Pelleskop-livet

Jag läser här om eländes elände som kan drabba en hundägare. Sammanfattningsvis: lydig men lös hund, katt, vild bitande hund.

 

Alltså en normalt lydig och väluppfostrad Dobermann går lös vid mattes sida, blir en aning provocerad av en katt innanför ett stängsel och går till attack. Katten biten - hur det gick vet vi inte än.

 

Jag tänker på det jag skrev igår - om respektlösheten i att envisas med att ha hunden lös. Det är onödigt - en så lydig och stillsamt gående hund är ju också så lätt att ha i koppel...

 

Å andra sidan: elände händer ändå. Koppel eller halsband går sönder - som den där gången när Jazz kastade sig över en hårt trafikerad väg, han som inte ens brukar bry sig om andra hundar. Klarade sig nätt och jämnt undan bilar.

 

Eller när Tiggers halsband drogs av honom genom lillasysters försorg  och han ännu nättare och jämnare, faktiskt på centimetern när, undgick en bil. Brrr.

 

Ytterligare en annan gång gick jag med den ökände smådjursdräparen Peppar (bara igelkottar strök med, men det var sannerligen inget medvetet val från Peppens sida) i koppel, och jag hade alltså UTESLUTANDE Peppar med mig, och jag höll i kopplet - då en katt slank över gångvägen och jag bara tappade koppeländen så att Peppar satte efter med mord i blick - helt och hållet i mördarmod. Den smala lyckan var att katten slank in i en buske och så gjorde en U-sväng och in en annan buske, varvid Peppars eftersläpande koppel liksom knöt fast sig i den första busken. Annars tror jag inte att det hade slutat lyckligt (för katten).

 

Summa summarum: man kan aldrig aldrig gardera sig helt och hållet, men man får göra så gott man kan. Ha inte hunden lös, helt enkelt.

 

För övrigt har mina hundar idag igen fått beröm för att de så duktigt kommer till mig och tigger godis när vi får möte - idag var det en småtting på hoj inkl. stödhjul som tillsammans med sin mamma beundrade hundarnas fokus på mig. Jag är faktiskt rätt nöjd med dem själv - småungar KAN vara väldigt intressanta, i synnerhet sådana på fordon, men småungar FÅR INTE hamna i centrum för odjurens intresse. Jag är som Edvard Persson: Allt ljus på mig! (För det är mina hundar, och mitt ansvar. Att de inte skrämmer nån, än mindre knuffar eller biter nån.)

Att ha en bunt hundar och servera ben, det är rena cirkusen.

Ingenstans beskrivs det bättre än HÄR.

 

Och betänk då, att där gäller det ynka TRE hundar, av vilka (vad jag har förstått) ingen är direkt OND (som Jazz) eller direkt KINESISK (som Ying).

 

Mitt kaos är därmed exponentiellt större, eller hur det heter. Humlespunkkaos upphöjt i [Ying gånger Jazz]. Tur man är beteendevetenskapligt lagd, ändå.

Jag var på biblioteket och härjade häromsistens och förutom det som nödvändigtvis skulle has hämtade jag förstås litet diverse som jag trillade över.

Skönlitteratur förutom sån som behövs för studier kikar jag nästan aldrig på på biblioteket, det är för mycket och för omständligt, men jag kollar på hundavdelningen och på syavdelningen och på konsthistorieavdelningen.

För övrigt kollar jag också alltid hyllan med nyåterlämnat men den är så gott som alltid fylld med böcker om GI eller LCHF samt olika sorters yoga. Enorma mängder!

 

I alla fall så fann jag den här:

 

 

Den har nu några år på nacken men den har inte känts så angelägen att läsa. Tant med knähund, liksom. Men vet ni - den är bra!

Jag började läsa den igår och jag läste ut den igår - och då hann jag ändå med att promenera 13 km, se ett avsnitt till av The Bible (varför i Herrans namn inte kalla serien för Bibeln, här i Sverige?!) samt inte mindre än TRE avsnitt av Nikolaj och Julie (som jag började på före jul men liksom kom av mig i).

Det var länge sen jag sträckläste en bok så!

 

För den som är okunnigare och senfärdigare än jag kan meddelas att författaren är psykiater och professor, och boken tar upp hennes tankar och känslor inför att skaffa en liiiiten gullig hund i stället för en cane corso, hon som saknar sin stora hund så! Sen beskrivs hur hon och hunden blir ett "team" på kringliga krokiga vägar, hur de får hjälp (av Memea Mohlin), problem och glädjor. Plus en massa intressanta fakta och teorier om hundens domesticering, hundens sinnen och litet av vart. Och så trevliga bilder, på det.

 

Dessutom har Åsa Nilsonne ordnat det så behändigt med en blogg också - och kikar man i den så visar det sig att Zelda har fått en flockkompis, en liten Nemi. Bloggen är dessutom av den där trevliga sorten med massor av bilder och uppdateringar ofta ofta. Rekommenderas minst lika mycket som boken!

Det finns en blogg som jag kikar i då och då - och fnittrar. Oj så jag fnittrar. Ibland kommer jag att tänka på nåt från den bloggen när jag borde sova - då börjar fnittrandet igen.

 

Läs i synnerhet detta inlägg från häromdagen. 

 

Så där håller de på, dag ut och dag in. Förefaller ha samma inställning som vi, fast med mera agility.

 

Och humlehunden är Jazzens själsfrände. -Kunde inte ha sagt det bättre själv, brukar Jazz säga när vi har läst nåt snöigt. Så stora ord är det sällan Jazzen fäller!