Pelleskop-livet

Igår var det dags för klickerkurs igen.
Läxan var att få hunden att packa ner sig i en väska.
Viss skepsis hade uttryckts av mattarna; i synnerhet shiban befarades vägra. -Hitta på nåt annat i så fall, sa jag i lätt ton, för jag hade ju mina egna tankar om den där hunden.
Och tror ni inte det hoppades glatt och villigt ner i bagen igår?!!
Båda hundarna hade lärt sig jättefort.
Lilla dansksvenska gårdshunden hade visserligen bara en ynka liten ryggsäck med sig så han kunde inte ta sig ner i den helt och hållet, men det framgick med all tydlighet att övningen i sig kunde han.
Dessutom kunde han generalisera - väska som väska, liksom.
Och shiban kunde man nästan inte få att låta bli väskan!
Detta alltså på klubben, med andra hundar i närheten - ändå inga problem!
Hundar kan!!
Mattar också, med litet träning.

Igår pysslade vi med agilitygrejer - slalombörjan, kontaktfält, litet däck. Bara för skojs skull.
Man blir alldeles glad av att se hundarna tänka så håret nästan krullar sig på dem!

Igår kväll lyxade jag till det ordentligt - jag tog uteslutande tigerterriern med mig i bilen, till myran. Inget halsband, inget koppel. Bara hund, godis och boll.
Vilken lycka att vi har den där Myran. Ett tag till i alla fall - det smids hemska planer på köpcentrum och genomfartsleder och det är klart att det står väl inte på förrän det där lilla lagomiga strövområdet är väck. Men än så länge finns det där och är värt många hurra.
Många hurra är tigern värd också.
Han är en sån gladfigur!
Inte ett dugg snäll och stillsam och gå precis bredvid matte, är han. Full rulle från början, hit och dit och nosa och skutta och gräva och leva rövare.
Men han har koll på mig och visslar jag så kommer han, ropar jag ligg så lägger han sig.
Är det så spännande så han inte direkt avbryter när jag ropar hans namn eller visslar så tjoar jag "nix!" och då är det som att trycka på stopp-och-hämta-hem-knappen.
Jag gillar den attityden - inget mesigt hängande runt morsan, inget uppslukad-av-allt-ryck, bara friska vindar och en positiv livssyn. I 120 knyck!
Så småningom mötte vi två enorma amstaffar, i koppel. Tigg var ju INTE i koppel, men han la sig snällt ner på kommando och sen hystade jag upp honom. Som nån j*kla chihuahua-donna!
Men det var förstås INTE för att de stora farliga mördarhundarna inte skulle hoppa på Tiger, utan för att Tiger inte skulle hoppa på de stora mördarhundarna som då, med all rätt, skulle kunna bli nedrigt farliga för Tigern.
Sen täppte jag till truten på Tiger och pratade med hundarnas husse ett tag, samt beundrade djuren. De såg verkligen ut som "molosser" låter - maffiga!! Hela tiden hade de sina otroligt fasta blickar (de har så härliga blickar, såna hundar!) nitade vid Tigern samtidigt som de slickade sig om munnen.
Ja, jag VET att det inte betyder (i första hand) mmm, han ser god ut, utan mera är "lugna ner mig", men det kan ju se kul ut för det!

Sen satte jag ner Tigern och så traskade vi iväg och jagade en liten röd pipboll i stället, mycket bättre.
Mörkt blev det ganska raskt, då är man glad att Tigern har en så illande vit liten rumpa som är som en fyrbåk i skymningen.

En del nosövningar blev det förstås. Först med bollen på ett ställe - barnsligt lätt!
Sen en pyttepytteliten pinne som Tigern inte ens fick se först, grundligt undanstoppad i en stor ruta med högt, delvs liggande gräs.

Precis när Tigern skulle börja leta kom - KURT!
Kurt visade sig vara en korsning av dvärgschnauzer och griffon och han såg verkligen precis ut som en Kurt, också. Prexis på månaden lika gammal som Tiger och precis samma inställning till livet.
De drog några friska repor över ängen och ut i snåren och tyckte livet var glatt.
Men när Kurt hade vandrat vidare med sin husse var det dags för letande.
Svårt, var det!
Men tigern var duktig att samla ihop sig igen efter leken, det var trevligt att se, och han hade inga problem att koncentrera sig och lägga all kraft där den skulle vara=i näsan.
Och efter idogt genomsnokande kors och tvärs började lilla svansen gå på det där typiska utslags-mässiga sättet: svansen är som en detektor som slår i kortare och snabbare slag när andra änden på hunden närmar sig fyndet.
Och så blev det avlämnande, och puss och hurra och godis och allmän feststämning.

När jag blir stor vill jag också bli terrier.

Jag försöker skriva klart en fransk hemtenta i språkhistoria. 12 frågor, alla skall besvaras med essäer på nån sida eller så. På korrekt franska.
Haha!
När jag läser mina svar och försöker föreställa mig deras vederhäftighet på svenska får jag en hemsk känsla av att jag har skrivit ungefär så här:

RITJELJÖ HÄTTE EN GÖBBE. HAN HAR JAG SETT PÅ TEVE HAN HADE SPÄTTSKALLISÅNGER. HAN VILLE HA EN ORD-BOK. DÅ JORDE DOM EN ORD-BOK. SEN VET JAG INTE NÅT MER HEJDÅ.

Undrar hur pass mycket VG 12 svar av den typen renderar.

OK - vem hund behöver en tröja?
För att jag har gjort litet för många. I Tiger- och Jazz-storlek (och Olle-storlek, väser Olle, men han har bara två och dem får han allt behålla så länge han bor här och hålls kort i pälsen. Medelst kökssaxen.)
Och dessutom - jag kommer att göra flera, för jag kan liksom inte låta bli. Men de kan ju bli i valfri storlek - don efter perhund.
Och de kostar inget i arbete, bara garn och ev. porto får ni betala.
På sista tiden har jag gjort några riktigt tjusiga med flätor och sånt. Ni vet: cable knit är INNE nu.
Fast det kan bli vad som helst, som man tycker att ens lille fyrbening pohöver.
Så kom igen nu!
Snart är det kallt för hundkrakarna.
Klart de ska ha en kofta!

Vilken prima dag!
Väckt i ottan (kl. 9) av ett praktiskt telefonsamtal, härligt väder; litet kyligt och soligt soligt soligt, finfin promenad, jätteduktiga hundar. Ont I Magen, förstås, men det är ju standard issue nu för tiden, pas de grave.

Nu har jag egentligen franskaseminarium men just nu maler le prof på egen hand så jag tar mig litet friheter.

Ville liksom bara säga det att - ja, tralala, typ.
Hoppas ni har det sammalunda!

Ikväll var det dags för klickerkurs igen, med alla två ekipagen.
Varför anmäler sig folk till saker och dyker inte upp sedan? Och går inte att få tag på, med rimliga medel?
Trist - men egentligen rätt bra, i det här fallet.
För då har man tid att observera och notera.
Och att bli så innerligt glad och lätt om hjärtat!
För idag var det dags att börja se vad det kan bli av det, liksom.

Jag såg nog att en del schäferproffs tittade forskande på mina fotbadbaljor, blomkrukor, f.d. ölflak och tvättkorgar. Men var inte blyga, ni får också vara med!

Det var fråga om att kliva i med tassar, kliva upp med tassar, hoppa i, göra vad som helst.
Kring hundarnas huvuden bildades ganska omgående ett surrande kraftfält av funderingar.
Och mattarna blev bitvis nästan rörda.
Jag med.

Det är sån lycka när man ser att en hund börjar "prata" med sin förare, och för en vanlig dödlig tycker jag att klickerträning är ett sånt bra sätt att få till den tvåvägskommunikationen.
Det är svårt att förklara, men Karen Pryor har gjort det SÅ bra i boken "Don't shoot the dog".
Nästan litet religiöst blir det när man upplever det. Först för mig själv med mina egna djur (i olika grad) och nu lika mycket när jag ser hur det kopplar hos andra mattar och hundar.

Jag menar inte att man inte kan uppnå samma resultat med andra medel (så länge man är snäll och hövlig), men om man inte är så van så är klickerträning faktiskt ett av de enklaste sätten att få till ett slags samspråk med hunden. I stället för att man hela tiden talar om och talar om så börjar man svara i stället. Och hunden frågar så gärna!

Och jag ser inga problem med att använda klicker och shaping ibland, klicker och lockande ibland, nåt helt annat träningssätt ibland. Alltefter vad man tar sig an och vilket humör man är på. Eller har lust med, helt enkelt. Man behöver inte vara fundamentalist på något sätt. Tycka fundamentalist trist.

Tycka fransk grammatik också ganska trist mellan varven, men där gives ingen pardon. Några sidor till, sen gör vi:

God natt!

Ibland, när man har kurser eller eljest träffar folk som (till skillnad från undertecknad) inte är så in i vassen säkra på att de vet bäst själva så uppkommer frågan: Får hunden sova i sängen?
Ganska ofta uppkommer faktiskt den frågan.
Precis som om det funnes ett general-svar, liksom.
Det är väl alldeles vilket som det, liksom.
Det är klart att ibland kan det bli litet väl trångt om man har en hel flock, men finns det hjärterum så finns det rum för en hund till.
Och förresten: om sängen blir full, vem säger att just en HUND måste sova nån annanstans?
Det kanske är min tur att sova på en filt på golvet, till exempel.

En del tror att hunden ska "ta över" om den får sova i sängen. Det är intressant.
Vad betyder "ta över", tro?
Enligt vissa får man inte befinna sig lägre rent fysiskt än hunden, då tar den över.
Då skulle de se den här familjen ibland, med människorna fint uppradade i skräddarställning på golvet och hundarna i TV-soffan.
Tills husse tröttnar och flyttar på nån kuse för att få sittplats. Utan att bli biten.
Det ni - HUSSE kan helt enkelt maka på en hund om han känner för det, DÅ är det ingen risk för att nån har tagit över!

Och sen tycker jag ju att jag vill maximera utbytet av mina hundar. Att sova med djur (andra än spindlar och kackerlackor eller fladermöss under kudden) är mysigt.
De snusar så rart, och sprattlar litet.
Tiger sover under mitt täcke, med nosen i avigan på min armbåge (är det det som kallas armvecket?) och krökta ryggen där min midja borde finnas.
När han blir varm kryper han ut och lägger sig raklång intill mig, fast ovanpå täcket, på rygg. Åå, vad det ser rart ut.
Sen blir han kall och krafsar försynt på täcket: -Öppna!
Men det är inte störande alls, det är bara sällskapligt.
Ying ligger i fotänden, han ligger stilla. Väldigt stilla.
Ibland måste jag sätta mig upp mitt i natten och böja mig nära nära Ying för att höra så han andas. Då säger han ett litet betryggande mini-gnorf och suckar litet varmt.
Mina jättekalla fötter kan stickas in under Ying, under täcket. Då blir de en aning varmare. Och Ying är liksom så ledad och rörlig i kroppen, så följsam.
Jazz sover hos minsta barnet, och så här års sover han nästan alltid under täcket. Försöker man lura ut honom av någon orsak så morrar han och minsta barnet blir rädd att hennes tår ska få bli syndabockar.
Alltså bitna av Jazz.
När Jazz blir vrång är det nästan alltid nån som råkar illa ut, men det är är inte alltid den som har gjort sig mest förtjänt.

Hur som helst.
En nattvy:


Ta över? Tssss!

Att träna med Ying, det är verkligen träning, det.
Inte för Ying just, men för mig. Och för övriga hunddjur ibland.
Man vet liksom aldrig vad man kan förvänta sig.
Och det beror inte på belöningens toppenhet om han vill jobba eller ej.

Häromveckan gjorde jag en uppletanderuta igen.
Två naturpinnar, en boll, en filmrulle och en klädnypa åt Tigern var inga problem alls.



Två naturpinnar, en boll och en klädnypa åt Jazz var egentligen inga svårigheter, men Jazz litar liksom inte riktigt på sig själv. Han noterar vittringen men tycker att "en sån här kan hon väl ändå inte mena?!" och så letar han vidare. Men man ser att han markerar "skogssakerna" också, så det går bra att tala om för honom att jodå, det VAR dem jag menade, kan jag få dem tack!
Och då får man dem, och på köpet en himla glad dvärgpinscher.



Sist Yings tur.
Jag placerar ut bollen och filmrullen på öppna ställen men naturpinnar är ju inget att hålla på med när det gäller Ying, så dem slänger jag bara iväg. Hoppsan, en hamnade i rutan, men det får väl så vara då. Han lär ju knappast låta sig störa av den!
Och så hämtar jag min knasboll.



-Leta, Ying!
Och Ying ut i rutan, tvärstopp, upp med pinnen och raskt tillbaka.



Ursäkta den suddiga bilden, men jag var ju knappast beredd, som ni förstår.
I alla fall - naturpinnen tryckes fermt i mattens hand, godis vill han inte ta emot, fort ut igen.
Ying följer högra ytterkanten och vädrar inåt - markerar, in och hämtar bollen, tillbaka till  matte, lämnar i handen. Inte tid för godis.
Ut igen, vänstra ytterkanten den här gången, vädrar inåt - markerar, in och hämtar filmrullen tillbaka och sätter sig framför matte och lämnar av.
-Var det allt, eller? undrar Ying och är alldeles klar över att det var det. Inga mer försök att springa ut och leta. Färdigjobbat, liksom. -Nä, nu går vi, sa Ying, och jag var ju så alldeles förbluffad så jag bara ramlade med...

Och så nu i helgen: så värst kry var jag ju inte, så jag tog hundarna i bilen till klubben och lekte agility. Agility med fjärrdirigering, ungefär vad jag orkade med.
Fast först tänkte jag bara ta Tigg och Jazz, för Ying på en agilityplan det är liksom - nåja.
Men Ying anmälde sig och gnölade och hade sig så jag sa: -OK då, men då får du banne mig springa slalom också!
Fast det sa jag ju bara på skoj, liksom.
Hur som helst, in på agilityplanen och en i taget får litet duvning medan två springer litet som de vill (och dock INTE använder planen som toa, ber jag att få påpeka).
Så när det var Yings tur gick jag med honom till ett udda litet 4-pinnarsslalom och sa mest på skoj: -Slalom, Ying!
Och tror ni inte att han gjorde det! Fast vi stod i högerkanten så han liksom måste gå från bortre sidan in för att komma rätt - det hade han tydligen koll på.
Sen försökte vi från andra hållet också, och det var inga problem, han bara rann igenom.
Efter ett par lyckade genomfärder till satte Ying tassarna i min mage och gav mig en präktig puss i hela ansiktet, därmed påvisande att han ansåg sig ha jobbat färdigt.
Och sen avvek han.
Och där stod jag igen, och kliade mig i huvudet.

Så till kvällens övningar: litet koncentrerat nosarbete i sovrummet. Med små små gummipluppar.
Först visa Tiger plupparna, låsa ut alla hundarna i hallen, gömma tre pluppar, släppa in Tigern, leta-leta-leta, sniff-sniff-sniff, jobbigt men går bra. Hurra! Godis!!
Samma sak med Jazz, fast med två pluppar. Hipp hurra igen.
Hundarna står i trappan och väntar och de vet när det är deras tur, så när Jazz kom ut ur sovrummet dök Ying upp. Han fick nosa på en litet större sak innan jag stängde dörren framför nosen på honom och gömde.
Så öppnade jag dörren för en MYCKET ivrig Ying, stängde den för att inte de andra två skulle komma in och störa - och när jag vänder mig om har Ying hoppat upp och lagt sig till rätta i sängen.

-Ja, för nu är det sovdags, sa Ying.

Förbryllande, som sagt.
Och lärorikt!

Tänk att somliga dagar blir det då inget alls AV, liksom.
Det är så mycket som borde bli gjort så inget blir gjort.
1000 sidor att läsa, en miljon föreläsningar och föredrag att bese och begrunda, questions de reflextion upp över ögonbrynen, skönlitteratur och historia och hejsan hoppsan karlsson.
Och hundarna tittar menande på mig.
Så jag sätter mig i min säng med datorn i knäet och tittar på - föreläsning?
Föredrag?
Bildspel om portugisisk grammatik?
Näerå, två avsnitt av The Big Bang Theory.

Så är det, jag är slut som människa.
I alla fall just idag.

Igår var Tiger i alla fall med på kurs.
Först gjorde vi litet agilityövningar, för att bli av med den värsta stallmodigheten.
Tänk - nu kan min lilla råtta göra 12pinnarsslalom fast jag står kvar vid pinne 1!! Bara en gång brukar han vända på huvudet och fråga om det är så jag menar, sen fortsätter han.
Visst är det duktigt?!

Sen fick han vara störningsmoment för två boxrar, och förevisa principen att hundar-intill-som-busar kan vara ett stimulus som framkallar responsen få-godis-av-matte. Alltså - Tiger är inte världens lydigaste hund precis, och därför är han så bra att använda som demonstrationsmaterial. För att inget kommer gratis.
Hela Tigerns arvsmassa skriker "jaga andra hundar, morra och bitas, inte lyssna på matte!" och annat, men man KAN komma förbi det, men det kostar. Och man kan aldrig vila på lagrarna.
Det tycker jag är kul.
Bara ibland tycker jag att det är o-kul.

Sen introducerade jag koncentrerat nosarbete, eftersom det var bara två hundar med igår - och så tigern förstås.
Leta små små snuttar av mosad kong.
Inte alls svårt för hundar, bara svårt för mattar att låta hunden jobba, och att lära sig att begära lagom.
Jag tycker att hunden skall lyckas, men det ska (för det mesta) inte vara alldeles isipisi.
Tigger ställde upp finfint förstås, och visade.

Sen de andra hundarna, en i taget. Kul att se! Tiken, på 1,5 år, snappade direkt. Hennes enda problem var avlämnande fint i mattens hand, men själva grejen med leta och leta VAD gick så lätt. Jag blir så glad när jag hör hur näsan börjar arbeta "på riktigt" och hela hunden är med!
Ett par tre små lätta letanden, sen dök hundfian omkull på sida och slocknade!
Dags för nästa kuse. Man är väl litet tokig - jag stoppar utan att fundera in huvudet i en baklucka full av fyra okända boxrar och plockar ut en - som jag hoppas är rätt.
Men jag är fortfarande i ett stycke.
Denne lille man, på ung. 1 år, tyckte det hela var en skum övning. Där fick vi börja med att få upp nåt intresse för grejen. Alltså - inte intresse för grejen som sådan utan förståelse för att grejen = godisbiljett.
Men det kommer att bli bra, det med.

Det är så roligt att se hundar - naturligtvis hundar som har blivit bra behandlade - när man presenterar dem för nån ny övning.
I deras plyten står skrivet "jaha, nu har matte hittat på nåt nytt vansinne. Jaha, då kör vi väl då!" Alltså - matte ÄR och förblir litet eljest, men det är bara att ställa upp för på nåt vis  brukar det bli kul ändå.
Hundar är så HYGGLIGA, och så positiva.

-Och fruntimmer bara ÄR inte så smarta, gnorfar Ying från fotänden av sängen och lägger sig bättre till rätta. -Man får bara lära sig att leva med dom. Nån måste ju ta ansvaret. När de nu har satts till världen. Säger Ying.

Tvi vale, vad jag mår pyton.
Litet kräks ett par dagar, sen piggelin - trodde jag.
Jag tog en rejäl hundpromenad med alla fyra idag, i svampskogen, bland älgar, blöta och snår.
Har nog aldrig mått så risigt i hela mitt liv. Jo det förstås, men I SKOGEN har jag aldrig mått så risigt.
Jag kände mig precis som "askgrå" i ansiktet, som det brukar stå i böckerna, och det pärlade av mig litervis med kallsvett. Och så inträder det där otäcka illamående tillståndet när man ger katten i allt.
Jag bara gick där, halvt avsvimmad, med hundkoppel inslingrade bland mina smalben, två älgar en bit bort, tre av fyra hundar helt galna...
Men, positiv som jag är: jag lyckades få ihop en halv korg full med gulröd trumpetsvamp och trattkantarell. Men min högsta önskan - den att hitta en svart trumpetsvamp - den kommer nog aldrig att uppfyllas.
Hur som haver; hem tog vi oss omsider och hundarna vet när matte menar allvar så de tassade så fint vid min sida i sjuklingstempo.
Sen orkade jag inte ens sela av dem, det fick familjen göra.
Jag stöp i kull och frös och frös så jag trodde aldrig jag skulle tina upp!
Ja, på den bogen är det.
Ursäkta gnölet. Men jag blev liksom så förvånad - feber?! I min ålder? Är inte det sånt som småungar har?
Några små bilder blir det i alla fall, fast från en annan dag.
En dag när jag visste vem och var jag var.









Nä usch.
Nu måste jag lägga mig raklång igen.
Hur katten ska den här veckan gå?!

Existentialism är illa nog på svenska, eller hur?
Fast man vill förstås gärna ikläda sig svart polotröja samt börja röka pipa.
Onyttigt - vi ser på en friluftsfilm i stället!



Det skulle förstås ha varit musik från "The Sound of Music", men jag hittade inte någon sådan.
Men den engagerade tittaren kan förstås knäppa av ljudet och i stället vara sitt eget soundtrack.
Ta i från tårna, bara!

Igår blev det äntligen av - Mellanbarnet och jag och alla sammanlagt fyra hundarna åkte till Skattmansö.
Och det blev perfekt!!
Lagom grått, men inte alls kallt.
Lagom fukt, men inget regn.
Inte en kotte där. Utom vi.
Glada hundar.
Saligheters salighet.
De saligas ängder - det tror jag är Skattmansö!



Det här tror jag kommer att bli en Bra Dag, säger Tigern.



Nu börjar vi!





Hela själen blir utvädrad.



Lycka för en Lus!



Ljuvligheters ljuvlighet - badmöjlighet!!





Nilens blåa vatten. Fullt av kokedriler.



Trevliga fast luriga stutar.
Vi var förståndiga och valde att INTE gå genom hagen, utan vände i stället och gick tillbaka.

Fina - när man står på litet håll... Ying ville förstås in och gosa (eller nåt), men fick inte och grät därför högljutt.





Åt andra hållet.
Trebackalång.
Där det hände sig så hemskt att man knappt kan tala om det...



En ny fläck på Tigern?



Glad som en lärka - Tigern, inte matten.
Det blev allt ett bad vid hemkomsten också, det!





Sen packade vi in oss, inklusive lill-stinky som egentligen borde ha fått springa bredvid, i husses bil och drog vidare till Ytterkvarn, eftersom det inte gick att traska dit. Eftersom det alltså stod stutar ivägen. (Fast Mellanbarnet sa: -Kossor! Dumma unge.)
När jag var ett ganska ringa gli brukade farm min alltid låtsas att han skulle köra rätt ner i vattenfallet, därför att parkeringen ligger litet hemskt till. Så ond är inte jag mot mina barn. Ej heller låtsas jag kasta dem ut i fallet. Gissa vem som gjorde så också! Gissa varför jag är som jag är!



Här har Diana-objektivet kommit till användning. Mellanbarnet ser ackurat ut som på festival!



Ying dricker vatten ur en källa. Jag drack också, och barnet också. Gott!!







Ying tycker att bron känns litet osäker.







Lillsnuskisen. Av rasen shit-poo. Ibland är jag inte mognare än en femåring.

Och vet ni - som om inte en sån utflykt vore lycka nog alldeles som sådan: mellanbarnet hittade en Klossa åt mig också! Som jag kunde hålla i handen! Den första, och kanske enda, för mig i år. Saligheters salighet, hur kan nåt så litet vara så perfekt, med små små kalla fötter? Tyvärr allt för liten för att fotografera (i alla fall när fotografens glasögon är elsewhere), men - klossor måste ändå på nåt sätt vara skapelsens krona!

Jag hittade förstås en massa pepparkornsbilder också, i gömmorna.



Bästa staffe-adoptivfarsan - Ying.





Full rulle, här kommer en bulle!!



Fina mjuka.



Av Peppar har jag väldigt många bilder med rörelseoskärpa.
Men minnet är klart.



Inga vänner alls.
De var alldeles för lika, helt enkelt.
Och alldeles för mycket Mammas Pojke, båda två.



De här två däremot - total anknytning från första sekunden.
-Han e min! sa Ying. -De e bara ja som kan ta hand om en sån!
Och så var det ju också.
-Nä, nu måste han lugna ner sig, sa Ying och sög på Peppars öron.
-Nä, nu måste jag lugna ner mig, sa Peppar och satte sig intill Ying och riktade in örat.

Egentligen sitter jag i min säng och översätter märkliga saker till ännu märkligare saker (nämligen franska). Jädrar att man inte bara kan använda presens indikativ rakt igenom!
Eftermiddagen tillbringades med tre hundar i skogen, plockandes gula kantareller, några trattisar och rätt många rödgula trumpetsvampar.
Hundarna blev helt galna, antagligen var det älgar i buskarna. Jazz och Ying var som vanligt fjättrade, men efter en stund valde jag att koppla lillfido också, alltså lille skutt. Alltså Tigern.
Onödigt att bjuda in till älgjakt, liksom!
Sen plockade jag tre fästingar från mig, tre från Tiger, tre från Ying. Ingen från Jazz, konstigt nog.
Det finns nog några skogsbusar kvar, som har undsluppit mitt granskande öga. Usch.
I alla fall så tog jag inga bilder, så här kommer några gamla.



Farlig.



När det precis hade blivit vår. Och nu är det höst igen.
Stackare Jazz, snart!



Ännu mera synd är det om Bobo, terriern som Jazz hade med sig när han flyttade in här.
Numera är Bobo (som han blev döpt till först av oss) ett sladdrigt fodral, bara. Jazz har helt nätt öppnat en söm och omsorgsfullt och under flera års tid tömt sin hundkompis på hans innehåll.
Ibland ruskar och skakar Jazz på Bobo, bara för att visa vem som bestämmer.
Ibland glömmer han bort Bobo ett tag, och då brukar vi stoppa undan honom. Alltså Bobo.
Sen kommer han fram igen, och Jazz blir lika lycklig varje gång. Då får ingen annan röra hans Bobo!



Tigertryne.

Förpackningsindustrien har drabbats av muffinssyndromet, dvs. gör-allt-större.
Frysförpackningar i storlek 2 till 3 dl står ej längre att uppbringa, men 5 del anser jag vara för mycket för svamp.
Återstod mig därmed att göra en repa till favoritboden Brödet & Fiskarna, där jag förstås hittade 3 utmärkta plastburkar i lagom storlek. Dessa har jag nu, tillsammans med den enda lilla lagoma burk jag kunde uppdriva i husets egna bottenvåningsskafferi, fyllt med förvällda gula kantareller, på det att Äldsta Barnet icke skall svälta ihjäl i vinter.
Husets övervåningsskafferi är för övrigt fyllt med sängkläder, badhanddukar och gardiner. Vi har därmed ett lakansskafferi, har ni?
Att TA rätt på svamp är inte alls lika trevet som att LETA rätt på svamp, tyvärr. Jag försöker övertala maken: eftersom jag sliter och släpar och hämtar hem till huset små trevliga svampar så kan väl han rensa och raffinera? Men icke sa Nicke (närapå), han klipper hellre ner mitt Törnrosasnår. Odugling där!
På boutique B&F hittade jag också en bok från Musée Carnavalet-Histoire de Paris om Robert Doisneau, med en alldeles oerhörd massa bilder av honom, och text uteslutande på franska. Som hittat ju!
Känner ni M. Doisneau, eller rättare hans fotokonst? Annars tycker jag ni ska göra den bekantskapen - han må vara litet omdiskuterad för sina arrangemang, men attans! vilka bilder!
Som den här, till exempel:



Det blir liksom inte så mycket  bättre.

Utom här i Pelleskoplivet, förstås!!



Här går vi förbi på promenaden ibland. Ett gammalt kolonilottsområde som har fått stryka på foten för en förb*ad parkering, där det ändå bara sätts futt på bilar hela tiden. Ledsamt.








Nästa grind, samma område. Finfint!









Har någon sett filmen "Moln över Hellesta"? En minor classic!



Alla bilder tagna med Harinezumi 2++, som är ett slags digital leksakskamera. Nu önskar jag mig en 2+++, alltså "triple +" - det är grejer det!!

Alltså mitt alldeles egna lilla filminstitut.
Min genre kan nog snarast kallas diskbänksrealism.
Eller kanske hundmatskålsrealism?
I denna rafflande rulle händer - inte mycket.
Men musiken är fin.
Och hundarna är fina.
Håll till godo!



Söta djur, eller hur?

Här händer inte mycket.
Matte o hundar ramlar ut på snabbsnabb lunchsväng och kommer hem ett par timmar senare, fulla med kantareller.
Matte och hundar och mellanbarn skolkar en förmiddag och kommer också hem fulla med kantareller.
Samt har vi konstaterat att trattkantarellerna står som spön i backen och bara ska få växa till sig en liten liten aning till.
Förra dygnet regnade det så man trodde det var nåt skoj-och-bus ovanom, men idag har det varit perfekt väder. Soligt och klart och alldeles lagom varmt, fast svalt i skuggan. Kallt på kvällningen.
Förutom vår nästan-tre-timmars-exkursion så gjorde jag ett kvartersspår åt Tigern: in på grannens tomt (där frun stod och hängde tvätt), runt deras hus, över gatan, under en balkong, via en lekplats över gatan igen, runt ett litet skumt hus som är nåt elektriskt eller så, ut på en trottoar, in i en häck. (Man ser liiiitet skum ut när man lägger såna spår.)
Fyra pinnar.
Sånt ska hundar bli trötta av.
Tigger tyckte att det var konstigt att börja spåra hemma och han var litet skeptisk, men någon större svårighet var det inte.
Jag gjorde ett till spår, från en asfalterad parkeringsplats, upp på en kortklippt gräsmatta, runt en buske, ut på asfalten igen, ut i nåt grusmoras, upp på gräsmattan i litet kringelikrokar, ut på trottaren en sväng och slut på gräsmattan på en brunn. Fyra pinnar igen.
Det spåret fick ligga i två timmar, men effekten var densamma.
Så särskilt trött tyckte jag inte att han blev.
Alla tre hundarna blev klickertränade inomhus också.
En anings liten snutt trött blev Tigern då. Fast säg inte att jag har sagt det.



Så här fint hade vi det på promenaden idag!!

Med betoning på morr.
Igår var Tigern med mig på kurs, som störningselement.
Störningselement är Tigerns bästa gren.

Först tränade vi litet för oss själva.
Tigern blev jätteglad!!
Flera flera perfekt-rutor gjorde han, trots att vi inte har tränat den sortens på en evighet.
Den stora stötestenen är fortfarande kvarsittandet. Han vill bara lägga sig.
Latmask?

Många tyckte han var en jättefin hund.
Det pågick valpkurs där (många deltagare!) och där fick lilleman några nya fans.

Kursen gick bra. Tigern fick ligga i gräset och titta på för det mesta, ibland fick han vara förevisningsobjekt.
Tänk att han uppför sig så bra där, och så innerligt illa när man tar en vanlig promenad och möter nån hund.

Nåväl, sen blev det ju det där med flyet, i natt.
Så nu ligger Tigern på rygg i min säng och snarkar och snusar med tassarna och en liten rosa, varm mage i vädret.
Och när jag säger: -Ska vi gå ut? så lyfter han knappt på ena ögonbrynet en gång.
Han bara mumlar: -Måste sova...

-Glöm det! säger jag. -Här ska ut och frisksportas!
-Glöm det! väser Jazz från sin håla. -Det regnar, för f*n! (jo, sån är han, våran Jazz)

Viljornas kamp redan före halvnio på morgonen.
Vilket hundliv!

Så här är det:
det var ett litet litet nattfly i mitt sovrum.
Litet som en mindre sortens husfluga.
Så litet att inte ens jag var rädd för det.
Men det nattflyet tittade på Tigern.
På ett menande sätt.
Så att nu vågar Tigern inte sova i mattens säng.
Fast matten har (ursäkta, men sanningen måste fram) klämt ihjäl nattflyet.
Och Tigern kan inte sova nån annanstans än i mattens säng.
Såatteh...
Nu sitter Tigern i trappen.
Och gnölar.
Så att INGEN kan sova.

Det är roligt nästan jämt.

Igår var det ju så prima skogsmulleväder så man knappt kunde bärga sig!
Tyvärr kunde familjen bärga sig alldeles utmärkt - aldrig att de vill följa med mig till skogen, inte.
Detta är särskilt trist eftersom jag kunde använda maken (Stor Stark Karl) till att bära fikagrejer o sånt. Nu orkade jag bara få med mig hundfrukosten samt ett futtigt äpple till mig själv. Rätt torftigt.



Tigger fick kuta lös och började omedelbums leta grejer att klättra upp på. När han kavar upp på stora stenar rinner det en seg sträng saliv från hans underläpp. Pavlovs terrier.



Trångt om saligheten!







Mera klättra o balansera.









Tigger hittade ett prima gryt att grotta ner sig i. Svartmuskig grabb!



Ställningen i halvlek.



Ying är skeptisk till torrkulor utomhus.



Jazz måste ha koll åt alla håll.



Lortgris. Letar mat i gräset.
När Tigger letar ätbarheter bortom hemmet fäller han alltid svansen och är beredd att bita alla hungriga vargar.



Stylish skogsmulleoutfit.



Ying är så trött så trött på att alltid bli fotofofferad.



-Nu e ja inte me längre! säger han.



Jazz och jag.



Vi blev varma och törstiga, som tur var fanns det gott om friskt vatten i lilla bäcken. Jag ville nästan hoppa i själv!!



Ying låter sig väl smaka, och passar på att svalka fötterna.

Efter drygt tre timmar gick vi hem, med rågad kantarellkorg.
Det är då ett elände med dessa svampar.
Hittills har jag inte ätit en enda kantarell denna sommar, men nu kanske jag åker dit...

Dagens dag började med Den Stora Tröttheten efter en natt med snor och host och nys. Konstigt.
Sen gick vi vidare till franskt litteraturseminarium, som var ganska intressant. När man pratar med folk som talar utpräglad dialekt, som göteborgare och sånt löst folk, så är det litet penibelt att så lätt härma uttal.
När man studerar språk är det rena bonusen!!

Sen försökte jag på tre apotek få tag på litet medusin, men tji fick jag! På hemvägen upptäckte jag i alla fall: KAMELER!!!

Hämtade Ying för en liten kamelvisit.



Kameler



Ying.



Spänningsmusik i bakgrunden...



CRESCENDO!!! Ska Ying bli uppäten? Eller kamelen?!



Kamelen tuggar...

men inte på Ying, vilken tur.



Här snackar vi muldjur!! Och hornboskap!



Verkar nästan mer svårfostrad än Ying, faktiskt.
Jag är ingen vän av cirkusar, men jag undrar just vad de har en sån här till...



Minsta barnet och Ying. I vanliga fall sköter han sig när han går med henne, men här fick han för sig att jag var på väg bort i oändligheten (3 meter bort för att söka bättre kameravinkel) och då blev det litet åka av!!

Lustigt ändå - jag som tycker Ying är min STORA hund...

Promenaden fram och tillbaks till De Vilda Djuren tog ca. 10 minuter sammanlagt, och så kanske en kvarts djurbeskådande i mitten.
Sen var Ying utbränd!

Nu igen.

Jag bänger upp ett par, eller så, trevna bilder för ev. nattliga besökare.
Det är praktiskt, det här med tidsinställda inlägg. Då kan man få det att verka som man är en alert typ, som sitter vid sin dator så där kl. 8 på morgonen.
När man i själva verket sussar på sin kudde.
Eller bredvid sina fyra kuddar, därför att En Tiger har brett ut sin lekamen över mina hyenden. Just snyggt.
Förresten har jag en flåsig franskalektor som hävdar att det i särklass bästa sättet att bli riktigt bra på ett språk som inte är ens modersmål, det är att dela säng med en "native speaker".
Det kanske han har rätt i, men han säger det litet äckligt, liksom.

Förresten tror jag inte ett dugg på det där.
För om det vore sant, då skulle jag vara Doktor Doolittle vid det här laget!!



Maken i en digital "dubbelexponering".



Höstvemod.



Rena daguerrotypin!!

Godnatt, alla.

Ja, jag sa ju det!
Jag sa ju att det skulle bli film!
Trodde ni jag ljög?



Räckte popcornen?

En enda promenad räcker till många inlägg, om datorer och program och sladdar och annat trasslar.
Och så JAG på det!!



Så här såg himlen ut när vi gav oss av. Ganska intressant - ganska intressant.... som en viss höjdarchef skulle ha sagt.



Kolla Olssons blick! Mördarhund!



Det är ju jag! Och Min Näsa!!





Riktningarna varierar.



Full speed ahead!







Kolla Tigerns svans!!!

Olle säger: -ALDRIG att du får upp mig på det där APBERGET!!
Då säger jag: -Hrm... Hur var det nu igen, Olle? Är du en hund eller en sån där annan grej, som vi pratade om förrut?



Ibland får man bita i det sura äpplet, även om man är en - tja, ni vet.
Hund. Olle-hund.

Vi mötte en gotländska som tyckte att jag hade "lydige hondar", för Olle och Tiger gick lösa och Tigg slängde sig omedelbart i backen och Olle stod dyr stilla intill mig när gotländskan kom kraftgångandes. Hon var lite skeptisk till lösa hundar, men så lydige hondar tyckte hon bara var rart.

Sen mötte vi en bekant med en rottweiler, och då var det så att säga slut med lydigheten... Olle tycker att rottweiler=munsbit och Tigger är värre än vanligt när han har jättestora farliga mördarhundsbrorsan (=Olle) i ryggen. Suck.




Nu börjar det bli spöklikt om aftnarna.



Nästan hemma går vi förbi några såna här hus. ALDRIG att jag skulle våga bo däruppe! Men jag skulle gärna gå på besök och kolla utsikten... Undrar om man ser rätt ner i vår trädgård?

Jag har ju rogat mig med att studera interkultur denna sommar.
Det och tyska, en gifvande blandning.
Jallafall - interkultur is da shit, om man så säger. Lär dig att "se utan att döma" och att hela tiden vrida perspektivet liksom ett varv till.
OK då, jag är bäst - fast andra är bäst också, liksom. På sitt sätt. Ur deras synvinkel.
Låter flummigt och så, men det ÄR himla intressant.
Och nödvändigt.
Så här går man i sin lilla värld och känner sig fiiiin och fördomsfri och, tja ni vet.

Fast igår gick jag förbi vår "näridrottsplats", konstgräsplanen där varje kväll de allafrikanska mästerskapen i fotboll genomförs, samt arabvärldsspecialen i basket. Samtidigt, i bredd.
Och så var där en ung dam med en unghund av pitbulltyp, som det så vackert heter. Och ska jag vara alldeles ärlig så var jäntan i mina ögon en slana, så är det med det.
En slana i 15årsålder, så där.
Och hundstackarn skulle vara med på basketplanen, kopplad - med bollar här och bollar där och bollar i huvudet. Och det skreks och vrålades och bollar i huvudet på hunden och ryck i kopplet och gapa och stå i.
Hunden såg helt världsfrånvänd ut.

I alla fall - det där med interkulturen föll liksom av mig, där och då. Skiktet var inte så tjockt precis, mera som ett lager fernissa.

Så nu försöker jag tänka att hunden kanske tyckte det var roligt, det kanske var en mycket lugn och trygg hund, den kanske inte alls växer upp och vill bitas eller blir avlivad i unga år.
Försöker försöker och håller tummarna i smyg.

Förresten fyller min lillebror år idag.
Apropå ligister.



Okänd, men säkert oerhört farlig, pitbull.

Uschiamej, jag har trillat dit på opera igen.
Det började tillra fram små arior för kanske några veckor sedan, så blev det mer och mer och så idag lyckades jag hamna framför TV:n när det var en föreställning till minne av Jussi Björling. En himlarns massa tenorer, texillempel. Tenorer är liksom dansband, fast inom operavärlden. (Precis som nån sa att portugisiska är spanska på danska. Fyndligt!)
Nåja, möter ni nån i skogen som tar i från tårna i alla register - då är det nästan säkert jag!!



Från aftonpromenaden. Vet ni - Jazz har lärt sig att backa runt mig, flera hela varv!!
Det gick lätt som en plätt att backa från fotposition vid min vänstra sida, till baklängessittande vid högra sidan. Sen tog det stopp, länge.
Så då började jag att flytta fram honom från fotpositionen, innan vi började. Så att han kom att sitta litet snett framför mig.
Mer och mer av sån flyttning blev det, tills utgångsställningen hade blivit den som från början var den absoluta slutpunkten - alltså sittande vid min högra sida, med nosen bakåt i min färdriktning! Sen tog det ett par försök att skarva ihop det, men nu går det lätt som en plätt!!
Så fort minsta barnet (=kameraman) kommer hem ska här blivas film! Ladda med popcorn.



Vackert, sörni. Even om de e en hundrumpa mitt i alltet.

Och DÄR sprack det med Photoshop IGEN, suck.
Det får bli en gammal bild i stället:



Analogt, och fint som kattlort i vällingen, right?

Förresten - det kanske kan bli ett språk till i höst, om än inte turkiska! Vi får se!

Försöker ladda upp och ladda om litet halvdana bilder - hjälp vad det tar tid!!
Här får ni litet att njuta av:



I all sin dar - BÅDE bilder och musik är så bäst som det kan bli, i septemberaftonen.
Äpplena börjar bli genomskinliga
Det börjar skymma ganska tidigt.
Det är varmt varmt i solen, men inte i skuggan och allting är liksom rätt rått. Nästan fuktigt men inte riktigt.
Tvestjärtarna börjar bli stela i lederna.

För övrigt läser jag "Istanbul" av Orhan Pamuk och blir alldeles sprittig. Vill vara i Istanbul på 50-talet!! Vill åtminstone kunna läsa boken på turkiska, nu fick det bli engelska. Men det är en underbar bok som varmt rekommenderas. Massor av fina foton också - av icke-resebroschyrkaraktär.

Jag har en liten lista över ställen jag vill fara till: Hangö, Istanbul, Tblisi, Kiev, Sicilien, Riga, Memphis, Bukarest, Budapest. En annan lista över ställen jag vill återse: Paris, Sankt Petersburg, Heraklion, Aten, Hjo (!!), Bonn, Berlin, Tallinn, ryska bystan längs landsvägen ute i ingenstans, Lissabon, Jerez...

Det finns så många ställen, och så få som man ens vet att de finns!!

Men - inget Asien i vare sig nytt eller repris... Inget Thailand. Inget Japan. Konstigt.

Då har vi riktigt kommit igång med september då.
Än så länge kan man inte klaga, prima astrakanväder och oranierna smakar prexis som di ska i solskenet.
Vi har nu klarat av 5 dagar med ordning på torpet, dvs. upp i ottan och promenera småjurren. Jojominsann, senast 8.50 yr jag ur sängen som den värsta fröken april och senast 9.00 pip (=i ottan) är vi out and about.
Kommer hem så där en timme, en och en halv, senare - kaffe vid datorn och fullt jobb.
Jodå, jag är så oerhört flitig, faktiskt. Bara idag har jag gjort tre stycken fiches de travail i fonetik - då har man jobbat hårt! "e instable" borde inte få finnas, enligt min åsikt.
Idag fick jag också resultatet på interkulturtentan som jag gjorde il y a 2,5 veckor sen - VG!! Hipp hipp HURRA!!! Och ni vet väl vad det betyder? Jo, att nu kan jag GLÖMMA allt vad interkultur heter, för nu har jag papper på det!
Nä, nu ska vi inte vara gymnasiala - det var faktiskt en bra kurs och jag tänker nog fortsätta med del 2 nästa sommar - "kulturella identiteter", bevars.
För övrigt har jag just precis idag, och inte en dag senare, pälsvårdat kreaturen.
Det är alldeles OTROLIGT att en så liten och så släthårig hund som Jazz kan släppa såna mängder ludd vid bearbetning! Och detta utan att bli fullkomligt skallig!
Tack och lov för curryborstar - även om de väl egentligen är för ponnyer.
Jag fiffade faktiskt till Tiger en aning i pälsen också, när jag ändå höll på. Curryborsten visade sig funka förstklassigt för att dra bort hans alltför långa täckhår också, så det  var ju smidigt.
Sen anmälde sig Ying för en duvning, det kändes väl skönt kan jag tro. Han  befinner sig emellertid between fällningar just nu, och då kan nästan KLIPPA med sax i hans päls utan att något lossnar. Nästan, alltså.
I övrigt vill jag hävda att det är en fördel att ha en studiekollega i huset. Mellersta barnet sitter i köket och sliter med ryskan, jag sitter i arbetsrummet en trappa upp och sliter med franskan, och ömsom med tyskan. Men huvva, vad jag blir sugen på ryska igen!
Hur som - Olle väljer att vila uppe hos mig, så fransysk är han. Le petit caniche!

Ja ni vet.
Vighet.
Eller som vi säger på svenska: AGILITY.
Jazz följde med som kursassistent idag, och före resp. efter körde vi litet agility.
JÄDRAR i min lilla låda vad han har blivit duktig!!
Jag kan i princip stå mitt på plan och hoja vart han ska. Inklusive bortdragning från hinder som står på en linje etc.
Och slalomet går som en tjolahopp, bara!
Ibland går det undan så pass att han liksom får en snyting av nästa pinne, men det tar han lätt på.
Åboj, vilken Jazz!!
Men - den där matten...
Flååååås.
Nåja - vem säger att man måste tävla, bara för att man är bäst (Jazz)?
Men litet mer träning ska vi nog ägna oss åt - bara för att se hans lilla glada plyte!