Pelleskop-livet

Eftersom det smällde så man nästan tappade öronen av och till fick hussen förbarma sig och ta Jazzens kvällspromenad. Det räckte bra med en ganska kort eftersom vädret inte var precis så jazzigt.

Jag tog resten av järngänget och hittade faktiskt samtliga reflexvästar i första försöket!

 

 

 

Fast jag var så himla stelfrusen efter promenaden med Jazz och Tigg så var det förstås inget att be för - det fanns ju tre ulvar till därhemma som ville ut.

 

 

Strunt i rubriken - det är bara jag som fortsätter att lyssna på Winnerbäck. Jag har nog fått ett skov igen - jag lyssnar på en W-låt och tänker "Det här, det är nog den allra allra bästa", fast sen hör jag en annan och tänker att "neej, den här är nog ännu litet bättre". Och så håller det på så där. Otroligt. Just nu är det "Gå på vatten som är bäst". Eller förresten, hela albumet "Daugava". Eller - nej. Allt är bäst!

 

Men det var ju inte det som det här skulle handla om - det skulle handla om Hemskt Farligt i Mörka Skogen.

Om man frågar Betty.

För det var ju så att i torsdags var jag ute och så att säga sprang med Tigg och Ying, om det ska jag skriva när jag orkar - hur som kändes jag inte så alert då.

Så det man inte har i benen får man ha i huvudet, kan man säga, om man vill vara tvärtom. Inte i Fin Form men Listig som en Räv, alltså - dags att passa på att lära lilla B springa med drag, när jag nu ändå inte pinna på några längre sträckor i någon större fart (eller någon fart alls).

Så igår kväll tog jag med mig Olle och Betty till 5 kilometersslingan - inga halvmesyrer här inte, och att springa två varv i ett hälften så långt spår är mer än jag förmår.

Och Det Var Mörkt! Mycket! Lamporna längs spåret gör det liksom ännu mörkare i skogen.

-Just det! Klopp! sa Betty. Hon kloppar alltid med tänderna när hon blir litet osäker.

Nonstopselen anbringade jag, och korta dragkopplet och bälte på mig.

Först blev det ett himla mojande - vi har haft en del kontroverser angående koppelbeteende på sistone, så det här med att faktiskt få DRA var litet udda först.

Men sen var det desto roligare!

Olle fick springa lös, för annars snor han bara in kopplet runt mina ben.

Så vi sprang i nån minut och gick i nån minut, och i uppförsbackarna drog hon på riktigt riktigt bra och på flat mark var det en aning svårare, men hon förstod i alla fall att hon skulle söka sig fram rakt framför mig och hålla undan.

Och till slut, när vi nästan var klara, då var lillan så trött i den där lilla tomma huvudknoppen så det blev mest bara snurr och knas och - eländes elände när matte lyckades trampa till på en tass. Inte hårt och inte farligt, men vilket skrik!! Jag var glad att jag inte var mitt ute i mörka älgskogen och hörde någon annans hund skria så där - rena Baskervillarn, ju!

Nåja, efter det höll hon undan ännu bättre - och rädd eller bekymrad var hon ju inte ändå.

Men jag måste säga att när jag var allra längst bort i skogen - längst bort från ära och redbarhet och allra som närmast varulvslyorna och Transsylvanien då kändes det inte så förbaskat tryggt att som vapendragare ha en Liten Grå Pudel (ack som ett fjun så lätt) som älskar alla och en Mycket Liten Svart Hund som är mörkräddare än jag. Och ni vet - de där lamporna i sina stolpar, de gör ju att man bitvis får flera skuggor och ibland har man skuggan framför sig och ibland bakom sig och det är just när skuggan byter plats som man tycker sig höra liksom ett prassel och ett morr och ett tassande i mörkret bakom en stor sten.

Jag som brukar hävda att min mörkrädsla har vuxit bort - jag får nog tänka om en aning.

Ujujuj, vad ska det nu komma för avslöjanden?!

Jo, nu ni, nu ska ni få höra!

När jag sitter i köket och gör Oerhört Viktiga Ting (=målar naglarna och läser Hundsport) så sätter Betty i att gnöla av fulla muggar i bokrummet.

SOM hon kan gnöla, den jäntan!

Och jag vet ju vad det är som är fel - hon har pillat in nånting under soffan därinne och den soffan har liksom en kant som sticker ned framtill så hon kan inte komma under den (-Den tjocka apan, som Tigern säger). Därav oljudet, det betyder: -Kom och hjälp mig!!!

Men det vill jag ju inte, för jag har Nymålade Naglar och dessutom Ingen Lust.

Så då säger jag till Tigern, parkerad under min stol: -Gå och hjälp Betty!

 

Igår kväll tog jag mina terriorister upp till klubben för litet träning.

Men brrrr! vad det börjar bli kallt nu - huvudsaken måste snart få en lösning!

I alla fall fick Tigern börja med fyra minuter platsliggning i kallt blött gräs, men det fixade han förstås finfint. Sen körde vi en lååååång session fritt följ med kommendering - mitt i prick! Och så fjärren - strålande! Skrutten då - vi måste kanske hitta kvällstävlingar i fortsättningen? Eller vad kan det vara som tokas, tro. Den här säsongen har vi i alla fall varit med på tre tävlingar, varav två förmiddagare som gick alldeles åt pipsvängen och en på kvällen som gick bra.

Nåväl, sen gjorde jag ett rutskick också och det blev en klockren 10a, fin liten gris!

 

Sedan var det Bettys tur att få träna litet, mina snälla klubbkamrater lät henne vara med trots att hon är så himla farlig och så. Fniss. Fast det tyckte allt att hon verkar ha ett talfel. -Inte ett, FLERA! genmälde jag, och det hade jag rätt i. I övrigt uppförde hon sig finfint, inget trams med andra hundar när hon är lös, det verkar knappt som hon ser dem fastän de är alldeles inpå. Det är så det ska vara på appellplan! Däremot ville hon inte hoppa först, trots att det var väldigt lågt. Tror att det blev konstiga skuggor eller nåt, så jag gick över tillsammans med henne några gånger och sedan var det lugnt igen.

Och så fortsatte jag med min grundning av rut-träning. Jag hade stora interbollen (den med handtag) med och la helt sonika ut den i bakre änden av rutan och så fick hon springa och ta den på kommando. Så småningom tänker jag ta mindre och mindre saker och lägga ut tills det blir en reflex att springa ut i den där förnicklade rutan.

Linförigheten var förstås som vanligt alldeles åt pipan. Vi gjorde litet stegförflyttningar och det går finfint men tar jag mer än tre steg så blir hon Lilla Vild med Rumpan Före, så vi lämnade det därhän. Det kommer, tids nog!

Sen var det dags för Tigern igen, och då fick Betty ha täcket på när hon blev lämnad i bilen. Jobbiga höst! Vid det laget var vi ensamma kvar på klubben också, det är faktiskt nästan litet kusligt i mörkret! Ljusslingan som ledde från sekretariatet/parkeringen och upp till klubbstugan är borta (tillfälligt? Hoppas!) och det gör ganska stor skillnad, även om belysningen är på över appellplan.

I alla fall gjorde vi litet vittringsapportering som gick hur finfint som helst, först med alla fem pinnarna gömda, sen med dem synliga. Inget munnande eller lyftande på nån annan pinne utan mycket målmedvetet utletande och hämtande. Vajert!

Och så ett par rutskick till, i flyttad ruta. Enastående kalasbra, blir slutomdömet på det!

Sen var det trötta små kaniner som kom hem och avrundade kvällen i TV-soffan med matten. Varmt te och ett par dubbelmackor av delikatessknäcke var precis vad JAG behövde för att kvällen skulle få sin perfekta avslutning!

 

Den här veckan har varit fylld av Väldigt Ont i Huvudet. Väldigt!

Jag har faktiskt nästan alltid litet huvudvärk, och har så haft så länge jag kan minnas. När jag var ett ganska litet barn brukade jag och mina kusinliga vapendragare ibland ha låtsashuvudvärk, för då fick vi dispril eller barnalbyl av faster Märta eller faster Maj-Lis. Gott!

Men i alla fall sedan jag började skolan har jag dragits med denna huvudvärk, eller ibland ont-i-magen. A-människosyndrom i en B-kropp, liksom.

(Maken hade huvudvärk för allra första gången när han var så där 27 år gammal. Fatta vilket liv det blev!)

Men hur som helst - ända sedan i måndags har det varit extremt ont, faktiskt så att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Men sen såg jag på aftonbladet.se eller nån annan sån där fullt trovärdig sjukdomssida att det någonstans (troligen inte i Mälardalen) härjade nån ruggig huvudvärk. AMÖBOR åt ens hjärna, jätteont i fem dagar, sen dog man!

Genast kände jag hur det knaprade och smaskade bak ygena, och jag såg för min inre syn hur fullt av små pacman-figurer for runt runt i banor och knaprade och gnuggade sig om sina små runda magar.

I morgon eller senast på lördag kommer jag att vara död, enligt Aftonbladet.

Fast idag känns det faktiskt mycket bättre, frågan är om det är ett gott tecken eller liksom sista sucken.

 

I måndags for i alla fall jag, Ying, Tigger, Betty och hela horden av små pacmans till the waterfront.

 

 Hög tid för ett uppfriskande bad, tyckte Tigern. Det tycker han alltid.

 

 

 

Sådärja! MH:t avklarat och färdigt!

Och i vilket väder sen - perfekt! Jag hade mina funderingar i veckan när det pölade friskt för det mesta. Arme beskrivaren om det skulle regna hela dagen - ett gäng blöta ovilliga staffar är nog ingen hit att beskriva då. Enda reaktionen på allting: bär mig! bär IN mig!

 

Men som sagt, nu var det soligt och grannt och en sån där alldeles perfekt höstdag.

 

Idag är det alltså dags för Bettys MH. Länge trodde jag att det var igår, den 7:e ni vet - igår.

Fast den 7:e är idag, visar det sig. JAG är i alla fall mogen - övermogen!

 

Men frågan är: hur mogen är Betty Beebster egentligen? Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av den här beskrivningen. Jag VET att hon har kampvilja och jaktlust och litet sånt - men därmed är ju inte sagt att hon tänker ha det just idag, just där, just med den testledaren. Spöken, skrammel och dumpe har jag inte den bittersta aning om hur hon kommer att reagera på.

Vad jag TROR mig veta är att hon inte kommer att "lägga på sig" under själva MH:t - jag tror att hon kommer att skaka av sig och inte bli låg. Men som sagt - man kan aldrig veta!

 

Att hon inte är särskilt mogen, det vet jag i alla fall!

Exempelvis vaknade jag 5.15 i morse av att hon gick med hårda fötter i mitt ansikte för att komma åt apportbocken som låg i fönsterkarmen vid min huvudgärd. När jag stönade och ojade och ajade och sa: -Nä men Betty! på anklagande sätt tog hon det som en uppmuntran och dansade en liten dans, fortfarande i mitt ansikte.

 

Till slut vältrade jag ner henne i nedre hälften av sängen - då låg hon på rygg ett tag och sprattlade med benen. Efter ett tag lekte hon dragkamp med sig själv; hon höll en flik av filten mellan framtassarna och drog i den med tänderna. Samtidigt som hon sjöng: wähwähwäh - njäff! - wähwäh.

Sen sprattlade hon så vilt så Ying ramlade ur sängen. -Kul! sa Betty och hoppade efter, ner på Ying. -Okul, sa Ying och hoppade upp igen.

Tigern låg på rygg intill mig och blev kliad på magen - han är morgontrött precis som jag och tar det gärna piano vid fem, halvsexsnåret. Vid tio också, om det är så.

Betty tog ett raskt språng upp och råkade - hoppsan! - hamna ovanpå Tigern som sa: -Uff! Tjocka jänta! vilket Betty tog med ro. Tigern ålade sig fram och Betty - kors i taket! - låg faktiskt stilla.

Så pass stilla att jag passade på att sluta ögonen och försöka slumra till.

Men det var värst vad hon låg stilla, den där Bettinan. Vad hade hon för sig egentligen?

Till slut MÅSTE jag helt enkelt, mot bättre vetande, öppna ena korpgluggen en liten liten aning för att kontrollera läget.

Och förstås - alldeles tätt inpå mig lyste två stora runda svarta ögon, så nära så hon skelade. -Hurra! sa Betty, matte är VAKEN!!

Då lekte jag den enda lek jag är förmögen så dags på dagen, före den första koppen kaffe: "vifta med tummen". Den tillgår så att jag håller upp ena tummen framför Bettys nos (inte högre än att jag kan ha handen vilande på täcket, trött ju!) och så viftar jag litet med den. Och så biter Betty mig i tummen.

Det var roligt i nästan en timme, men sen var jag helt enkelt TVUNGEN att tillgripa den Slutliga Lösningen.

Jag ringde i min ajfån till makens ajfån. Maken sover i rummet intill, med smatt emellan.

-Betty är pigg! ropte jag, med panik i stämman när makens sömniga stämma hade svarat.

-OK, jag kommer! sa maken.

Betty blev helt vild - skulle hon springa till hussedörren eller skulle hon försöka krypa in i telefonen?

Men sen, SEN fick matte sova en stund.

Ända tills Bettys ägare/uppfödare ringden en gång, sen en gång till, och en gång till och kanske ännu en gång, för att få veta hur man egentligen skulle ta sig till MH:t.

Och nu är det dags för oss att bege oss.

Rapport följer!

Igår var Jazz och Olle någotsånär drägliga i förhållande till Betty så jag orkade ta hela järngänget på promenad samtidigt.

 

Helt skumt så regnade det INTE just när vi gick ut. Det måste ha varit ett rent förbiseende av naturen.

 

Igår afton flög det litet tusan i mig och så tog jag Betty och for på träningstävling här på hemmaklubben.

Ruggigt vad MÖRKT det är redan vid 19 nu!

Platsliggningen hoppade jag över - gräset är blött och det finns ingen anledning att tjafsa med lillpian. Visserligen är hon inte SÅ känslig, men ändå - ingen brådska, liksom.

På träningstävlingarna ingår platsliggning, linförighet/fritt följ och tandvisning. Sen väljer man tre moment till. Jag valde ställande under gång, inkallning och apport. Ett lagomt, ett lätt och ett svårt, alltså.

Tandvisningen gick någotsånär - hon höll sig först sittande men vid grundligare granskning ställde hon sig litet hukande och backade nåt steg. Nå - som staffeägare är man glad om hunden inte hoppar upp och slår ut ett par tänder på domaren!

Linförigheten - nu var det ju så där att vi hade åkt bil dit = sprall! Dessutom envisades jag med att ha vadlång kjol, vilket träningsledaren tyckte jag skulle ge f*n i. Jag tycker tvärtom - nu får hundarna faktiskt vänja sig! För om jag ska byta om till äckliga hundträningsbrallor varenda gång det bär av - då bär det ju aldrig av! Så himlans trött på att byta om byta om byta om! Vänj er, kusar, vid kjoldask!

För att återgå till linförigheten - vänstersvängar blir himla komplicerade om lilla hunden redan befinner sig i 90 graders vinkel till mig, med nosen nästan mot mitt ben och svansen pekande ut till vänster, på väg vidare framåt i körriktningen. Ibland blir vänstersvängarna då sådana att Betty kilar förbi och runt mig och därmed slutligen dyker upp på rätt sida, i rätt position igen. Litet grann som en utveckling av tysksvängen. Rätt elegant om jag får säga det själv - i alla fall om hon är så kvick att jag inte hinner snava på henne och lägga mig raklång i leran. Halterna gjorde hon fint trots blötan i gräset. Däremot var hon väldigt bekyttad för Helena som kommenderade. Så länge H var i närheten av oss gick det bra och hon blev inte störd, men när hon hamnade långt bakom oss ville Betty kolla över axeln och gärna vänta in. Och när vi blev kommenderade i en lång raksträcka som var på väg rätt in i ett mörker då tyckte Betty att det blev litet väl äckligt. Det vet väl alla att det finns varulvar i mörkret, ju!

Ställandet under gång gick finfint - hopp-stå har vi övergivit, det blev så himla mycket HOPP av det (man lever på hoppet!), men kanske har det givit någon effekt ändå för hon stannar verkligen raskt. Och står kvar fint medan jag går iväg, kommer tillbaka, kommenderar fot. Inga problem där!

Inkallningen gick också jättebra, hon satt kvar fint och gjorde en snabb och fin ingång efter en snygg löpning. Tjusigt!

Så till apporten - en stor och tung! Först ett segt gripande och utspottande efter nån sekund. Omstart. Bättre gripande och höll faktiskt tills jag sa "loss". Kanske inte riktigt fem sekunder men närapå och vi fick till det fint med kommenderingen, det var huvudsaken.

Ovanpå det och mycket beröm var hon så i gasen så hon kastade sig över hindret som stod intill och som dessvärre var alldeles för högt. Aj! Tävlingsledaren var snäll och sänkte till Betty-höjd och så fick vi köra det momentet också, som bonus.

I alla fall - belöningen fick hon först efter hela momentserien och hon höll ihop jättebra! Ingen dysterkvist över att hon bara fick klapp och "duktig hund", bara igång igen, liksom.

Sen tränade vi litet "ta det lugnt i röran" medan jag fick en del användbara tips angående gripandet i apportmomentet, nu har jag en del att prova under vintern och se om vi kan få upp nåt klipp i greppet. Och hon skötte sig finfint när jag satt och pratade med andra, trots att det var hundar här och där och kors och tvärs. Lugn och samlad.

Slutligen var det bara jag och Viktoria med aussien Elva kvar, så vi lät kompisarna springa lösa ett tag. Elva är så där ett halvår äldre än Betty men igår var det plötsligt Betty som var högsta hönset - inget som vi människor begrep oss på men Elva var väldigt ödmjuk och fjäskig.

SEN for vi hem, och Betty var så trött så trött. Jag var hungrig så jag knaprade i mig en morot på hemvägen, änden sparade jag till lilla B. När jag öppnade buren hemma gav jag henne morotssnutten innan jag lät henne kliva ur, men då bestämde hon sig för att lägga sig igen och smaska morot. Tröttfian. Och morotsätande enligt Betty går till så att först suger man och smackar ett tag, som på en halstablett. Sen spottar man ut och gnager av små små bitar, som suddgummifnas, och spottar ut. Sen äter man upp småbitarna en och en under mycket smackande och smaskande. Så det tog sin rundliga tid.

Förresten: morötter. På Ica hade de en stor binge med svenska morötter à 2,90 kr pr kilo - såna där som ser ut så det vattnas i munnen och som till och med luktar jättegott morot lång väg (jag kunde knappt bärga mig till utanför kassan innan jag satte tänderna i en - och DEN VAR PERFEKT!). Bredvid den bingen finns en hylla med nåt slags utrikiska morötter, tvättade, i plastpåse om 500 g till ett pris av 5,90 (vadan dessa 90-öringar?) - och där var det åtgång, minsann! Vofför det, i all sin dar?

Nåja, det är tur att jag inte är på smällen, för OM jag vore det skulle jag få en brandgul unge igen. Som äldsta barnet. (Nädå, det var inte gulsot, det var morot.)

Om man känner att man vill vara elak mot mig idag och kalla mig elakheter kan man med någon elegans hojta: -Bulhuve! eller -Snehörning!

För igår parkerade jag makens bil på ett galet ställe, på sniskan i en backe. På sådant däck att bak- resp. framhjulen på högra sidan hamnade en bra bit högre än motsvarande hjul på vänstra sidan. Och när jag skulle hoppa in i bilen igen så liksom FÖLL dörren upp, tung som den värsta kassavalvsdörr (Volvo = heavy stuff) och själva kanten träffade mig hårt hårt i pannan över vänstra ögonbrynet. I ett nu hände tre saker: det knakade och knastrade inuti huvudet, allting blev svart samt jag kr*ktes. (Som tur var inte in i bilen, annars hade nog maken blivit ondare än vanligt.) Sen hyvvade jag mig in i framsätet och satt där ett tag, tills jag kunde se igen och bara mådde lagom illa. Och sen drog jag vidare till skogs med Ying, Tigg och Betty.

 

Men nu har jag en rejäl bula, liksom på sniskan. Sniggt! som mellanbarnet skulle säga.

 

 

 

Några små bilder från Bettys träningspass igår.

Bara för att hon är så söt.

 

Inget är som väntans dagar, eller hur?

Här väntar vi på två saker: vi väntar med förväntan på att det ska bli lördag så att Betty skall bli mentalbeskriven och vi väntar med fasa och oro på att det skall komma ett Betty-löp emellan.

För nu hänger Olle och Jazz vid henne som två snuskplåster och Ying börjar också haja till då och då.

-Knip jänta, knip! vill jag säga, för det vore så bra att få det här MH:et avklarat, åtföljt av div. hälsokontroller (höfter, armbågar, knän, ögon) så vi vet om hon e nått å ha, sen. Alltså avelsmässigt, annars är hon av det rätta virket, det vet jag.

 

I alla fall tog vi en tjejprommis idag, bara Bettan och jag. Vi gick först till klubben och tränade, sen gick vi och busade.

Det var då otroligt hur mycket blöta det kan komma ner. Vi undrar litet hur det går till, för det är ju inte just nån sån värme att avdunstning och därmed påfyllning av de himmelska lagren sker.

Idag var det som att gå i en dusch på lunchpromenaden.