Man har ju sin lilla bloggvända - sew retro, marathonbloggen, sticky och förstås alla hundar som måste kollas upp. Och så har man Sir Edison.
...
Ja, då börjar jag ju fundera varför i hela fridens dar jag sitter och skriver smörja om absolut ingenting viktigt alls. Bara trams och fåniga bilder. Inget-å-kåmma-me, ju.
Till mitt försvar: pelleskopet är min dagbok om sånt som inte är så privat. Ett sätt att komma ihåg, att bringa litet reda i dagarna. Och vill nån vän eller ovän titta in så är det kärt, men jag har inga anspråk på att vara väsentlig.
Och ja - det finns sånt som inte är så tjofaderittan här också, och sånt som absolut är tjofaderittan fast på ett sätt som inte skall lämnas ut till allmän beskådan. Så jag är inte fullt så ytlig som det kan verka. Eller också är jag ännu ytligare, det beror litet grann på vilken dag det är.
Det var bara det. Men titta in till Edison; var glad om du inte kan förstå och OM du kan förstå - ja, vad säger man?
Lilla Peppen må vara en mördarhund, men han är väldigt fin i kanten för att vara en så rå sälle. Han stjäl inte, han pussar mer än slabbar och han frågar alltid om lov innan han hoppar upp i denna dams bädd. Vilket i och för sig är litet småjobbigt, eftersom han ska upp och ner i min säng cirkus femton gånger per natt. Och varje gång han vill upp igen måste han väcka mig och fråga om lov. Nåja, framfusig är han inte, i alla fall. Hur som haver - jag hölls med att kika på stamtavlor i en databas. HIMLAR vad det finns på nätet!! Peppen, bonnhunn som han är, har hur många generationer som helst att kika på, ofta med bilder. En grabb som förekommer både här och där i Pepps härkomst är nedanstående filur, Ch. Gentleman Jim. En av rasens första champions, i full swing på det glada trettiotalet. Lär har bott i en låst bur i källaren under en pub pga att han var så värdefull... Men där har vi det: Pepp är en gentleman, rent genetiskt.
Alltså - först hittade jag ingen sladd att sätta mellan kamera och dator, sen tänkte jag flytta kortet till en annan kamera, vars sladd jag hittade - men den kameran var urladdad och LADDAREN till just den hittade jag inte, och inte hittade den separata kortläsaren heller och fotoskrivarens drivrutiner måste uppdateras och då blev jag så trött... Sen till slut så hittade jag kortläsaren och då visade det sig att 98% av bilderna från utställningen i lördags till större delen bestod av min r*mpa - man tycker att fotografen kunde byta perspektiv ibland... Men nu biter jag ändå i det sura äpplet så här kommer berättelsen om:
Vår dag på utställningen Mattes brallor som hon noga hade framletat och utprovat kvällen innan (duktig matte!) bestämde sig plötsligt för att larva med blixtlåset - det gick varken upp eller ner. Fast om man tog i med en tång så gick det til slut - tången med på utställningen! Sen gick hussen ut till bilen och kom raskt tillbaka med runda ögon och blekt ansikte: -Ying haltar! Japp, det gjorde han - rena blockhältan. Visade sig emellertid komma sig därav att en rostagg hade satt sig mellan hans trampdynor. Inga bestående men, Gott sei Dank. Fraktade vi oss till venyn, hittade inte ringen, visade sig: ny ring, ny tid. Vi var där tre timmar för tidigt, jabba! En miggiljon schnauzrar före oss, alla identiska. INTE roligt. Sen 20 bulldoggar, roligare. Lotta o Ancho tillstötte, med andan i halsen (Lotta) och det misstänksamma sinnet påslaget (Ancho). Litet shopping, just liiitet, för en gångs skull. Pank. Blev litet torrfoder att ha som fickgodis samt ett par snörbollar till Pepito. Ja, sen var det dags då. Två öppenklasshannar. Ying tyckte det var halt och tassade rätt friskt, men inte så pjåkigt ändå. Kunde emellertid inte stå snyggt alls, ville pussa sin moder, ev. göra fot och sitt och sånt. Var dock snäll och vänlig mot domaren.
Det var inga problem för domaren att få klämma både här och där samt bläddra i munnen. Och sen skrevs det och skrevs och vi visste inte riktigt vad vi skulle tro. Men så här tyckte hon:
Bra prop., välkroppad hane. Mycket vackert huvud och uttryck med bra skalle och nosparti, bra bett, vacker hals och stram rygg. Bra bröstkorg, bra bakställ. Rör sig med bra steglängd.
Och titta vad vi fick!
Ett CERT är det som sekreteraren viftar med och som Ying och jag tittar så hänfört på! Hurra!
Jag bjuder på denna bild av min akter - om ni i stället fokuserar på HUNDEN ska ni se att man nästan kan få det intrycket att han är medveten om sin matte. Han ser närapå litet rar ut, skulle jag vilja säga!
Sen var det die kleine Anchos tur, och hon var inte riktigt på humör den där dan. Inte domaren heller, inte på Ancho-humör för det blev en liten larvig tvåa, bara!
Hon är söt ändå, men vilka olika typer hon och Ying utgör!
Nåja, som unghundstiken var väl rynkig och därmed bara fick etta med HP blev det just ingen spänning kvar utan Yingis Pingis gick och blev BIR. Va! Nu är det väl i och för sig bra mycket lättare att bli BIR bland peier än bland t.ex. staffar, men det hade ju inte behövt bli nån alls. Det blev således ingen BIM den här dagen, eftersom ungtiken inte fick CK. -Och lika glad var jag ändå, tralala, sjöng Ying.
Nu avrundar vi reportaget med en bild som man sällan ser: HUSSE vallar en HUND! På OFFENTLIG PLATS! Glöm inte att det vär här ni såg det!
För hussen finns det bara en hundsport värd namnet: utställning! Och det ska vara en med stora rosetter...
Idag tog vi en veeeeldigt lugn strospromenad för det var plötsligt varmt, 13 grader fast det var afton. Både Ying och Peppar tyckte det var litet kämpigt. Som tur är finns det ännu så länge många fräscha diken. Ying och Tigger ställer sig och lapar i kanten; då kommer Peppar nerskuttandes i själva vätan och springer runt där med öppen mun. Det är så man utomhusdricker, hävdar han. Ying och Tigg flyttar runt till nya ställen där Peppen ännu inte har hunnit grumla till vattnet, Pepp efter. Tja, så aktiverar de sig. Jazz står intill mig och tycker att de är allmänt snuskiga och osnygga. Som synes har jag en rätt jämn och fin puls - de få "topparna" kom säkert när nån hund betedde sig illa. Ville härja efter älg till exempel. Idag fick till och med Tiger och Peppar gå i koppel drygt halva delen av promenaden, för jag märkte att de blev allt mindre hörsamma när jag ropade. Och Ying skrek och grinade i kopplet samt la i med sina jakthundsskall. Jazz bara studsade upp och ner och försökte backa ur halsbandet. Så det blev en liten föreläsning och sen fick de vackert gå i koppel och vara snälla hundar, och det klarade de ganska bra. När vi var nästan hemma blev vi omkörda av en hund och då gjorde Jazz en knyck och tog sig lös. Litet uppgivet kallade jag in honom (as if) och blev mycket förvånad över att han kom tillbaka och åt godis och lät sig kopplas. Minuten efter gjorde han samma manöver igen, kallades in igen, kom igen. En knasig liten pinscher, det där - men det är nog en del av nån hemsk plan: han försöker invagga mig i säkerhet för att så småningom ta över helt!
För övrigt tycker jag idag synd om alla pollenallergiker inkl. Minsta Barnet. Nu väntar tuffa tider!
Är det verkligen så att hela världen är intresserad av kungliga förlovningars uppslagning? Man tycker att personerna ifråga är gamla nog att bestämma den saken själva. Men lille russlaren Zorro, vem tar hand om honom? Han kommer från en skräckkennel, har blivit kvarglömd på dagis - och hur blir det nu då, med matte i NY? Stackars lille Zorro, han kan få bo hos mig och leka i skogen som en vanlig bonnhunn!
I morgon är det utställningsdags för lille Ying. Det ska bli skoj. Inte skoj är det däremot att behöva stiga upp. Nu är det ju frallandel bara 3 mil till utställningen, och om domaren är tokextremt hypersnabb är det Yings tur kl. 10, så nån vansinnesmorgon är det ju inte precis fråga om. Det är bara det att jag avskyr att behöva passa en tid före 13 på dagen. Ja, sen också, i och för sig, men det är i alla fall rimligare. Nå, håll tummar och tassar för Yingen i morgon. Det kan behövas. Vi har i alla fall rustat oss med köttbullar. Och jag har t.o.m. målat naglarna. Fint som kattlort i vällingen.
Kvällens springning delades med Tigerungen - GISSA om han är trött nu, benen i vädret och nosen vädrar i sömnen. Idag hade jag ingen GPS (varför känns det alltid så oerhört jobbigt att sätta den på laddning?) så nån exakt sträckangivelse kan jag inte ge, men det torde ha blivit minst 5 km totalt. Fast med spring och gång om vartannat, som vanligt. Känslan? Nja, så där. Fast idag gjorde vi fartlek, det var roligt. Det är så att Tigern springer lös i spåret, som vanligt, och han är ju så mopsig och vet precis vart vi ska. Så han kör solo, liksom. Då forsar jag rätt ut i skogen, i full blårulle och Tigern vaknar till och kommer farandes efter, över stock och sten. Detta tjänar flera syften: hunden blir mer uppmärksam på sin matte, matten får sig en intervallduvning och matten känner inte hur trött hon blir eftersom hon måste ha full koll på terrängen för att inte rusa in i en tall eller ner i ett kärr. Mycket skojigt. En iakttagelse: när jag tar en kotte eller pinne eller nåt och lägger bland andra av motsvarande slag har Tigern inga dumheter alls för sig med vittringsapporteringen; han bara överfar alla föremål med nosen och tar det korrekta. Medan han,när man tränar med spårpinnar liksom "munnar" allihopa. Skumt. Kan man få ha tallkottar i stället på tävling?
Jag har ju glömt att redogöra för mina strävanden i lubberi. Åtminstone två pass har jag förbigått med tystnad...
1. I söndags, med Ying. 4,5 kilometer, som alltid med ganska mycket gång. Kändes betydligt bättre än gången tidigare när jag bara ville lägga mig ner och döööö, bara. Vi hade hela dragutrustningen, så litet hjälp hade jag väl men inte mycket. Ying är litet lurig, han ligger på bra men om jag börjar kännas tung så saktar han ner, tittar sig över axeln och slår några extra slag med svansen. -Orkar du inte? säger han, och hånflinar med sitt svarta gap...
2. I tisdags (tror jag, VART tar dagarna vägen?!), äldsta barnet ville springa annorstädes så vi tog bil till en annan skog. Den här gången fick Peppar vara mitt dragdjur. Vi sprang först 3 km på bana och sen ett par till på stigar. Samtidigt sprang barnet 10 km. Som sagt, man är ingen ungdom längre. Och obs, obs! man är hjärtsjuk (hör här: i en sal på lasarettet, tralala)! Jallafall - det gick så bra och var så roligt! Nog för att jag gick en del, men OJ så jag SPRANG! Det var länge sen det kändes så lätt och roligt. Och Peppen är glad och duktig, bara ett tag drog han hårt, det var när Barnet försvann i fjärran framför oss.
Ja, sen var jag alltså full av entusiasm och tänkte minsann springa, springa, springa varenda dag, minst - och så händer DETTA! Ja ni vet, full snöyra idag och allmänt elände. Men vi kommer igen!
Nä, jag brukar faktiskt inte googla mig själv. Men minsta barnet sa att man ska bildgoogla bara sitt förnamn och den fjärde bilden ska då visa hur man kommer att se ut om fem år. Det blev en byst. Inte min byst. Inte för fem år sen och alldeles bestämt inte om fem år. Men sen sökte jag på både för- och efternamn och det första som kom upp var det här:
Och det ÄR ju faktiskt jag! Med finfina Nero, vackra stora busen. Usch, så sorgligt. Hoppas han får leka massor av kamplekar medan han väntar på mig.
Jag läser Fogelström och riktigt känner hur mina långa kjolar och underkjolar, våta av snömodden, klafsar och slår kring mina frusna ben. Det var bra kallt att ligga vid klappbryggan hela dan i dag, jag fick styrka mig med ett par supar. Egentligen tycker jag inte att han skrev litterärt "bra" den där Fogelström men uppenbarligen skrev han episkt alldeles tokbra - förtrollande bra. Jag är med själv, jag är där. Jag har säkert läst dessa böcker 20 gånger och ändå dras jag in i det jag läser så jag ibland måste ruska på mig som Ying (flappflappflappflappflapp) för att återvända till min egen tid. Och där har jag minsann inga långa kjolar. Men jag måste få tala om vad jag har på mig för det är så fånigt: jag har orange velourbyxor! Juicy Couture! Den enda förmildrande omständighet jag kan anföra att det INTE står JUICY i rumpan på mig.
Undrar hur nån framtida Fogelström kommer att skildra vår tid.
Något sådant står det här och där när man surfar runt. -Just det! säger Tigger där han ligger och jäser med skära lilla magen och fyra tassar i vädret. - För jag har trååååkiiiigt!
Men skämt å sido: visst blir man ledsen? För tigrarnas skull. Världen vore torftig utan tigrar!
Ofta ofta brukar jag fråga Peppar: -Kommer du ihåg vad en staffe gör? Nä, det kommer han inte ihåg så jag får påminna honom: -En staffe skäller INTE!
Det står i alla rasbeskrivningar att de nästan aldrig skäller, eller rarely barks eller hur det nu uttrycks.
Jo pytt; Peppar skäller som en fiskmånglerska i slagsmål med en bodmadam.
Han gafflar när nån går förbi på gatan ("gå härifrån!"), när nån bra kommer hem ("hurra! titta här får du en sko!" (man får alltid skor när man kommer hem. Och sen blir man av med dem man tar av sig)), när man leker nåt busigt ("kul!"), när han ligger och vältrar sig som en gris fast utan dy ("å vad jag är bäst och gladast") samt när han har litet tråkigt och vill uppmuntra till nåt ("kom igen då!").
Han har en massa olika skall också. När minsta barnet frågar "vad säger mördarhunden?" så skäller han så det låter som när man klinkar på ett leksakspiano, en hög sprucken ton som nästan spräcker speglar. När man kommer hem, eller för all del när VI kommer hem, alltså Peppar inkluderat, så hälsas man av aouououou oavbrutet. Litet grumligt så där, på grund av skon i munnen. När nån går förbi på gatan låter han allmänt illa. Fast mest bara om Jazz är med, annars bryr han sig inte så mycket.
Sen morrar han också - gräsligt mycket faktiskt. Om man kramar honom eller nåt, då morrar han så det låter som en trasig V8, ganska illustert. Vore man inte van tror jag nästan att man skulle bli rädd för han låter verkligen riktigt nedra arg och på gränsen till anfall. Jag försöker dämpa det där litet grann - tror inte att t.ex. en utställningsdomare skulle tycka om det. DE kan ju inte veta att han bara är sån. Morrig, liksom.
Jag gjorde ett litet rasvalstest här. Svara på några frågor om vad du söker hos en hund och kan erbjuda en hund och vips! så får du veta vilken ras som passar dig bäst.
Mitt resultat blev: American Pit Bull Terrier och Chinese Shar Pei.
Förstår inte hur det kunde bli så - det är ju som att göra ett test om var man bör bosätta sig och få till svar att man passar bäst i Sala eller Sankt Petersburg. Trevliga ställen båda två men de hör liksom inte hemma i samma kategori. Mer än kategorin "orter".
Och pitbullterrier är ju onekligen en hund, men shar pei. Nja, jag har inte bestämt mig än. Men även om han inte precis är nån hund så passar han ju mig bra, håller mig på plats liksom. Fast han är inte lik en pitbull på nån fläck.
Den förnicklade isländska vulkanen har sabbat hela min helg - i stället för en irländsk domare som verkade lovande blir det en svensk dam som jag inte vet nåt om. Trist. Fattar inte att de där islänningarna inte kan ha ordning på sina grejer!
Det här tror jag blir kul! Observera att man inte måste vara medlem i JRT-klubben. Man kan också lösa medlemsskap på plats, om man blir begeistrad. Och det finns klasser för hundar med små skönhetsfel, som normalt inte ställs ut. Och så blir det russellrace, vem vill missa det?! Nu gäller det bara att övertala maken...
Idag har jag varit hemsk och farlig. Jag gick runt elljusspåret med alla kusarna och inte "trots att" utan "just på grund av att" en miljon gossar var ute och joggade fick Tigg och Pepp springa lösa. Tigger ger blanka tusan i allt vad folk heter (om de inte heter MAMMA!) och Peppar är inte så särskilt intresserad heller. (Medan Ying däremot gärna vill springa fram och klättra på alla och Jazz - ja, ni vet. Och pojkarna var dessutom i de flesta fall barbenta. Aj.) Det behövdes bara ett par stycken möten för att Peppar skulle förstå att joggare=boll; så snart vi mötte nån kom han farande och studsade runt mig. Tigger har redan sedan tidigare den inställningen. Mycket praktiskt.
För övrigt börjar Tiggs avståndsläggande på visselsignal gå allt bättre. I början ville han gärna komma till mig när jag visslade, oavsett signal, medan han på nära håll kunde skilja på kom, sitt och ligg. Men nu går läggandet bra på åtminstone 15 meter, och det är vackert så. Peppar börjar också lära sig, men han vill fortfarande komma litet närmare först. Han går ju gärna några steg emot mig när jag använder röstkommando också, är väl litet osäker ännu.
För övrigt kan noteras: det snöade ymnigt! Vem ska man slå eller muta?
Visst är det vackert när man ser Totillas och den sortens, dansa fram och se ut som om de ska flyga i luften när som helst. Så mycket kraft och styrka, så vackert paketerat. Men titta en gång till då. Titta var hästen har sin mule. Skall mulen vara där, tycker ni? Det tycker inte jag. Och knappast hästen heller. Och särskilt inte när man betänker att för att bringa hästen att gå så under tävlingsprogrammet så "viks" de ihop ännu hårdare på framridning och träning. Det kallas hyperflexion eller rollkür och har vunnit oerhört mycket terräng främst genom Anky van Grunsven. Så här kan det se ut när man tränar.
Varför, varför?
Jag säger som min far brukar säga om jag säger t.ex. "sitt" till mina hundar: -Jävlas inte med djuren!
Häromdagen såg jag att vännen Gisela och fina lilla Ida var anmälda till lydnadstävlingen den förste maj. Jag gladde mig åt att få se dem i ringen; Ida så duktig och ivrig och Gisela som oroar sig för att ta fel på höger och vänster! Ett ekipage som vi har tränat mycket med och planerade att åka på tävlingar med i sommar.
Nu har det ofattbara hänt. Ida finns inte mer. En hund i sina bästa år, racerråttan som sprang så snabbt i söket att man knappt såg henne och for fram som ett jehu på agilityplan - borta, bara.
Jag skickar en stor cyberkram till Gisela; det finns inga ord för detta men jag vet att vi är många som tänker på dig nu. På dig och på Ida.
(Jag tar mig friheten att sprida vidare ett minnesklipp från Sannas sida)
Nu kommer det nåt hemskt: Jag är inte medlem i brukshundklubben längre!!! Vadan? Tja, jag glömde helt enkelt att betala in avgiften i tid. Och sen när jag upptäckte det så tänkte jag att - nja, jag är inte säker på att jag vill vara med längre. Fast sen tänkte jag att det är klart att jag vill. Eller inte. Så nu har jag tagit en liten time-out för överläggning med mig själv.
Det blir så där ibland - som med hundutställningar. Ibland är det jättekul - alldeles oavsett resultat, alltså. Och ibland är det bara ofattbart konstigt, även om hunden kommer hem med cert. What's the bloody point, liksom. Om några gubar tycker att min hund är finare än de andra hundarna; vad är det för vits med det? Och utställningschampionat, vad säger det? Om tre stövarspecialister tycker att Ying är snyggast bland alla shar pei och dessutom tillräckligt tjusig för cert - är det nåt att stå efter?
Och nu är det lydnaden och allt det som har hamnat i samma fack för mig. Vad spelar det för roll? Det finns lydnadschampions som inte kan gå lösa i skogen. Jo det finns det! Och elitbrukshundar som har ett eländigt liv för deras enda roll är att placera föraren på prispallen. Visst är det jättekul att träna med en träningsvillig hund, men det blir litet löjligt när man ser vuxna människor slå knut på sig för nåt så fånigt som framförgående. Som ett exempel. Som om det vore VIKTIGT. Ja, när det blir så viktigt så man tappar allt sinne för proportioner, då surnar jag till. -Näe, ska det vara på det här viset, då är jag inte ME! säger jag då.
I kvällningen tog jag en promenad med bara Tiger och Jazz, en med mycket löslubbande över stora ängar och åkrar. Vi tränade litet visselsignallydnad, litet improviserat uppletande, litet kom-när-matte-ropar, vi undersökte mycket noggrant några sorkhål och några andra hål, klafsade i ganska många diken, slogs om pinnar, pussade varandras nosar och hade det allmänt trevligt.
Då tänkte jag på all aktiveringshysteri som råder med hundar: de MÅSTE aktiveras med pedagogiska leksaker, ordnad träning, valpkurs, unghundskurs, fortsättningskurs, tävlingskurs... Måste de? Jag undrar om det inte är så att matte eller husse behöver aktiveras, man måste se till att ha en meningsfull fritid, helst en som sätter en på prispallen med jämna mellanrum...
Jazz och Tiger verkade i alla fall fullt tillfredsställande aktiverade av vår promenad... Och jag också, det är så roligt att träna signaler och sorkletning och sånt som jag aldrig nånsin kommer att ha nytta av på nån appellplan.
Nåja, så tänker jag IDAG. I morgon är det mycket möjligt att jag lusläser tävlingskalendern och iflygs av nåt j*vlaranamma och tränar hund från bittida (nåja) till sent. För här ska inhöstas pucklor och bokaler!!
I morse såg de hemmavarande barnen på en film som heter Hotel for Dogs eller nåt - jag såg bara precis på slutet. En oherrans massa filurer befriades från hemska hundfångar och flydde genom stadsgatorna. Faktiskt en sån där scen som jag blir alldeles tårögd av, fjollig som jag är. I alla fall tänkte jag på hur det måste vara att spela in en sån film, och en sån masscen. De är ju inte alltid så bra på att ta regi, hundar, i synnerhet inte när de äro legio. Så kom jag på en munter tanke och sa till mina barn: -Det var väl inga pejer med, va? Barnen trodde inte att de hade sett nån, det skulle de nog ha kommit ihåg i så fall. Och så började vi fundera på hur det skulle kunna vara att spela in film med shar pei. Man brukar hävda att Mao Tse Tung (ja, jag ÄR gammaldags. Och gammal.) ville få bort alla hundar av princip och shar pei i synnerhet för att de var fattigmanshundar. Tss, snack! Han ville förstås få bort pejerna därför att det inte går att likrikta dem. Konformism är ett fult ord för pejer. Varhelst en shar pei finnes uppstår ANARKI. Alltså - ingen pej i hundhotellsfilmen. Men under eftertexterna visades en massa hundar med människor i soffor - en eller ett par, tre hundar i taget. Och i en sån soffscen var det faktiskt en karl som hade en vanlig hund och en pej. I ett första tvåsekundersklipp satt hunden i soffan. I nästa klipp var pejen på väg ur bilden, mot kameran medan hussen tog sig för pannan. Bingo! tänkte jag. Anarki!
I förmiddags sa jag litet prövande till minsta barnet: -Är det idag du ska följa med ut i skogen och leka sök? Efter blott en liten, knappt förnimbar (annat än för ett tränat moderssinne) tvekan sa ungen att det var så. Hurra! Oj, vad vi fick bråttom att knö fram attiraljer. En Ying och en Peppar, ett tjänstetecken (som jag inte hittade, mer om detta nedan), varma köttbullar, boll... Hela konkarongen! Pepp blev så till sig så Ying ville inte gå ut tillsammans med honom. Han gör så ibland, Ying, när Peppen blir för vild och bara vill riva och slita i lille Ying. Men idag kom Peppar ändå sättande och bråkade, av pura glädjen förstås, och då tog Ying till brösttonerna: han grep Peppar i nackskinnet, ruskade litet och sa grooowwwwl! Med emfas! Sen var det bra. Han är så duktig, Ying! Eftersom jag var med fick minsta barnet hålla i Yings koppel på promenaden till skogen - nog för att hon är snart 14 bast, men hon är liten som en myra och Ying är som en liten traktor i kopplet om han är på det humöret. Idag gick han dock bra, om än han var ganska virrig och snurrig eftersom fel person höll i kopplet. Det är väl enda gången han är riktigt medveten om min ödmjuka existens... Väl framkomna ins Walde, eller hurrehetter, fick hunddjuren leva j*vulen medan barnet o jag trampade upp en rejäl sökruta. Fast bara på ena sidan av en stig. Så var det dags för premiärskicket. Skulle Ying minnas nåt? Skulle Yings medvetande befinna sig på marken eller högt uppe i det blå? Skulle Ying vara kontaktbar? Barnet skickades ut till en liten lagom gömma med slangbit i nypan o köttbullar i fickan. Jag klädde Ying i - tyvärr - Tigers tjänstetecken. Yings ena täcke var borta och det andra var trasigt, så det fick bli så här. Vilket innebar att han hade tecknet liksom en scarf kring halsen. Ytterst chict! Så - sök! Och tjoho, vad han mindes då! Hej och hå och pang på - efter litet viftande med slangstumpen tog han den och galoppade in till en glad matte. Så påvis i koppel med fullt tempo också! Hurra! Ett enda litet problem kunde sedermera noteras: trädgårdsslang fungar inte så bra på ett slemtryne som Ying, den glider bara ur gapet fast han biter. Jag måste hitta på nåt med mera friktion. Sen skulle vi prova med Pepp också. Han har aldrig nånsin gjort nåt slags sökövningar så jag kände mig rätt trött: i vilken ände skulle vi börja. -Äh, vad tusan! tänkte jag och skickade ut ungen bak en tall med slangen och förmanade henne: försök få honom att ta slangen och springa tillbaks till mig. (??? säger vana och duktiga hundtränare. Så kan man väl inte göra!) På med scarfen på Pepp och : -Sök! Hurra! sa Pepp och kastade sig ut i skogen, sprang en liten vända i rutan i full rulle, tog slangen av ungen på återvägen och störtdök fram till mig. I blotta häpnaden kommenderade jag: -Visa! Och då sprang han tillbaks till barnet och fick köttbullar. Samt bollkast. MYCKET märkligt, tyckte jag, vi provar igen. Ut med barnet igen, på samma ställe. Den här gången sprang han direkt dit, tog rullen osv. Det var bara att jubla! Sen gjorde vi ett par skick till med Ying, längre fram i rutan och det gick hur bra som helst. Så Peppar igen - nu på mera gömt sätt, med litet svårare vittringsförhållanden. Men han skötte det helt perfekt! Full fart ut, mycket mera koncentrerat och inga ärevarv på utvägen, hämta rullen, in till matte och så ut tillsammans igen. Vad säger man! Slutligen tänkte jag att vi provar med ett steg till, så min lilla figge fick lägga slangen/rullen intill sig i mossan i stället för att hålla i den. Jag tror knappt att Peppar märkte nån skillnad - ingen som helst tvekan i alla fall och lika glad och positiv! Då började en tanke formas i mitt för övrigt ganska tomma huvud: tänk om... nä... det går väl inte. Men ändå - om man skulle försöka... Ja, jag slog till - vi skulle försöka lura Ying att ta en rulle som låg intill barnet. Sagt och gjort. Ying sökte och hittade - lätt som en plätt - pep litet, puttade på barnet, pep litet mer, la sig ner - och fick korn på rullen! Som han tog och sprang tillbaks med! Oj, vad jag blev glad över den träningsstuden! Och stolt över alla mina duktiga mickaboer, både fyrbeningarna och den egna produkten!
Ett litet skryt: nu har jag klarat av en hel vecka utan socker - när hände det senast?! Eftersom mitt sockerintag har varit nästan kusligt stort trodde jag att jag skulle drabbas av hemska abstinensbesvär, så pass att jag varnade familjen, men det har inte alls varit några problem. Hittills. Idag kände jag för första gången litet ilska över att jag inte fick äta nåt godis... Så det är väl nu det jobbiga ska börja.
Idag var det äntligen dags att lägga några spår åt lilltrollet Tiger. Inte så långa, inte så svåra, måttligt med pryttlar och litet smågodis här och där. Det sistnämnda i och för att få ner farten, men tji fick jag! Nog märktes det att det var ett tag sen sist, alltid - men entusiasmen var stor! Även för badning var entusiasmen stor - trots klirrande isbitar i vattnet! Nu ÄR det vår, sa Tiger, och lät sig icke stoppas!
Bara telefonbilder idag - det finns måtta på hur mycket man kan släpa med sig på en utflykt!
Ikväll tog jag lilla randiga tigern med mig på en springtur. I elljusspåret - och nu var det mest barmark! Hurra!
Men mer hurra än så blir det inte. Rackarns! vad det var tungt idag! -Tss, skulle inte tro det! sa kroppen när jag sa att vi skulle springa. Suck. En sån där dag när jag tänkte för mig själv att vad tusan håller jag på mig, jag är faktiskt hjärtsjuk och kan med gott samvete sitta hemma i soffan.
Dessutom var Tigern dum, också! Först lubbade han ut i skogen efter nån vittring och kom INTE när jag ropade! Jag efter som ett jehu och talade om för honom vad jag tyckte om den sortens. Han verkade ta till sig. Verkade...
Sen sprang han fram till en annan hund som var ute och gick - utan minsta reaktion på min inkallning! Nu j*klar blir det hårda boliner ett tag - lillgossen har blivit för bortskämd!
Solen skiner, det blåser INTE, fögglarne kvittrar och en surkärring på morgonpromenaden krävde att jag skulle VISA att jag hade poop-bags med mig! Undrar vad hon hade gjort om jag inte hade haft? Nu hade jag: svarta, gröna, blåa, rosa samt rosa med svarta döskallar. Ett rikt sortiment, med andra ord. Sen träffade jag en annan surkärring - en tant med beigefärgat krylligt hår och beige pudel. Hon tyckte det var gräsligt att jag hade så många hundar, så jobbigt, så asocialt, så tröttsamt. Hennes hund stod på bakbenen och skrek, tills den nästan kvävdes av halsbandet. Mina mickaboer satt på sina rumpor och tittade ganska beundrande och undrande på sin matte. Tjoho! Sen mötte vi skräckmatten - fyra baskervillare med varsitt jätteflexikoppel fästat vid bälte runt mattens mage. Inga stoppknappar aktiverade. Låååånga flexikoppel. Arga hundar. Faktiskt - jag blev nästan litet rädd, för situationen var uppenbarligen INTE under kontroll. Men e man mamma/matte så e man: jag sköt in mina filurer bakom mig, blåste upp mig som en padda och spände ygena i de framrusande ojurren. Det räckte, de var inte så morska när det kom till kritan. Ville väl bara kolla litet hur pass lättskrämda vi var. Och mina hundar då? Jodå, de hade blickarna stadigt fästa på min rygg - ge oss boll/köttbulle genast, vi har varit duktiga! Och det hade de ju.
Knepet: då och då under promenaden påminner jag Peppen om att jag har pipbollen i fickan. Det är inte muta, inte avledning - bara en påminnelse: sköter du dig så får du bollen. Samma sak med Tigg och Jazz, fast med godis. Och så Ying då - usch, nu måste jag bekänna. Honom påminner jag om att jag har skramlan i fickan. Fyra små mässingsbrickor förenade med ett snöre. De skramlar på ett visst sätt som till och med Ying lyssnar på. Han är inte rädd, han bara kan inte knäppa av öronen för det ljudet. Och bara jag påminner honom om att jag har den så behöver jag inte använda den - och då hamnar han också i köttbullekategorin!
I alla fall - där går hundarna och försöker fundera ut vad de ska stajla med för att få sina resp. eftertraktade belöningar. Det blir litet snurrigt ibland när de försöker gå fot allahopa, eller lägga sig - eller snurra, om man är Ying. Förtvivlat läge, inget godis! Men så möter vi en hund och DÅ blir de så glada - hurra, nu kan vi få! Så de sträcker upp sig, nitar fast blicken i mig så de nästan går in i telefonstolpar - och får boll resp. bulle! Bra va?
Igår kväll var jag ute och tränade hund till klockan 21! Då var det så skumt så det var bara att ge upp. Först tränade jag litet allmän tävlingslydnad med Pepp på gräsplanen-vid-AQ. Sen kom hussen, inbeordrad, så vi kunde träna litet budföring. Peppar var mycket duktig och glad, husse var totalt värdelös ;) Hur många gånger måste man förklara för en statstjänsteman hur en fotingång skall ske? Och hur många sätt finns det att genomföra det fel på? Sen tog Peppen och jag en liiiten koppelpromenad med nogsam gå-fint-träning. Men vet ni - Peppen VET att det är vår och vad det kommer då och hur-dags-på-dan det kommer! För: i skymningen vill han attackera alla gråa jordklumpar av någotsånär storlek, i synnerhet såna med en grässvål på. Fiktiva igelkottar, ju! Jag undrar verkligen om det kan gå att vänja honom av med igelkottsjakten. Det känns inte görligt, när man ser hur han beter sig. Han blir ett DJUR, verkligen...
Jallafall - sen tog jag ut Ying och Tiger i trädgården och platsade dem på grusgången medan jag hyrvade ut 10 patronhylsor på en gräsmatta. Sen upplystes de om vad de skulle leta efter och så skickades de ut. Vid det laget var det så skumt att det var näsa-på som gällde. Tigern låter som ett lokomotiv! Ying låter som en uppgiven frälsissångare... Det blev tigern som inhämtade alla hylsorna, men det gjorde han galant.
In med Tigern och ut med Jazz. Jazz och Ying fick sitta-kvar på trappen medan 15 spårpinnar lades ut på gräsmattan, litet överallt. Vid det laget var såna också allntes osynliga. Processen upprepades: upplysning om VAD samt initiering. JA, HURRA! Ying letade och hämtade också! Fast han uppenbarligen tycker att det är j*kligt märkligt att han ska ta rätt på sånt som jag har slängt åt fanders...
Jazz letade förstås med ganska stor iver och försökte faktiskt inte nån gång ta Yings fynd med hot om våld.
Sen var vi trötta och slank in. Och jag törs nästan inte tala om vad jag såg på TV, men OK då: 2 1/2 män!! Vill ni veta nåt ännu värre: jag BRUKAR se på det!
I morse var jag ute och traskade med gänget i skogen. Blöttblöttblött men ingen snö om man håller sig utanför de mera upptrampade stråken - där får man fortfarande pulsa! Jazz fick gå i koppel hela tiden nästan, Ying fick gå litet mera lös, Peppar nästan hela tiden och Tigern praktiskt taet hela tiden. Ingen rymde det minsta lilla.
På hemvägen hade jag knutit de tre värstingarnas koppel kring min mage medan Tigern gick lös, fast som om han vore kopplad. På en gångväg passerade vi genom en grupp bestående av 2 mattar, 1 husse, 1 westie och 2 russlare. Ying sa litet "snyft" - annars ingen som helst reaktion på denna grupp.
En enda liten blåsippa stod i en solig skogsbacke idag när jag promenerade med Tigern. Nu står den där icke mera, enär jag inmundigade den. Jag gör så med årets första blåsippa, och än lever jag. Vi hade tagit med äldsta barnet till en skog som är försedd med både preparerade elljusslingor och trevliga andra spår. Barnet sprang 5 km bana och Tigern och jag gick 4 eller så i skogen. Barnet vadade i massor med snö och is, Tigern och jag hade det snöfritt och bara något blött på sina ställen. Hur som haver var det, som alltid, en fröjd att frödja med Tigerungen. Han är så positiv så man nästan vill eta opp honom! Hurra, promenad! Hurra köttbullar! Hurra boll! Hurra matte! Hurra budföring! Hurra sitt, ligg, stå, kom, klättra, leta, whatever och what-not. Han är så glad så han kan knappt hålla tassarna på marken. Jag vånne jag vore en tiger, ibland!
Igår när jag var ute och gick med Peppar och Tiger tränade vi som vanligt, numera, fingång. Peppen satt i ett snöre kring min mage och Tigern var kopplad fast jag hade rätt långt koppel och handen i fickan, orörlig. Inget stret och bra fokus. Och så på en gångväg mötte vi ett litet GÄNG: en amstaff, en amstaffpitbullblandis och en staffe. Så förtjusande vackra och fina hundar! Deras husse såg ut som en gangster men var ingen. I alla fall inte vad hundarna beträffade. En hel halvtimme stod vi och pratade hund, i synnerhet muskelhund, på fem meters avstånd och inte så mycket som en bläng från nån av hundarna. Alla fem bara slog sig ner kring resp. förare och spände av. Oooo, om ända Aftonbladet hade kommit förbi! Dessutom sa gangstern att Tiger var blott den andra russlare han nånsin hade sett som kunde vänta och ta det lugnt i stället för att oavlåtligen göra utfall, skälla och bete sig. Hurra!
Jag fredagsmyste ju med senaste numret av tidningen Canis. Med förlov sagt tycker jag att den har blivit ganska ointressant; det verkar vara svårt att fylla den. Ett tydligt tecken är väl mittuppslaget med "läsarnas egna bilder". Hur intressant är det, utom för ägarna själva då? Men i detta nummer fanns det faktiskt två artiklar som fångade mitt intresse, och båda två skrivna av Thomas Stokke. Den ena handlade om vittringsprov och det är ju som bekant ett litet helsike. Den andra artikeln handlade om min särskilda lilla käpphäst: att lära hunden gå fint utan koppel. Det var en riktigt bra artikel med många bra tankar och knep. Mycket handlade om grundträning med en valp och det är ju naturligtvis så mycket enklare än med en vuxen hund. Nåt att tänka på när det blir dags för nåt nytt, nån gång! Men egentligen är det ju samma sak med en färdig-förstörd hund också, bara så mycket värre. Det var roligt att se mina egna förvirrade tankar så snyggt presenterade och även sånt som jag bara har haft i bakhuvudet men inte satt ord på. Som det här med attityden: Jag känner väldigt mycket att hundarna kan dra och streta i kopplet även om kopplet hänger i en slak båge. Alltså: de är nån helt annanstans med sina små huvuden, även om de inte är dumma nog att fysiskt dra iväg med mig.
Kort sagt: så värst mycket NYTT var det inte i artikeln för mig som har funderat och jobbat med det här ett tag nu, men det kändes bra att få det formulerat i en så pass ansedd skrift som Canis.
Idag upptäckte jag att Peppar är så RÄDD för våra granntjejer. De är 5 och 7 år, tror jag, och har ibland små kompisar där också. Och de skriker och far omkring men inte visste jag att de var SÅ hemska. Vi gick över till dem för att han skulle få titta litet närmare och då for min mördarhund fram och lät illa och tryckte till med nosen på en av dem! Men det var en duktig tjej, hon stod bara stilla och såg förskrämd ut. Nå, så kunde vi ju inte ha det och som tur var hade jag proppat fickorna fulla med torra köttbullar som småflickorna fick kasta till Peppen. Och så klickade jag när han sprang fram och tog dem. Först tyckte han att det var jätteläskigt med ungarnas kaströrelser men efter ett tag såg han vara vaksam ut, inte precis rädd. Till slut fick jäntorna fara fram och tillbaka på kickbike och det brydde han sig inte ett dugg om; han är verkligen inte lagd åt jaga-allt-som-rör-sig-hållet. Tack och lov. Men nu blir det mycket lågstadiebarnsträning!
Först såg jag "Patric 1,5" och det var en riktigt rar och obekymmersam film, en gladfilm. Och han FICK en hund på slutet (kan det bli bättre?)! Sen tog jag mig alldeles ensam, utan hundar, en springtur. Med en blinkning åt mellersta efterlängtade dotra: jag UNNADE mig en sådan tur. Med högljudd musik och - hurra! - strilregn. 4 km blev det, rätt mycket gå men rätt bra känsla. Sen duschade jag, bytte sängkläder och slängde mig ovanpå med en filt och datorn i knät. Så nu ska jag avsluta detta inlägg och toppa med grädden på moset, och idag blev det TVÅ gräddar: nya numret av Runner's World OCH nya numret av Canis. Ha're!
Jag glömde en sak. Man säger ju, och det gör jag också, att det är så lätt att springa för man behöver inte passa någon speciell tid eller ta sig nånstans - man bara snörar på sig skorna och ger sig ut. Träningspasset börjar direkt. Och visst är det så. Eller så VAR det. Tills Peppar flyttade in. För Peppar flyttar saker. Vi har varit så pedagogiska så vi säger aldrig "nej dumma hund, släpp den!" när nån hund bär på nåt. I stället blir det beröm och godis och byta och hela konkarongen. Vilket fungerar bra, i och för sig. Fast Peppar har satt det där i system och så snart han känner sig litet sugen, och det känner han sig nästan jämt, så hämtar han nåt, och nästan alltid hämtar han nåt i hallen. I hallen finns skor och halsband och koppel. Som man är litet lat rustar man sig med ett gäng godisar och fortsätter med vad man nu gör, t.ex. ser på TV, sitter framför datorn, läser eller bara sitter och ser allmänt dum ut. Och när Peppar kommer med sin pantsak ger man honom en godis och lägger upp saken där man sitter. Så småningom har man ett berg av skor och hundsaker. Sen glömmer man det hela och gör nåt annat. Och nästa gång man ska ut och springa så är det så lätt, så lätt - om man bara kunde hitta ett sammanhängande par skor! Idag hittade jag 4 högerskor och en vänstersko. Fast vänsterskon hörde inte ihop med nån av högerskorna. Sen hittade jag några kängor också, men de kunde jag ju inte springa i. Först blir man arg och svettig av detta avbrott när man så att säga har kommit in i springandet, i alla fall mentalt. Men sen blir man nästan litet tacksam för man blir ju i alla fall ordentligt uppvärmd inför springturen. Och sen är det ju det där att han är så rysinnerligt SÖT när han kommer dragande med nåt fynd och ser så förhoppningsfull ut.
Eller nja, ros och ros... Jag och Ying, vem är mest ros-lik? Ut sprang vi i alla fall denna kväller. 4,5 km blev det men hur pass mycket vi sprang ska jag låta vara osagt. Mer än ingenting i alla fall!
Ying hade vanligt halsband och ganska kort koppel fästat vid min midja (eller där midjan satt på den tiden när jag hade en) och skötte sig faktiskt riktigt bra. Bara när en pudel kom förbi blev det litet tjafs. "Litet tjafs" för en sån här pej innebär gråt och skrik och TJUT så man väl kommer i tidningen som hundmisshandlare i morgon...
Det var mitt favoritspringväder: sisådär en 8 grader varmt och stilla strilregn. Man känner sig alldeles genomsköljd både utan och innan av en sån springtur.
Fast Ying suger åt sig som en tvättsvamp och får vridas ur när man kommer hem.
Hastigt har jag ögnat igenom litet skrikrubriker. Hastigt som sagt så ta inte mina uppgifter som alldeles nödvändigtvis korrekta. Fast å andra sidan: var artikeln korrekt från början? Så här i alla fall: en 5-årig pojke var tillsammans med sina föräldrar på en hundklubb. Gossebarnet försökte leka med en uppbunden rottweiler som därvid "gick till attack". Föräldrarna band hunden på nytt och därvid var allt frid och fröjd. Eller inte, för strax råkade den lille pilten komma för nära hunden IGEN och denna gång blev han värre biten. Fy dumma hund, men den togs också mycket riktigt av polisen.
Fy dumma unge, säger jag! Och fy dumma föräldrar som inte kan hålla ordning på sin ättelägg ens i närvaro av hundar, ens när en av dessa redan har smakat på ungen.
Nog tusan krävs det utbildning, men inte alltid och inte bara av muskelhundsägare. Barn kan dessvärre vem som helst skaffa och inneha, utan några som helst säkerhetsåtgärder.
Idag fick hunddjuren ben i trädgården. Alla får varsitt och sticker iväg till varsin utvald plats. Ying lägger sitt ben bredvid brevlådan och täcker det med 15 kubikmeter luft. Brevbäraren ser undrande ut. Jazz slänger sig nerför trappen och jobbar som en galning med sitt ben. Han har full koll åt alla håll och blir stel som en ovanligt argsint pinne (alltså träpinne) så fort någon/något rör sig. Tigger placerar sig på trappen, nära dörren. Och nära matte med kaffekoppen. Peppar far ner på nån gräsmatta och sätter igång att slöjda.
Sen händer det ju att Jazz måste jaga nån på trottoaren (fast Jazzen själv är innanför staketet. Än så länge) och då passar Pepp på att ta hans ben. Så då tar Jazz Yings nedgrävda ben. -Hur katten kunde han hitta det? frågar sig Ying. Frågetecken och surrande flugor fylkas kring hans huvud. Matte hämtar Peppars ben och ger till Ying, Ying tittar skeptiskt åt alla andra håll än benet. Så Tigger får det benet också. Hans är nämligen rengnagt vid detta laget.
Med litet övertalning börjar till och med Ying att gnaga. Fast så där riktigt hygieniskt tycker han inte att det verkar...
Med jämna mellanrum måste dock Ying komma och tala allvar med mig. Fruntimret, som han säger med en skvättig fnysning.
Sen kom grannen Anders ut och hojtade: -Ska ni ha kex, pojkar?! Jamen gissa, klart att de skulle! Jag brukar tala allvar med Anders ibland, och tycka att han kanske inte precis ska uppmuntra Jazzens tokskällande, men budskapet går inte riktigt in. Jazz är dessutom ofin - han skäller, äter kex och drar. Peppar och Ying kommer och hälsar även utan kextilldelning, och efter kexätning stannar de ett tag och blir klappade. Eller pussas och slickas, i Yings fall. Undrar just hur pass mycket mariekex grannen gör av med på en vecka?
Anders fru kallar Ying för Lufsen. Egentligen är hon nog allra förtjustast i Olle... (var och en får efter eget skön avgöra vilken Olle detta avser).
Sen var det dags att gå in, och det är då matte får leka rättvisans solbrillor, ungefär. Hundarna får nämligen inte ta med sig sina snubbiga slemmiga benknotor in. Detta enär de förstås tar upp skatterna i soffor och sängar och fåtöljer. Ja, de brukar ju få vara där annars så varför inte just när de har ben. Lättare än att förklara detta är att helt enkelt muddra kusarna innan de får gå in. Fast alldeles enkelt är inte det heller; Tigger smyger och trasslar, Jazz hotar och Peppar försöker med murbräckametoden.
Vi gjorde litet klickerträning idag också. Inspirerade av Milly
bestämde vi oss för att klättra på väggarna.
Alltså med bakbenen.
Alltså för att det ska bli ett handstående.
Alltså hundarna, inte jag.
Redovisning av dagens övningar:
1: Jazz är så rysligt manuell, han. Han försöker hela tiden att hitta något som han kan plocka på med framtassarna. Att göra något MED NÅGOT är Jazzens melodi, inte bara göra något punkt. Men till slut hade han i alla fall tämligen klart för sig att det gällde att backa upp mot väggen. Det fick räcka för idag.
2: Tigern är en tossing! 400 rpm redan innan vi har börjat med själva övningen. Han fick ligga still rätt mycket och bara varva ner. Men så småningom började han backa tätt intill väggen och sedan sparka bakut som en liten häst i golvlisten.
3: Peppar var faktiskt den som förstod det bäst. Han går inte igång på alla cylindrar av klickerträning (nä varför det, det involverar ju för det mesta bara godis, inga bollar eller kamptrasor inomhus i alla fall). Han backar in i väggen och fortsätter att backa, så det är väl bara att fortsätta och se om det kan komma upp nån tass på väggen.
4: Ying. Efter 2 minuter med Ying-träning kunde jag endast med svårighet avhålla mig själv från att klättra på väggarna... -Här, ta! sa jag och höll fram godiset alldeles gratis.
Äldsta barnet hävdade att jag såg ut som konstiga fågeln i Kalle-Anka-på-julafton efter den träningsstunden. Jag kände mig litet så också.
Idag tog jag mig samman och for med Tigern till klubben för litet eftermiddagsträning i den härliga vårsolens - frånvaro, ja just det. Men det var vår ändå, för Tigern var så yster - han lekte med bollar och leksaker som han inte har gjort på hela vintern: puttar dem med tassarna, ligger och vältrar sig och bara mår gott. Dessutom gick träningen så alldeles utmärkt, fast den var litet ostrukturerad. (I vanlig ordning.) Det har varit väldigt bra att det har stått en slalomsektion framme hela vintern, och då menar jag EN till skillnad från två eller flera. Nu har vi tragglat med dessa fyra pinnar så länge så det börjar kännas riktigt säkert; hade fler sektioner funnits framme hade jag säkert lagt till dessa och fått nåt instabilt nånting. Nu kan jag skicka Tigern fram genom dessa fyra pinnar utan att jag själv springer vid sidan. Och han kan ta dem ur de flesta för oss rimliga vinklar. Idag la jag till ett hopp före och drog på med litet fart och det gick så geschwint, så.
Rutan gick bra. Jag har ju börjat markera fusk genom att säga "fel" helt neutralt när han försöker att stanna innan han kommer in i rutan och det verkar fungera bra.
Och så var det det där med framförgåendet, då... Idag tränade vi mest på stannandet framför mig, med nosen åt rätt håll. Jag började använda omvänt lockande och klicker och det verkade kunna fungera. Få se om vi får ihop allting sen, bara.
Litet hopp, förstås. Bara för att det är så KUL!!
En gång till!!
Nåja, svansen är ju skarp i alla fall... Och hundträningen var viktigare än fotograferingen.
När man har fått tag på nån bra leksak måste man omedelbart gå och skvätta litet på nåt träd. Obs! Viktigt!
En platsliggning hann vi också med. Eller kanske man ska kalla det platt-liggning? Bara att ta hem och lägga framför brasan!
Jazzen börjar se ljuset i tunneln, fast vissa dagar ser han det helst inifrån. Hans dagar fylls av letande - letande efter solfläckar, alltså. Ibland får man placera sig litet strategiskt för att riktigt komma åt att ladda solcellerna.
Denna bild tog jag igår; det är Äldsta Barnet som traskar iväg med Jazz och Peppar. Och Jazz är ju en dvärgpinscher så det må väl vara hänt, men Peppar...!! Han är ju en av mina Stora Hundar! Ynkligt att skåda! (Det ska påpekas att Barnet ingalunda är något jättebarn - hon är föga större än sin moder som mäter 160 cm ö.h.)
Minsta barnet har påsklov. "Lov" i minsta barnets bemärkelse läses "träning på mera udda tider än vanligt". Såsom mitt-i-natten. Um acht Uhr redan for vi iväg, och jag hade med mig Ying och Peppar för promenad. Hemma igen halvelva. Hundringarna är toktrötta; jag är ännu litet tröttare. Till och med minsta barnet är trött.
Idag har en vårpremiär ägt rum: uteträning! I trädgården!
Bara EN gång kom hussen ut i nåt ärende - egentligen kom han ut i det enkomma syftet att ge mig Det Onda Husseögat: gräsmattan tål inte att gås på. Den blir gegga. Men han SA inget och då bestämde jag mig för att förstå nitjevonenixnada. Och förresten är gräsmattan redan gegga, med bara litet mossa i.
Tigern tränade apportering med riktningsdirigering, på kort avstånd. Problemet är att när han har hämtat rätt apportbock och svänger tillbaka mot mig får han syn på den andra apportbocken och drar mot den. Går bra att bryta, men jag vill ju inte att det ska bli så momentet ser ut... Tål att tänkas på. Litet rutan blev det också, och litet fjärrdirigering. Han vill gärna ta ett litet steg framåt vid byten till/från stå, så där ska jag lägga in litet back. Rutan går bra nästan jämt. Sen - huxflux - springer han inte in, eller drar åt sidan eller what-not. Litet konstigt. Men jag har hört att många hundar beter sig litet irrationellt just med rutan. Och just så att de är 98% bomsäkra och 2% totalvirriga.
Sen tränade Peppar litet 1:ans och 2:ans apportmoment. 2:ans är förstås lättare - i 1:ans vill han gärna lyfta på rumpan när han har apportbocken i munnen. Litet ruta blev det också - det är lååångt kvar men går åt rätt håll. Fritt följ och ställande under gång. Han har som vanligt litet svårt att hålla ångan uppe under fria följet; jag ska börja belöna mera med kamp och bollkastning där. Ställandet går bra.
Sen var jag så där tämmeligen trött och orkade inte fila på di röa trollen. Jag gick in och tittade på Brigada samt åt glass och stickade i stället. Brigada är BRA men dessvärre rysk och otextad. Den kanske inte alls handlar om det som jag tror!!
Inspirerad av den i det förra inlägget anförda debatten vill jag åter hävda: det borde vara tvång på att INTE använda koppel. Eller i alla fall inte behöva använda koppel. Kan du inte gå med hunden lös ska du inte gå med den alls. Dvs. inte ha nån hund.
Närå, jag är inte där än, men jag har ett mål och jag är på väg.
Ska man skratta eller gråta? Jag bekikade den såkallade kamphundsdebatten hos Aschberg, http://www.tv8play.se/program/aschberg (ung. 15 minuter in i programmet) och måste säga att det var varken bu eller bä, det. Faktiskt var väl Fredrik Steen den ende som både hade nåt i huvudet och ork nog att försöka få det sagt. Hr Aschberg tycker ju eljest så oerhört mycket om att höra sig själv prata... Avsnittets höjdpunkt inföll precis i slutet; när den koppelhysteriska corgifjollan lyckades tappa sin ena hund och den vägrade att komma tillbaka till matte. Den ville hellre gosa med amstaffblandisen... Och så var det ju intressant att få se Norrköpingsfascisten live, förstås.
Idag tog jag en liten ensam promonix med Pepparn. I rosa gummi-nithalsband, vill jag påpeka. Rar som en skumtomte, minst! Men då hände det nåt hemskt hemma! Äldsta barnet satt på trappen och läste någe ariskt och hemmavarande kritter sprang och bökade i jorden som de brukar. Tills en tant med en spaniel gick förbi. Dvs hon gick inte precis förbi, hon stannade. Och blev stående. För att hundarna skulle få hälsa. Vid det laget betedde sig i synnerhet Jazz (ständigt denne vessla!) som en mördarhund förstås, och äldsta barnet försökte på sitt väluppfostrade sätt antyda att det nog var dags för tant och espagneul att bege sig. Men icke: -De måste väl få hälsa! Tja, så gick det som det gick: Jazz slank under staketet och flög på hunden! Nu blev det nog inte nåra större hål på den hunden, men vackert är det ju inte. Och det är klart att det får inte vara på det sättet, att en hund kan ta sig ut och bita en annan hund. Men samtidigt - MÅSTE man prompt stanna och bli stående? Om en hund bara går förbi så är det klart att våra hundar talar om för denne hur mycket den är värd (vatten) och vad den ska få (på plytet), men inte värre än att man kan bringa dem att upphöra. Men så ska det hälsas och pratas och has sig - och ett två tre så har Jazz hittat på ett smitställe. Och det blir tråkigheter. Och inte lär han glömma sitt kryphål heller.
Men en sån TUR ändå att inte Peppar var med!! Såna hundar behöver inga rubriker.
Jorå, för än så är det långt till vår kunde jag konstatera idag under en skogspromenad med herrar Ying och Tigrou. Visst - på sina ställen, som t.ex. höglänta södersluttningar, kunde mark skönjas. Men för det mesta var det 40 cm snö eller mer. Och den snön, den var beskaffad så här: överst ett tokhårt skal, precis lagom för att man nästan ska kunna gå på det. Alltså nästan. Sen ett lager grovkornig mjuk och ovanligt kall snö. Och i botten nån decimeter iskallt vatten. Därigenom kunde man idag få uppleva den kombinerade sensationen av ivrigt kluckande vatten kring tårna, snö hårt packad kring anklarna och skrapsår på skenbenen. Man borde ha hojtat BINGO! men det var helt andra ord som kom ur min lilla näbb. Som man är så innerligt innerligt sugen på litet spårning med hund tog jag en sväng förbi en trevlig åker för att se om där månne kunde läggas ett spår åt lille Peppen. Som ju alltså är tänkt att tävla så småningom. Och för all del - Peppar ÄR väldigt lik Snorre Säl i vissa vinklar, men att få honom att SIMMA ett appellspår känns ändå som en överloppsgärning. Och så har vi ju problemet med spårpinnarna: ska man sätta sänke på dem eller låta dem flyta fast förankra dem?
När jag funderar ut - oooh, och det tar TID, mina vänner - braiga rubriker på mina snillrika inlägg så ploppar nästan alltid ordet KATTMAT upp i mitt huvud. Likaså om jag har tänkt googla nåt, och så tappar jag bort det och försöker hitta det igen; upp kommer ordet KATTMAT. Detta inlägg är således bara ett desperat försök att bli av med den rackarns kattmaten. Så, nu har du fått komma på pränt, kan du ge dig nu? Och så en rar liten bild för att göra rätt för mig. Stackars lilla hund!
Ja ni vet väl själva - allt som kommer från himlen är gott sägs det, men det får man betrakta som en ren lögn såna här dagar. Usch. Vi TROR att det är Jazz som har tagit sig det oskicket före att använda badrummet som, ja som toalett. För nr 2. Han morrar när man vill ha ut honom på promenad och använda trädgården som dass vägrar han. Och nån logik är det ju i resonemanget förstås. Litet inneträning har vi i alla fall gjort. Pinnletning. I synnerhet mr Vårrulle himself - alltså Ying - var på strålande letahumör idag. Försöker jag en annan dag kan det mycket väl hända att han slänger sig på golvet och grinar och säger: -Jag FÖRSTÅR inte dumma matte, jag orkar inte med alla KRAV! Men idag var han som sagt superhunden ett tag. Efter spårpinneletning med fyra hundar en i taget gjorde jag litet passivitetsträning med Jazz. Det finns inget som han blir så trött av. Han får godis bara om han gör ingenting - inte ens spänner sig. Och det är SVÅRT! Hela tiden försöker han komma på vad det är han ska göra - och så ska han göra ingenting. Men nyttigt är det nog för det lilla nervknippet, och tröttande också. Sen gjorde jag litet dirigeringsapportering med Tiger. Och klokt nog använde jag apportbockar, inte spårpinnar. Vill inte ha med ytterligare nåt trassel med pinnarna inför vittringsapporteringen... Men bra går det förstås, än så länge. Med apportbockarna ungefär 3 meter ut och på var sin sida om ett bord. Bara en till höger och en till vänster - mittapporten lägger vi till sen, när resten sitter. Och tro det eller ej - jag kom alldeles av mig själv på att det kunde vara bra att låta apporterna byta sida ibland så att inte "höger" betyder en viss apportbock utan ett visst håll. Kanske att jag lär mig att tänka som en hundtränare till slut! Ganska mycket gläfs kommer det från Tigern nu när man tränar - och det är ganska tröttande. Krypet är allra värst - vi måste nog börja om från början, för nu följs kommandot "kryp" av ligg, gläfs, sitt, ligg, åla, gläfs... Nu sover alla hundarna middag och drömmer. Det rycker i tassar och nosar och ibland hörs små sömngläfs och -morranden. De är nog stora farliga schäfrar i sina drömmar.
Hela helgen har jag nåtts av information om hur alla tillbringar hela dagar i skogar och på appellplaner med sina hundar. Träning, träning, träning med andra ord. Och så tänker jag, att ja, man borde väl... Fast sen säger jag som Tigern: Fast om man inte VILL, då VILL man inte! (och då brukar jag ibland ta denne i nackskinnet, men den behandlingen är det ingen som utsätter mig för)
Jag har liksom ingen riktig ork för hårdträning med hundar just nu. Det är för blött och jockigt överallt och jag har ingen riktig energi och entusiasm. Det är skönare att bara strosa, sitta på en sten i solen, pussa på nosen.
Men liitet träning blir det ju förstås alltid.
T.ex. fritt följ med Ying. Tänk, att när man säger "fot" och kan inhämta denna vy vid sin vänstra sida - då blir man så full i fniss så man kan knappt fortsätta att träna. De ser så KNÄPPA ut, pejer! Hur kan de bara se så tokiga ut? Inte nog med att de har en galen fysionomi, de har en så förvirrad uppsyn också. Och förvirrande. Och hur kan de vara så knasiga och ändå så genomkloka?
Nästan varje dag sliter jag mitt hår över denna stolliga hund, men nästan varje dag tänker jag också: hur katten ska vi klara oss när Ying inte finns längre?! Hur ska vi klara oss utan pej i huset? Men orkar man börja om med en ny vilsepära?!
Alla våra tre döttrar, som är födda inom ett spann på åtta år, har envisats med att ha sina vänner utspridda i förskingringen. Mycket märkliga vägbeskrivningar krävs när man ska skjutsa dem till nån kumpan - såna ställen finns inte på Eniro. Idag skulle minsta barnet skjutsas hem till en nyfunnen liten Freundin och sanna mina ord - här talar vi kostig! Först kom vi alldeles fel, sen kom kamratens pappa farande på hemväg så vi kunde förfölja honom och hade vi inte gjort det så hade vi väl fortfarande irrat runt i kanten av Mälaren. Aldrig hade vi trott att det var meningen att vi skulle ge oss in på den lilla vägen! Jag som ständigt ivrar för en flytt ut på landet måste stilla erkänna att RIKTIGT så långt bortom ära och redbarhet hade jag nog inte tänkt mig att dra med mina bopålar och maken andades ut och sade sig vara glad och tacksam för detta. Men hur som haver - maken tog sig en kopp kaffe med familjen i fråga men jag tog mig i stället en promenix med min ständige vapendragare Tiger. Det tillrade och porlade i hagar och skogsbackar så det stod härliga till. Dessutom fanns det gott om vildsvin i environgerna och sådana spår uppskattar förstås en Tiger. Om de inte känns alltför färska...
Litet träning hann vi också med. -Fot!
Tigern har blivit SLANK! Och han har inte krokiga framben, bara otrimmade. Lortiga bakben har han däremot.
Äntligen ensam med lilla pipbollen som Peppar alltid knycker annars!
Litet godisletning får man kosta på sig - man kan väl inte bli alldeles utmärglad heller?!
Smyger på nåt - pointer, liksom. Och jag SA ju att han är smal o fin!
Dagens totala övningar bestod i: kloklippning. Jazz är numera så infernaliskt duktig - han kommer korvande när han tycker det är dags i turordningen, lägger sig på rygg och håller tassarna i vädret. Skulle han anse att jag är saktfärdig eller ovålig så tar han ett försiktigt tag med munnen runt min hand, alldeles kontrollerat och bara som ett påpekande. Då är det bara att tala om att jag har förstått vad han menar och ämnar bete mig som folk. Efter avslutad klippning kommer Jazzen och viskar många stora ord om sin egen duktighet och då måste jag förstås hålla med. Tassundersökning och -preparering. Peppar har en röd och otäckt irriterad baktass som jag torkade, smorde in och sedan anbringade en bäbisstrumpa på. Oj, så Peppar lät då!! Han morrar så man tror knappt att det är sant; rena varulvsljuden! Men han är inte det minsta farlig, han bara uttrycker sig. Potatistiggeri. Det verkar inte klokt så galen som Ying är i kokt potatis! Han brukar inte tigga vid bordet, men när det serveras vanliga kokta bonnpärer (och det är sannerligen inte så ofta: vi har världens sämsta matvanor och kokt potatis hör till sånt som serveras merendels på jul- och påskaftnar...) - ja alltså, när det serveras såna, då KLÄTTRAR han på bordet. Och tjuter, kvittrar, gnyr och är allmänt påstridig. Matlagning. Husse rullade samt stekte köttbullar och fick därmed en alldeles egen hund. Mammagrisen Tiger sitter troget vid hussens fötter intill spisen och sjunger: Du, bara du! Plötsligt är matte en alldeles okänd storhet. Snöflyttning. Alldeles själv skovlar jag runt snön på tomten så att den smälter fortare. Och sanna mina ord, nu börjar det likna nåt!
Jo men, det är mycket man vill. I stället fick jag gå dubbelvikt i trädgården och plocka - obs! känsliga tittare varnas - BAJS. Flera mullpåsar fulla. Übrigens har jag flyttat omkring snön till snöfria fläckar för att dymedelst påskynda vårens slutgiltiga seger över hemska vintern. Samt fastnat med håret i j*vla j*vla j*velungar till rosrantor som sträcker sig överallt och ingenstans. Nu blir det pottfrisyr!
