Pelleskop-livet

Men vi börjar med en smärtorapport - träningsvärken i underarmarna är nu så till den milda (icke alls milda!) grad intensiv att det gör ont att släcka resp. tända taklamporna eller knäppa på TV:n. Mej är det synd om!

 

Dessutom: ilska över att saker lämnas i bilar. Saker såsom hundar och barn. Usch och tvi och TÄNK nångång för all del, pröva att nöta litet på hjärnan - träningsvärk får man bara i början.

 

I alla fall drog jag igår kväll nytta av det ljuva vädret och schamponerade mina röda hundar - jag vet ärligt talat inte NÄR Jazz blev tvagad senast, men av färgen å löddret att döma var det i alla fall inte på den här sidan Kristi födelse. Men det är ju så med Jazz att han fryser så in i norden så åtminstone 8 månader om året är badning utesluten, av humanitära skäl. Eller om det heter hundanitära. Och då finns det bara fyra månader kvar och jag är upptagen/lat/glömsk, välj själv. Nåja, nu är det gjort i alla fall, han torkade på noll komma noll noll nix och var helt nöjd med arrangemanget.

 

Sedan var det Yings tur. Han badas oftare men luktar gammal doja ändå, med jämna mellanrum. Nu fäller han dessutom och då brukar en grundlig schamponering vara både välgörande och faktiskt, efteråt, ganska uppskattad. Husse hjälpte till att såväl förpassa jyckisen ner i karet som löddra densamma. Yings päls är ofattbart tjock och det tar sin modiga tid att dels få den blöt ända in och dels upparbeta ett skum överallt. Men med förenade krafter så gick det, och avsköljningen lyckades också. Ungefär 8 colliehundar låg kvar i badkaret efter avklarad rengöring. Ying ser månne litet rödare ut än igår, men icke det minsta tunnhårigare. Och till och med han hann torka före sänggåendet - DÅ är det varmt och skönt (och blåsigt)!

 

Så tog jag Minsta B och terrioristerna och traskade iväg till militäridrottsplatsen igen, för att hon ville titta närmare på den. Bara en gång välte jag ett traktordäck, det räckte bra så.

 

Förresten skulle maken stryka sig en skjorta i morse (nästan så jag tog fram klickern och gjorde ljud) och då började det skramla av skivstången - fruntimmer som jag är kan jag inte låta bli att lägga mig i så jag hojade: -Vad gör du, lyfter du skrot?! följt av nåt ajande och ojande för att jag hade tryckt på kaffebryggarknappen och fått en rejäl känning av träningsvärken. Igen. I alla fall så fick jag en grundlig föreläsning, av Maken-statstjänstemannen, om att det rimliga vore att JAG strök medan HAN lyfte skrot och att om jag gjorde sånt som den Kvinnliga Kroppen är ämnad för, såsom dammsugning, strykning och diskning, i stället för att ränna runt och välta däck på kvällarna så skulle jag inte ha så ont överallt och dessutom skulle Mannen I Mitt Liv kunna lyfta skrot i stället för att ta hand om hus och hem. Ibland tycker jag att det är en välsignad tur att Maken inte har slagit sig på politik (hittills) - då hade vi nog fått både det ena och det andra i brevlådan.

 

För övrigt skyndar jag mig att slänga in osorterade dementier och brasklappar och allsköns:

det är redan jag som städar nästan allting, disken delar vi på alla tre och var och en stryker sitt (förutom att jag ibland stryker en liten aning av barnets, om jag känner mig snäll eller har brist på egen strykning och det är nåt bra på TV.)

aldrig någonsin har det hänt att maken har gjort något hushållsarbete när jag springer eller sånt.

Maken är normalt funtad och ett modernt slags man (han har exempelvis varit en oerhört mycket bättre småbarnsförälder än jag, som mest tyckte att det var äckligt (byta blöja) eller urtråkigt (mata, leka) att ha smått i huset). Det är faktiskt jag som har 50-talsvärderingar och aldrig skulle komma på tanken att lära mig att backa med släp, som faktiskt kan byta proppar och glödlampor men aldrig nånsin skulle göra det om Maken är hemma och som faktiskt är ett himla VÅP som alltid och i allla sammanhang lutar mig mot den där karln. Finns bara en sak att säga, faktiskt: Heder åt en sån man - som pallar med att ha en fru som jag och ÄNDÅ ha en schysst kvinnosyn. Och manssyn.

 

Åter till ordningen: gårdagskvällens promenad. Det var roligt att ha med sig Minsta B - numera myndig, så jag kan ju inte ens tvinga henne (tala inte om det för henne). Hundarna tyckte också att det var roligt, i synnerhet Tigg såg en möjlighet att lura av en rookie mera godis än vad som kan anses riktigt rimligt. Dessvärre blev vi överfallna av myggor - eller vad säger jag; JAG blir aldrig överfallen av myggor, i synnerhet inte om minsta B är med. Hon däremot är en riktig delikatess och det är knappt att hon framskymtar inuti det gråa luddiga inande moln som bildas omkring henne. Ungstackarn!

 

Även Betty fick några myggor på sig, men inte så att det blev några problem - inte som stackars Pepparn som var lika illa åtgången som minsta B. Undrar ändå om allergiska personer/hundar är godare för myggrackarna?

 

Idag har vi ännu inte hunnit ta någon promenad - jag har FAKTISKT gnott litet på min uppsats. Och så har jag ju författat detta fullkomligt omistliga epos, förstås.

 

Tjing!

Först en liten fundering - björkarna susar i gamla Svedala. Suuussssssar. Nåja, sisådär. Litet susar de kanske. Men i morse när vi var ute på en varm och långsam promenad längs små vägar på landet och i skogen och den sortens, då hittade på att hända att en vind gick genom björkarnas kronor och då blev det så alldeles uppenbart att ryska är bästa språket. (Som om man inte visste det redan!). För i Ryssland heter det att björkarna  шумят - som uttalas ungefär shumjat, med betoningen på andra stavelsen. Och det är ju precis DET de gör, de där björkarna!

 

 En hel del - det som ser så där softat ut - kommer från den helt superba ryska TV-serien Brigada som varmt anbefalles. Kan hittas på Youtube den också, till och med i engelsk-textad version. Så den här killen som sitter och trallar i början av videon är huvudperson i Brigada men ICKE frontman i bandet Lyube (eller hur katten man väljer att transkribera det) - det är i stället Nikolaj Rastorgujev, som för all del också dyker upp.

 

Hur som helst: Отчего так в России березы шумят? Eller på ren svenska: varför susar björkarna så i Ryssland?

 

Nåja, det susar ju på rätt bra här också, men himlar så varmt! Jag tänkte mig inledningsvis en lång härlig sommarpromenad, men det blev en distansmässigt kort som tog lång tid, för hundarnas ben närapå krökte sig av värmen. Själv hade jag i nåt slags blint vansinne rustat fyttren i foppatofflor - inte den allra fulaste modellen av sådana, men vem har nånsin sett o-fula foppisar? Och såna är för all del bekväma att hasa runt i trädgården med, men rätt ut i terrängen -  nja. Om vi säger så här: ett par andra skodon som kanske skulle ha varit lika opraktiska hade varit pumps med platåsula, stl. 38. (Därför att själva fötterna mina har stl. 36,5). Nåja, hem kom vi ju - om än halvdöda.

 

Halvdöd är jag även på en del andra sätt, ty igår afse tog jag en springtur - nähä?! Springa i riktigt varmt och soligt väder är bland det bästa jag vet - med vemod minns jag semestrar på Cypern i augusti då jag lopp fram å asfalten i 41-gradig värma. Det var tider det! Hur som - ingen hund fick medfölja igår, ingen ville heller för den delen. Jag sprang bort till militärområdet och lopp bland annat upp och ner i ett sandtag som Betty och Tiger gillar att busa i - djup lös sand, rätt upp bara. Huj, det bet! Sen gick jag till regementets idrottsplats och gjorde crunches i uppförsbacke samt slutligen vältrade jag däck. Först ett sk*tstort traktordäck med metallinnanmäte som jag ALDRIG skulle orkat med en enda vältring av om det inte var for di att det stod tre unga militärer och såg skeptiskt på mig. Så då var jag ju tvungen att slänga däcket omkring mig som en frisbee ungefär. Tre varv, och varje gång kändes det som om ögonen skulle ploppa ut, minst.

 

Sen hittade jag ett annat däck, större än bildäck men mindre än traktormodellen, också det med metallinre. Det snodde jag runt fotbollsplanen i ryslig fart, 35 vältningar, med knäböj och allt. Så att idag har jag träningsvärk på märkvärdiga ställen - underarmarna och händerna och till och med fingrarna förstås. Samt insidan av låren fast liksom på baksidan. Tror aldrig jag har haft ont där förut, möjligen efter nån värstinglektion i dressyr (sittande på häst, alltså). Samt ryggen förstås. Oooba. Så att idag hördes jag ända ner till Stora Torget när jag bäddade rent i min säng och dammsög budoiren.

 

Ying däremot hördes det inte så värst mycket av på hela dagen:

 

Ibland, särskilt så där i februari, känns det varje år som om jag hellre vill dö än bo i detta vidrigt kalla och mörka land.

Sen kommer det maj, och då känns det annorlunda!

Jag tänker att visst måste det vara skönt att bo på ställen som har dräglig väderlek och inte minst ljus året om, men samtidigt: den där enorma Lyckan som vi svenskar (de flesta) kan känna över en sån simpel sak som att inte behöva ta på dunjackan för att gå ut och hämta morgontidningen (10 meter utomhus), eller det där att vi kan utbrista: klockan är 18.00 - och det är INTE MÖRKT! Den sortens enkla fast överväldigande glädjor har man väl inte, om man har det drägligt året om? Litet grann kanske det här påminner om vem-det-nu-var som sa att man kan roa sig med att slå sig i huvudet med en hammare, bara för att det är så angenämt när man slutar - och kanske är jag väldigt influerad av en FB-utmaning som jag har roat mig med i en vecka: att skriva tre positiva saker om varje dag. Himla nyttigt faktiskt, för i vanliga fall är det dåligheterna man noterar . Äsch, inte man - JAG. Alltså - om 24 personer ler rart mot mig och mina hundar och den 25 personen (eller den 13:e, men en av 25 i alla fall) visar sig vara hundhatar och pås-fascist - då är det DEN jag kommer ihåg. Men när jag hela tiden har haft i huvudet att jag skall samla på mig bra saker så slås jag av hur himla mycket bra grejer som händer på en dag! Enastående! Det är faktiskt som vanligt så där att medvetenhet, det är grejen hela dagen det! Öppna ögonen! (Sen FINNS det förstås elände och gråt som inte kan piggas upp med några som helst positiva attityder, det skall inte smusslas undan. Men den där vardagsledan - DEN kan man piffa upp!)

 

Jallafall - bra saker i helgen då? Tja, - vad sägs om vädret, dårå? Och att det äntligen har börjat brumma och surra i fruktträden. Dessvärre letar sig en del bumlingar (samlingsnamnt för bin/humlor/getingar) upp över äppelträdets högsta gren och in i mitt sovrum också. Sickna små dumhuvven - lätt som en plätt kommer de in, men att komma ut igen är värre det!)

Vidare tog jag totalt komplett LEDIGT hela helgen - har inte så mycket som tittat åt datorn till. Ganska ljuvligt.

I lördags afton lånade jag grannarnas halvvuxna knäppjycke; blandning av flat och labrador och ett par raser till, lystrar (eller inte) till namnet Bamse. Vi tog en springtur och det verkar som om jag äntligen får tillgång till en prima barmarksdragare, bara  han får växa till sig litet. Nu sprang vi med bara halsband och koppel (på hunden, alltså, jag var ju en aning mer klädd), men han visade goda takter.

En bra sak till - jag gjorde undan hela strykningen igår afse (Father Brown är bästa strykprogrammet, men nu är det slut så det vete katten hur det skall bli nåt strykt nästa helg) så nu står inga tvättbunkar eller strykbrädor framme och ser fula ut.

Och så läste jag förstås Förvillelser - men det ska jag så småningom skriva om i Biblioskopet.

Här händer verkligen inte mycket - jag skriver och knåpar och slänger (nästan) datorn i väggen med jämna mellanrum. Tvi vale! Om någon har boken "Scholarly french writing for dummies" att låna ut så hör av sig, tack! Fast den måste kanske skrivas först. Inte av mig, i så fall.

 

Vad övrigt är, är kallt. Igår kom det fram litet sol på eftermiddagspromenaden, så pass att jag lämnade fleecelagret hemma och använde blott täckjackan som ytterplagg. Litet vågat, det medges, men det bar!

 

Det var fler än jag som hade legat i vårstartgroparna, uppenbarligen - plötsligt kryllade landsvägen av cabbar. Nercabbade cabbar. Brrr. Hoppas det hades ylle närmast kroppen.

 

Lilla kursen med Betty hade verkligen en alldeles strålande inverkan, allra mest på mig kanske. Det blir ju så att allt utom absoluta nödvändigheter får flyga och fara under vår hemska svenska vinter - promenaderna blir bara att runtsläpande i kylan och snålblåsten, och då glömmer man allt man kan och bör göra på en hundpromenad.

 

Bettys kurs fokuserade på kontaktövningar, lätt överförbart på övriga gängmedlemmar och lätt genomförbart på vilken liten promenad som helst. Oerhört lättinlärt även på hundar (i synnerhet sådana som ju faktiskt har lärt sig det. Gång på gång.) - numera blir jag allt som oftast orolig för deras små nackar, med tanke på hur de går och vrider huvudena i led för att spänna ygena i mig. Tro det eller ej, men Ying är nästan värst! Och i vanlig ordning har han liksom en annan attityd till momentet - då resten av ligan utstrålar "jag gör rätt, ge mig belöning" så är Ying mera av "när jag gör så här så betyder det att du skall ge mig godis". Alltså - hundarna lyder ett osagt kommando om kontakt och får betalt för det, Ying däremot ger mig kommandot "godis" - eftersom han inte kan prata människospråk så använder han tecken, ögontecken främst. Och det fungerar ju också.

 

I morse när jag skulle pallra mig ur bädden hoppade för övrigt Ying upp och lade sig intill mig med huvudet på min axel. Kors i taket! Det har då inte hänt fler gånger under hans levnad än att jag kan räkna det på ena handens fingrar (eller tumme, nästan). Så det blev allt till att vackert ligga kvar, det.

Tur att hundarna inte kan läsa - annars skulle de kika över axeln på mig och börja tjoa hej vilt!

 

Matdags här hemma har det nämligen redan varit, det är bara den skriftliga maten kvar. (Lugn, bara lugn: det blir förstås "riktigt" matdags ikväll igen!)

 

Det händer sig ju då och då att folk funderar om det inte är hemskt och ruskigt DYRT att utfodra hela ligan, och nu har jag faktiskt räknat på saken under ett par månader. Och svaret: NEJ, det är INTE dyrt att mata djuren! (Djuren är dyra, men det är inte maten som kostar.)

 

Sedan någon gång före jul ger jag ju uteslutande färskfoder (plus allmänt belöningsgodis, förstås) - det finns numera en så behändig hemkörningstjänst för den saken, vilket är prima.

 

Till övervägande delen äter hundarna Fodax grön, när det är som kallast har det hänt att vi har gått över till Fodax vit (grön är för sommarhalvårets gröna träd, vit för snö och elände. Eller?). Detta kombineras med Emmzo-korvar, som är rent köttkross, alltså inget spannmål alls. Mest får de nötköttsslabbet, ibland även gris.

 

När jag har glömt att beställa ny hemkörning i tid måste jag lappa ihop matschemat med vad jag kan anskaffa från Arken Zoo här i grannskapet - då blir det Vom og Hundemat, helst lax-varianten.

 

I flocken finns alltså för tillfället fem hundar, med en sammanlagd vikt på omkring 50 kg. Maten får dessa går på litet drygt 100 kronor i veckan (103,50 i snitt per vecka för de senaste 9 veckorna). MED hemkörning, alltså, förutom av reservkorvarna.

 

Och det är BRA mat, de är fina i pälsarna och klorna växer som ogräs. Alla äter med ryslig aptit, till och med pudeln Olle. Ev. viktproblem, vare sig de är uppåt eller neråt, minskar med denna kost.

 

Till färskfoderkostnaden kommer förstås litet extra för belöningsgodis, kanske ett par hundra per månad, beroende på vad de får. Leversnittar, lamm/ris-snittar, såna där småsmå benformade godisar som jag alltid kallar "gitarrer" (troligen för att jag är dum i huvudet). Men det räknar jag inte in i foderkostnaden, eftersom jag (dumt nog) inte minskar deras normala fodergiva på grund av erhållet godis, liksom. (Med undantag för verkligt massiva godismatningsinsatser, som kurser eller svåra spår - då minskar jag litet på målen både före och efter. Till Tigers fasa.)

 

Nån gång skulle jag förstås vilja (eller vilja orka) barfa helt och hållet, men jag är inte riktigt där än. Det kräver större frysutrymme än vad jag har. Nu är två hela hyllor i frysen vikt åt hundmat, plus litet extra plats i några  lådor för korvarna. Det utrymmet räcker för ungefär fem veckors mat. Det kan man leva med.

Ujjamejj, hundarna skulle ha haft middag för en halvtimme sedan men jag fick sånt flyt i den hypothético-deductive méthodologi så jag tappade alldeles bort tiden!

 

Hur som - ett par timmar idag avsatte vi till hundkurs, Bettan och jag. Hon var jätteduktig, och lärde sig alldeles på egen hand ett slags tryckarpussande - bild på det kommer senare hoppas jag. Om nån törs fota eller filma oss.

 

Här är i alla fall en bild som jag snodde från kursledaren, Carina Stingy Frohm:

 

Nej, inte just nu inte - just nu begrundar jag i själva verket åldrade läromedel i franska, nyttjade i svensk skola. Bläh.

Men annars har jag städat rätt mycket på sistone. Inte så mycket städa som i dammsuga och torka golv och damma, fast en del sånt smyger sig ju in också, men städa som i röja, slänga bort, möblera om, omordna. Och det är tungt!!

 

En gång i tiden gick jag då och då och fick nålar här och var i hela kroppen. En del av dem eldades det på med liksom en liten god cigarr. Inte dumt alls, faktiskt. Och så klämdes det på öron och betraktades tunga.

 

Vid ett tillfälle var det ett par stycken akupunktörer som betraktade min tunga och undrade vad katten jag hade gjort egentligen - om nån hade dött eller så? Hela tungans yttre apparition talade om att jag hade haft något tungt för mig, något som måste bearbetas och ha sig. Den gången hade jag också städat och haft mig, röjt undan småbarnskläder och leksaker och bilderböcker.

 

Jag tror det är något liknande nu - när jag städar och plockar hittar jag teckningar som barnen har gjort i olika åldrar. Barnen som poff pang bara blev stora. Det är klart att det är bra och fint på alla sätt - men det gick så FORT!! Och jag blev liksom kvar. Ja, deras pappa också förstås, men han tar det på ett annat sätt, han.

Och i fredags var jag på begravning. Mormor har gått ur tiden, 93 år gammal. Det var en fin begravning - alltid litet ledset över att skiljas från någon, men det var ju inget urtima frånfälle, om man säger så. Vackra psalmer, vackert i kyrkan, vackert fast svalt väder. Fint samkväm efteråt.

 

Men ändå - det är  mycket nu. Jag behöver inte ens få min tunga analyserad för att begripa att det finns en anledning till att det snurrar i huvudet på ett otrevligt sätt. Livets efemära natur har drabbat mig. Den där omedelbara insikten om alltings förgänglighet.

 

Nåja, det går väl över. Tiden allt fördriver, som det heter. Men mitt vanliga soliga jag är jag icke.

 

PS: Hundarna mår bra - vi har tagit en dryg timmes kall men solig skogspromenad, nu ligger Tigg, Ying och Olle utsträckta på sidan under mitt skrivbord och Jazz har tagit plats i en liten hundbädd som också står här i arbetsrummet. Betty ligger i en solfläck i nedre hallen, jag har omsorgsfullt ditlagt en mjuk dyna under henne.

 

 

 

Som i "men vad katten...!!!!"

 

Ja alltså - fordi att jag har målat naglarna. Då vill det till att man inte slirar med fingrarna på knapparna och skaver av hela skönheten.

 

I natt har jag sovit med omålade naglar, det var länge sedan sist. Jag AVSKYR omålade naglar! På mig själv alltså, på andra tänker jag inte ens på det. Enda räddningen för en sådan som jag är superprodukten Sèche Vite - som man slabbar på över andra (sista) lagret färgat lack, innan detta ännu har hunnit torka, och i ett tjockt lager. Sen väntar man några ynka minutrar och sen kan man göra vad man vill, för nagellacket är snustorrt och sitter ungefär som berget. Tack för det!

 

Vad övrigt är är uppsatspanik, ungefär. Brrr. Vi försöker glömma det.

 

Igår tog jag småkusarna på en 8 km förmiddagspromenad i det vackra vårvädret. Sisådär 12 grader varmt och vindstilla - alldeles perfekt långpromenadväder. Lagom trötta blev alla.

 

På eftermiddagen tog jag en 6 km springtur med lilla Bettan. När jag säger att vi skall ut och springa kilar hon iväg och lägger sig i TV-fåtöljen - alltid finns det nåt att titta på säger Betty. Vad som helst är bättre än att springa.

 

Nåja, i skogen träffade vi i alla fall på en ekorre. Han satt på en liten tuva och vid åsynen av oss kilade han kvickt som - ja faktiskt kvickt som en ekorre upp i en tall där han satt och fingrade på en kotte samt tjattrade högljutt i vår riktning.

 

Betty hade faktiskt aldrig sett på maken. Storögt bligade hon från ekorren till mig och tillbaka till ekorren igen. Tog några steg åt mitt håll, sen några åt ekorren till. -Hmf, sa Betty. -Huh? sa Betty. -Hrrrffmm... sa Betty. Och en massa annat. Sammanfattningsvis ungefär: -Matte titta matte vaeredär matte titta då matte matte men du tittar ju inte matte!!! fast det gjorde jag ju förstås och till slut kunde vi anse ekorreriet avslutat och fortsätta vår färd. Fast Betty vände sig om väldigt många gånger.