Pelleskop-livet

Film också!

Publicerad 2012-10-20 21:44:00 i Betty

Det var ju jättelänge sen jag la upp nån film här!
Så nu är det dags - ni har väl popcornen färdiga?
 
 

Barbour

Publicerad 2012-10-02 11:32:00 i Fina saker

Ojojoj, ojojoj, ett sånt besvär man ha-ar
att olja, och olja och olja rocken sin!
 
Eller - rocken? Rock-ar-na, förstås. Oooba.
 
Min äldsta oljerock köpte jag, eller kanske var det maken som köpte åt oss båda, år 1989. Värsta his and hers, hans är grön och min är blå.
 
Efter fyra års slitage (av oss och jackor) såg det ut så här:
 

 
Makens hår ser ut som sånt där avtagbart hår som dockor i Ken-stil har - färghjälm. Hjälp. Men nejdå, det var äkta, ofärgad vara. Nu är det mest peppar och salt, mer åt salt. Jag tycker det är finfint nu!
 
 
Samma tillfälle, april 1993, med dåvarande hunddjuret Dandy. Gaytop's Dandy Man, cairnterrier. Som hamnade i kläm när vi skaffade unge på unge på unge! Född 1987 och 1996 fick han ett nytt hem, ett PERFEKT! Där han fick all tid i världen, hängde med på jobb och hade en katt att umgås med. Han blev nästan 14 år och var aldrig sjuk, terrierpigg ända tills han liksom tröttnade på livet en dag.
 
 
Om jag hade vetat om klickerträning och modern hundträning kunde Dandy ha blivit smartaste hunden i världen, tror jag! Men tvi vilket jobb med trimning av cairnpäls!
 
Men det skulle ju inte handla om det - det skulle ju handla om kärt besvär. Eller: hurusom vårda din oljerock.
I skriften står det: olja in den en gång om året.
Nja... skulle inte tro det.
Olja in den vart 10:e år. Kanske?
 
Men det är så puligt!!
Har man torkskåp så är det rätt geschwint, men vem har torkskåp nu för tiden? Igår afse tog jag itu med gammelrocken, 23-åringen. Smälte mojsan i vattenbad, penslade med brödpensel (sån där hård omöjlig silikonpensel som ändå bara mosar bullarna om man tänker använda den till sånt), lät vila en stund, hängde upp och gav mig på med hårtorken.
Näe, vilken pina!!
 
 
Minsta barnet halp till. Efter ett par timmar var vi inte riktigt klara, men trötta på hela alltet. Som omväxling grep jag mig an nästa projekt: långlånga oljerocken, den närapå fotsida. Inte alls lika gammal, men i behov av om-impregnering (ety den eljest suger i sig som en svamp och blir så tung så jag knäar!). Så jag penslade på av hjärtats lust, och jag är så stolt över mig själv för jag apterade ett förkläde först!
 
Sen gick jag till sängs och vaknade i ottan med en snilleblixt i huvudet:
 
 
Se här mitt arrangemang!
Rocken upphängd i fönsterhake, stol på bordet, på stolen tom karamellburk, på burken trasa för åstadkommande av lutning, och allra överst - kupévärmare!!!
 
Det är inte helt och fullt och alldeles så effektivt som ett torkskåp (infoga tandagnisslan), men det är oändligt mycket bättre än Olles hårtork.
 
Rena installationen, ju!
 
Så nu lurar jag på att ge mig ut i taffärder och hemföra en eller annan ytterligare burk med mojsa och bearbeta återstående plagg. För om det är bra med en oljerock, så är det förstås bättre med sisådär tolv. Barbour är klart bäst, kostar multum (se där! igen!) men utslaget på antalet bruksdagar så blir det verkligen en spottstyver. Och jag tror att jag förutom gamlingen och långrocken har en Barbouroljerock till. Samt en bunt mera täckjacksliknande saker av samma märke, också prima vara. Dessutom en lång ridrock från Marlboro som också för tillfället är totalt oimpregnerad, en rutig oljerock från Mulberry som är litet varmare och någotsånär prydlig - kanske har jag inte fler?! Nämen.
 
Nåväl - varför oljerock? Varför inte Helly Hansen, eller Didriksson eller Lundhags, eller nåt? Tja, bland annat därför att: DE ÄR INTE FINA!! (Jo, en del Didriksson-saker är rätt fina, men är de fina om 25 år? Nja, jag undrar jag.) Och jag gillar fina saker. Vidare: en oljerock kan man ha till jeans, eller jobb-byxor, eller lång kjol eller kort kjol eller sidenklänning eller - bikini, kanske?
 
Ska man dessutom tänka praktiskt så blir det inte så förbaskat mycket kondens i oljerockar som det blir i såna där moderna superdupergrejer, oavsett hur mycket andas-material de pyttar i dem.
 
 
Se här förresten - fina Äldsta Barnet i SIN första Barbour. Jag återkommer med ny bild om 23 år!!
 
 
Dessutom skänkte jag henne mina röa Hunter-stövlar. Mina ben GÅR helt enkelt inte att knö ner i Hunterskaft - tyvärr! (Sen kom mellanbarnet hem och såg också ut som en liten jägare, i huskyväst och med - tada! - Hunterstövlar. Fast svarta.) Lacrosse får det bli för mig, och Tretorn. Aldrig fel, det heller.
 
Och vet ni vad - just den här hösten tror jag vi kommer att få stor användning av såväl oljerockar som gummistövlar!

Jag erkänner.

Publicerad 2012-09-25 11:49:00 i Allmänt

Dags att komma ut och erkänna. Jag är beroende.
Jag MISSBRUKAR. Snart kommer det att hända nåt hemskt.
Jag kommer att bli ombedd att släcka kontot och icke vidare avhöras.
 
Det är INSTAGRAM jag missbrukar! En miggiljon bilder om dagen, liksom. Bara från mig.
Ruggigt.
Jag som brukade släpa runt stora systemare, eller små superduperfunktionsdigitalare, jallafall. Och när andan föll på analoga saker av varierande fiffighets- och rolighetsgrad.
Att inte tala om den älskade Harinezumin!
 
Nu ere typ - ajfån. Instagram. Släng på ett filter så ere klart - uttallat med mycket kort, mycket öppet a. Som i "att" fast med ett assimilationsljud etterpå - "rt" som lär vara typiskt svenskt.
 
Litet grann skäms jag, dels för själva missbruket (behöver jag verkligen slänga upp 100 bilder om dagen, egentligen?) och dels för att jag brukar så simpelt verktyg. Litet grann som att James Joyce skulle skriva Cartlandromaner (för ni minns väl vilket enormt intryck mina systemkamerabilder gjorde på er! Migrän o allt!).
 
Men egentligen är jag rätt nöjd. Det finns en massa fördelar.
 
Såsom att: förr orkade jag aldrig ha med mig mobil på promenaderna eftersom jag hade fickorna fulla (den plats som blev kvar efter godis, bollar, påsar, kampduttar) med olika sorters kameror, eller en tung baddare runt halsen som gjorde ALL övrig ballast onödigt outhärdlig. Och som familjen ibland tror att jag ska falla död ner på promenaderna tycker de att det är bra att jag har kontaktmedel med mig. Minsta Barnet tror dessutom alltid att jag ska komma hem med en hund för litet (det HAR hänt - min Peppar!!) och nu kan hon försäkra sig via Instagram. Är jag ute i skogen i tre timmar med flocken kan hon kolla upp bildströmmen ibland och räkna in 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Och uppenbarligen matte också, bakom kameran/fånen. (Fast häromdagen tog Jazz en riktigt bra bild av mig, så det KAN vara så att jag är död och hundarna fotar själva...)
 
Vidare: jag tycker att jag SER bättre. Alltså inte optikermässigt, utan så att jag lägger märke till. Som att tre barr flytande på en lerpöl, med en solglimt oppanpå, är så vackert! (den tar vi) Eller att två bruna kottar är bruna på helt olika sätt - fint tillsammans! (den tar vi) Eller att Olle liksom skrattar åt en bofink och ser rätt luddfånig ut. (så den tar vi) Och då kan man förstås invända att - hallå! vad blir det för liv om man ser allt genom kameran?! Men serni, så tror jag inte att det funkar (om man inte är Ingmar Bergman) - jag tror att det sprider sig. Nu ser jag vackra, intressanta, roliga saker överallt hela tiden - även om jag till äventyrs inte skulle ha pillefonen till hands. Färger, former, kombinationer, uttryck, lustigheter - jag kan sitta vid mitt gamla köksbord i mitt ostädade kök och se massor av saker som gör mig glad!
 
Och så en sak till: ni vet när man ser nåt och så tar man kort på det och så tittar man på bilden och det ser precis ut som det gör IRL - fast inte ändå. Det är platt liksom, eller fel ton, eller saknar själva känslan. Det är då man är glad åt de små enkla filtren i instagram - visst kan man använda dem till att förvränga, snygga till, göra om, men minst lika ofta tycker jag att när jag bläddrar igenom dem så hittar jag nåt som gör att bilden ser ut precis så som jag upplever verkligheten framför mig. Utan att jag behöver sitta framför Photoshop i en timme och pula och svettas och förbanna. Svipp, klart! (ni kommer väl ihåg uttalet? Se ovan annars.)
 
Slutligen: gammal o vimsig som jag är, och meditativt lagd - ibland glömmer jag helt och hållet vad jag har haft för mig under en dag. Eller jag kommer hem från en promenad och vet inte riktigt var jag har varit (för det mesta hittar jag hem i alla fall, vilket är gott. Och än så länge har jag inte glömt var jag bor.) Då kan det vara rart att bläddra igenom dagens bilder - det blir liksom en aftonbön. Tack för en alldeles vanlig dag till, liksom.
 
 
Jag har ägnat några dagar åt att sortera och snygga upp skor, så det ser värre ut än vanligt på köksbordet. DOch så har jag skött litet administration - det är INTE lätt att få tag på rätt personer, alla bara skickar vidare. Och den där koppen - är den inte bara bäst, liksom! Det finns ett fat till, till och med, köpt på loppis, märke Uppsala Ekeby. Formen på koppen, färgerna, formen på mönstret - jag dånar! Och så pennan på det, vilken salighetssak - Bic har ju alltid haft sin fyrfärgskulspetspenna, den där med rött, grönt, blått och svart (tror jag). Triiiiist! Så vilken lycka när jag hittade denna på Ica, av alla ställen. Rosa, turkos, lila, ljusgrönt. Dåndimpen direkt, och livet är rikt!
 
 
Jag reste mig från stolen och hämtade nåt och när jag gick tillbaka såg jag att Tigern hade placerat sig under min stol. Inramad liksom. Jag kikade just ner och han är kvar, fast nu ligger han i "ramen" och snusar.
 
 
Jazz ville hemskt gärna ha min frukostsmörgås. Hemskt hemskt gärna. Lillfabbrorn!
 
 
Ying orkar inte riktigt äta upp hela sin frukost, men han är noga med att ingen annan ska ta den - inte förrän han själv tycker att de får. Först sker litet uppfostran. Inga hårda ord, framför allt inga hårda nypor - bara en blick, en sänkning av huvudet. Så han ser att han har kvar sin MOJO, typ. Och det har han. Sen får de andra äta upp, bara de visar respekt först.
 
 
Mina skor på gårdagslunchens långpromenad. Det är bra att ha liksom en fusklapp så jag inte råkar komma hem med en bunt katter i stället för hundarna!
 
 
 
Tantilonan själv. Så här ser jag ut, ungefär. Det är JAZZ som har tagit bilden, medan jag försökte fånga Yings uppmärksamhet (optimist är mitt namn).
 
Ja, så där kan det se ut. Dag ut och dag in. Man skall vara glad för det lilla, för det lilla är det stora. Dag efter dag, utan stora åthävor, utan stora sorger, med många små och stora glädjor mitt i livet.
 
Och skulle det vara så att nån bara inte kan få nog av oss så finns vi som sagt på instagram. Samma namn. Pelleskop. Why change a winning concept?

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela