I morgon smäller det!
Japp, för då är det Yingens 3-årsdag! Hurraa!
Måste ju
Idag har jag i alla fall ANMÄLT Tigern o mig till lydnadsklass 2. Men jag har inte betalat än, har nån dag på mig. Nu börjar det kännas som det har gått spök i det här, jag bara skjuter upp och skjuter upp. Faktum är att man dör inte av ett 0-pris, har jag hört sägas.
Dagens träning: rutan - tre strålande skick, med rutan flyttad mellan gångerna.
inkallning med ställande - börjar se bra ut, nån meters stoppsträcka bara, den får vi nog ner ytterligare.
fjärrkommendering - försöker dra ut på tiden mellan kommandona, ifall vi skulle få en segpropp till tävlingsledare... 6-7 sekunder mellan går bra, i alla fall. Och han flyttar sig inte så mycket som en centimeter!
Stora frågetecknet är platsliggningen - det känns väldigt osäkert när man ska försvinna. När vi tränar själva eller på klubben går det jättebra, och på ovana platser går det bra. Men i tävlingsmiljö - så mycket kan hända! I alla fall är jag säker säker säker på att han inte hittar på nåt ofog under platsliggningen, däremot KAN han hitta på att sätta sig eller gå efter mig. Men tänk om nån annan hund inte är lika fridsam!
Dagens träning: rutan - tre strålande skick, med rutan flyttad mellan gångerna.
inkallning med ställande - börjar se bra ut, nån meters stoppsträcka bara, den får vi nog ner ytterligare.
fjärrkommendering - försöker dra ut på tiden mellan kommandona, ifall vi skulle få en segpropp till tävlingsledare... 6-7 sekunder mellan går bra, i alla fall. Och han flyttar sig inte så mycket som en centimeter!
Stora frågetecknet är platsliggningen - det känns väldigt osäkert när man ska försvinna. När vi tränar själva eller på klubben går det jättebra, och på ovana platser går det bra. Men i tävlingsmiljö - så mycket kan hända! I alla fall är jag säker säker säker på att han inte hittar på nåt ofog under platsliggningen, däremot KAN han hitta på att sätta sig eller gå efter mig. Men tänk om nån annan hund inte är lika fridsam!
Duschkul
Igår kväll, när jag satt med halva mig långt inne i gapet på en mördarhund, fick minsta barnet den delikata uppgiften att rengöra Tigger i duschen.
Därinifrån hördes förtjusta fnissningar och utrop såsom "Tiger du är OND!". Det var Tigern som till stor förnöjelse för sin s.a.s. syster skakade hela sin genomfuktade päls över hela resten av badrummet samt samma Tiger som hoppade fyrfota studshopp rätt upp i magen på baderskan.
De hade så kul så man ville nästan kika in.
Därinifrån hördes förtjusta fnissningar och utrop såsom "Tiger du är OND!". Det var Tigern som till stor förnöjelse för sin s.a.s. syster skakade hela sin genomfuktade päls över hela resten av badrummet samt samma Tiger som hoppade fyrfota studshopp rätt upp i magen på baderskan.
De hade så kul så man ville nästan kika in.
Bidde de blod i blåda blåbär?
Jepp, de bidde de. Och i Peppar med, ojne vojne. Nån liter mera blod igår än idag, skulle jag tippa.
På gårdagens aftonpromenad sprang hyvlarna lösa nere på åkern i vanlig ordning. De skuttade runt i öglor ut från mig i det höga gräset - jag såg hela tiden var de var men jag såg inte hela hundarna mer än då och då, när de stack upp som delfiner. När jag visslade in dem kom de struttande - och Peppar såg ut som Hunden från Helvetet! Hela haklappen var blodig, framtassarna likaså och hela ansiktet. Först tyckte jag att det såg ut som köttbitar i blodet också - inbillade mig för en hemsk sekund att han hade fått tag på ett djur och slitit i bitar, fast det fanns ju ingen rimlig möjlighet att han skulle ha hunnit göra det.
En närmare examination visade att det var blodklumpar, inte köttslamsor, och att allt blodet kom från Peppars mun och snarast från tungan. Men det var inte lätt att se för det var bara rött, rött, rött. Oooba.
Bara att koppla järngänget och traska hem helt lugnt, ingen idé att stressa upp gossarna mer än nödvändigt. Men jag kollade slemhinnorna i Peppis mun och de såg fina ut.
Så där gick vi hem, Peppar såg ut som en mindre talangfull slaktarlärling, Tigger som Blodiga Dalmatinern ur en skräckfilm för hundar, Ying var allmänt betryckt och Jazz försökte hinna sörpla i sig så mycket blodslem som möjligt. Och jag var blodig mer eller mindre hel och hållen efter undersökning samt grundliga staffepussar.
På vägen mötte vi ett par fjortisar på en och samma cykel, de kastade en blick på oss och höll på att skratta omkull sig. Men det säger jag bara: man MÅSTE inte rusa fram med sval hand, bandager och doktor Sloans liniment* när man möter ett ekipage sånt som vårat, det måste man inte. (Men man får.) Däremot MÅSTE man låta bli att skratta åt andras elände, så pass mycket stil får man lov att ha fast man är fjortis.
Hem kom vi, hussen höll på att svimma - först pga Blodiga Hunden, sen pga av att blodiga hunden läckte över hela huset. Och som han läckte! Ying var så ifrån sig att han inte kunde äta nåt, han bara hässjade och suckade och sjöng rekviem.
Jag placerade mig på golvet med snälla Pepparn, fick honom att ligga och tryckte pappersnäsdukar mot hacket i tungan - som inte var så illa som man kunde tro, men det satt långt in. Så skönt att ha hanterbara hundar, tänkte jag. Inte tyckte han väl att det var nån höjdare att ha pappersnäsdukar plus hand i munnen hela tiden, men han fann sig väl till rätta.
Det tog nån timme med ivrigt flöde, sen tog det bara stopp.
Och sen har det varit lugnt.
Men Ying är utbränd nu igen.
* Dr Sloans liniment: ett bra patent som gör dig HOT!
På gårdagens aftonpromenad sprang hyvlarna lösa nere på åkern i vanlig ordning. De skuttade runt i öglor ut från mig i det höga gräset - jag såg hela tiden var de var men jag såg inte hela hundarna mer än då och då, när de stack upp som delfiner. När jag visslade in dem kom de struttande - och Peppar såg ut som Hunden från Helvetet! Hela haklappen var blodig, framtassarna likaså och hela ansiktet. Först tyckte jag att det såg ut som köttbitar i blodet också - inbillade mig för en hemsk sekund att han hade fått tag på ett djur och slitit i bitar, fast det fanns ju ingen rimlig möjlighet att han skulle ha hunnit göra det.
En närmare examination visade att det var blodklumpar, inte köttslamsor, och att allt blodet kom från Peppars mun och snarast från tungan. Men det var inte lätt att se för det var bara rött, rött, rött. Oooba.
Bara att koppla järngänget och traska hem helt lugnt, ingen idé att stressa upp gossarna mer än nödvändigt. Men jag kollade slemhinnorna i Peppis mun och de såg fina ut.
Så där gick vi hem, Peppar såg ut som en mindre talangfull slaktarlärling, Tigger som Blodiga Dalmatinern ur en skräckfilm för hundar, Ying var allmänt betryckt och Jazz försökte hinna sörpla i sig så mycket blodslem som möjligt. Och jag var blodig mer eller mindre hel och hållen efter undersökning samt grundliga staffepussar.
På vägen mötte vi ett par fjortisar på en och samma cykel, de kastade en blick på oss och höll på att skratta omkull sig. Men det säger jag bara: man MÅSTE inte rusa fram med sval hand, bandager och doktor Sloans liniment* när man möter ett ekipage sånt som vårat, det måste man inte. (Men man får.) Däremot MÅSTE man låta bli att skratta åt andras elände, så pass mycket stil får man lov att ha fast man är fjortis.
Hem kom vi, hussen höll på att svimma - först pga Blodiga Hunden, sen pga av att blodiga hunden läckte över hela huset. Och som han läckte! Ying var så ifrån sig att han inte kunde äta nåt, han bara hässjade och suckade och sjöng rekviem.
Jag placerade mig på golvet med snälla Pepparn, fick honom att ligga och tryckte pappersnäsdukar mot hacket i tungan - som inte var så illa som man kunde tro, men det satt långt in. Så skönt att ha hanterbara hundar, tänkte jag. Inte tyckte han väl att det var nån höjdare att ha pappersnäsdukar plus hand i munnen hela tiden, men han fann sig väl till rätta.
Det tog nån timme med ivrigt flöde, sen tog det bara stopp.
Och sen har det varit lugnt.
Men Ying är utbränd nu igen.
* Dr Sloans liniment: ett bra patent som gör dig HOT!
Vått
I morse hördes regnet tassa ivrigt på alla fönsterrutor. - Dags för morgonpromenad! nästan trallade jag fram, för vädret påkallade en extra Sickan Carlssonsk attityd. - Ha det så trevligt, mumlade pojkarna. Glöm inte att ställa fram vår frukost innan du går! och så makade de sig bättre till rätta i respektive soffa, fåtölj och korg. - Nä dra på trisser, sa jag (som nu hade övergått till Elof Ahrle), ni ska ju med, fattar ni väl! - Ingalunda, sa Ying som utsåg sig själv till talesman, vi ska sova. Nu fick matten bege sig till bokhyllan och hämta fram ett antal böcker i ämnet Hund 1.0.1. - I alla där här böckerna står det att när man har hund måste man gå ut i ur och skur, hör sen! - Synd hörru, muttrade Ying, men det är inte vårt problem. VI har minsann inga hundar! Jojo, där fick man svar på tal. Tur att man är som en pansarvagn. - Slutsnackat, nu går vi! försökte jag, men Ying var riktigt i gasen och sa bara ett ord: - Votering. Genast började Jazz, Peppar och Tigger skandera "votering, votering, votering". Tigger för sin del hade ingen aning om vad det betyder men eftersom han just till sin vokabulär har fogat de användbara uttrycken coeur de filet och pasta carbonara så utgick han från att votering var nåt lika användbart. Men nu hade jag fått nog av demokrati och fastslog helt sonika att det blev 4 inne mot 1 ute men att den enda röst var utslagsrösten så upp med era rumpor nu så går vi. Och så blev det.
När vi en timme senare kom hem var jag blöt in på bara - ja in på bara MIG alltså, och ända in under hårknuten. Det blev därmed en väldig 70-talskänsla när matten omgående slängde av sig samtliga persedlar och släppte ner håret, men sen blev vi seriösa igen och satt en lång stund och tänkte över arvssynden och den sortens. Fast jag vill påpeka att först hade jag skrudat mig i flanell och turban, så då var jag alldeles alldeles anständig igen.
När vi en timme senare kom hem var jag blöt in på bara - ja in på bara MIG alltså, och ända in under hårknuten. Det blev därmed en väldig 70-talskänsla när matten omgående slängde av sig samtliga persedlar och släppte ner håret, men sen blev vi seriösa igen och satt en lång stund och tänkte över arvssynden och den sortens. Fast jag vill påpeka att först hade jag skrudat mig i flanell och turban, så då var jag alldeles alldeles anständig igen.
De kan ju!
Jag var ute och lufsade med hela gänget och drabbades plötsligt av insikten: de KAN gå i koppel numera! Alla fyra på en gång, alltså. Och ingen före mig. Och ingen som hoppar ner i diket hela tiden. Eller så. Hurra!
Inte ett dugg döa
Ett litet livstecken från oss - vi är nämligen inte ett dugg döa, det bara verkar så. Och idag hade jag nästan hälsat döden som en befriare, pga huvudvärkarnas huvudvärk cirkus. Minsta barnet var det ännu illare med, hon var närapå grön. Så här är hundläget:
Jazz: en glad sk*t nästan jämt nuförtiden - bara ett stort flin, skuttanden och hälsa-på-folk. Mycket o-jazzigt men välkommet förstås. Vi har blivit närapå garanterade en pallplats i klubbens KM i agility (eftersom det förefaller vara bara två hundar som ställer upp...) så därför har vi anmält oss dit. Annars har det blivit mkt klent med den sortens träning i sommar, dels för att Jazz fick ont i benet (bra nu) och dels för att hindren merendels har förvarats i boden och jag är inte människa att släpa ut dem på egen hand. Och inte heller människa att hålla mig till allmänna träningstider. -Den ensamma vargen vandrar ensam, som Chazz M.M. säger.
Ying: ytterst yingisk för det mesta. Jag har änteligen kommit på hur man ska få tyst på honom - man tränar skall! Normalt så sjunger han fula visor högt och ljudligt så fort nåt liknar träning, men när man försöker få till en början till skall då säger han inte ett pip ens... Annars är han larvigt lekfull ganska ofta och försöker skoja upp Jazz. Med blandat resultat.
Tigger: Börjar varje dag med "idag är det nog JAG som bestämmer" men när det visar sig att så inte är fallet är han lika nöjd med det. Huvudsaken är att han får många ampla lovord. Ikväll var han jätteduktig och hälsade på en pytte-igelkott utan minsta våldstendenser (från Tigern alltså, kotten verkade mera våldbenägen). Alldeles okopplad o allt! (alltså både kotten och tigern) Och ja, ja, vi SKA snart debutera i tvåan. Det är bara det att när jag vill tävla så vill jag göra det genast, inte om tre veckor!
Pepparn: Har tafsig päls på bogen och fick därför en 2:a på utställningen i söndags medan han fick CK på lördagen... Pigg som en ärta är han i alla fall och väldigt duktig i att bortse från Tigerns kaxande. Han var verkligen jätteduktig på utställningarna - inga problem alls att gå med honom i tättbehundat område numera. Träning och tillväxt i kombination, skulle jag tro.
I övrigt har vi haft en lång slö sommar med alla tre barnen hemma. Men nu har mellanbarnet flyttat till universitetsstudier, stora barnet far tillbaks till Berlin i morgon och lillungen börjar skolan på riktigt på måndag. Och ute är det skolstartsväder: klart och mycket syre. Jag känner lukten av nya böcker i näsan och får en väldig lust att lära mig nåt konstigt och svårbegripligt.
Jazz: en glad sk*t nästan jämt nuförtiden - bara ett stort flin, skuttanden och hälsa-på-folk. Mycket o-jazzigt men välkommet förstås. Vi har blivit närapå garanterade en pallplats i klubbens KM i agility (eftersom det förefaller vara bara två hundar som ställer upp...) så därför har vi anmält oss dit. Annars har det blivit mkt klent med den sortens träning i sommar, dels för att Jazz fick ont i benet (bra nu) och dels för att hindren merendels har förvarats i boden och jag är inte människa att släpa ut dem på egen hand. Och inte heller människa att hålla mig till allmänna träningstider. -Den ensamma vargen vandrar ensam, som Chazz M.M. säger.
Ying: ytterst yingisk för det mesta. Jag har änteligen kommit på hur man ska få tyst på honom - man tränar skall! Normalt så sjunger han fula visor högt och ljudligt så fort nåt liknar träning, men när man försöker få till en början till skall då säger han inte ett pip ens... Annars är han larvigt lekfull ganska ofta och försöker skoja upp Jazz. Med blandat resultat.
Tigger: Börjar varje dag med "idag är det nog JAG som bestämmer" men när det visar sig att så inte är fallet är han lika nöjd med det. Huvudsaken är att han får många ampla lovord. Ikväll var han jätteduktig och hälsade på en pytte-igelkott utan minsta våldstendenser (från Tigern alltså, kotten verkade mera våldbenägen). Alldeles okopplad o allt! (alltså både kotten och tigern) Och ja, ja, vi SKA snart debutera i tvåan. Det är bara det att när jag vill tävla så vill jag göra det genast, inte om tre veckor!
Pepparn: Har tafsig päls på bogen och fick därför en 2:a på utställningen i söndags medan han fick CK på lördagen... Pigg som en ärta är han i alla fall och väldigt duktig i att bortse från Tigerns kaxande. Han var verkligen jätteduktig på utställningarna - inga problem alls att gå med honom i tättbehundat område numera. Träning och tillväxt i kombination, skulle jag tro.
I övrigt har vi haft en lång slö sommar med alla tre barnen hemma. Men nu har mellanbarnet flyttat till universitetsstudier, stora barnet far tillbaks till Berlin i morgon och lillungen börjar skolan på riktigt på måndag. Och ute är det skolstartsväder: klart och mycket syre. Jag känner lukten av nya böcker i näsan och får en väldig lust att lära mig nåt konstigt och svårbegripligt.
Norrköping!
Vi har varit på utställningsturné - mer om detta senare. Nu till helgens Kafka-upplevelse: Norrköping. En så vacker stad med strömmen överallt, finfina tegelhus, grönt och vackert. Men när vi gick där och strosade med vår trogne Karo, dvs. Peppar, i snöret så upptäckte vi att vi spred skräck omkring oss. Människor högg sina ungar i armarna och sprang över på andra trottoaren. Onda blickar följde oss. Hundägare drog sig lååångt undan. Peppar är 39 cm hög och väger knappt 18 kg; en liten kille med andra ord. Och jag hade i vanlig ordning knut i nacken och godmodig (nåja) uppsyn, maken såg ut som makar ser ut mest. Vi var ganska långt från gettolooken alltså. Ändå - skrik och panik i luften överallt. Tills vi kom nästan tillbaka till vårt hotell, då mötte vi en ålderstigen man som skjutsade sin ålderstigna hustru i rullstol. De gillade Peppar, de! Redan på långt håll började de lysa och när vi sedemera skildes åt, efter mycket kliande och klappande på hund, försökte farbrorn norpa Peppens koppel och därmed hela Peppen. Men när jag tog kvällspromenaden med min lille gris körde en polisbil förbi så sakta så sakta och spanade nogsamt in oss...
På utställningen nästa dag nämnde jag fenomenet för Annelie och Ronny, och de var i vanlig ordning välinformerade: i Norrköping härjar några antikamphundsfundamentalistiska kommunalpolitiker, se debattartikel i Aftonbladet. Googla litet på norrköping+kamphundar så hittar ni mer. Mycket mer. Mer än man kunde önska.
På utställningen nästa dag nämnde jag fenomenet för Annelie och Ronny, och de var i vanlig ordning välinformerade: i Norrköping härjar några antikamphundsfundamentalistiska kommunalpolitiker, se debattartikel i Aftonbladet. Googla litet på norrköping+kamphundar så hittar ni mer. Mycket mer. Mer än man kunde önska.
Men vi då?!
Idag hade listan över deltagande i klubbens lydnadstävling den 21 augusti publicerats. Den tävlingen valde jag bort för jag tycker inte om att tävla här hemma.
Så varför blir jag så purken när inte vi står på deltagarlistan?
Är jag månne dum i huvudet?
Så varför blir jag så purken när inte vi står på deltagarlistan?
Är jag månne dum i huvudet?
Minsta barnet är jättesnäll!!
Igår träffade jag en liten ordning (nåja, 13 bast kanske) som frågade vems mamma jag var. När hon fick veta det sken hon upp och utbrast: -Henne har jag pratat med idag! Hon är jättesnäll!
Jag trodde inte att nyvordna tonåringar (eller däromkring) uttryckte sig så om jämnåriga.
Men det var rart, och kärt att höra.
Den lilla ordningen var jättesnäll hon också.
Jag trodde inte att nyvordna tonåringar (eller däromkring) uttryckte sig så om jämnåriga.
Men det var rart, och kärt att höra.
Den lilla ordningen var jättesnäll hon också.
Matte borta!
Igår afse var det dags för mattens stora dag - eller rättare sagt natt: Lägermamma! Inte alla barn som tränar på minsta barnets läger kommer från just den här lilla köpingen, nämligen. En del kommer från Norrköping. Eller Vallentuna. Eller Piteå, vad ger ni mej för det?! Är man från Pite så har endera fikat eller o-fikat. Det finns alltså inte alternativet "har ännu inte kvällsfikat" utan bara "har fortfarande ofikat". Intressant, på min ära! Jalla fall - klockan 22 skulle det vara nattat och klart, bara fniss och viskningar i mörker tillåtet. Litet Dagmar Ebbesen ville det väl till, men det var rara och belevade barn och ungdomar, ingen sa "jäla kärring" eller nånting, faktiskt. Bara tack, och godnatt, och godmorgon och den sortens. Man blir nästan litet rörd.
Men här hemma var det i stället äldsta barnet som fick agera lägermamma. Det är behändigt med henne för hon är by default reservmatte. Alltså - är inte matte hemma söker man sig per automatik till äldsta lillmatten. Om inte hon är hemma tar man yngsta lillmatten. (Mellanbarnet är ju Olle-matte så henne kan man inte riktigt lita på...)
Hur som helst så sov di små gott. Bättre än min stand-in som höllte på att gå åt av värme under natten. Jojo, det kräver sin kvinna att sova i ett 26-gradigt sovrum med en hel pälsflock tryckt intill sig!
Halvtio i förmiddags kom jag hem.
Då kröp jag och hundarna i säng igen. Sov till strax efter mittpådagen.
Men här hemma var det i stället äldsta barnet som fick agera lägermamma. Det är behändigt med henne för hon är by default reservmatte. Alltså - är inte matte hemma söker man sig per automatik till äldsta lillmatten. Om inte hon är hemma tar man yngsta lillmatten. (Mellanbarnet är ju Olle-matte så henne kan man inte riktigt lita på...)
Hur som helst så sov di små gott. Bättre än min stand-in som höllte på att gå åt av värme under natten. Jojo, det kräver sin kvinna att sova i ett 26-gradigt sovrum med en hel pälsflock tryckt intill sig!
Halvtio i förmiddags kom jag hem.
Då kröp jag och hundarna i säng igen. Sov till strax efter mittpådagen.
Ying, den där Ying...
Igår afton tog jag således Ying till klubben. Som extra bonus tog jag med Tigerungen också...
Vi ska ha nån slags uppvisning på stora torget i slutet av augusti, så det var en häbblans massa folk o hundar i rörelse. "Av alla efter förmåga", är visst mottot - fast som vanligt blir det mest såna som är jätteduktiga. Och så vi, då.
Att gå runt appellplan med Ying fint vid sin sida är ungefär som att baxa runt ett kylskåp på sagda plan. Alltså inte rent fysiskt baxa skåpet utan fastmera att försöka få sån kontakt och förighet av kylskåpet att det självmant och på egna tassar traskar dit jag traskar, med blicken dyrkande fäst vid mitt anlete. Katten vet om det inte vore lättare att utvinna ett sånt beteende ur kylskåpet, faktiskt. Trött blev jag ganska omgående. Ying också.
Efter en dryg timme av den sortens band jag upp Ying och tränade med Tiger. Litet skick till andras uppställda rutor och sånt. Ganska hyfsat gick det. Men den där inkallningen med ställande.... Nåja, jag fick ju flera tillfällen att skåda att det inte är så helt med den hos andra ekipage heller...
Så småningom blev det Yings tur igen, litet ensamträning utan koppel med andra hundar tränande intill är nyttigt och bra. Och DÅ går han minsann fot hur fint som helst! Sen skojade jag till det och kastade lilla brandgula pipbollen till honom som belöning och han nappade minsann och studsade omkring som den värsta guttaperka - tills han kom att tänka på sin värdighet. Värdighet är värsta pej-grejen!
Sen ensväng med Tigg igen - massa fritt följ som börjar bli riktigt bra (ibland) och litet "matte-sticker-och-gömmer-sig" och sen var det dags för hemfärd. Fast först en tur bakom sekretariatet för vattendrickande. Där står liksom en balja, till hälften fylld med vatten. Inga problem normalt sett att dricka ur den, men Ying har ju den där idén att han alltid ska hänga upp överläppen på bortre kanten av det kärl han dricker ur och det var ju litet svårt med tanke på storleken hos just detta kärl så det blev en del gråt, blev det. Innan han bet i det sura äpplet och drack nästan som en vanlig - hund, kanske.
En mycket trött pej, hade jag sen. När vi änteligt kröp i koj (efter avtittning av Foyle's war, hurra!) gick Ying på vanligt sätt upp i fotänden men traskade direkt vidare, med bestämda steg, och lade sig tätt tryckt intill mig i midjehöjd. Det händer ungefär 3 gånger om året, efter Synnerligen Särskilda Händelser. Där ser man!
Vi ska ha nån slags uppvisning på stora torget i slutet av augusti, så det var en häbblans massa folk o hundar i rörelse. "Av alla efter förmåga", är visst mottot - fast som vanligt blir det mest såna som är jätteduktiga. Och så vi, då.
Att gå runt appellplan med Ying fint vid sin sida är ungefär som att baxa runt ett kylskåp på sagda plan. Alltså inte rent fysiskt baxa skåpet utan fastmera att försöka få sån kontakt och förighet av kylskåpet att det självmant och på egna tassar traskar dit jag traskar, med blicken dyrkande fäst vid mitt anlete. Katten vet om det inte vore lättare att utvinna ett sånt beteende ur kylskåpet, faktiskt. Trött blev jag ganska omgående. Ying också.
Efter en dryg timme av den sortens band jag upp Ying och tränade med Tiger. Litet skick till andras uppställda rutor och sånt. Ganska hyfsat gick det. Men den där inkallningen med ställande.... Nåja, jag fick ju flera tillfällen att skåda att det inte är så helt med den hos andra ekipage heller...
Så småningom blev det Yings tur igen, litet ensamträning utan koppel med andra hundar tränande intill är nyttigt och bra. Och DÅ går han minsann fot hur fint som helst! Sen skojade jag till det och kastade lilla brandgula pipbollen till honom som belöning och han nappade minsann och studsade omkring som den värsta guttaperka - tills han kom att tänka på sin värdighet. Värdighet är värsta pej-grejen!
Sen ensväng med Tigg igen - massa fritt följ som börjar bli riktigt bra (ibland) och litet "matte-sticker-och-gömmer-sig" och sen var det dags för hemfärd. Fast först en tur bakom sekretariatet för vattendrickande. Där står liksom en balja, till hälften fylld med vatten. Inga problem normalt sett att dricka ur den, men Ying har ju den där idén att han alltid ska hänga upp överläppen på bortre kanten av det kärl han dricker ur och det var ju litet svårt med tanke på storleken hos just detta kärl så det blev en del gråt, blev det. Innan han bet i det sura äpplet och drack nästan som en vanlig - hund, kanske.
En mycket trött pej, hade jag sen. När vi änteligt kröp i koj (efter avtittning av Foyle's war, hurra!) gick Ying på vanligt sätt upp i fotänden men traskade direkt vidare, med bestämda steg, och lade sig tätt tryckt intill mig i midjehöjd. Det händer ungefär 3 gånger om året, efter Synnerligen Särskilda Händelser. Där ser man!
Generalisering och störning
Igår fick jag och Tigerungen skjuts till ishallen där minsta barnet skulle hämtas av sin ömme fader. Jag hade med mig nödvändig utrustning (gummiboll, koner, godis, klicker) och genomförde ganska grundlig träning.
Först fick Tigern ligga plats fast fullt av små jäntor kom och klappade honom, drog honom i öronen (snällt) och viskade sweet nothings. Tigern är inte mycket för sånt ("sluta gulla!" säger han och skjuter ifrån med alla fyra benen) men nu låg han så stilla och bara tittade på sin matte med munter uppsyn. -Mig lurar du inte! såg han ut som. Sen fick han ligga mitt i en rundel av ungar som hoppade rep i en ryslig fart - det var inga problem det heller. Sen traskade vi vidare en bit och uppställde en ruta precis intill en pågående fotbollsträning. Med visslande, hojtande tränare (2 st), lubbande halvgamla karlar och hela konkarongen. Här fick Tigern göra en tre minuters platsliggning med matten bakom en buske 20 meter bort. Jag tillfrågade först tränarna (en del människor blir så besvärade om man lägger sin hund och sen springer och hyker sig bakom en buske...) och det gick så bra så. Sen kom hela fotbollslaget och sprang runt min lilla hund men han låg dyr stilla och rörde knappt ett ögonbryn. Ganska nöjd såg han ut. Han gör mycket hellre platsliggning i heltokig miljö än i full stillhet; då blir han gärna litet orolig och tror att han är ensam i världen.
Rutan gjorde vi några gånger på olika ställen och det gick bra utom första gången då han sprang till min väska i stället. För där fanns godis och boll...
Sen tränade vi ett låååångt pass fritt följ, men visslande skrikande tränare, bollar farande omkring oss och cyklande blådårar. 9,5 skulle jag vilja säga - RIKTIGT bra gick han! Och detta trots att det var förbaskat varmt också...
Därefter traskade vi så sakteliga hem, via ett helt gäng ytterligare fotbollsplaner och fortsatt rut-träning, via stans bästa skolgård (som hör till en av stans sämsta skolor) där jag smaskade i mig 2 liter körsbär ungefär, via kyrkåsen för löslubbande igen.
När vi kom hem drack Tigern vatten i en kvart och stupade sedan omkull.
Ikväll ska jag nog (Gud give mig styrka!) träna med Ying på klubben...
Först fick Tigern ligga plats fast fullt av små jäntor kom och klappade honom, drog honom i öronen (snällt) och viskade sweet nothings. Tigern är inte mycket för sånt ("sluta gulla!" säger han och skjuter ifrån med alla fyra benen) men nu låg han så stilla och bara tittade på sin matte med munter uppsyn. -Mig lurar du inte! såg han ut som. Sen fick han ligga mitt i en rundel av ungar som hoppade rep i en ryslig fart - det var inga problem det heller. Sen traskade vi vidare en bit och uppställde en ruta precis intill en pågående fotbollsträning. Med visslande, hojtande tränare (2 st), lubbande halvgamla karlar och hela konkarongen. Här fick Tigern göra en tre minuters platsliggning med matten bakom en buske 20 meter bort. Jag tillfrågade först tränarna (en del människor blir så besvärade om man lägger sin hund och sen springer och hyker sig bakom en buske...) och det gick så bra så. Sen kom hela fotbollslaget och sprang runt min lilla hund men han låg dyr stilla och rörde knappt ett ögonbryn. Ganska nöjd såg han ut. Han gör mycket hellre platsliggning i heltokig miljö än i full stillhet; då blir han gärna litet orolig och tror att han är ensam i världen.
Rutan gjorde vi några gånger på olika ställen och det gick bra utom första gången då han sprang till min väska i stället. För där fanns godis och boll...
Sen tränade vi ett låååångt pass fritt följ, men visslande skrikande tränare, bollar farande omkring oss och cyklande blådårar. 9,5 skulle jag vilja säga - RIKTIGT bra gick han! Och detta trots att det var förbaskat varmt också...
Därefter traskade vi så sakteliga hem, via ett helt gäng ytterligare fotbollsplaner och fortsatt rut-träning, via stans bästa skolgård (som hör till en av stans sämsta skolor) där jag smaskade i mig 2 liter körsbär ungefär, via kyrkåsen för löslubbande igen.
När vi kom hem drack Tigern vatten i en kvart och stupade sedan omkull.
Ikväll ska jag nog (Gud give mig styrka!) träna med Ying på klubben...