarer (0)

Inte blåst bort.

Publicerad 2014-04-12 17:50:56 i Allmänt

Men inte är det långt ifrån! På förmiddagen tog vi, samtliga utom lilla frusna Jazz, tvåtimmarspromenaden bort dit där såväl hästarna som älgarna bor och på hemvägen hade vinden vridit så den låg precis rätt emot oss när vi gick i liksom en väldigt smal allé. Rena vindtunneln - till och med de små strömlinjeformade djuren fick huka sig och ta sats, så för mig som inte är det bittersta strömlinjeformad var det en utmaning, får man säga.
 
Under tiden fick Jazz sin dosis motion via hussen, och även från dem rapporterades närapå bortblåsning.
 
Annars säger termometern att det är varmt ute - synd att det inte känns, då då.
 
 
När vi kom hem igen var vi fullständigt slut, hela bunten - fast Betty envisades förstås med en dosis frisbee-kastning först. Men SEN kröp vi omkull med litet radioföljetong och litet vanlig läsning. Varom ni förhoppningsvis läser i biblioskopet.
 
Och apropå böcker - det är Tiggers förtjänst att jag inom kort kommer att fördjupa mig i en bok som ligger litet utom mina vanliga lästrakter, håll utkik efter det. Rapport följer i biblioskopet, men en rejäl puff dyker upp här också. Tänk ändå - att hunden styr ens läsande... Det skall vara Tigger till det!
 
 
Medge att han ser intellektuell ut - fullt i klass med Bimbo-Bettan. Sicken bokcirkel vi har!
 
Igår kväll gick jag med bara Tigg och Betsy och Tjingtjongtjinaman neråt stan till - kors vad det blommar och kors vad det var kallt!
 
 
 
Vi gick och hälsade på den där, enligt Betty, så jättefarliga ödlan igen, och det visar sig att Betty Har Minne,för den här gången var hon inte det ringaste misstänksam.
 
 
Däremot förstås en aning uttråkad. Eller blasée,om hon själv får bestämma. Rätt mycket gymnasissa över Black Betty för tillfället.
 
På hemvägen träffade vi så en sån därn påsfascist igen - det var rätt länge sen så det var väl på tiden, även om det kändes som det kunde ha fått dröja litet till. En påsfascist är alltså en sån där person som kräver att man, flåt jag, skall visa (bevisa) att jag har med mig b*jspåsar. Därför att det är OLAGLIGT att inte plocka upp. Duh! Att icke säga: Die you bastard, die!
 
Jag vet aldrig riktigt hur jag skall förhålla mig: vägra visa, nästan få freda mig fysiskt och på något sätt bli lika infantil som fascisten själv, eller gå med på att visa och låta dumheten nå framgång, liksom. Igår orkade jag bara inte med nånting alls - jag bara gick, bara. Och där stod människan och gapade:-Svara då! Svara! Hörru! Svara!
 
Det är synd om människorna, tänkte jag. Och sedan tänkte jag: särskilt om mig.
 
Undrar om det är samma person som har planterat alla de där rosamålade och med texten HUNDSK*T (min asterisk) försedda pinnarna, också. De återfinns litet överallt i köpingen, så det går inte att komma med några geografiska slutsatser. För övrigt blir pinnarna fler och fler, så det är allt en riktigt flitig liten tomtenisse i farten. Fast jag måste erkänna att på mig personligen utövar sagda pinnar en stor frestelse att bära med mig hundarnas spillning just tills jag hittar en, och så dumpa lorten kring pinnen. För så kan man ju också tolka saken.
 
Nej, nu skall jag inte vara låg. Nu skall jag gå ut och gå med några vänner. Och med påsar försedd.
 
 
 
Kommentarer (0)

Veckan som gick.

Publicerad 2014-04-11 10:38:40 i Allmänt

Fort, gick den, den här veckan!
Det bästa är att Bettan äntligen är färdiglöpt. Därmed har vi kunnat ta bort trosskydden från farstun...
 
 
Även alla burarna har demonterats och ställts ner i källaren igen, vilket innebär att man kan röra sig utan att ständigt slå emot eller annat hörn eller slå tårna i nåt hårt (och därmed nödgas tänja sin vokabulär till det yttersta. Och lite till). Alla hundarna är tillsammans igen och har fri tillgång till större delen av huset - det är uppenbart att de trivs. Ying kan fortfarande haja till litet ibland, men då får han en rejäl uppsträckning av Miss Betsy.
 
I tisdags och onsdags jobbade jag på högstadiet. Det braiga med att vara springvik är att man slipper allt ansvar för att nå målen och framför allt all planering och bedömning. Det dåliga är att man förstås bara är en nödlösning i en skola som är i Stort Behov av bra, genomtänkta lösningar och framför allt långsiktighet. Men - det är inte mitt problem. Hur som helst - skolan ligger jättenära så på lunchen sprang jag hem till hunddjuren och lekte litet. Skönt för både dem och mej, och så välsignat tyst!
 
Igår var det full fart med seminarium och föreläsning och uppsatsarbete - sen kände jag mig alldeles upphängd och nersläppt för Minsta Barnet tillbringade natten i skolstaden (eftersom de där skolfuxarna vägrar att gå hem från skolan ens när det blir kväll). Även om hon förstås sköter sig själv nästan alltid så blir det väldigt tomt i huset att inte ha Någon Unge Hemma. Det vete katten hur det skall gå när hon lämnar boet! Vi får tvinga hem nån av systrarna, kanske.
 
Idag är det så åter uppsatsskrivning som står på schemat. Och hundpromenader förstås, och lek. -Och godis!! piper Tigern.
 
Apropå Tigern - här är en bild som Minsta B tog igår morse, innan vi hade stigit upp.
 
 Till höger ligger jag men jag är inte alls lika söt som Tigern, tyvärr.
Kommentarer (0)

Status.

Publicerad 2014-04-07 12:29:27 i Allmänt

Världens längsta höglöp (i alla fall i detta hus) går mot sitt slut. Nu är det bara knas-Ying som är nipprig. Typiskt honom, kan man tycka.
 
Helgen var som helger kan - ganska solig och ganska lat. Inte mycket att orda om.
 
Det får bli bildspråk idag!
 
 
 
Betty fick en ny Kong Squeezz Gel leksak - en groda, den här gången. Jag TROR att det är världens sämsta pipleksaker - den här gången höll pipet hela tio meter utanför affärens dörr, ungefär. Däremot verkar själva leksaken som sådan hålla bra; nu har hon hållit på med grodan hela helgen utan att den har gått i atomer. Dessutom är den väldigt skojig, för den studsar helt oberäkneligt när den kastas. Jag har en röd boll av samma märke nånstans - samma med pipet i den, men grejen är att de där gel-leksakerna ser så himla piffiga ut så jag kan inte motstå dem, trots deras uselhet. Och förresten är det rätt stressande med pipljudet...
Kommentarer (0)

Kinkigt.

Publicerad 2014-04-04 12:51:00 i Allmänt

Nu skall jag skriva något som är rätt känsligt, nåt man inte skall tala högt om, eller för den delen skriva.
 
Peppars brorsa har blivit farsa, till tre killar. Staffordshire bullterrier, alltså. Och nu är jag litet lömsk och litet orolig. För: jag tror och framför allt hoppas innerligt att pappan ifråga är frisk och allergifri, men hans kullbror Peppen var då allergisk, SVÅRT allergisk och allergisk mot DET MESTA.
 
Och när hans uppfödare, salig i åminnelse, fick veta det så berättade hon om ett par grabbar i hans linjer som också var svårt ankomna, dårå. Såpbad, rekommenderade hon - men det lär ju inte ta på själva generna. Jag är inte nåt snille när det gäller avel och ärftlighet för det ena och det andra, men ändå...
 
Med tanke på hur eländigt jobbigt det var för Peppar så skulle jag INTE riskera att få en likadan hund igen - i den mån det gick att undvika. Ett tips är ju att försöka kolla upp inte bara föräldradjuren till en valp man spekulerar på - utan även dessas kullsyskon. Försök "hålla rent" i stamtavlan så långt det går - "hålla rent" är uppfödarens jobb, men "kolla rent" får bli valpköparens.
 
För tro mig - det är INTE roligt att ha en hund som håller på att gå upp i atomer på grund av klåda. Usch så ofta jag funderade på om det inte vore bättre att låta honom somna in - sen tyckte jag att det blev litet bättre - och sen blev det sämre...
 
Nu är det så här: det ÄR mycket allergisk*t på staffar - så det är jättesvårt att hitta kullar där det är alldeles rent. Även seriösa uppfödare tar ibland alldeles för lätt på "litet klåda". Och vill man ha en valp så vill man ha en NU och inte hålla på i tusen år och leta efter nåt perfekt. Vilket förstås gynnar busavel.
 
Nu säger jag INTE att det är nån busavlare, jag säger bara att JAG tycker att man kunde ha hittat en annan pappa, trots att det finns en massa vinnarhundar bakom. Vinnarhundar, fast allergiska hundar.
 
Och när Peppars uppfödare fick veta att han var kliig så avstod hon genast från att använda honom i avel, vilket annars hade varit tanken. Däremot var det ganska många andra namnkunniga uppfödare som hörde av sig och inte backade ens när jag riktigt slog ifrån mig och berättade hur illa det var med honom. -Det brukar inte vara så ärftligt, fick jag höra några gånger. Och: -Han är ju så snygg! Man baxnar, gör man.
 
Nåväl - kanske man måste ha en klihund på nära håll ett tag för att fatta riktigt HUR jobbigt det är; det är svårt att lära av nån annans erfarenhet. Och allra mest håller jag förstås tummarna för att de här valpgrabbarna får vara friska och glada i hela sina långa liv.
 
Men själv skulle jag dra öronen åt mig...
 
 
Kommentarer (1)

Rapport från fronten.

Publicerad 2014-04-04 09:36:08 i Allmänt

Gårdagen: skogspromenad med fyra småkillar på morgonen. Jättekallt, blåsigt, rätt ruskigt. Dock är hundmöten oerhört lätt avklarade - alla mina bastarder är täppta i huvvet av att ha löptik hemma så ingen bryr sig. Inte ens Hemska Tigern gläfser och tramsar!
 
Frisbee- och bollkastning med Bettan i trädgården. Ibland leta frisbee och boll också, för omväxlings skull. Ibland klättra upp i nån apel och plocka ner boll eller frisbee också. Det är mitt jobb det, och det är ju onekligen också jag som ser till att det behövs liksom. Fast det är rätt meckigt att klättra i trän med Docksta-tofflor på fyttren.
 
Uthärdande, hela långa dagen. Läsa, skriva, tänka. Fast nu är det bara Jazz som tjuter efter Bruden - Olle tjuter inte alls och Tiggern sitter mest och suckar samt snyftar för att han inte får vara hos sin Matte hela tiden.
 
När hussen kom hem - långprommis med Bettan och Ying. Vi gick helt olovandes bort till brukshundklubben där Betty fick springa mycket längre efter en upphittad boll. När vi fortsatte vår promenad kunde jag notera att Bettan nu har börjat skvallermarkera för hästar och ponnyer, i stället för att se ut som ett hungrigt vilddjur. Duktig Betta!
 
Hemkommen igen fick alla pojkarna rastas i trädgården för det finns gränser för hur många iskalla blåsiga promenader jag har lust att företa under en och samma dag. Tiggern och i all synnerhet Olle uppskattade mycket att få ränna efter frisbee. De gör dessutom betydligt mindre åverkan på själva instrumentet än vad lillasystern gör. Ying gick mest och lufsade och Jazz var icke kontaktbar där han gick med nosen i backen och letade tjejdoft. Suck.
 
Sedan var det äntligen dags för hundmiddag och så tog jag itu med att städa arbetsrummet något så när. Det var nämligen så att jag fick tips om en radioföljetong som jag hade tänkt lyssna på men sen hade glömt bort - när jag nu blev påmind så gällde det att kvickt hitta på något att göra, något som är kompatibelt med radiolyssnande. (När jag ska se nåt riktigt bra på TV så MÅSTE jag ha något för händer, såsom stickning eller till och med strykning, och samma gäller för radiolyssning, fast då fungerar det inte alls med stickning eller strykning. Då tarvas bokhyllesortering eller städning - man pausar när man dammsuger - eller fotografisortering. Den sorten.) En liten rapport av lyssnandet återfinns förstås i biblioskopet, så småningom.
 
Under städningen hade jag förstås sällskap, ganska intensivt sådant, av Ying, Tigg och Olsson. Jazz hade inte tid, han måste sitta nere vid dörren till bok- och TV-rummen och gnöla.
 
Och Bettan var instängd med sin husse, den där hon grundligt försökte brotta och bita ihjäl. Tur att de har samma sorts intressen, Bettan och hennes herr husse.
 
Och så småningom tog även dag 4 sin ände.
Kommentarer (0)

En glad nyhet.

Publicerad 2014-04-03 10:19:00 i Allmänt

Idag brydde sig Tigern mer om att tillhålla mig att Omedelbart, I Ett Sammanhang och Utan Onödigt Dröjsmål servera frukost än att gapa efter löptiken.
 
Ooo, hur det värmde mitt sargade mattehjärta!
Kommentarer (0)

Psykbryt

Publicerad 2014-04-03 09:15:00 i Allmänt

Ja käre hjärtanes en sån dag det blev!
Tack och lov att Betty mest bara vill sova och att Ying är världens meste och bäste gentleman, för igår var resten av ligan inte långt från Sprutan på Strömsholm.
Det hände sig till och med att jag tog till husses overksamma metod och helt enkelt vrålade: TYST!!! till Jazz. Och uppe i min uppsats som jag är (eller alla fall borde vara) hände det sig även som att jag skrek: Jag VET att det ska vara faire men ska det vara SUBJONCTIF?!! TYST!!! Jätteeffektivt, som alla förstår.
 
När Minsta B kom hem tog jag Betty och Ying på promenad - då hade det äntligen blivit nästan litet varmt och skönt i solen och framför allt var det varmt och skönt inombords, att njuta tystnaden och lugnet, liksom.
 
Sen kom vi hem och det var Värre än Vanligt, ty hussen hade också kommit hem.
 
Det blev en lååååång kväll, som inte blev ett dugg bättre av att Ingen reagerade när jag bad Någon (annan än jag) ta kvällssvabbningen av golven. Till slut gjorde jag det själv, arg så jag snappade fiktiva flugor och tro mej - det blev inte ett DUGG bättre när maken DÅ började göra väsen och erbjuda sig att själv svabba. Duh - när jag redan hade fyllt hink och tagit övervåning och trapp och närapå var klar, liksom. Inte blir man ju GLADARE då heller? I synnerhet som all form av golvvård utförd av make eller Minsta B innebär att skurhinken med snubbvatten och mopp i bara lämnas nånstans i huset - ända tills dess att jag a) tjatar ihjäl nån eller b) (troligare) tar rätt på eländet själv. (Jag vet, bara tjat och gnäll på den här kärringen idag, men ibland - ja, ni vet. Jag är sannerligen ingen houseproud fru-typ, men Vissa Saker tycker jag ändå att man kan göra, och dessutom Göra Rätt).
 
Det fanns förstås bara En Sak att göra när nu humöret och allt var så där - en springtur, förstås. 5 km med start 20.30 - när jag skulle svänga in på en gångväg som går nerifrån stan (tja) och hemåt hördes ett vansinningt BRÖÖÖL ända in genom ljudmattan i mina öron: det var en polisbils vilda tutande och poliserna i den tillhöll mig att Icke ge mig in där ensam, så dags. Har aldrig varit med om sådant förr, men åtlydde och tog en större, tråkigare väg. Och en gångväg bredvid bilvägen, så att jag kom att springa över en skolgård, där BRÖÖÖL - en väktarbil tutade och väktaren vid ratten föreslog att jag inte skulle springa ensam över skolgården, på kvällen. Nämenvadtusan?! Några hundra meter längre fram mötte jag en bekant (bara en flyktig bekant, jag lovar) som föreslog att jag skulle ta en annan väg för litet längre fram höll några romer på att grilla. Men just den uppmaningen tyckte jag att jag kunde lämna därhän såsom varande såväl rasistisk som enfaldig. Jag sprang således förbi de glada korvgrillande finska romerna (ser man på finkläderna) och - hej och hå! - ingen enda försökte stycka och grilla mig. Däremot får jag erkänna att en av kvinnorna gjorde tummen upp med ett glatt flin och det såg nästan precis ut som den gången när jag drömde att Queen Elizabeth II gjorde tummen upp åt mig. Jag blev alldeles glad, för det såg så hejjigt ut.
 
Nåja, av allt detta blev jag en liten aning snällare och mycket gladare, så kvällen förlöpte utan blodvite, jallafall.
 
Och därmed var Dag 3 av Höglöpet till ända.
Kommentarer (0)

Kallt och hemskt.

Publicerad 2014-04-02 13:25:14 i Betty

Jag släpade ut alla fyra pojkhundarna på snabbis - trekvart i full rulle räcker till både gångväg, kolonilotter och skogen och hem. Iskallt, ju! Frost kvar i gräset långt fram på förmiddagen, tvi vale. Och inga vantar orkade jag leta rätt på, som saker och ting är.
 
Bettan rastade jag av grundligt i trädgården när vi kom hem - en boll och en frisbee eller två motionerar henne på en kvart väl så grundligt som en springtur i skogen, tur är väl det.
 
Och sen tog vi itu med projekt "Betty SKA apportera". Jag insåg nämligen igår när vi var på hemväg från skogen att Betty Kan Inte Bära Tidning. KAN verkligen inte! Jag fick vackert bära hem tidningen Metro själv och så började vi igår kväll att träna med klicker.
 
Betty tar den platt hoprullade tidningen så nätt mellan de allra främsta framtänderna och spottar omedelbart ut så fort jag släpper tidningen - inledningsvis. Nu har vi kommit så långt att hon håller i nästan en sekund efter det att jag har släppt, men fortfarande håller hon så nätt så nätt.
 
Faktum är att hon har inget bra grepp kring apportbockar heller, jag får liksom markera ordentligt för att hon verkligen skall ta bocken bakom hörntänderna, annars blir det mer av sockertång.
 
Konstig jänta, men - nu har vi ju ett projekt!
 
Se fram emot fortsatt rapportering. Av apportering.
Kommentarer (0)

Dag 2

Publicerad 2014-04-02 10:14:13 i Allmänt

Igår förmiddag, då tog jag ju mina böcker som skulle lämnas tillbaka i en ryggsäck (gud hjälpe!), Tigg och Ying i korta koppel på vänstersidan och Betty i långt koppel på högersidan. Och så traskade vi iväg.
 
Inom 5 minuter var jag en våt och ilsken fläck, var jag! Närapå så att jag tog Tigern i bakbenen och dängde honom i en husvägg, faktiskt. Han väger visserligen bara 7,5 kg men man får inte glömma att alla hektona är terrierhekton, varför detta att hålla honom i något så när rätt bana var ungefär som att hålla en såpad uroxe i svansen utan att få använda naglarna.
 
Efter ytterligare några minuter brast dessutom blixtlåset i min visserligen uråldriga Kånk, varför jag måste hålla den i handtagen i handen i stället, på det att jag icke måtte sprida biblioteksböcker efter mig i full analogi med Hans och Greta (stenar eller kaksmulor eller var det nu var). Men vid det laget hade jag upptäckt att det gick utmärkt väl att ha Ying och Betty i samma hand, i långa koppel, om jag bara höll Tigern på andra sidan i så kort koppel att han näranog gick på bakbenen (obs, i sele, inte halsband).
 
Ying är nämligen världens mest pragmatiska lilla kines; han vet att uppvaktande av Betty leder till att han inte får vara med Sin Matte, och detta FÅR ICKE SKE - därför lägger han band på sig till den grad att Betty nästan blir litet stött. Bara när han liksom av en händelse (eftersom Betty är en slinka) får frökens ädlare delar rätt i mulen ungefär hajar han till en aning, men det behövs bara ett höjt ögonbryn eller på sin höjd en harkling från min sida för att han skall komma på bättre tankar och ägna sig åt att gnaga på något gammalt sunkigt ben i stället (inte mitt).
 
Efter denna verkligt prövande promenad drev jag ut små-idioterna i trädgården, och drev ut och drev ut och drev ut igen, eftersom de mycket hellre ville gå på toa inomhus i Bettans omedelbara närhet, och sedan tillbragte jag, Betty och Ying större delen av dagen i bok- och TV-rummen där vi förskansade oss bakom lärda skrifter och den sortens. Det är inte alldeles lätt att få till den franska grammatiken när det skriks och vrålas bakom en barrikad av burar, det är det inte, men man får ta det som en prövning.
 
När så äntligen hussen kom hem, vilket visserligen var strax före 17.00 men kändes som Alldeles För Sent under förhandenvarande omständigheter, tog jag raskt mina Fina och Snälla Hundar och gick ut på en långpromenad i nästan två timmar, rätt ut i naturen dit där älgarna bor (och där de just hade varit och nyttjat faciliteterna, om man så säger). Bettan gick rätt mycket lös och Ying fick ha hennes koppel också, som förlängning (vid älgrisk hålles Ying i kraftigast möjliga snören för han är egentligen älghund) och det var på alla sätt en trevlig och välbehövlig luftning. Att småhundarna därigenom fick sin middag nästan två timmar för sent var bara rätt åt dem. (Ying och Betty fick förstås också middagen för sent, men jag hade förstås en massa godis i fickan som jag frikostigt utdelade vid minsta lilla förfrågan från de Duktiga Hundarna).
 
Sedan slöade jag framför Ryttareliten (kors i taket vilka nötter - endast Peder Fredricson är som han skall. Hans fru är som man kan förvänta sig, vilket inte heller är så illa. Men det hästrädda dressyrfruntimret med tamejtusan sämre sits än jag är ohyggligt och i synnerhet den äldre gossen Zetterman borde ha sig en risbastu och tvingas växa upp) och vidare till Biggest Loser (det är jättesynd om alla och det är inte alls deras fel att de är stora som hus, inte på något sätt. Suck).
 
Och när jag så småningom kröp till kojs och faktiskt sov riktigt ostört läste jag om en gammal favoritbok, som under dagen kommer att beskrivas närmare i biblioskopet.
 
Och det var Dag 2 av höglöpet, det.
Nu knogar vi vidare.
Kommentarer (1)

Aprilskämt

Publicerad 2014-04-01 10:17:00 i Allmänt

Jag har fördrivit över en timme med att försöka installera ett eller annat program för ritning av träddiagram på datorn. GÅR ICKE!! En miljon olika filer finns att zippa upp, alla bara med en massa skum text. Grrrr. Om det inte vore så vidrigt så vore det ett aprilskämt.
 
Vad träddiagram är? Tja, träddiagram är en grej som vissa gillar att pyssla med, och som andra inte har en aning om. Så här:
 
 
 
En form av satslösning, kan man väl kalla det. Rätt roligt, fast lurigt ibland. Saker som "Jag ger Uno en kola" går bra, medan "Emedan den blide Uno här i kvarteret är en rar gosse vars sedan länge sjukliga moder nyligen har gått hädan ger jag, omtänksam som jag av födsel och ohejdad vana är, honom understundom en i mitt enkla tjälls rymliga kök och av färsk grädde kokt kola vars papper, om än silverfärgat och dessutom prassligt, även det är ätbart" är betydligt lurigare. Men det är då det blir SPORT!
 
Sport är det för övrigt även att Försöka Uthärda en bunt hundars ljudliga pip, skrik och understundom ylanden. Nu ger jag fanken i att försöka koncentrera mig på något "nyttigt" (se ovan) och försöker mig i stället på en promenad med Betty och Ying + Tigern. Kan bli intressant. Smågrishundarna Olle och Jazz GÅR bara inte att ta med, de får sitta hemma en stund. Färden går mot biblioteket eftersom jag har några Bücher som måste lämnas igen och bilden inte får köras på några dagar då en broms skall åtgärdas på ett eller annat sätt. Roligt nästan jämt, kan man säga.
 
Tack och lov för hemkörning av hundmat, kan man också säga i samma veva: på fredag får jag hem 30 kg färskfoder - ought to hold us for a while.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela