Pelleskop-livet

Lugn, bara lugn! (Uteslutande för damer)

Publicerad 2012-10-13 22:53:00 i Allmänt

Min snälla granne, han som ger oss grönsaker och äter upp våra päron, han är litet bekymrad nu när det börjar bli kyligt. Han börjar konversationen med att säga att jag är minsann duktig jag, som så idogt traskar ut med hundarna. Precis som om det skulle vara så att de där hundarna är något som jag liksom bara har drabbats av, och måste ta hand om efter bästa förmåga.
Sen går han vidare och tycker att börjar det inte bli litet kallt nu?
-Jotack, säger jag, och visar fram mina fina randiga halvvantar.
 
 
Men det är visst inte det som gör honom så bekyttad.
Litet hummande och hackande och så leder fram till att borde jag inte kanske sätta på mig långbyxor nu, i stället för kjolar?!!
Nu blev det läge för mig att se enigmatisk ut - man kan ju inte tala med en Herre om Vad Som Helst, heller!!!
Men er damer kan jag meddela att leget e under kåntråll:
 
 
Så ni ser, det är bara att andas ut!
Min käcka underklänning i charmeuse är redan i omloppsbana, den värmer mer än man kan tro. Förresten hade jag en god vän en gång som tyckte att det blev mycket skojsigare att städa om hon satte på sig charmeuseunderklänning och svarta nylonstrumpor först - själv tänker jag bara på Queen's video I want to break free, men det kanske var klämmigt. Kanske nåt man har missat.
Men det är ju själva yllebrallerna som är själva grejen. "Blir det inte trångt under nylonstrumporna?" sa nån ung dam i nån bod. Ha! Den där ungdomen! Vet ingenting! Man har ju yllebrallerna utanpå strumporna, så klart. Och så när man kommer inomdörrs så drar man sig tillbaka och slinker helt enkelt ur de värmande benkläderna, på det att man icke måtte komma att ånga.
För de värmer, de där rackarna!
Men det kan jag ju inte berätta för min granne, heller!
 
Förresten, häromdagen hände det något som aldrig tidigare hade hänt under hela min närmare sekellånga levnad:
 
 
Benvärmare hamnade på mina ben!!
Det tillgick så att jag letade efter några varma strumpor att sätta på mina fytter innan vi gick ut - och så hittade jag de härna randiga grejerna i soffan, bland sånt som hade kommit upp från tvättstugan.
Å båj! Jag kunde ju knappt ta mig fram i skogen, för hela tiden måste jag brista ut i: FAME! I'm gonna live fore-ever!! och kasta mig i sidled över gångvägarna och veva med armarna, göra små sidskutt upp på stenar och tänja mot nedfallna träd. Klart pinsamt, med andra ord.
Dessutom tog det så där nån kilometer innan Betty fann sig i att mina Fame-attribut INTE var nåt nytt slags interaktiva hundleksaker...

Brrr!

Publicerad 2012-10-10 17:20:39 i Allmänt

Nej nu ni - nu börjar det bli höst!
Det märker man bl.a. på att jag har skuffen full med älgskankar, men även på att det är kallt.
Redan innan jag har stigit upp på morgonen känns det som: nej, hjälp, jag kommer att fryhyhysa!
Och sen gör jag det.
När jag lät blicken falka runt i mitt ostädade sovrum i morse, genom liksom en tunnel av varmt täcke och två varma filtar och under ett gäng varma fast bråkiga hundar, blev jag rätt glad när jag såg en klänning av gammal velour. Så gammal så den nästan är som frotté. Med ärmar som är nästan hellånga, jippiii! Att sedan kragen ser ut som nåt från "Saturday Night Fever" (vad snibblängden anbelangar) enligt Minsta Barnet, det är något man får ta med ro!
 
 
Finfina höstfärger!
 
Jazz tycker också att det börjar bli onödigt kallt. Jag letade fram hans tunnaste höstkofta som en begynnelse. Först kunde jag inte hitta den men sen hörde jag ett muntert smaskande från ett hörn - det var malen Betty som hade fångat den i luften när jag gjorde min räd ner i koftkorgen!
 
 
Ganska stilig karl.
 
På promenaden träffade vi en grävarbetare som hade en russlare, en som inte var vild och bråkig alls utan mest ville ta det litet easy-peasy, liksom. Han hade förstås inte hunden med sig, men han berättade utförligt om dess bedrifter. Trevlig karl! Och så pratade han precis som den där skidåkaren Elofsson - så där så han inte hann med sig själv, liksom!
Inte ens Jazz tyckte illa om den grävaren.
 
 
Olle har sluppit bli bearbetad med saxen ett tag och börjar bli ordentligt luddig. Litet klippt måste han nog bli, men vi tänker spara ut till liksom ett bichon-ansikte. Olle som alltid har velat ha en egen bichon frisé - nu får han bli det själv!
 
 
Tre rumpor, tre rumpor
på koppelpromenad!
På vägen vi vandrar
och matte är så glad!
Så fina, så snälla
vi äro alla tre
med svansarna i vä-ä-dret och knopparna på sne!
 
Ooo, så vackert jag skaldade. Jag måtte vara otroligt begåvad, det är uppenbart.
 
 
Och vacker som en dröm också! Och jag SVÄR på att jag inte visste att etiketten syntes!
 
 
Lilla Betty stampade och betedde sig tills hon fick gå lös. Nu vet jag vad det är hon gör, det kan inte alls uttryckas på svenska utan utrikiska måste till: She throws a tantrum! Nedrar vad ogärna jag skulle vilja ha henne med mig på Ica, förbi godishyllan!
 
 
Koppel på, för man vet aldrig när det hittar på att smälla.
 
 
 
O, så vacker promenadväg.
 
 
Annars är det mesta rätt fint just nu, utom temperaturen då. Pittoreskt, liksom. Nu slog mig ett minne som jag helst ville ha glömt: när jag och bästisen Åsa var så där 11 år och tyckte att "pittoresk" var det värsta ord man kunde tänka sig, och som man ABSOLUT inte fick säga! Fast i smyg tyckte vi det skulle vara kul om nån hette P*tt-Oresk, ungefär som Lars-Åke eller Karl-Erik (för såna fast det gott om på den gamla goda tiden).
En sån TUR att man växer upp och blir nästan alldeles närapå normal!
En annan som inte precis har vuxit upp men som ändå är normal, som till och med har papper på det, från och med idag:
 
 
Minsta Barnet!
Ärligt talat - hon måste väl vara världens finaste lilla nörd, i alla fall!
 

Om det blöta

Publicerad 2012-10-04 20:01:00 i Betty

 
Det är nåt så obeskrivligt BLÖTT ute. Häromdagen gick jag på vår vanliga myra och ute på åkern stod en herre som tillropade mig: -Du har väl stövlar? -Jadå, svarade jag. -Höga? ropade han tillbaka. Och det hade jag, knähöga. Vilket visade sig komma att behövas!
 
 
 
Det här var bara början.
 
 
Badankan.
 
 
Ibland kom vi upp på torra land.
 

Sen blev det värre igen.
 
 
 
Stirrande blick, men det är jackan som är av intresse. För den gör att jag tycker att jag ska ha labradorer. Och bysse. I stället har jag ofta en svart lortrand runt halsen. Måste NI tvaga Eder hals efter promenaden?
 
 
Med mycket möda och stort besvär har Tigern lagt beslag på bollen.
 
 
Klafs, klafs. Bästa årstiden.

Träningstävling

Publicerad 2012-10-04 12:10:26 i Betty

Igår afton flög det litet tusan i mig och så tog jag Betty och for på träningstävling här på hemmaklubben.
Ruggigt vad MÖRKT det är redan vid 19 nu!
Platsliggningen hoppade jag över - gräset är blött och det finns ingen anledning att tjafsa med lillpian. Visserligen är hon inte SÅ känslig, men ändå - ingen brådska, liksom.
På träningstävlingarna ingår platsliggning, linförighet/fritt följ och tandvisning. Sen väljer man tre moment till. Jag valde ställande under gång, inkallning och apport. Ett lagomt, ett lätt och ett svårt, alltså.
Tandvisningen gick någotsånär - hon höll sig först sittande men vid grundligare granskning ställde hon sig litet hukande och backade nåt steg. Nå - som staffeägare är man glad om hunden inte hoppar upp och slår ut ett par tänder på domaren!
Linförigheten - nu var det ju så där att vi hade åkt bil dit = sprall! Dessutom envisades jag med att ha vadlång kjol, vilket träningsledaren tyckte jag skulle ge f*n i. Jag tycker tvärtom - nu får hundarna faktiskt vänja sig! För om jag ska byta om till äckliga hundträningsbrallor varenda gång det bär av - då bär det ju aldrig av! Så himlans trött på att byta om byta om byta om! Vänj er, kusar, vid kjoldask!
För att återgå till linförigheten - vänstersvängar blir himla komplicerade om lilla hunden redan befinner sig i 90 graders vinkel till mig, med nosen nästan mot mitt ben och svansen pekande ut till vänster, på väg vidare framåt i körriktningen. Ibland blir vänstersvängarna då sådana att Betty kilar förbi och runt mig och därmed slutligen dyker upp på rätt sida, i rätt position igen. Litet grann som en utveckling av tysksvängen. Rätt elegant om jag får säga det själv - i alla fall om hon är så kvick att jag inte hinner snava på henne och lägga mig raklång i leran. Halterna gjorde hon fint trots blötan i gräset. Däremot var hon väldigt bekyttad för Helena som kommenderade. Så länge H var i närheten av oss gick det bra och hon blev inte störd, men när hon hamnade långt bakom oss ville Betty kolla över axeln och gärna vänta in. Och när vi blev kommenderade i en lång raksträcka som var på väg rätt in i ett mörker då tyckte Betty att det blev litet väl äckligt. Det vet väl alla att det finns varulvar i mörkret, ju!
Ställandet under gång gick finfint - hopp-stå har vi övergivit, det blev så himla mycket HOPP av det (man lever på hoppet!), men kanske har det givit någon effekt ändå för hon stannar verkligen raskt. Och står kvar fint medan jag går iväg, kommer tillbaka, kommenderar fot. Inga problem där!
Inkallningen gick också jättebra, hon satt kvar fint och gjorde en snabb och fin ingång efter en snygg löpning. Tjusigt!
Så till apporten - en stor och tung! Först ett segt gripande och utspottande efter nån sekund. Omstart. Bättre gripande och höll faktiskt tills jag sa "loss". Kanske inte riktigt fem sekunder men närapå och vi fick till det fint med kommenderingen, det var huvudsaken.
Ovanpå det och mycket beröm var hon så i gasen så hon kastade sig över hindret som stod intill och som dessvärre var alldeles för högt. Aj! Tävlingsledaren var snäll och sänkte till Betty-höjd och så fick vi köra det momentet också, som bonus.
I alla fall - belöningen fick hon först efter hela momentserien och hon höll ihop jättebra! Ingen dysterkvist över att hon bara fick klapp och "duktig hund", bara igång igen, liksom.
Sen tränade vi litet "ta det lugnt i röran" medan jag fick en del användbara tips angående gripandet i apportmomentet, nu har jag en del att prova under vintern och se om vi kan få upp nåt klipp i greppet. Och hon skötte sig finfint när jag satt och pratade med andra, trots att det var hundar här och där och kors och tvärs. Lugn och samlad.
Slutligen var det bara jag och Viktoria med aussien Elva kvar, så vi lät kompisarna springa lösa ett tag. Elva är så där ett halvår äldre än Betty men igår var det plötsligt Betty som var högsta hönset - inget som vi människor begrep oss på men Elva var väldigt ödmjuk och fjäskig.
SEN for vi hem, och Betty var så trött så trött. Jag var hungrig så jag knaprade i mig en morot på hemvägen, änden sparade jag till lilla B. När jag öppnade buren hemma gav jag henne morotssnutten innan jag lät henne kliva ur, men då bestämde hon sig för att lägga sig igen och smaska morot. Tröttfian. Och morotsätande enligt Betty går till så att först suger man och smackar ett tag, som på en halstablett. Sen spottar man ut och gnager av små små bitar, som suddgummifnas, och spottar ut. Sen äter man upp småbitarna en och en under mycket smackande och smaskande. Så det tog sin rundliga tid.
Förresten: morötter. På Ica hade de en stor binge med svenska morötter à 2,90 kr pr kilo - såna där som ser ut så det vattnas i munnen och som till och med luktar jättegott morot lång väg (jag kunde knappt bärga mig till utanför kassan innan jag satte tänderna i en - och DEN VAR PERFEKT!). Bredvid den bingen finns en hylla med nåt slags utrikiska morötter, tvättade, i plastpåse om 500 g till ett pris av 5,90 (vadan dessa 90-öringar?) - och där var det åtgång, minsann! Vofför det, i all sin dar?
Nåja, det är tur att jag inte är på smällen, för OM jag vore det skulle jag få en brandgul unge igen. Som äldsta barnet. (Nädå, det var inte gulsot, det var morot.)

Barbour

Publicerad 2012-10-02 11:32:00 i Fina saker

Ojojoj, ojojoj, ett sånt besvär man ha-ar
att olja, och olja och olja rocken sin!
 
Eller - rocken? Rock-ar-na, förstås. Oooba.
 
Min äldsta oljerock köpte jag, eller kanske var det maken som köpte åt oss båda, år 1989. Värsta his and hers, hans är grön och min är blå.
 
Efter fyra års slitage (av oss och jackor) såg det ut så här:
 

 
Makens hår ser ut som sånt där avtagbart hår som dockor i Ken-stil har - färghjälm. Hjälp. Men nejdå, det var äkta, ofärgad vara. Nu är det mest peppar och salt, mer åt salt. Jag tycker det är finfint nu!
 
 
Samma tillfälle, april 1993, med dåvarande hunddjuret Dandy. Gaytop's Dandy Man, cairnterrier. Som hamnade i kläm när vi skaffade unge på unge på unge! Född 1987 och 1996 fick han ett nytt hem, ett PERFEKT! Där han fick all tid i världen, hängde med på jobb och hade en katt att umgås med. Han blev nästan 14 år och var aldrig sjuk, terrierpigg ända tills han liksom tröttnade på livet en dag.
 
 
Om jag hade vetat om klickerträning och modern hundträning kunde Dandy ha blivit smartaste hunden i världen, tror jag! Men tvi vilket jobb med trimning av cairnpäls!
 
Men det skulle ju inte handla om det - det skulle ju handla om kärt besvär. Eller: hurusom vårda din oljerock.
I skriften står det: olja in den en gång om året.
Nja... skulle inte tro det.
Olja in den vart 10:e år. Kanske?
 
Men det är så puligt!!
Har man torkskåp så är det rätt geschwint, men vem har torkskåp nu för tiden? Igår afse tog jag itu med gammelrocken, 23-åringen. Smälte mojsan i vattenbad, penslade med brödpensel (sån där hård omöjlig silikonpensel som ändå bara mosar bullarna om man tänker använda den till sånt), lät vila en stund, hängde upp och gav mig på med hårtorken.
Näe, vilken pina!!
 
 
Minsta barnet halp till. Efter ett par timmar var vi inte riktigt klara, men trötta på hela alltet. Som omväxling grep jag mig an nästa projekt: långlånga oljerocken, den närapå fotsida. Inte alls lika gammal, men i behov av om-impregnering (ety den eljest suger i sig som en svamp och blir så tung så jag knäar!). Så jag penslade på av hjärtats lust, och jag är så stolt över mig själv för jag apterade ett förkläde först!
 
Sen gick jag till sängs och vaknade i ottan med en snilleblixt i huvudet:
 
 
Se här mitt arrangemang!
Rocken upphängd i fönsterhake, stol på bordet, på stolen tom karamellburk, på burken trasa för åstadkommande av lutning, och allra överst - kupévärmare!!!
 
Det är inte helt och fullt och alldeles så effektivt som ett torkskåp (infoga tandagnisslan), men det är oändligt mycket bättre än Olles hårtork.
 
Rena installationen, ju!
 
Så nu lurar jag på att ge mig ut i taffärder och hemföra en eller annan ytterligare burk med mojsa och bearbeta återstående plagg. För om det är bra med en oljerock, så är det förstås bättre med sisådär tolv. Barbour är klart bäst, kostar multum (se där! igen!) men utslaget på antalet bruksdagar så blir det verkligen en spottstyver. Och jag tror att jag förutom gamlingen och långrocken har en Barbouroljerock till. Samt en bunt mera täckjacksliknande saker av samma märke, också prima vara. Dessutom en lång ridrock från Marlboro som också för tillfället är totalt oimpregnerad, en rutig oljerock från Mulberry som är litet varmare och någotsånär prydlig - kanske har jag inte fler?! Nämen.
 
Nåväl - varför oljerock? Varför inte Helly Hansen, eller Didriksson eller Lundhags, eller nåt? Tja, bland annat därför att: DE ÄR INTE FINA!! (Jo, en del Didriksson-saker är rätt fina, men är de fina om 25 år? Nja, jag undrar jag.) Och jag gillar fina saker. Vidare: en oljerock kan man ha till jeans, eller jobb-byxor, eller lång kjol eller kort kjol eller sidenklänning eller - bikini, kanske?
 
Ska man dessutom tänka praktiskt så blir det inte så förbaskat mycket kondens i oljerockar som det blir i såna där moderna superdupergrejer, oavsett hur mycket andas-material de pyttar i dem.
 
 
Se här förresten - fina Äldsta Barnet i SIN första Barbour. Jag återkommer med ny bild om 23 år!!
 
 
Dessutom skänkte jag henne mina röa Hunter-stövlar. Mina ben GÅR helt enkelt inte att knö ner i Hunterskaft - tyvärr! (Sen kom mellanbarnet hem och såg också ut som en liten jägare, i huskyväst och med - tada! - Hunterstövlar. Fast svarta.) Lacrosse får det bli för mig, och Tretorn. Aldrig fel, det heller.
 
Och vet ni vad - just den här hösten tror jag vi kommer att få stor användning av såväl oljerockar som gummistövlar!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela