Publicerad 2009-06-30 11:29:13 i Allmänt
Publicerad 2009-06-30 11:06:04 i Allmänt
Publicerad 2009-06-30 10:53:26 i Allmänt
Publicerad 2009-06-28 10:52:02 i Jazz
Jazz har fortfarande ont i benet/tassen. Nu har han visserligen rört sig litet grann idag, men han är väldigt rädd om benet - de andra hundarna får passa sig för att komma nära och om jag ska lyfta honom måste jag ta det så försiktigt så att han verkligen förstår att jag inte tänker vara hårdhänt. Då går det bra. Det konstiga är att jag kan känna igenom hela tassen och benet, riktigt klämma, utan att han reagerar... Vila idag igen så hoppas vi att det blir bättre.
Publicerad 2009-06-28 10:49:46 i Allmänt
Jag undrar om det finns några uppgifter om huruvida antalet bit-incidenter med hundar ökar under såna här värmeböljor. Nog tycker jag att mina små djur är retligare än vanligt - det behövs inte mycket för att de ska fräsa åt varandra, och då föreställer jag mig att tröskeln för att bita människor också är lägre än vanligt. Än så länge är vi dock alla obitna (alla människor, alltså), men jag börjar känna det som om jag personligen snart tänker bita nån. Det är faktiskt FÖR varmt. Tack, men nu räcker det. Ge mig åska, regn och 18 grader i ett par tre dygn så ska jag bli snäll igen!
Publicerad 2009-06-27 14:17:08 i Allmänt
Igår var mellersta barnet och jag på klubben för litet lydnadsträning av mina terrierar. Varmt och häbbligt i vanlig ordning, men dags för en liten genomkörare inför staffespecialen. Inte gick det nåt vidare, men sånt får man ta.
När jag höll på att jobba med Tiger var Peppar bunden, numera i en plastad wire eftersom han gnager av kopplen. Eller gnager - han liksom bara knipsar till. Hur som helst kom Merja med schäfrarna Dundra och Alva och Tigern började bete sig ytterst märkvärdigt, trots att båda tikarna är "justerade". Och då! Peppar gjorde ett ryck så halsbandets spänne gick sönder och kom farande raka vägen till schäfertjejerna och körde upp nosen i rumpan på dem. Jag skulle ta tag i honom men då gick russellrackarn till attack. Tjoff, så satt de i huvudet på varandra! Jag lyfte Peppar i bakbenen, men vad hjälpte det när Tigern vägrade att släppa. Merja kom och höll Tigern upp och ner, också i baktassarna, men kunde förvånat konstatera: -Han släpper inte! Nä, för han är terrier, tänkte jag. Till slut fick mellanbarnet komma och lägga Tigerns tunna koppel runt hans hals och dra åt - Bostonstryparen direkt. Till slut lossnade han och vi kunde dra isär hundarna. Tack och lov blev det inga större skador - det såg ut som mycket blod, men det var mest blodblandat drägel. Merja lyckades med visst besvär lägga omkull Tigern och jag dängde omkull Peppar och så fick de ligga och coola ner ett tag.
Som tur var hade jag ett rejält staffe-halsband (brett, tjockt läder) i bilen som Peppar kunde ha i stället för den spräckta, så sen fortsatte vi helt enkelt träningen. Jag ville inte sluta med den där kalabaliken utan liksom "normalisera" träningen. Och det gick faktiskt riktigt bra - jag märkte inte att de koncentrerade sig sämre än tidigare.
MEN: jag undrar vad som hände. Tiger har träffat både Alva och Dundra förr och brukar inte bry sig nämnvärt om dem och Peppar brukar inte alls bry sig om främmande hundar. Så plötsligt gör han ett sånt där tokryck! Märkligt. Man upphör visst aldrig att förvånas!
Publicerad 2009-06-27 14:08:30 i Allmänt
- är det dags för den årliga staffespecialen. Lydnad och utställning. En sammanfattning av läget:
Peppar kommer att ha noll muskeltonus pga bristande motion pga värme.
Peppar är rätt gnagd i huvudet av min grävlingsätande russlare.
Peppar kan bara gå fot i högst 3 sekunder innan han lägger sig ner med tungan hängande långt långt ut.
Peppar har glömt vad ställande under gång är men erbjuder ett extra läggande i stället.
Peppar har börjat tugga på apporten.
Peppar har börjat ta stöd mot översta plankan i hindret, oavsett höjd på hindret.
Peppar lägger sig ner när jag går iväg för inkallning.
Peppar ligger och sprattlar under platsliggningen.
En sak gör han mycket bra: läggande under gång. Tyvärr utan att invänta mitt kommando.
Undrar om det finns nån titel som heter "Ugly dog with no brains"?
Publicerad 2009-06-27 14:04:21 i Allmänt
- de får INTE komma hit idag! Nämligen:
lyckades Tigern ryka på Peps igår kväll och ställa till med skandal på brukshundklubben. Så de två är litet tuggade båda två.
vill Ying inte öppna ögonen alls. Känns väl som grus i dem i det starka solskenet. Inne plirar han på rätt bra men utomhus envisas han med att gå in i saker och gnorfa.
har Jazz jätteont i ena framtassen/benet och vill inte stödja på det alls idag. Hundjäklarna försökte dela på en igelkott igår igen och jag tror att det hände nåt då. Kan inte se nåt, emellertid.
har mellanbarnet och jag gått lös på Olle med varsin sysax; ja alltså hans päls, men han ser svårt tilltufsad ut. Fast rysligt söt.
Själv har jag ont i huvudet och mår illa som bara den. Antagligen var fredagen ALLTFÖR torrlagd, dvs. jag drack för litet vatten, till och med.
I alla fall - när Djurpolisen kommer, med kameramän o slikt i släptåg, kommer jag att vackla omkring med en hand på pannan och liksom sluddra och bete mig allmänt osammanhängande. Hoppas att de kommer ihåg att blurra bilden, bara!
Publicerad 2009-06-25 23:47:52 i Allmänt
Och svaret blir naturligtvis: Alldeles - alldeles - VIDRIG!!! Aftonpromenaden togs med Jazz, Ying och Tigger (efter ett litet äventyr häromkvällen när Ying och Peppar drog som idioter åt samma håll, efter en igelkott, har jag bestämt att de båda herrarna tar jag bara tillsammans när jag är på topp. OM jag är på topp). Klockan halvnio var det fortfarande för varmt för att vara riktigt trevligt. I skogen var det mera mygg än i Tärnsjö och flera fästingar än myggor. Jag fick bara SKALA av hundarna fästingar - usch så vidrigt! Samtidigt ville jag inte stå stilla en sekund ens på grund av myggj*vlarna. Tvi! Dessutom hade nån löptik gått samma väg som vi, för alla tre stannade hela tiden och reagerade inte ett jäkla dugg när jag ropade. Jag fick hela tiden gå tillbaka och jaga iväg dem och då bara stod de och såg ut som dum och dummare och deras korkade brorsa, ungefär. Tom blick och tuggande munnar. Sen fick Ying jätteont i en baktass och vägrade att sätta ner den. Jag kollade flera gånger men kunde inte se nånting alls - då blev jag förstås rädd att han hade blivit ormbiten, men det ömmade inte alls någonstans och han blev inte det minsta svullen. (Nu verkar det vara bra igen - vi får se om han är OK i morgon.) Hur som helst - efter en dryg timme hade jag fått mer än nog och smågalopperade hem med tre flåsande hundar, varav en trebent, för att kasta av mig paltorna och duscha bort alla de miljontals fästingar som jag kände krypandes på min lekamen. Uppenbarligen var de osynliga också, för jag hittade ingen på mig...
Kantarellrapport - massor av små svampbarn finns det, men tro det eller ej; det är spraktorrt i skogen! Mycket regn varenda natt och fortsatt värme så kommer det att bli succé. Eller katastrof, eftersom jag bara inte kan låta bli att plocka alla kantareller jag ser men sen vill jag varken rensa eller äta dem...
Publicerad 2009-06-25 15:33:28 i Allmänt
Igår kväll tog jag mig i kragen och forslade mig själv och mina terrierar till klubben för litet seriös lydnadsträning. Klockan var strax efter tio på kvällen, men vi var faktiskt inte ensamma där.
De senaste dagarnas larviga värme och ty åtföljande motions- och aktiveringsbrist hade verkligen taggat hundarna. När jag sa "fot!" till Tigg for han in till min sida och satte sig liksom på huk (som en katt som smyger på nåt) och när jag började gå gläfste han till! Snacka om driv! Men han gick i alla fall väldigt fint, och hängde med i alla svängar och halter. Jag har nu slutat att upprepa kommandot efter halter och vid tempobyten - tror att det är bättre att han lär sig att "lagt kort ligger". Alltså att kommandot gäller until further notice.
Peppar var också riktigt piggelin, hängde med bra i linförigheten - för en gångs skull använde jag koppel. Börjar bli dags att träna på det nu, bara 1,5 vecka till tävling! Urp. Vidare kopplade jag för första gången ihop flera moment med bara "tävlingsmässiga belöningar". Linförighet, läggande under gång, inkallande. Sen bollek en stund, och sen ställande under gång, apport, hopp. Det gick riktigt fint det också, han verkade inte ta illa vid sig. Det är ju också lättare med en hund som inte kräver godis som betalning - Peppar kan man smacka till litet i huvudet så är han nöjd!
Tigger fick också köra 2:an uppdelat på två sjok. Dessvärre har jag inte lärt mig i vilken ordning momenten där kommer - slarv! I alla fall gick alla moment riktigt bra och han jobbade på fint.
Både rutan och inkallning med ställande börjar kännas något så när grundade nu, fast det finns mycket kvar att göra. Men det blir i alla fall poängmässigt hela tiden, även om det kanske inte blir så höga poäng alla gånger. Fjärrdirigeringen går oftast väldigt bra. Ibland lägger Tigern sig ner utan kommando under första sitt-delen - jag försöker att förlänga tiden i varje position. Det är så olika på tävlingsledare - en del visar nytt kommando direkt, en del står och riktigt väntar ut att hunden ska göra fel!
Slutligen gjorde jag en lååång platsliggning med hundarna nästan på varandra. En sån "riktig" platsliggning där de ska ligga kvar medan jag går runt och plockar ihop våra prylar, tar litet kort, klappar några hästar osv. Det gick alldeles strålande, och ingen av dem går upp förrän på mitt kommando, inte ens när en av dem får godis+uppsläpp före den andra. Duktiga smådjur!
Sen var klockan halvtolv och då var det dags att åka hem. Tänk ändå vilken härlig årstid! Om det bara kunde vara något litet svalare...
Publicerad 2009-06-25 15:21:46 i Allmänt
Vad hände med "lagom"? Först regnar det så man nästan drunknar - sen blir det vahahahaaarmt. Blame it on my youth eller Blame it on the boogie; nånting är det i alla fall som gör att jag inte orkar med denna värme numera. Jag sitter som en annan Gollum bak neddragna persienner och flämtar...
Publicerad 2009-06-24 11:36:26 i Allmänt
De flesta vet väl redan att Bodil Granberg själv valde att sluta sina dagar här. Trist, så trist men kanske inte så konstigt. Bodil passade liksom inte in i samhällsmallen.
Själv träffade jag Bodil några gånger under sent 70-tal. Första gången gick jag mest omkring och gapade, tror jag. För det första var Bodil själv alldeles överväldigande, med sina jättelånga flätor med knutar på och en rejält tilltagen utanpåskjorta. Överallt flaxade hon omkring under prat, prat, prat. På övervåningen i huset bodde två varaner - inga små pluttar heller, utan rejäla don. En fladdermus hade fått övervintra i kylskåpet. Och så de underbara hundarna! Särskilt bullterrierna - de var så Bodiliga! Var man än försökte slå sig ner så fick man en klunsig bulle i knät. Inte för att jag hade nåt emot det... Så snodde Bodil ihop en keramikhund - några kram och knyck i leran bara och vips fanns hela hundens idé där.
Då, när jag träffade Bodil, var jag bara tonåring och litet ... nåja, konstig tyckte jag nog att hon var. Samtidigt fann jag hennes sätt att leva så fascinerande. Och nog märkte man redan då, långt före minicirkusens segertåg, att hon hade ett alldeles speciellt förhållande till sina djur. Hon kunde faktiskt prata med dem, och lyssna.
I och med att jag själv har terrier numera har jag de senaste åren sett Bodil några gånger på utställningar - ofta ofta har foxterrier med prefixet Bodils stuckit ut i mängden. Och det slog mig att Bodil var liksom tidlös - hon var sig så oerhört lik från då, för länge sen i Dalarna. Samma röst, samma flätor och i alla fall en alldeles likadan utanpåskjorta.
Men nu är det slut med det.
Publicerad 2009-06-23 14:45:44 i Allmänt
Igår pratade jag i telefon med systronet. Kom vi därvid att avhandla min triwizard-helg, och jag trodde förstås att jag med mina insikter i den sidan av verkligheten skulle ha något verkligt nytt att komma med. Jag borde emellertid ha förstått bättre - systern är inte för inte familjens Wild One och har erfarenheter av de mest skilda och oväntade slag. Yppade hon således att hon någon gång under det dunkla 90-talet hade begivit sig rätt in i de västgötska skogarna och partajat med ett gäng för henne okända elitbruksare. Hade hon därvid tilldelats en schäfer samt bringats att delta i vodkasök och annat bruksigt. Så inte var mitt lilla äventyr så mycket att skryta med, inte. Men systern är ju såväl utexaminerad som legitimerad djuping och när hon återgav sina äventyr avrundande hon inte, som t.ex. en vanlig jag skulle ha gjort, med att hon trodde att hon skulle bli vansinnig/kräkas/svimma/få spader e.dyl. utan hon trodde att hon skulle få en psykos. Jag tycker det var så fint.
Hur som helst - mörka skogar, drängfylla, schäfrar och psykos. Samt Västergötland. Har vi månne här själva grunden för min sedan länge planerade Stora Svenska Roman? Jag känner att det börjar bli dags nu.
Publicerad 2009-06-22 23:55:08 i Allmänt
Idag vilade vi middag (ja inte bara idag, praktiskt taget varje dag gör vi det. "Summan av lasterna är konstant" brukar man säga, men det är lygens, summan blir bara större och större). Småpojkarna låg utkavlade på sängen bredvid mig (men faktiskt på något litet avstånd i värmen) medan Ying och Peppar låg på filten på golvet. Och de var så rara för de låg liksom sked, Peppar bakom Ying med den övre fram- resp. baktassen ovanpå Ying. Och så snarkade de ganska ljudligt båda två. Jag hade så gärna tagit en bild, och kameran låg faktiskt under kudden men hade jag knäppt på den så hade de säkert vaknat och studsat upp i ett huj. Men rart var det.
Publicerad 2009-06-22 23:43:40 i Allmänt
Pepparn fick också träna litet på bakgården. Maken har städat där nu och plötsligt finns där plats att göra både det ena och det andra. I alla fall när maken är på jobbet och har sin lilla bil med sig.
Det drar ju ihop sig till specialen och något, men VAD, måste göras åt linförigheten. Peppar tror/hoppas att det alltid ska bli läggande (helst) eller ställande (också OK) under gång, så man får vila litet. Han går saktare och saktare vid min sida tills han tröttnar på att vänta på kommando och lägger sig på eget bevåg.
Hans bästa belöningsleksaker nu är två 20 cm långa bitar av trädgårdsslang. Man kan kasta dem och kampa med dem eller slå honom i skallen eller var som helst med dem, allt är lika in i baljan skojsigt. Om jag håller dessa slangbitar framför hans nos, som en morot framför en åsna, då trottlar han på ganska bra. Men då glömmer han i stället att sätta sig i halterna. Och ibland glömmer han hur man gör vändningar - om jag gör höger om så gör han i stället en ögla åt vänster så han kommer bakom mig och sen slinker han genom mina ben bakifrån, riktigt TRYCKER sig igenom, och sen stannar han halvvägs med sitt glada lilla nylle uppvänt mot mig och svansen hårt viftande mot mina vader. -Visst e ja duktig, va?! säger han och ser så innerligt nöjd ut. Man ska ju vara gjord av sten för att inte belöna ett sånt beteende också, om än bara med pussar och fniss. Och av sten är jag inte gjord. Så jag får väl den linförighet jag förtjänar, men å andra sidan har jag en toksöt och dumglad liten staffegris. 10 poäng med koefficient 4, minst!
Publicerad 2009-06-22 23:35:26 i Allmänt
Ikväll när jag och Tigern tränade gissa-vad (rutan) på baksidan av huset var Jazz och Ying med som störningselement. Yings störning består mest i att han försöker äta upp mig - när jag sätter mig på huk för att rikta in Tigertorpeden sluter sig Yings käftar kring min hals som han sen slaskar och suger på. Man blir van vid sånt med pej i huset. Gäster som faller herrn i smaken (här skall särskilt nämnas Mona K - Yingens stora Kärlek vid första ögonkastet) blir däremot ganska förvånade och kanske rent av skrämda vid de första anfallen. Det är dock en ynnest av kolossalformat att bli slukad av en pej, det brukar de flesta förstå. Efter ett tag. När de har torkat av sig.
Hur som helst - Jazzens störning tillgick på ett mer jävulusiskt sätt. Han kastade sig ut samtidigt som Tigern, parallellt med denne och SLOG OMKULL minst en kon! Med nos eller tass, det var litet olika. Sen stod han bara still, precis som Tigern, och såg förhoppningsfull ut. Jag undrar så om han har "halv-lärt" sig rutan genom observation eller om han bara leker nåt. Glad och pigg var han i alla fall, och jag är väl enfaldig som en gnet men han fick köttbulle för det där beteendet hur som helst, bara för att han är söt som en sockertopp.
Publicerad 2009-06-22 17:03:27 i Allmänt
Idag är det varmt. FÖR varmt säger jag och mah boyz. Jallafall inspärrade jag pojkarna i den relativa svalkan i huset, tog min lille automo och for till Ica. I ogjort ärende - blod hade både inkommit och slutsålts. Hur många vampyrer finns det egentligen i denna stad? Men till saken.
I min bil vill jag, även under mycket korta resor, lyssna på radio. Pratradio, inte tralala, umpabumpa och reklam. Men nu vill det sig så illa att det nästan alltid är radioföljetong när jag är ute och cruisar. Mitt på dan och sen i repris på kvällen, så med litet otur får jag lov att höra eländet två gånger. Nog för att jag gillar högläsning, men vad jag INTE gillar, det är PO Enquist det. När således högst densamme med trist stämma läser ur sin trista självbiografiska roman så blir jag lätt purken, det ska tillstås. Då gäller det för allmänheten att hålla sig ur vägen. Så när jag hoppade ur min bil på parkeringen och hörde GLÄFS från bilen intill som en gube just höll på att låsa och lämna, mitt i solgasset, då rann det över. Stålfruntimret slog till, så att säga. Genom de hela 2 cm öppna bakrutorna (utan solfilm) framskymtade två chinese crestedpysar. -Du tänker väl inte lämna hundarna där?! Den stackars mannen försökte mopsa sig med att han minsann bara skulle handla litet och det skulle gå så fort. Försökte var ordet, för inför min uppsyn började han ganska omgående harkla och humma och kom på att han nog skulle åka hem och lämna hundarna först och handla sen. Så hoppade han kvickt in och for iväg i sin lilla pluttpil, ugnsmodell. Jag var starkt betänkt på att skugga honom och se till så han inte åkte till nån annan affär för att koka hundarna levande...
Publicerad 2009-06-22 08:49:12 i Ying
Pga av ett flertal mord och allmänt misstänkta frånfällen (läs: två avsnitt av Poirot) hamnade Ying och jag på kvällspromenad mellan 23 och midnatt igår. Det var inte så dumt - vi hade nejden för oss själva nästan och ganska många kottar fanns att nosa på. Fast när inte Peppar är med så är Ying mild som ett vårregn mot våra taggiga vänner... Eftersom han var ensamhund fick min lille kines dessutom ynnesten att lukta på hart när varenda buske och stolpe i hela köpingen; det är nämligen en kinesisk favoritsysselsättning. För det mesta fick Ying bestämma vart och i vilket tempo vi skulle gå, jag hängde efter som en trasa i ett snöre. Ibland lekte vi att Ying var en väluppfostrad hund som kunde gå fint i koppel. Inte så ofta eller länge lekte vi det, men ibland. En gång kom en polisbil rullande i nästan ingen fart alls - de tittade misstänkt på mig och farten minskade ytterligare, fast när Ying dök upp ur buskarna for de iväg igen. De blev väl rädda, trodde Ying.
[[På midsommaraftonen var mina småjäntor ute och motionerade en skateboard i denna ödsliga bygd när de blev hejdade av ett par poliser i en bil. Poliserna frågade om de hade sett en man iförd mörk kavaj och pepsi-keps. Det hade flickorna inte, men nu är de övertygade om att det måste ha varit MODE-polisen i bilen. Mörk kavaj och pepsi-keps, alltså. Inte bra.]]
Sen tyckte Ying att det faktiskt fick räcka med nattsudd så då gick vi in och plockade fram tandborsten (till mig) och några köttbullar (till Ying och några andra som anmälde sig). Och sen var det tack och godnatt. Sådant är mitt nattliv.
Publicerad 2009-06-22 02:07:41 i Allmänt
Idag var mellersta barnet utflugen. Hon hade bestämt sig för att göra Grönan osäkrare än vanligt. Men lugn bara, nu är hon hemma igen. I ett stycke.
Men i alla fall - hussen var hundvakt åt Olsson, vilket innebar att jag (dvs. matten) roade sagda pudel. Logiskt.
Jag hittade på följande skojsiga lek: Jazz, Tigg och Olle O parkerades i ena änden av gräsmattan. Jag gick till andra änden och efter lämplig tidsrymd ropade jag på hundarna. Så det blev liksom kapplöpning. Eftersom sträckan var så pass kort blev det ganska jämnt också; Tigg är jättesnabb i starten men Jazz och Olle är mycket snabbare i längden (pga av benlängd). Men Jazz är nu en gång för alla Jazz så i VARJE lopp tillgick det så här: när ca 1 m återstod till målgång (mattes hand med katt-torrfoder) lyfte Jazz en aning på överläppen och mer behövs inte för att det övriga startfältet skall förstå vad som gäller. Lägg-match, alltså. Visserligen fick 2:an och 3:an lika mycket godis som 1:an, men jag tror tamejtusan att de faktiskt vill VINNA, helt simpelt, allihopa. I alla fall - efter en fyra, fem såna lopp gjorde Olle en riktig rövare; han sprang som en galning (som vanligt), men när det var 3 meter kvar till mig gjorde han ett JÄTTElängd- och höjdhopp, ÖVER den onda pinschern och den hungriga terriern och landade i princip i min famn. Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad.
Publicerad 2009-06-22 01:56:59 i Allmänt
Spårningen, då? Jo tack prima. Tiggisens spår var cirkus 1 km, med flera spetsvinklar och konstigheter men bara två pinnar. Rackarns, vad han tuffar på! Det var ett tag sen han fick spåra och det var uppenbarligen ett efterlängtat nöje. När jag gick där bakom honom tänkte jag att det är ungefär som när man lär sig läsa: först tar man bokstav för bokstav och knixar ihop dem till ord, sen ord för ord till meningar. Och när man har kommit till sista ordet i en mening har man glömt hur det var i början och så får man ta om processen igen. Alltefter som man blir mera van tar man sen större stycken i ett svep - stavelser, hela ord... Man avkodar i stället för att fingranska. Är man en riktig storläsare följer man ju inte ens raderna med blicken längre utan håller sig nånstans i mitten på varje rad och tar in hela texten på det sättet. Och så tycker jag att jag kan se att det är när hundar blir allt säkrare på att spåra också - i början nosar de i varje fotavtryck, och så litet på sidan och sen tillbaka till spåret, kanske vänder om och bakspårar en bit. Ibland måste de få en liten påminnelse om vad de håller på med, och en del hundar är mest bara "kan inte, du måste hjälpa mig!" hela tiden. Sen blir de säkrare och börjar "avkoda" spåret. I en vinkel blir de inte bara stående och ser ut som ugglor när det inte längre finns nåt spår rakt fram utan de vet erfarenhetsmässigt att det har böjt av, man ser knappt alls att det sker nån bearbetning. Tigern har kommit såååå långt i sitt spårarbete nu, det är en fröjd att följa honom. Han är så säker på sin sak så även när det är som jäkligast trixigt (t.ex. varma torra berghällar) så VET han att han klarar det och jobbar på, oförtrutet. Men IBLAND kan han ta till nästa steg i utvecklingen: SKUMLÄSNING, om vi nu ska fortsätta med den liknelsen. Det är när han bara tjafsar omkring och försöker hitta pinnar utan att spåra alls, bara leta. Men det är dess bättre väldigt sällan!
Peppars spår var ungefär 700 meter - det var inte alls meningen att det skulle bli så långt, men - tja, ni vet hur det kan bli när jag släpps fri i vildmarken. Så jag hade en del onda aningar när det var dags - han var varm och trött också, efter springturen. Upptaget gick prima, riktigt sug direkt - rätt in under en buske där han la sig i den fuktiga svalkan. Men efter litet övertalning insåg lille kryddpepparn att enda sättet att få komma hem nån gång var att ta det förbaskade spåret - och så gjorde han det! Ett par små avvikelser gjorde han - djupa diken alldeles vid sidan av spåret blev alltför lockande att bada i - men han fortsatte att jobba självständigt utan att jag fick påminna honom. Måste visst bara svalka sig litet. Pinnmarkeringen är inte mycket att hurra för - en snabb dipp med nosen - men annars gjorde han ett jättefint jobb. Litet stora slag i vinklarna men han gav sig inte förrän han kom rätt igen, och ingen tendens att hitta på några hyss fastän spåret gick rätt igenom stora älgb*jshögar vid ett par ställen. Hurra för mina busar! Och hurra för spårning - det är nästan det roligaste jag vet!
Publicerad 2009-06-22 01:37:10 i Allmänt
På kvällningen sa Tiger: -Varför får vi ALDRIG göra INGENTING?! vilket är hans ogrammatiska sätt att påstå att han vill att det ska hända nåt. Harusagtde, så, tänkte jag och lastade terrierfulingarna i lilla fina bilen och for till skogs. Först lade jag varsitt långt spår åt dem och medan dessa låg till sig lubbade vi 5 km. Nåja, lubbade o lubbade - det tog 50 minuter att ta sig runt och vi sprang i sammanlagt 23 (jo för man har tidtagarur med sig. Teknikmagasinet on tour). Vi kan väl säga att jag ville ta det litet lugnt med krabaterna eftersom det var rätt varmt? Tack för det. Sen vilade vi vid bilen en liten stund, med vattenskålar, skugga och superabsorbentdukar - världens höjdaruppfinning, faktiskt! Kan ligga blöta i sin burk hur länge som helst utan att lukta disktrasa och är mycket uppskattade av jurren. Jallafall - bäst vi satt där kom det en tantilona mitt i skogen och sa: -Man ska inte binda hundarna i dragkroken! Fick jag ju hålla med om.
- Hallå, hör du inte, man ska inte binda hundarna i dragkroken!
-Nej, just det, sa jag.
- Men ta loss dem då!
- Men de är ju inte bundna i dragkroken?
- Det ser jag väl att du har bundit hundarna i dragkroken!
Så där höll vi på ett tag, jag allt mera förbryllad, fruntimret allt rödare om halsen o vrång. Till slut reste jag mig upp - jag hade suttit på "stepinkan" (så heter det på ryska, på svenska heter det kanske "insteg" eller nåt? Avsatsen under bakluckan, liksom) och hade hundarna fästade vid min midja via hundförarbälte och expanderkoppel. Då sa tanten inget mer utan dröp av, vilket var bra för då slapp jag bli otrevlig. (Jag tycker att man, till en viss gräns, ska vara trevlig även mot såna som inte själva är det. P i P, det är jag det.)
Hur som haver - nån bild av mig idag blir det inte, ni får själva föreställa er. Hur jag ser ut när jag ser ut som en dragkrok, alltså.
Publicerad 2009-06-18 17:20:03 i Allmänt
Peppars, alltså. Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Därför tager man sig till en grop. En stor, och djup.
Kastar ner en boll och säger åt odjuret att vara så god och hämta.
Vart tog den vägen?
Hittad!!
Jazz sitter och funderar på HUR dum en hund egentligen kan bli. -Fattar du inte att hon bara kommer att slänga iväg den igen? Låt henne hämta den själv, det är enda sättet att få henne att sluta!
Japp. Igen å igen.
Fast Peppar springer rätt bra utan boll också.
Och så dricker han vatten i farten, med hela nosen.
Ingen tidsspillan, full fart vidare!
Dags att tanka igen.
Nå, vad sägs? Ser inte rumpan fast och fin ut?
Publicerad 2009-06-18 00:45:42 i Allmänt
Ett boktips som inte har ett rackarns dugg med hundar att göra men som ändå måste spridas: SHANTARAM av G D Roberts. Jag vet inte när jag läste en sån bra bok sist! Den är spännande, rolig, sorglig, hemsk, tokig och väldigt lärorik. Och med dryga 900 sidor så varar nöjet i alla fall ett litet tag. Fast man önskar att den var längre ändå. En liten varning dock: se till att du inte har nåt viktigt att göra innan du börjar läsa Shantaram, för den går nästan inte att lägga ifrån sig!
Publicerad 2009-06-18 00:40:50 i Allmänt
Grannen i rakt sydlig riktning matar hundarna med mariekex, det har jag bestämt meddelat tidigare. Jazz är osnygg, så fort han ser grannen komma ut skäller han tills han får kex. Men grannen tycker det är toppen ändå.
Grannen i nordlig riktning har en jättestor, alldeles plan, alldeles tom, ständigt välklippt gräsmatta. Den får jag låna till appellplan. Bara detta att flytta från vår trädgård (med en miljon träd och ständigt O-klippt gräsmatta) gör en himla skillnad när man tränar. Mycket nyttigt! I alla fall - Rrrrutan går jättebra både hemma och hos grannen och ute på gatan nu! Sitter som en smäck, faktiskt! Fast Tigern är knasig - när vi har varit hos grannen och går ut genom deras grind har vi ungefär 3 steg till våran grind men då går Tigg alltid till min bil! Uppenbarligen anser han att efter avslutat träningspass tager man bilen. De har såna idéer, hundar!
Förresten har den norra grannen massor av rabarber också, som vi får ta för oss av. Det ska jag göra i morgon och baka en paj, för minsta barnet har permis från i morgon kväll till lördag eftermiddag. Hurra!
Publicerad 2009-06-18 00:29:51 i Allmänt
I vanliga fall sover Jazz hos minsta barnet, Pepparkornet hos hussen (som har sitt egna lilla sovarrangemang eftersom han snarkar) och Ying och Tigg sover hos mig. Nu är minsta barnet på läger och Jazz har förstås fått flytta in hit till mig. Så länge jag ligger och läser (eller som i detta fall - surfar eller skriver på datorn) ligger alla hundarna ovanpå täcket, nån kan t.o.m. ligga på en filt på golvet. Men när det är dags att släcka och krypa ner då blir det nåt annat. Jazz kryper för egen maskin in under täcket och kurar ihop sig till en liten kanelbulle tätt, tätt intill mig. Tigger krafsar försynt på täcket och vill att jag ska öppna - sen blir det alltid strul eftersom han precis alltid står på just den del av täcket som han vill ligga under och han kan inte förstå hur matten kan ha så svårt att lyfta på täcket... När han väl har kommit under kurar han ihop sig på min andra sida. Ying ligger tack och lov ovanpå täcket (ibland på vintern har jag försökt stoppa om honom men då säger han ett missnöjt "gnorf!" och kryper raskt fram igen). Så där ligger jag hopklämd med Jazz och Tigger dikt emot var sin sida av min torso (som förresten heter Rumpf på tyska, till min stora förnöjelse) medan Ying ligger på eller runt mina underben. Och hur det är så är det ju sommar. Och som fransmännen så elegant uttrycker det så är jag i un certain âge samt har av en enig läkarkår bragts att itratta mig en icke föraktlig mängd tinkturer och sammansättningar för att hålla mig vid liv och sunda vätskor. Nåväl, sammantaget gör detta att - hur ska man säga... - ja, alltså, jag känner mig inte alldeles SVAL nattetid, kan vi väl säga. En liten smula echaufferad blir jag allt, det skall tillstås.
Publicerad 2009-06-16 15:38:22 i Allmänt
Tigg o Pepp rök ihop igår kväll. Pepparn har ensidig påssjuka och Tigg har ett rejält sår på ena kinden.
Ying har ögontrubbel.
Jag har ont i tassen samt en förbaskad huvudvärk.
Jazz får därmed agera sjuksköterska. Ond, tysk sjuksköterska. "Ligg stilla, annars...!" säger han, i stället för att lägga en sval hand på våra pannor och genom sin blotta närvaro göra oss kuranta igen. Men ordning på avdelningen håller han, annat kan ingen säga!
Publicerad 2009-06-15 01:02:43 i Tigger
Treklubbarstävlingen - visst låter det litet som Triwizard Tournament? Fast vi fick däng av både Strängnäs och Eskilstuna. Var nog nåt domarmygel, skulle jag tro. Tigern gjorde ett strålande spår och ytterligare en superduperbudföring. Platsliggningen blev fiasko - ligg, gör rivstart, sitt, ligg, sitt, sjung litet, ligg, sitt... Märkunderligt, men jag TROR att det kan vara så att jag har gjort ett omedvetet dubbelkommando i platsliggningen. Mer om detta nån annan gång. Lydnaden var nästa dag, och man kan väl lugnt säga att det var inte en av våra mest lysande insatser. Övriga hundar skötte sig också litet hur-som-haver, men trevligt var det. Och i alla fall var Tiger sötaste hunden på plan. - Och FARLIGASTE! inflikar Tigerungen.
Foto: Magnus Nilsson
Publicerad 2009-06-14 10:18:14 i Allmänt
Publicerad 2009-06-14 10:11:46 i Allmänt
Kors vilken segpropp jag är! För ett par veckor sen hade vi avslutning på "religiösa hundträningsklubben med sång", även (ö)känd som tisdagsgruppen. Jodå, det regnade då också... Kerstin hade helt sjangdobelt bjudit hem oss till sig, byggt en liten aktiveringsbana för våra små odjur och tillhandahöll dessutom hemgjort hundgodis vid målgången. Och lät alla oss tvåbenta klämma in oss, blöta och frusna, i köket för en fikastund med sedvanligt kackalorum. Precis vad vi halvdränkta behövde!
Lilla My. Ett tilltänkt kidnappningsoffer. Tror sig vara schäfer.
Cleo. Kolla blicken!
Pepparkvarnen o matte laddar upp.
Snygg sväng i blötan! Ur tunneln och kvickt mot matten.
Ärkefienden Ville i en stilstudie.
Här måste Ville få litet mer handgripling handling, om man så säger. Vår värdinna grep in.
Detta var alltså vår säsongsavslutning. Sen fortsatte gruppen i vanlig ordning nästa tisdag. Fast jag, jag skolkade. Nån måtta på regnövningar får det vara.
Publicerad 2009-06-13 20:18:23 i Allmänt
Prima, då behöver man inte spara alls för nu verkar det vara blöta uppifrån som gäller. Ösregn, strilregn, duggregn, skyfall, småpölande... Alla sorters, helt enkelt. En skogspromenad var dock inte fel alls - när man väl har blivit genomblöt så är det ju liksom lugnt; blötare blir man inte. Men nu ska jag träna Peppar ett tag - han behöver härdas!
Publicerad 2009-06-12 14:14:46 i Allmänt
På söndag har ni möjlighet att se några av jurren (ännu ej bestämt vilka) och en hel massa andra vovvare alldeles på riktigt, på
Härnevi Bymarknad. Nån gång efter kl. 13 dyker vi upp. Inga avancerade övningar för vår del, bara rasparad vilket kan visa sig svårt nog för vissa. Hrmf. Men kanske nån annan kan visa upp nån konstfärdig jycke!
Publicerad 2009-06-12 14:07:59 i Allmänt
Publicerad 2009-06-12 12:31:02 i Allmänt
Här satt jag i godan ro och skrev inlägg när Tigg och Ying började muttra åt varandra och som en virvelvind kom Peppar yrande för att hjälpa till med ev. slakt. Matte kastade sig emellan och blev - förstås - biten i tassen. Djupt. Bloden stritter. Sen stod jag där och höll i min hala staffe (inget halsband) framför mig samtidigt som jag sparkade bakut för att hindra Tigger från att ila fram och tugga på Peppar. Då nöjde sig Tigg med att upprepade gånger nypa mig i vadorna. Till slut anlände minsta barnet som kunde stänga dörren om Tigg och Ying så att jag kunde få hjälp av barn No. 2 att plåstra om mig. Alla hundar klarade sig oskadda. Minsta barnet kallar min vänsterhand för apelsinhanden eftersom den med jämna mellanrum hamnar i kläm och blir dubbelt så stor som den är avsedd att vara. Man lever ett spännande liv, gör man. Skicka blommor och choklad, tack.
Publicerad 2009-06-12 12:27:06 i Allmänt
Jag läste i tidningen "Brukshunden" om elitsatsningen i lydnad. Och kan man tro det: bland alla bc och golden retriever återfanns en - BOSTONTERRIER! Heja!
Publicerad 2009-06-12 12:25:49 i Tigger
Alla sätt är bra - utom de dåliga, brukar man säga. När det gäller "rutan" är de dåliga sätten också bra, tror jag. ALLA alla sätt, möjliga som omöjliga, måste användas om man ska få nån futt. En dag la jag mig platt på magen på 10 meters avstånd från rutan - med hakan i backen hamnade mina ögon ungefär på samma höjd som Tigerns. Och vet ni vad? Inte såg jag nån ruta, inte! Jag såg en liten orange prick; det var toppen av en kon som stack upp. Och då var gräsmattan ändå nyklippt och ganska slät. Ganska intressant erfarenhet. Ganska intressant åsyn också, av runtomståendes uppsyn att döma. Men, men - det är ju bara att lära hunden att springa ut så dyker det så småningom upp nåt, nämligen en ruta. Fast nu har ju Tigern lagt sig till med att se rutan, stanna och vända sig om och liksom säga: -Titta matte, där är den! Inget bra det inte. Om jag väntar ett tag så tuffar han ut en bit till, kanske rent av ända ut till mitten av rutan, men nån 10:a är det inte. Men efter all träning med target, belöning utlagd bortom rutan, bollkastning över huvudet osv. har jag nu börjat göra precis tvärtom. Stor smaskig belöning, t.ex. frukosten, placeras BAKOM mig och hunden. Visst låter det fel? Men jädrar i min lilla låda vilket tempo han får min lilla buse! Och smack rätt in i rutan! Och där blir han stående tills matte kommer lullande efter och ställer matskålen där. Mycket märkligt, men det verkar fungera. Än så länge... Det ska väl vara en terrier till den sortens!
Publicerad 2009-06-12 12:07:09 i Allmänt
Härom kvällen tog jag en kvällspromenad med bara Jazz och Peppar, en trevlig runda som inbegriper lösspringning, lantliv och ridskola. En privatlektion i hoppning skulle just ta sin början på utebanan så då blev vi sittande i strilregnet. Uppvärmningen, som bestod av galopparbete med mycket byten, gjorde mig rysligt hästsugen! Det är så roligt när man börjar med en stel och bångstyrig ponny och sen känner hur den mjuknar och ger efter. Men sen kom själva hoppningen - hielp! Inte ett hinder var under 1 meter, och det kanske inte LÅTER så innehärmeligt, men man får ju betänka att först kommen en meter hinder, sen kommer för det mesta en del luft, sen kommer en hästkropp, sen kommer den stackars ryttaren. Volare, typ. Ganska mycket volare. Med större ålder och ty åtföljande (ev.) större förstånd följer också en större insikt i vad som troligen skulle bli resultatet av ett fall. Det är därför jag har gått över till hundhoppning...
Men hör ni, alla kloka: Hur motiverar man egentligen hästar? När nån av de hästar jag tittade på gjorde nåt särskilt berömvärt hojtade instruktören: -Klappa där! och så fick ponnyn en klapp på halsen. Nöjer de sig med det? Så herrans många år som jag har ridit av och til och så vet jag inte ens DET!
Publicerad 2009-06-10 10:37:44 i Allmänt
Vi:
tränar på den nipprans rutan tills vi kräks
tränar Peppens uthållighet
pysslar med Yings ögondroppar
gosar med Jazz
lyssnar på regnet
spankulerar i skogen
plockar massor av liljekonvaljer på skuggiga ställen
dricker för mycket kaffe
tittar på så många TV-mord som möjligt
läser gamla favoritböcker för trettionde gången
stickar litet
syr en klänning
fryser om fötterna.
Det är det vi gör.
Publicerad 2009-06-05 11:46:24 i Allmänt
Jag tror att alla individer har liksom en grundtes - en kort fras som uttrycker essensen av ens personlighet. Sen kan nog tesen förändras eller bytas ut under loppet av ett liv - kanske. Och inte vet jag om den fras man sätter upp för sig själv är den som någon annan skulle ge en - det vore nog intressant att forska i... Det här i alla fall pojkarna Grundströms själva essenser:
JAZZ - Klappa mig. Nu!
TIGGER - Nu gör vi nåt!
YING - Badå?
PEPPAR - Här kommer jag!
Vad har DU för grundtes?
Publicerad 2009-06-05 11:38:18 i Allmänt
Peppar ca 9 veckor.
Peppars ettårsdag. Pyntad, fejad och fotograferad av minsta barnet. (Direkt bakom hunden ser jag böcker om Lenin, Stalin och Hitler. Vad ska menigheten tro om oss?!)
Nu är han stor och stark, grodan. Och rar.
Publicerad 2009-06-05 11:26:53 i Tigger
Idag har jag till min stora fröjd och gamman hittat en sida som drivs av en
BRUKSBIMBO! Då är jag ändå inte ensam i denna stora, hårda värld - hav tröst, mitt hierta!! Det ultimata beviset på att även jag är en bruksbimbo är att jag blev in i baljan nervös när jag hörde om ekipaget som hade gått himla vilse på en högretävling här på klubben. Då fick jag nåt nytt att oroa mig för: tänk så pinsamt att gå vilse på ett appellspår!! "Det KAN man ju inte!" ropade alla i kör och med förbluffad uppsyn."Kan man ju!" hävdade jag. Och ärligt talat var det ju inte långt ifrån heller...
Helgens tävling var jag inte så oerhört uppskrämd inför förrän Linda K sa att det känns ju litet extra kymigt när man tävlar för ett LAG... Hade jag ju inte tänkt på!!! Men nu har jag det och nu känner jag mig alldeles oerhört bimbig, eller vad det heter. Undrar just om jag inte känner mig litet febrig, rentav?
Publicerad 2009-06-04 13:24:26 i Allmänt
Idag känns hela livet rätt electroluxigt - det regnar o jag är allmänt purken. Jag hittar inget fodertyg, nagellacket har gått upp på ena tumnageln. Måste skaffa en ny hund och börja träna den rätt från början. Har inget godis hemma. Alla radiopratare är idioter utan ordförråd. Jag önskar att jag vore en glad person i en 40-talsfilm. Spelad av Sickan Carlsson.
Publicerad 2009-06-04 13:03:48 i Tigger
Publicerad 2009-06-04 12:58:32 i Ying
Publicerad 2009-06-03 15:12:48 i Allmänt
Luggar är som jeans - som bäst alldeles före katastrofen. Alltså - när luggen är alldeles lagom lång kommer den inom ett dygn att vara JÄTTELÅNG. Hjälp, ser ingenting! Detta i kombination med att jag bara avskyr att behöva boka tid gör att min frisyr ger upphov till panik. Idag till exempel. Och överallt var det fullbokat - en massa examensfrisyrer och bröllopshistorier gör att stans alla (och de är många) frisörer är så upptagna så. Först tänkte jag nästan ta till nagelsaxen och en tejpremsa men så kom jag till minna sinnen, tog min lilla bil och tuffade iväg genom staden; varhelst en frisörskylt stod att skymta stannade jag till och debarkerade, hoppandes på det bästa. Till slut hade jag tur, en frisörska var precis klar med en klient och skulle stänga för lunch men klämde gärna in mig. Luggklippningen tog 10 minuter men sen höll hon på aldrig på att släppa iväg mig ändå. För si, jag har liksom alldeles naturligt hår. Ingen färg har nånsin kommit vid det, ingen permanent, ingen toning, ingen uppklippning, ingen fön ens en gång. Sanningen att säga knappt en hårborste... Och trots att äldsta barnet förbarmade sig och toppade mig rätt rejält är manen fortfarande lång, och tjock är den också, fast bara hälften mot i min ungdom. Och så är den ORANGE, fast även det i mindre grad än förr. (Snälla frisörer säger att håret är som guld, och det låter ju för all del bra men apelsinfärg är mera med sanningen överensstämmande. Så det så.) Därför blir även de mest härdade barberare som glada småjäntor igen när de får sätta klorna i mig - de vill bara fixa och trixa, kamma och sätta upp och ha sig. Så det gjorde hon och jag fann mig i mitt öde, fast jag avskyr att bli pillad i håret. Litet nya infall till uppsättningar fick jag allt - det kan ju vara piggelint att inte alltid alla dagar ha filadelfiabulle. Allt som allt tog det hela trekvart, och vad tror ni jag fick betala för kalaset? TJUGO KRONOR!!! Då kan man nästan kosta på sig en klippning ibland... Även med pillning.
