Pelleskop-livet

När jag bäddade sängen hittade jag under täcket en STOR rund äcklig fästing!!!
Uäh!
Hundarna får sova i uthuset i fortsättningen!

På en vanlig lunchpromenad är jag förstås rustad med såväl stillbilds- som filmkamera.
Det är så, mina vänner, man utvinner nästan hur många blogginlägg som helst ur en enda liten vesen hundsväng.
Håll till godo!

Ibland är jag en latoxe och sitter i min paulun och studerar.
Tänk - ända sen jag gick i Centralskolan hemmavid har jag haft en känsla av det borde kunna ordnas bättre.
Att det borde kunna ordnas så att man inte MÅSTE gå ut och frysa jämt, utan skulle kunna stanna kvar i sin varma säng fast man borde gå i skolan.
Och nu är det så!
Säg inte att framtiden är mörk, inte när utvecklingen går åt det hållet!
Så här såg det ut på fredagsföreläsningen:

En morgon låg jag som vanligt och snusade som värsta Törnrosan - här behövs ingen slända för att jag ska sova i 100 år eller så!
I alla fall vaknade jag av att prinsen traskade runt i sängen så att det närapå blev sjögång.
Sen satte han sin stora svarta mule tätt tätt intill mitt nyponrosiga anlete och satt stilla så ända tills jag inte kunde låta bli att börja fnissa.
Då liksom fnissade prinsen också så det stänkte fullt av små kalla snorbubblor på mig.



Visst är han ljuv, min lille prins?

Vi tränar och tränar - än är ju tävlingssäsongen inte riktigt slut. Fast för oss har den förstås just börjat...
I alla fall börjar det bli mörkt tidigt om kvällarna nu. Och kallt! Det kalla kan man inte göra så mycket åt, mer än klä på sig, när det gäller mörkret får jag gå längst bort (från oss sett) på min till träningsområde utsedda grönyta. Där finns nämligen ett stängsel och innanför detta en upplyst gård till nåt företag. Ljuset från denna gård spiller över till den bortre delen av gräsytan, så där kan man träna rätt länge.
Gårdagens pass:
Tigern först. I söndags hade jag sån tur att jag träffade Mariah och Redo på tävlingen och då passade jag förstås på att fråga vad tusan jag ska göra åt platsliggningen. Som vanligt fick jag ett bra svar: MASSOR med störningar av matten! Så att det blir som en lek för Tigern: vilket tok matten än hittar på ska han ligga still. Alltså: jag stod dyr still framför det liggande djuret, rätt länge. Sen gjorde jag en rusning förbi honom - liten ryckning i hunden men inte mer. Stilla igen - sen kasta favoritbollen nästan på hunden. Sen smyga iväg bakom en buske och inte synas. Sen springa som en galning mellan två buskar och skymta fram ibland. Sen stå och hoja litet bakom buskarna. Sen stå stilla och trist alldeles framför hunden igen. Sen rycka och leka med kampleksak alldeles framför hans näsa. Sen smyga som en indian och se enfaldig ut. Sen bara stå lääänge och se tråkig ut. Sen gå och gömma och vifta till med handen synlig ibland. Kort sagt: bete sig som en idiot. En gång fick jag gå tillbaka och lägga ner Tigern igen, då gör jag det utan att säga nåt och utan att bry mig om honom. Jag tror det här är en jättebra metod, men det är klart att det tar tid! Ikväll tänkte jag ha med mig Pepp också och kasta bollar till honom kring den liggande Tigern, och sen gå och gömma mig tillsammans med Peppar. DET borde vara svårt för den svartsjuka Tigern att klara!! (Dessutom tänker jag börja denna träning med Peppar alldeles omgående, så vi är bättre förberedda för tvåan - för dit ska vi. Snart!)
Vidare blev det förstås några rutor för Tiger, med fokus på att hitta rätt själv. Gläfset blir jag nog inte av med, så det får jag ta, tillsvidare. Inkallning med ställande gick riktigt bra - antagligen låter jag helt annorlunda på tävling!

Sen Peppen, då. Då hade det blivit rejält mörkt, men med min nya placering på plan så gick det bra ändå. Mycket träning på läggande under gång, förstås, Stooor kampbelöning på det. Och så sekvens med läggande, inkallning (utan hopp!) och ställande. Jag "annonserar" ställandet genom att stryka honom över ryggen. Också ett knep från Mariah: på träningen lägger jag ofta en leksak bakom honom och det gör jag genom att först stryka honom över ryggen. Men ställandet går riktigt bra nu - nu är det läggandet som är svårt.
Inte tugga på apporten tränade vi också, och det går ganska bra. Men återigen: tävling är nåt annat! Matten är nån annan då!
Slutligen litet linförighet, men inte så mycket. Mest fokus under lååånga raksträckor, visa av den galna tävlingsledaren i söndags!
Jag är ganska nöjd med gårdagens träningspass, det kändes som om de var glada och lagom långa och hade nåt mål.
Men ikväll är det dags igen!

Idag blåser det lika mycket som det gjorde igår, dvs. taket lyfter nästan.
Egentligen bör inte Ying ta några längre promenader i sånt väder, för ögonen blir irriterade. Å andra sidan blir förstås hela Ying irriterad om han inte får gå ut och leva rövare. Och då tirriterar han matten nåt så in i Norden.
Så det blev en ordentlig lunchpromenad med lubbning.
En liten film gjorde jag, eller rättare sagt: datorn gjorde själva filmen, jag bara höll i kameran när det begav sig.
Observera det klämmiga musikvalet: låten heter "Bouncing around", och det är precis så våra promenader ter sig!

Då så, då haver vi tävlat.
Inledningsvis kan jag konstatera att det var inte så dumt att tävla i två klasser samma dag. Kändes mera avslappnat, och matten fick träna sin uthållighet.
Resultatmässigt var det väl inte så man jublar precis - utom på en punkt: Tigern tog ÄNTLIGEN sitt första förstapris i lydnadsklass II!!Med precis på öret tillräcklig poäng, 160. Puh!
Så här var det:
Platsliggningen blev kaos direkt. Alla förare gick bakom stugan och gömde sig - alla utom en, för hennes hund for runt som ett troll och agerade duracellkanin. Efter en hel minut blev vi övriga återkallade för omläggning. -Hurra, platsliggningen är slut! tänkte förstås en överoptimiskt Tiger.
Och så blev det därefter - när jag kom tillbaka efter den slutgiltiga platsliggningen satt han på sin lilla vita rumpa. Å andra sidan hade en annan liten hund slunkit iväg bakom stugan till sin matte och en tredje hade satt sig, lagt sig, donat litet.
Ganska olyckligt. Och ganska svårt för den här matten att ta sig i kragen och försöka prestera nåt när det ändå var typ "kört". Ville mest åka hem.
Men vi gick in och drog igenom 2:an och huvva, hur det kändes! Fria följet bestod av enormt långa raksträckor och nån böj här och där, dessutom i massor med slaget gräs att snava i. Och det blåste så man knappt hörde tävlingsledaren. Alla markeringar var gjorda av hyvelspån=toppen för Tiger, mindre toppen för tävlingsresultatet.
Poäng och kommentarer:
Platsliggande: 5 (sitter)
Fritt följ: 8,5 (sen i sväng, ngt okoncentrerad) (min anm: här var domaren MKT snäll!)
Läggande: 8,5 (ngt efter i transport, bra läggande)
Inkallande med ställande: 7,5 (sent ställande) (kan bara hålla med, seeeeent ställande!)
Sändande med ställande: 9 (skall) (ett litet gläfs i utgången som vanligt. Jag tyckte det var värre att han körde trynet i spånranden när han kom fram och liksom snodde runt in i rutan. Han stod med alla fyra tassarna innanför strecket, men det var ren tur...)
Apportering: 9 (sätter sig ngt bakom vid avlämnandet) (förstår inte varför han alltid gör så på tävling?)
Fritt hopp över hinder: 10
Fjärrdirigering: 8,5 (dk sitt) (märkligt: sitter som en smäck i vanliga fall...)
Helhetsintryck: 9
Summa summarum 160 poäng. Första pris, hurra!! Vad kallar man det, stolpe in?

Sen Pepparn då. Där visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Jag hade inga farhågor inför platsliggningen; han har legat bredvid både löptikar och taggande sturskkillar utan att tappa fokus på mig. Det som kan störa är regn (och snöstorm, som på träningstävlingen!), men då kilar han bara raka vägen till mig, och det må vara hänt.
Men i övrigt visste jag inte alls hur störd han skulle bli av tävlingsledare, lukter på plan, nytt ställe osv. Spännande!
Så här gick det:
Platsliggande: 10
Tandvisning: 10 (alldeles innan vi skulle in kom jag på att det var jättelänge sen vi tränade sitt still och bli granskad så jag lejde en åhörare att köra tandvisning. Sen satt han som en staty)
Linförighet: 9 (släpper koncentration tillfälligt) (japp, han kikade till precis när vi var i jämnhöjd med TL, men annars gick han sagolikt bra: tätt intill mitt ben och med full koncentration. Jag var alldeles häpen!)
Läggande: 0 (står) (lilla stollen - läggande brukar vara lätt så vi gnuggade litet extra på ställande. Visst är jag duktig, såg han ut att tänka!)
Inkallande: 9,5 (hoppar mot föraren) (ett litet litet fartdämpande skutt som jag inte har gjort så mycket åt än, för jag vill ha farten och glädjen kvar)
Ställande: 7 (stannar upp ngt vid kommando) (japp, det gjorde jag för att inte nolla)
Apportering: 8,5 (tuggar något) (något?! det nästan yrde sågspån ur hans trut!!)
Hopp över hinder: 8 (slår i hinder) (det märkte jag inte, men han är en slarver)
Helhetsintryck: 8,5 (låter ganska rimligt, Peppen var rätt intresserad av TL)
Summa: 158,5 poäng. Ett andra pris alltså, i överkant. 1,5 p från ett förstapris.
Jag tycker jag får vara ganska nöjd med Peppars insats, och inte minst med hans attityd. Det kan nog bli bra med tiden!

Snurrgumma, det är jag det!
Det är IDAG som det är 29 år sedan jag träffade Der Mann.
Följaktligen är det IMORGON som jag och terrioristerna ska tävla.
Tur att jag kom på det redan efter EN mil i bilen, inte 5.
Men då hann vi med ett litet träningspass till på klubben.
Och hann bli hotad till livet av en hungrig schäfer.
Nädå, bara Nysa som aldrig aldrig nånsin hade fått mat av sin matte och lade in all den hunger en liten schäferjänta är mäktig i sin sugande blick.
Till ingen nytta alls.
Förlåt, lilla Nysa!

Bollefors La Hija - Tigerungens kullsyster.
LP1 numera.
Förefaller ha samma inställning till livet som bror sin.
Henne vill man inte möta i skogen en mörk kväll!!

Barney-pojken. Sicket 70tal!























En liten muräna!

Idag är det exakt på dagen 29 år sedan jag träffade den här långhåriga krabaten.
Och föll i farstun så jag fortfarande rodnar åt det.
Törs man hoppas på 29 år till?



Puss, Morrison!

Så här kan det se ut när ett litet staffedjur tränar inför sin tävlingsdebut i lydnadsklass 1.
Visst är det en aning okoncentrerat och litet oexakt, men se på den glada lilla svansen!
Och matte dk:ar i ställandet, men han stannar ju snyggt också!
Och visst tuggas det på apporten, men vad katten - det är ju en mördarhund!



Visst är han duktig, min lilla knasboll?

Sånt som händer hos oss:

1. Jag letade i flera flera dagar efter sockerströaren men gav till sist upp. Jag utgick helt enkelt från att Maken hade tagit ströaren och givit den till nån på jobbet (obs. intern familjehumor).
Sen letade jag efter en bra ryggsäck i hallgarderoben (vi har förfinat konceptet walk-in closet och har i stället en dig-in closet) och tadaa! där låg sockerströaren.
VEM kan både hoppa ljudlöst jämfota hur högt som helst och i munnen bära en tung, åbäkig glassak till enskild plats? Peppar förstås.

2. I morse var fyra hundar jättetrötta. När jag bestämde att vi skulle gå upp tittade tre hundhuvuden fram från olika ställen under täcket, och ett hundhuvud höjdes från ovanpå täcket i fotänden. Detta påminde om bekantingen som skulle baka sitt standardmatbröd och bara rev upp en nyinköpt 2 kg påse vetemjöl och hällde i assistenten, körde runt och sen slängde bakduken på för jäsning. Efter lämplig tid lyfte hon på täckelset för att fastställa en nöjaktigt fortskridande jäsning - och möttes av anblicken av en mängd små nytra larvhuvuden! Det blev inga brödbullar den dan, inte.

Nu har jag suttit och varit djuuup i två timmar och vädret är prima så jag tror jag reviderar mitt schema. Lång promenad genomföres alldeles omgående i stället, med äpplen som mattelunch.

Det kan komma att se ut så här, kanske:

Morgondagens schema är tänkt att se ut så här:
Hundpromenad
Hundfrukost och mattekaffe
2 tim. seminarium om samhällsuppdraget
Hundbus och mattelunch
2 tim. läsning om utbildningshistoria
Låååång hundpromenad
Hundmiddag och 1,5 tim rysk läsning, umgås litet med hemmavarande barn samtidigt
Litet middag o säga hej till maken
Hundträning
Hopp i säng med hundar och böcker

Så ynkligt det ser ut!

Alla bara måste lyssna och framför allt TITTA på detta! De flesta hundarna är "rescue dogs" och en del av vinsten går till ASPCA.
Dessutom är hela filmen inspelad i en sammanhängande tagning.
Strålande!
Och så låter det litet som Prince, i hans glada stunder.
Då fattas väl inget alls, då?

Dagens förmiddag tillbragtes bak brillor och framför datorn, med en bunt böcker i knät.
Klockan 12.00 skulle mina djupa tankar vara fästade på papper (nåja) och inlämnade och jag hann precis. Först av alla var jag, vad är det för ordning på Sveriges studenter?!
Men vädret var på sitt allra bästa humör och hundarna hade varit duktiga medan matte jobbade (-Ja, för vi ska bli FRÖKNAR, då måste man vara duktiga! hojtar Tigger. Svenska Skolväsendets Undergång, a.k.a. fröken Tigger, fröken Ying, fröken Jazz och fröken Peppar. Gud bevare skolungdomen) så jag greppade fyra mickaboer, två äppeln (Säfstaholm, förstås. Det bästa är gott nog), en korg och en svampkniv.
Sålunda rustade gav vi oss ut i Närmaste Skogen.
Först tänkte jag inte ta nån korg, utan bara plocka vad som ev. kunde finnas tillgängligt i b*jspåsar. Vilken himla tur att jag tänkte om, annars hade jag antingen suttit kvar gråtande på en stubbe (eftersom jag inte kunde få med mig mina fynd hem) eller knutit ihop tröjan till en påse och fyllt den med svamp, dymedelst traskande topless hem genom nejden. Det finns en tid för allt, men min tid för att vandra barbröstad med högt buret huvud är dessvärre inte precis just nu.
Fast det hör ju inte hit - jag HADE ju korg! Som blev typ full. Kantareller och trattkantareller stod längs stigarna och riktigt bad om att få bli hemplockade. -Vi vill inte vara panelhönor! sa de korus.
Hunduschlingarna fick gå i koppel hela tiden, vilket är alldeles utmärkt träning. Jag är nämligen en Latoxe som helst låter kusarna lubba lösa i skogen varför deras förväntan alltid är på topp: nu ska här bli springa av! Således tungorna i backen redan när nosarna börjar peka mot skogen.
Men när de måste strosa sakta sakta i koppel, och stanna var 12 meter eller så för att matte ska stå på skallen i mossan, så lugnar de ganska omgående ner sig.
Det är det som är skogens chill pill.
Och ett sånt kan matten också behöva ibland.
Tre timmar strålande septemberdag i skogen - det kan väl alla behöva ibland?

Jag har fått en hel bunt kommentarer - och jag är så glad och tacksam så jag är nästan självlysande!
Tack alla snälla läsare, det känns varmt och mysigt som ett flanellnattlinne!

Varför super Ivan? frågar man sig.
Litet olika ryska ledare har försökt stävja det hejdlösa pimplandet där österut, men inte lyckats.
Tacka tusan för det, med den grammatiken!
Ni vet det där med bollarna (se tidigare inlägg): ni skulle bara veta hur det blir om man lägger till ett adjektiv också!!
Jag känner att jag behöver en mycket stadig drink.

Igår morse när jag gick med alla fyra mickaboerna nalkades vi en busskur. I den stod en dam och en herre och såg ytterst hund-ovänliga ut. Och de granskade oss! Men man blir rätt hårdhudad när man envisas med att ha fyra hundar, varav en mördarmodell, så jag beredde mig på att vända andra kinden till.
Och när vi kom fram till kuren upphov damen sin stämma och sa: -Oj så många hundar, och så fint de kan gå! och så såg hon så innerligt snäll ut och bad att få klappa litet på kusarna.
Där fick jag!
Sen på kvällen, när jag var ute med lilla och litet större Röd, så hade jag med mig kycklingleverpastej i en liten dosa. Det är jättesmarrigt tycker alla hundar, Tigers bästa rut-godis och t.o.m. Ying är benägen att anstränga sig litet för en slick. Så när hundarna fick vittring på ett eller flera rådjur och satte nosarna i vädret beredda att dra i 180 knyck, då ropade jag in dem i fast förvissning att kycklingpastej i näbbet är bättre än rådjur långt borta på åkern. Det tyckte hundarna också och slafsade och slickade, ganska vänskapligt. Och ganska kladdigt.
Efter detta smaskande gick de och fnös, kladdpellarna. Då mötte vi en tant som också var rätt snäll, och när hon hörde hur de snörvlade och fnös frågade hon: -Är de förkylda?
Samtidigt såg jag en hare längre fram och kände mig nödgad att koncentrera mig helt på mina små stövare, varför jag svarade ganska disträ: -Nä, de har leverpastej i näsorna.
Och sen hann jag inte säga mer.
Men hon såg ganska undrande ut, damen.

Gissa varför jag är här och skriver ointressanta saker hela tiden!
För att jag har så mycket annat att göra, förstås!
Jag ska skriva en reflekterande text och inte så mycket som en glimt av en reflektion genomsusar mitt oändligt luftiga hufvud.
Och sen - sen ska jag beskriva en bild. På ryska!
Ryska på ryska heter "russkij", ungefär.
Nåt sånt borde det heta på svenska också.
Så att "rysk grammatik" kom att heta "russkig grammatik", för ruskig är den.
T.ex. så här: på svenska säger man en boll, två bollar, tre bollar osv. till oändligt många bollar.
På ryska säger man kanske en boll, två bollar, tre bollor, fyra bollrer osv.
Huvudordet skall alltså överensstämma med räkneordet. Alla med?
Då fortsätter vi.
Vill man hävda att "jag ger honom fyra bollar" så är ju fyra bollar plötsligt ackusativobjekt. Då ska "fyra" ha ackusativform och bollar också, fast glöm inte att det är fyra. Då kanske det blir "jag ger honom fyrom bollromer" (och sen ber jag honom ganska ohövligt att dra åt fanders, om han e rysk...)
Det är sånt jag förspiller min ungdom (tsss!) med.
Kommentarer på det?

Hörni - uppenbarligen så är ni en hel bunt som kikar in här då och då, och det tackar vi för. Och gnorfar litet, om vi är Ying.
Men kan ni inte säga hej, eller nåt? Det går så bra att vara anonym och inte ha nåt särskilt budskap.
Bara ett litet halloj, typ.
Det är så trist när det alltid står "comments (0)". Inga kommentarer. Nähä.
För övrigt regnar det nåt så in i bänglan.
Jag skulle gå ut med hundar och alla studsade och menade: -Hurra, vi ska gå ut! Nu, nu ska vi gå ut! Ja, hurra! osv.
Sen kom vi ut på trappen; fyra hundar tvärstannade och sa: -Annars skulle vi kunna stanna inne, också...

På kvällningen hade jag äntligen tinat upp så pass att jag piggnade till. Då blev det träningsdags för de snart tävlande terrioristerna.
Vi har det så väl förspänt att det finns en stor platt grönyta bara ett par minuters (i långsamt tempo) gångväg härifrån. Den är stor nog för tre appellplaner ungefär, så där är det finfint att träna.
På senaste tiden har det dessutom brukat dyka upp andra hundar där, och det är ju prima i träningssyfte!
Idag kom en amstaff vid namn Satan (!) och tittade på Tigers övningar. Bra träning för Satan som behövde lära sig att bara fokusera på sin husse, och bra störningsträning för Tiger. Och bra för matte som fick pussa på en mördarhund, det piggar upp!
Men först var det dags för MIN mördarhund, lilla Pepito. Jag försöker sätta ihop litet längre segment av moment (haha, momentsegment! Bra ord!) med bara en avslutande bamsebelöning. T.ex. läggande under gång - inkallning - ställande under gång. Eller linförighet - läggande under gång. Fast oftast tränar jag bara korta linförighetssekvenser och hoppas att han ska hålla ihop på tävling ändå. Vill inte tära på gossens uthållighet så länge det bara är ettan det gäller.
Pet-träningen för Peppens del gällde idag snygga vänstersvängar och snabba sättanden, och så apporten. Alltså inte ta. Vidare ställande under gång, framför allt att stå still och inte sätta sig när jag kommer tillbaka. Han lär sig mycket fort, men ibland vill han litet för mycket.... Dessa terriers!
Sen var det Tigerns tur. Rutan, rutan... Det går bättre igen, men inte så bra som det var när det var som bäst. Inkallning med ställande går finfint igen, och fria följet börjar bli bättre. Men det är SVÅRT med en så liten hund - bara litet litet för lång gräsmatta gör det struligt för honom att följa med fint, och det är mycket svårare att hålla en exakt position för en liten hund. Men vi gör så gott vi kan.
Ett härligt träningshumör har han i alla fall, min lilla Tiger. Attityden kan man inte klaga  på.
Det stora, jättestora, problemet är ju  platsliggningen. Han tycker INTE om att matte går och gömmer sig. Jag vet faktiskt inte alls hur han kommer att klara av det på tävlingen. Men skulle han resa sig (han gör ju inga hyss, bara sätter sig och försöker se litet bättre) så får jag ta resten av tävlingen som en träning för mig - att verkligen ta varje moment för sig och göra vårt bästa, trots att det redan är "kört".
Lättare sagt än gjort!
Hur som - efter denna träning med sporthundarna var det dags för en kvällspromenad med di röa hundarna. Lösspringande i sakta liksom "simmande" dimma. Jag tror de tyckte om det!

Det finns många böcker och styrdokument jag borde ta mig igenom, och jag gör det också, jag lovar! Fast ibland måste jag få läsa nåt annat också.
Och det som allra mest tilldrar sig min fulla uppmärksamhet just nu är: De är SÅ bra! "Grundboken" Med sikte på 10:an är förstås nästan den heliga skrift för mig och många andra, men med träningsguiderna blir det ännu bättre. Massor att tänka på och deras länkningsscheman är ovärderliga. Toppenböcker, helt enkelt, till en mycket ringa kostnad. Enda problemet - det är svårt att göra nåt annat, som man ev. måste, än att träna hund...

Värst vad det gick hastigt! kan man säga om höstens ankomst. Och jag har varit tokförkyld - nu har snuvan satt sig nånstans under vänster öga. Det gör ganska ont, men värst är den eviga hackhostan, i synnerhet om nättren. -Tyst och ligg still! gnorfar Ying när vi borde sova.
I morse var det bara 9 grader varmt när vi tog vår morgonpromenad. Men jag tycker så mycket om hösten med alla färger och dofter så promenaden blev 90 minuter lång. Då blev jag varm, men sen har jag fruhuhusit hela dagen lång!



Yings päls är jättelång och börjar dela litet på sig. Hjälp, snart börjar fällningen!













Aktuellt: röd-grönt. Men här är vi opolitiska - visst är det vackert?! (Hur många gånger säger jag det på en dag, tro?)



Också ganska vacker. Fast igår bet han mig i handen under kloklippningen, j*la odjur! Dock utan att "bloden kom fram", men jag fick ganska fina stämpelmärken.



Egentligen skulle bara löven komma på bild, men säg det till Peppar, nedra linslus!

När vi kom hem fick cirkushellifanterna mat och jag fick en liiiten kopp kaffe innan det var dags för studium.
Det ska en ganska spännande bok till för att hålla ångan upp med bara en massa zzzz - zzzzz- zzzz och litet snark, pff, smask och andra sovljud på alla kanter.

Det blev allt en liten middagslur här också...

I förra veckan tillbragte jag tre dagar i Falun. Naturligtvis blev jag omedelbart betuttad i stan och tänkte att här, HÄR skulle jag vilja bo!
Det brukar bli så.
Släpp av mig i vilken håla som helst så blir jag omedelbart kär i omgivningarna och börjar titta på husannonser. Om sådana gives.
Så här ser det ut i Falun.















Ursäkta, men här kände jag mig faktiskt som på mammas gata!





















Vad sägs? Hänger nån med så kan vi starta ett kollektiv?

Jaha, det är väl dags att summera sommaren som gick.

Nä, det struntar jag i men här är i alla fall några upphittade bilder:







Kommer ni ihåg att det ibland var så himla varmt så man inte orkade lyfta på huvudet ens?





ALLA fjortisar måste ha Converse. Ujujuj, sa sakkunniga inom ortopedin. Jag insåg att mina Converse mådde bättre hos sista-slängen-tonåringen.







En liten fågelunge hade för höga tankar om sin egen förmåga och nödlandade på grusgången. Han fick sitta i rabatten sedan, med mamma fågel i syrenen ovanför. Efter ett tag kom han på hur man skulle göra för att lyfta. Snipp snapp snut, så var sagan slut!



Matten nästan svimmade av hänförelse - såå liten i min ändå ganska lilla hand!

Dagarna börjar så smått få något litet av ordning över sig. Ordning för att vara me-moi-jag, alltså.
Vi börjar med promenad, sen frukost.
Eller ibland frukost, sen promenad.
Nån enstaka, hemsk, gång skolarbete först, sen frukost. Det är när schemat har lagts så att jag måste närvara nånstans på nätet redan kl. 8.
Onaturligt o hemskt.
Men sen i alla fall - studium, fast det är nedrigt svårt för mig att ta mig samman ibland. Hundarna är mätta och trötta och snusar kring mig - då vill det till att det är nåt spännande jag läser! Och det är det oftast inte.
Så småningom lunch och litet trädgårdsbus, följt av mera studentlig verksamhet i någon form. Tills det är dags att bryta för dagen.
Idag hade jag ett seminarium 13 till 15 och tamejtusan, var jag inte alldeles strålande. Jo, på sanning, jag var inte ett dugg enfaldig! Gläder en gammal gumma, måste jag säga.
Glad som en lärka däröver tog jag därefter de fyras gäng och traskade ut i det härliga septembervädret. Sånt där som man ska minnas i november, om det nu inte vore så att man är alldeles förtjust i november också, fast på ett annat sätt. I alla fall - gyllenblå, finns det ett sånt ord? I så fall var det en gyllenblå dag!
Se bara:





















Liten skraltig kamira, men det spelar ingen roll - det går i alla fall inte att fotografera själva känslan i luften.

Hur som haver, i två timmar var vi ute och traskade i ljuvligheten, SEN var min mage jätteond i igen.
Men det var det nästan värt.

I lördags fick jag tokspel alldeles och tog med mig Ying och Tiger på tåget till Stockholm
Väl framme traskade och vilade vi rätt genom hela turistsmeten; det tog inalles tre timmar.
Sen träffade vi oförhappandes på en kusin och sen åkte vi hem.
Hur det gick?
Jo tack, inte så illa. Tåget var ganska äckligt tyckte Tigg mest, det krängde på ett otrevligt sätt. Men när han fick sitta i mitt knä gick det bra. Ying tyckte mest att det var besvärligt och varmt på tåget, och så var det så otroligt trångt! Men de skötte sig över hövan båda två.
Väl framme var det förstås mycket att titta och framför allt nosa på, men just de många intrycken gjorde att kusarna förhöll sig förhållandevis lugna ändå. Det fanns liksom ingen möjlighet att hinna med ALLTING, ju.
Och så blev Ying förstås fotograferad ungefär hundratusen gånger, på alla möjliga språk.
En del hugade fotografer kommer fram och frågar om de möjligen får ta en bild, och kanske även klämma och dutta litet. Får de.
En del andra ser man stå och sikta på håll. Nedra paparazzi!



Tigg var förstås förtjust över myckenheten vatten. Med bollar i! Stora bollar! Tur att han var kopplad.



Ying kollar en hund (uppe till vänster). Ordning och reda.



Knugen kan känna sig lugn (lungn?) - här vaktar vi!
En amerikansk äldre herre kom förbi och sa: -What a beautiful dog! He is SO handsome! på amerikaners typiska, fastslående sätt. Inte fråga om att tycka eller anse utan bara slå fast, så här är det, jag är en auktoritet. Jag gillar amrisar! I alla fall när de gillar min Yingis!



Man måste kolla på utsikten. Rätt trist.



Ying i Kungsan. -Jag och Karl XII mot resten! säger Ying.



Ying tycker att matte är pinsam.



På tåget hem satt fyra damer och försökte förtära sin hamburgermåltid i lugn och ro. Haha, går ju inte med Tigg i faggorna!! Han knorrade, knotade, gnydde, snattrade, pep, gläfste och allmänt grät. Kvinnfolken skrattade så de satte i halsen. Matte skämdes.

Sen kom vi hem - alldeles trötta och med mattes mage helt ur spel. Hopp i säng och slockna klockan fyra på eftermiddagen!

Jag vill under inga omständigheter uppmuntra till några impulsköp, men OM det är så (och det vore ju konstigt annars) att du har gått och lurat på en liten Peppar-fining så finns det faktiskt en otingad hanvalp hos kennel Goodstaff's.
Den har finfin stam och alla papper i ordning förstås. Jag har träffat pappan ganska hastigt några gånger, men tillräckligt för att konstatera att det är en trevlig ung man, och mamman har jag träffat massor, fast inte tillräckligt, och är nästan litet kär i. En härlig personlighet!
Så ta och titta in på hemsidan - det är ändå något visst med att ha en Goodstaffare!
Nedanstående Goodstaffare är under inga omständigheter till salu, men kan tjäna som inspiration. Och hans pappa är faktiskt farfar till den aktuella valpen.







Ja men då så, klart att ni slår till!
Om ni har tänkt efter först, alltså.

Det här med studier, det är rätt så pilligt det.

Inte det att läsa in, fortfortfort, för det går som smort.
Skriva små essäer och grejer kan jag göra i sömnen.
Kackla på seminarier är second nature, eller hurre hetter.

Men den verkliga stötestenen är detta: ha bok och glasögon tillhands samtidigt!

Några dagar nu har jag sagt att jag ska sätta ut Ying på Blocket. Maken skall sätta ut en lavoar på Blocket och en annan lösning skulle vara att vi gömmer Ying i lavoaren så att en köpare av den sistnämnda får den förstnämnda på köpet. En variant av grisen i säcken: pejen i lavoaren.
Men det är förstås bara dum- och elakheter av mig. Lojalare och lättsammare hund än Ying får man leta efter.
Det är bara det att:
han är utomjordisk
han trasslar in sig i inte bara sitt eget koppel utan även övriga hundars, eller också trasslar han ihop de andras koppel utan att trassla in sitt eget men ställer till ett hallå när man ska knyta upp de andra
han vet inte vad han heter
han struntar i allt
han är ingen hund för han är en katt.

Det är så här: Ying är vimsig och svårmotiverad - matten orkar inte alltid göra roliga saker med Ying för det blir så trassligt - vilket gör att Ying blir mindre alert på matten - så att matten blir mindre motiverad... Ja ni förstår.

Då tränar matten med Tiger i stället, för då är det så här: Tigger vill inget hellre än att GÖRA nåt - matten dras upp ur sin letargi och hittar på grejer - Tigg blir mer och mer lyhörd och träningsvillig för varje gång - matten kan knappt bärga sig osv.

Det är ju hemskt, ju! Jazz och Peppar faller in under varsin grupp, fast inte lika mycket, eller inte på samma sätt. Peppar älskar att träna, fast mest för belöningens skull (än så länge), och Jazz vill visserligen hålla på, men på sina villkor och han är helt spattig och lite som en höna - man hänger inte med!

Igår kväll tränade jag litet ettans apport med Pepp - inte ta apporten, främst. Alltså sitta still och se alert ut när jag håller fram apporten, men inte ta i förväg. Svårt men skojigt.
Då kom Ying och anmälde intresse, så jag körde några varv med honom också. Fast jag bara hade Frolic som belöning (han brukar kräva köttbullar. Minst.) - och OJ vad han var glad och piggelin! Hela ettan utom hoppet kunde vi dra igenom i TV-rummet, med stort engagemang (om än precisionen var litet - låt oss säga dynamisk). Och vilken glad hund!

Så då tänker jag förstås att jag måste träna mer med Ying. Men då inställer sig problemet - om jag tränar idag, kanske han säger: -Gnorf! Fruntimmer! Det där gjorde jag igår... och går och lägger sig. Eller om jag försöker hitta på nåt annat skoj kanske han säger: -Gnorf! Fruntimmer! Det där gjorde jag inte igår... och går och lägger sig.

Det är inte lätt, inte, att vara en medveten hundägare och ha en pej liksom på köpet. Hur man än gör blir det fel.

Men i alla fall: Ying ska INTE säljas på Blocket. Ingen annanstans heller.

En gång i världen skaffade jag en bok om huruledes hund skall till kantarellsökare tränas.
Himla komplicerat, men himla fungerande: så pass att det tog mig en hel säsong att avlära Jazz. Han hittade nämligen snabbt kantarellerna och åt upp dem. Hade jag med mig nåt riktigt smaskigt belöningsgodis, jag menar RIKTIGT RIKTIGT smaskigt (vi talar här om rå kolever. Rätt opraktiskt att ha i fickan) så markerade han svampfyndet, rusade tillbaka till mig och åt upp sitt godis och innan han hade hunnit svälja var han åter vid herr kantarell och glufsade i sig. Lever med svamp, jojo. Men nu är han avvand, är han. Och som jag tycker det är himla skojsigt att leta kantareller själv så har jag inte brytt mig om att göra om det därna experimentet någe mer. Fast...
Ibland när jag är lat och lyxig, eller som nu har haft ont i magen och är litet matt, tar jag bara mina terrierpojkar med till skogs. Mina bordercollieterrierar, eller borderlineterrierar - de håller sig till matte de, med el. utan koppel. Och eftersom de håller sig till matte och är nyfikna på mattes förehavanden så har de blivit kantarellintresserade. Inte så pass att de äter, bara så att de kollar vad jag gör. Det blir ju litet plock på en säsong...
Sen införde jag en liten regel: de ska stå stilla när jag har hittat svamp. Alltså inte springa runt i fynden, eller kissa på dem, eller ställa till med värsta jordfrässcenen, eller bli lekfulla som troll. Och när de har gjort det, alltså stått stilla, så får de godis.
Så det har blivit så här: kantareller - stå stilla - köttbulle. Gånger en miljon ungefär. Helt utan tanke från min sida, bara en praktisk åtgärd. Men ikväll märkte jag att pojkarna stannar själva när vi kommer till kantareller! De stannar och blir stående och när jag kommer intill dem så dunkar Tiger tassarna i korgen (för där har jag köttbullarna i en liten påse).
De har blivit kantarellmarkerare!!
Så nu måste jag grunna ett tag: ska jag använda mig av detta, kanske sätta kommando på det? Eller ska jag bara låta det vara, och kanske självdö? Hm... Alltid är det nåt att fundera över!
Nästan 2,5 timmar i skogen blev det i alla fall - äntligen börjar jag känna mig nästan som folk igen!

En vacker vacker dag tidigare i veckan satt jag på trappen (bästa stället, solvarmt) och lekte med kameran. Tok-kort skärpedjup, överexponering, minimalt med färg, massor med färg. Ganska rart.
Och sen smög jag iväg och tog en bild på växthuset också. Som bonus.

Idag har jag ingen tid att passa alls, bara en massa läsning att göra.
Så skönt att kunna börja dagen med en härlig promenad utan brådska och utan mål - annat än hem igen, till frukost för vissa och en kopp kaffe för vissa.

Visst är väl september alldeles som mogna astrakanäpplen? Klara dagar med luft som man vill stoppa på burk och ta fram i februari.


















Månen mitt på morgonen. Och vilken underbar blå färg!







Astrakandagar, ja. Man känner livet i sig, gör man. Det är så vackert och vemodigt och... äppligt, helt enkelt.

Lyssna på det här också, och njut litet extra.

Ying ni vet, den där röda stollen som bor hemma hos oss? Jag har ju litet problem med att han inte alltid (inte oftast) gör som jag säger.
Men nu har jag kommit på att det finns ett system i galenskapen!
Sånt som kan betraktas som praktiska anvisningar och råd efterlever han gärna. Dit hör såna saker som "gå runt", "kanten", "stopp", "vatten" (som betyder att han ska gå ner i diket om han är törstig), "vänta lite" och lite andra såna saker.
Allt som kan betraktas som cirkuskonster eller matte-vill-bara-bestämma det struntar han däremot högaktningsfullt i. Alltså "fot", "hit", "stå stilla", "gå fint" osv. Han vet vad jag menar och om han är på gott humör och jag har en köttbulle i handen kan det mycket väl hända att han showar igenom sin repertoar, men så där dagligdags och på promenader - nä tack, skulle inte tro det.
Självständig, det är vad Ying är. Och en liten åsna. Och så förstås Världens Snällaste Hund.

I eftermiddags tog jag en två timmar lång koppelpromenad i skog och mark med mina små håriga grisar (obs. inte maken). Det var så där alldeles härligt septemberväder - soligt, svalt och alldeles astrakanklart i luften.
Så min stora enfald kan inte ens skyllas på syrebrist.
Vi kom nämligen att traska fram på en smal smal stig där jag ville ha hundarna bakom mig. Och vad säger matten då? Jo, förstås: -Nu ska JAG gå FÖRE! Alla hundarna kastade sig omedelbart fram i kopplets längd och såg nöjda ut.
-Men hallå, hörde ni inte? JAG ska gå FÖRE!
Nu är det så att hundarna kan utmärkt väl de två prepositionerna "före" och "bakom" (efter betyder det som deras matte är) - men vad de ännu inte har lärt sig är att koppla samman detta med ett framförställt pronomen. Förstås. Det är klart att de bara hörde "FÖRE" med myndig stämma - och så följde de min rekommendation.
Nåja, nåt litet hjärnsläpp får man väl unna sig. Och när jag väl kom på att jag skulle säga BAKOM så var alla fyra hundarna genast med på noterna och fick både pussar och frolic.
Så allt löste sig till det bästa.
Fast enfaldig var jag allt.

Jag har haft gräsligt ont i ryggen några dagar - uppenbarligen någon form av ischiasnervkläm. Det finns, enligt mina efterforskningar, äkta och falsk variant. Jag nöjer mig med att konstatera att ONT har det gjort! Så där typiskt ont som när en nerv hamnar i kläm - man nästan kräks! Något litet bättre känns det idag.
Igår blev det ganska mycket promenerat - det är nämligen det enda som känns drägligt med en sån här dum rygg. Först en morgonpromenad med alla fyra kritterna, sedan en eftermiddagspromenad med lyxdjuret Tiger - en sån LISA att gå med bara den! - och slutligen en kvällspromenad med alla fyra igen. Och vet ni: nu börjar det bli dags att plocka fram reflexerna!
Hur som haver, här följer några bilder på Tigerns vattenparkspromenad. Jazz tycker inte om att man glor på honom med ett objektiv, Peppar tycker så mycket om det att det mest blir extrema närbilder på hans slickande tunga, Ying har annat för sig. Men Tigger, han är rena linslusen han!



















Tiger smörar på promenaden...