Pelleskop-livet

Just det, det snögar så det snögar. Inte mycket, inte stora lappvantar utan smått smått. Och liksom o-bön-hörligt. Slutar ICKE.

 

Morgonpromenaden bidde 4,5 km på en dryg timme i modd och mogga och jag tror vi alla var tämligen färdiga sen. Fast det var nog bara jag som ville sätta mig i en snödriva och grina av ren utmattning. Tror jag.

 

I alla fall har jag ett projekt på masspromenaderna nu. (Masspromenad = ALLA  är med på tåget. Suck.) Projektet går ut på att återföra Betty till ordningen. Alltså inte-hälsa-på-varenda-j*kel-ordningen. När hon går lös är hon jätteduktig, men när hon går i koppel så smyger hon mot varenda kotte vi möter. Inte så hon stretar  eller så, men hon drar sig åt den mötandes håll, och ibland försöker hon gå efter några steg. Och hon ser oändligt snäll och eftergiven ut, men det hjälps ju inte om det är en hundrädd eller hundhatare.

 

Så idag fick Pojkarna gå fint, dvs. i vandringsmod, vid min sida i rätt korta koppel (blä! sa allahopa) och Betty gick i fulla koppellängden, litet före mig, men utan att dra förstås. Och så fort vi mötte nån gjorde jag ett ljud och så fick hon små hårda blodpuddingsbitar. Det behövdes inte mer än ett par möten för att hennes öron skulle börja vinklas åt mitt håll så fort vi fick möte. Då blev det beröm och godis. Efter kanske fem möten vände hon och kom mot mig så fort vi fick möten. Och alldeles innan vi kom hem ställdes vi inför en utmaning: i kanten av den mycket smala upptrampade gångvägen stod en dagisfröken i Bettys favoritålder (hon formligen älskar tjejer mellan 15 och 25) och dessutom ett småbarn som höll på att korva runt i, på och under en pulka. Det visade sig att fröken hade hund själv så vi tillät oss att träna litet på det där ekipaget och det gick alldeles utmärkt! Betty till och med kunde pressa sig förbi dem, trots att det var så himla trångt där, och ändå bara ha fokus på mig (för godiset hade jag i fickan).

 

Oj, vad jag blev nöjd med Lilla Lullet! Och med pojkarna också, som betedde sig såpass att jag kunde ägna Betty min fulla uppmärksamhet (hade just varit snyggt om Jazz hade kastat sig fram och bitit barnet...)

 

Nu gäller det bara att följa upp detta hundra miljoner gånger också, hm. Hur som helst var det uppmuntrande att det gick så bra att träna EN hund i en flock på fem; jag tror jag växte litet!