Pelleskop-livet

Hittills alltså - har påsken varit god och glad?

Det hoppas jag!

Här är det frid och fröjd och minusgrader, men solen skiner och det är riktigt trevligt med min least favoured holiday. Nuförtiden GILLAR jag långa enahanda dagar - som de där favoriterna: torsdagar i november.

 

Nåväl, äldsta barnet förgyller helgen för oss, och minsta barnet också fast det är vi mera vana vid. Mellanbarnet hålls i storstaden och tillbringar nättren på rejvpartyn (jo, faktiskt. I gabberåben) och dagarna på motionsinstitutet, om jag har förstått saken rätt. Balans i tillvaron, kallas det nog.

 

Rätt många långa promenader knör jag in - passar på att ta delflockar nu när det finns folk hemma som kan sich kümmern om dem som blir hemmavid, och rent av kan små promenader med dem. Äldsta barnet är också snäll och vänlig och hänger med till skogs då och då.

 

Igår t.ex. tog vi en långis med ett spontansök instoppat. Eller - spontan och spontan: jag hade ju rullen i fickan... I alla fall: ett sök utan ruta, jag bara skickade ut jäntan i moraset med rullen i nypan och order om att låta Ying ta den, om han kom ihåg vad han rimligen borde ha glömt. (OJ, så länge sen vi söktränade!).

 

Men Ying kom ihåg, ut i snö och elände och in igen med rullen i gapet, DET tycker jag var strålande!!

 

Hurra, jag får använda ordet mittåt, det har nog aldrig hänt förr!

 

Men alltså - jag får rätta mig. Idag på vårstrosen (5,01 km, 1:30:39 - då går det inte fort men det går lagom) var Betty bästa värsta raringen!

 

På hemvägen gick vi bakom Disneyhunden med flock, ibland gick vi tre meter bakom, ibland 25 beroende av om det var de eller vi som snavade och halkade mest - och Betty gick okopplad alldeles där hon skulle. Ibland kom hon litet för nära de andra hundarna men då behövdes bara en liten viskning så studsade hon tillbaka, och anledningen till att hon kom för nära var helt enkelt att hon gick i sina penséer, hon hade inget drag dit trots att hon brukar leka och busa med dem. DET kallar jag en duktig jänta!

 

Först, när vi gick ensamma i skogen, travade hon en bit före oss andra, och när stigen delade sig tog hon den väg som jag inte hade tänkt att vi skulle ta. Resten av oss gick alltså åt ett annat håll och hon hann ganska långt innan hon upptäckte det. Men när hon kom ilande som en såpad kanonkula, då var hon PRECIS som en tonåring som har gjort nåt pinsamt och hittar på vad som helst för att man skall tänka på något annat! Hon hoppade upp och bet mig i ärmen, klättrade på och bet Ying, kröp UNDER Tiger (27 cm över manken) och försökte slita av Jazz pullovern. Sen hittade hon en tre meter lång pinne som hon släpade efter sig och bitvis svingade runt så att vi övriga raskt fick hoppa ner i ett dike (isen håller än). Allt under ivrigt tandkloppande, förstås.

 

Men en som INTE är duktig, det är Olle. När vi först upptäckte Disneyhunden m.fl. så gick de ungefär 100 meter bakom oss - HELA den biten ilade Olle, fullständigt döv för mina rop och bannor! Bara för att en av de där hundarna snart skall till att löpa. J*dra pudel.

 

Ja, jag vet att jag är tjatig, men den MÅSTE med varje år. Ännu roligare på tyska: "Wir haben unser in der Luft" - följt av ett jippi! så blir det vollkommen kryptiskt!

 

Hur som helst - nog känns det ein Bisschen som vår nu igen? Ingen värma att tala om, men det luktar rätt mycket jord och asfalt och jistanes! vad hundarna nosar. Gah! Försöker tala vid deras husse: -Nu får du putta plastic padding i nosarna på Dina Hundar! men han vill inte lyssna. Så klart, det är inte han som traskar med dem, varv på varv med näsorna som fasthakade i nåt slags räls. Och vår lilla tik, vår lilla Betty, är nästan värst!

 

Värst är hon även på andra sätt för tillfället - is i magen matte, Bettyn är ungefär 20 månader gammal och det HÖR TILL att hon skall vara omväxlande monster och fjolla. Icke desto mindre är det en aning frustrerande ibland. Tur att hon är så in i bomben rar, samtidigt! Och tur att jag ibland träffar andra hundar i samma ålder, hundar med betydligt bättre hundträningsmattar än jag, som är riktigt räliga också. Det lenar, liksom.

 

I alla fall kom jag igår på att eftersom vi nu har den nya flådiga Arken Zoo-butiken installerad så gick det förstås i putten med den gamla djuraffären och mycket riktigt - där pågick utförsäljning. Jag fick tag i en sån därn grön, oförstörbar Starmarkboll för bara 50 pix, det tycker jag var strålande. Den studsar och far på prima sätt och än så länge har buttan i alla fall inte haft sönder den. Jag brukar oftast inte låta hundarna ha så mycket legetöj att pyssla med på egen hand, men Betty är väldigt förtjust i att dona med bollar så då vill jag gärna låta henne ha en eller annan. Oftast finns det två framme - en som är bara slamsor kvar, typ den där fotbollen som vi säger "bollen e rund" om, den som bara är ett sunkigt halvt läderhalvklot, och så en som hon kan studsa med, jaga och gnaga. Typ zogoflex eller nu då; starmark.

 

Det är förresten stor underhållning att se vad hon gör med bollarna. En dag hölls hon en halvtimme med att lägga zogoflexbollen i ett trätråg som jag har garn i. Hon lade ner bollen mycket omsorgsfullt, satte sig ner och betraktade den, så hoppade hon själv i lådan och tog bollen och hoppade ut med den. Så lade hon tillbaks den igen, och så där fortsatte det. och hela tiden såg hon så koncentrerad ut, jag undrar sååå vad hon tänkte på. Kanske hon brås på mig och lekte att hon var Expert. Det brukar jag göra när jag måste t.ex. stryka eller diska eller sånt: jag leker att jag håller föredrag för en stoooor folksamling som dräglar efter mina tips och råd angående sysslan i fråga. Typisk storastyster, kanske?

 

För övrigt har jag idag i all hast kliippt till en kappklänning efter ett mönster från 60-talet, ganska många hundar halp mig. Till detta spisas riktig äkta soulmusik från 70- och 80-talen - bästa årgången!

 

 

 

Jag for för att bunkra upp till veckans måltider - attans vad det är lätt att handla nuförtiden! Det är verkligen helt perfekt att bara äta väldigt få olika saker, jag behöver aldrig lägga någon energi på att fundera ut vad jag ska äta och shoppinglistan är ju liksom stående. Samma lika kan vara största lyckan ibland! Tur i oturen att jag aldrig har varit en sån där person som älskar mat och kan hålla på att planera måltider i det evinnerliga. Eller en sån som känner sig nödgad att varje dag lägga ut varje måltid på facebook... Men det är klart - i det sistnämnda fallet skulle jag bara kunna kopiera ett ev. inlägg från dag till dag. Om jag nu trodde att någon är intresserad av vad jag äter. Uppenbarligen tror folk sånt - men det är såna som blir raderade från min vän-lista. Three strikes - you're out är min facebook-policy. Tre saftiga grammatiska fel, eller tre långrandiga måltidsbeskrivningar, eller tre andra saker som jag retar mig på. Då trycker jag på un-friend-knappen och så kan alla fortsätta att vara glada.

 

I alla fall - på vägen dit for jag förbi vår alldeles nyöppnade Arken Zoo-filial; just idag öppnade den. Så jag svängde förstås inom en sväng för att se hur det såg ut och kanske göra några käcka klipp. Resultatet blev en grön boll som påstås vara oförstörbar (märkt "hyper-pet"), fem rejäla hundkex samt två påsar hundgodis. Eller: en påse lamm- och rissnittar (mycket nyttigare än de eviga leversnittarna) och en påse av nåt snajdigt hundfoder, lagom att användas som torrpärlor för klickerträning och den sortens.

 

Dessvärre var det många som tyckte att ny djuraffär innebär socialträningstillfälle för oerhört gapiga småhundar. Stort och "stenigt" som det var i lokalen ekade det bra från alla vrår och mitt huvud protesterade omedelbart.

 

Betyget för affären blir än så länge ett svagt G - ett ganska klent urval och rätt höga priser tycker jag. Men det kanske tar sig framöver. Personalen var i alla fall trevlig, om än en aning vimsig just idag - mycket nytt!

 

 

Jag kikar runt bland några hundbloggar som jag följer och märker att det är sig lika över hela fronten:

vinterleda.

 

Några aviserar helt frankt att de tänker vara bloggtysta tills det blir vår; andra är inte lika franka men effekten är densamma.

 

Det är onekligen en aning andefattigt att dag efter dag skriva om hurusom man rustar sig i varmt och någotsånär halkfritt och ger sig ut på ännu en hålla-värmen-till-varje-pris-promenad.

 

Man kommer att tänka på alltings intighet, gör man. Lika lika dag efter dag. Skall det här vara livet, liksom?

 

Visserligen är det lika lika under sommaren också, men då slipper man jallafall frysa (för det mesta). Och man slipper snöra kängor, snöra kängor, snöra kängor. (Tack och lov ändå att mina dagar som småbarnsmorsa är svunna!)

 

Igår tog jag i alla fall fyra hundar (Jazzen fick promenixa med minsta barnet) till skogen där vi träffade Jättestora Disneyhunden med entourage och alla hundar utom Ying fick springa lösa och busa på skaren på en stor solig åker. Det var uppmuntrande för oss alla. På åkern intill stod fem rådjur och betraktade oss, ingen hund brydde sig.

 

Muntert att skåda är att Tiggern, som är Världens Värsta Mördarhund när han är i koppel, är hur mild och foglig som helst när han inte har dumsnöret på. I den andra flocken ingick en ålderstigen russlare som var nåååågot till kaxig, men Tigg svarade inte upp det minsta utan gick och pysslade med nåt annat i stället.

 

Betty hade tur och blev jagad varv på varv på varv av en jättehund, blandning av st bernhard och bordercollie bland annat. Jagad på snällt sätt, förstås.

 

När vi traskade hem hela bunten, båda flockarna, längs långa järnvägsstigen genom skogen (GAMMAL järnväg, inga spår kvar, bara vallen) så gick fortsatt alla utom Ying (älgjägaren) lösa, och det var så lugnt och fint. De hade liksom busat av sig och gick bara och småpratade, precis som vi tvåbenta.

 

Så sedan kunde jag med gott samvete slå mig ned framför TV:n (en av dem) och titta på skidåkning. Säsongens sista Vinterstudion, det känns ganska hemskt - nu MÅSTE vintern ta slut för det finns inget roligt kvar.

 

En ljuspunkt, dock: maken presentade mig en finfin bärbar och SNABB dator som han hade undanstoppad. Den karln alltså - vilka resurser.

 

Men idag är det vardag igen, och sådana ser ut som följer: upp kvart över sju, släppa ut vildbasarna i trädgården, släppa in dem igen, frukost till mig och mickaboerna, borsta hår och tänder, ta ner och vika torr tvätt, hänga tvätt, stoppa ny tvätt i maskinen. Jobba en stund (och blogga litet) medan hundarna smälter frukosten och SEN är det dags för promenad. Nu! Ciao!

Jo nu ska ni få höra vad vi fann på igår afton:

 

Tigger och Betty och jag lekte agility!!

 

På brukshundklubbens facebook-sida puffades för att det var dags för säsongens sista ridhusträning, och som det blåste och snöade och var äckligt ute och som jag dessutom inte har varit på EN ENDA ridhusträff denna säsong, så kunde jag inte riktigt låta bli, tyckte jag.

 

Egentligen är jag inget fan av ridhusträning - den där möddingen de har som "golv" nåt slags fin torr jord blandad med finfint lortigt grus blandat med hästlämningar tycker jag yr för mycket upp i ögon och nos på hundar som inte mäter så värst många centimetrar över havsytan. På sådana mattar också, för den delen - nyser gör man och lortig blir man.

 

Men hursom gav vi oss åstad, jag släpade fram ett slalom om 8 pinnar och två hopphinder och sen var det liksom bara att köra!

 

Och då visade det sig att Betty har noll komma noll noll nix hindersug! Jag blev så förvånad, bara. När vi stod framför ett hinder och jag kastade bollen över båda hindren (som stod på rak linje) och skickade henne så hasade hon sig över hinder ett, sen gjorde hon en vid sväng kring tvåan och knep bollen. Märkligt, mycket märkligt. I slutet av hennes andra pass hade det tagit sig en aning, men som sagt: hindersug - icke. Farten är bra däremot, när sådan gives!

 

Tigern däremot - wow! Jag gjorde små trixiga ingångar åt honom, som att vi sprang i full fart mot ett hinder (nåja, full och full - tungkängor, termobrallor och arrak-jacka samt matte utan kondis i ett par decimeter ridhusmojsa...) - i alla fall MOT ett hinder, sen bringade jag honom att hoppa det från motsatta sidan, alltså mot vår ursprungliga rörelseriktning, och så full fart runt hinderstolpen igen och fortsätta i den initiala riktningen. Förstod ni det där? Nåja, det spelar ingen roll, för Tigern förstod och Tigern LUBBADE!! Så han slirade och krängde, som en rallybil. Så körde vi förstås hela kombinationen också, framlänges och baklänges och båda på en gång: slalom, hopp, hopp, vänd runt, hopp, slalom, slalom.... Han tröttnade aldrig!!

 

Men jag blev en aning utmattad, det blev jag...

 

Liiiitet, litet lydnad tränade vi också: fritt följ samt läggande och ställande under gång med Bettan och det gick jättebra. En liten platsliggning i grupp också för hennes del, jag gjorde den kort för hon frös om magen, men hon låg fint och utan konstigheter. Duktig också på att vara lös bland andra hundar, även sådana små ludd som kastade sig över henne med gäll stämma.

 

Tigerhjärtat fick träna litet på tvåans fjärr - himlar så jag har ställt till det med den! Nu vet han varken ut eller in, så nu blir det BARA UTESLUTANDE ENBART sitt och ligg, pas de tjafs.

 

För övrigt var Tigern sötast i stan för han fick låna Jazzens back-on-track-täcke (eftersom han skulle sitta en del i bilen), och dels såg han ut som en liten vit ponny i detta klarblåa täcke, dels hävdade han att han inte kunde röra sig alls. Ibland tog han små steg åt sidan som nåt skaldjur, bara, ibland frös han till is och såg så ytterligt besvärad ut så man har nog aldrig sett dess like. Men lockad av litet godis gick det förstås finfint att skutta på!

 

Men när vi kom hem efter dryga två timmar, då var det Trötta Krabater jag hade att lasta ur skuffen. Tigern kilade direkt in och la sig i Bettys biabädd, och att han går och lägger sig, det händer inte ofta. Och hela natten lång har de legat dyr stilla och sovit i min säng, naturligtvis på den för mig mest obekväma ledden. Men jag har ju inte hjärta att maka på dem, när de har varit så duktiga!

Nu är det ju alltså rent hälsovådligt att ge sig ut, man hasar och halkar och hundarna roterar som flaskor på ett varuband, bitvis. Och dessutom har jag ju ändå (konstiga människa) planerat att faktiskt dra ner på mängden promenerande, till förmån för mer högkvalitativ verksamhet. Liksom.

 

Så vad gör vi då?

Det är allt litet olika det, men igår såg det ut så här:

 

En timmes förmiddagspromenad blev det, i snålblåsten och halkan. Men jag anstränger mig verkligen att inte gå så förbaskat fort - hundarna tröttas sällan ut av raska powerwalkar, men men om de måste GÅ FINT och inte får nosa oavbrutet, då blir de trötta. Däremot blir det ju klent med motion för min egna del...

 

På eftermiddagen körde vi ett pass med pilatesboll. Tigger och Jazz är helvilda, dem får man verkligen passa för de gör Vad Som Helst ovanpå bollen och låter sig aldrig hejdas av ett fall hit eller dit - upp igen bara! De får, under det att jag försöker kontrollera verksamheten, göra snurrar och spinnar, sitta vackert, ligg-sitt-stå om och om igen och så bara balansera medan jag puttar bollen litet hit och dit. Inte många minutrar behövs för att de skall bli mjölksyratrötta!

 

 

 

Yings träning tillgår så att han sätter upp framtassarna och sen traskar han runt på bakbenen med bollen framför sig. Vackert så, och han är väldigt nöjd med sig själv!

 

Betty hade plötsligt blivit bollfrälst även på detta sätt och kastade sig frimodigt och självsvåldigt upp på bollen, men SEN blev det jobbigt! Hennes pass blev kort, men intensivt.

 

Och så Olle då: med mycket lock och pock fick jag honom att sätta EN tass mot bollens sida. Suck. Då lyfte jag upp honom och satte honom på bollen samt kvarhöll honom där. Många ilskna blickar blev min belöning, men litet träning tror jag ändå att han fick.

 

Sen håller vi förstås på med den eviga vänd-övningen också. Alltså att hundarna (en i taget tack, ingen överkurs!) skall gå mot mig och på kommando vända sig om så att de står med rumpan mot mig och nosen i körriktningen. DET är svårt det! Tiger, Jazz och Betty börjar fatta finessen, även om det inte är så helt med precisionen, men Olle och Ying har jag faktiskt gett upp med. De får gör andra övningar i stället, på det att jag icke måtte få hufvudvärk.

 

Efter kvällsmaten tog jag ånyo en promenad med Ying, Tigger och Betty - di små fick rastas i trädgården - och slutligen, före sänggåendet körde vi ett städpass, vilket inte alls är så nyttigt som det låter utan tillgår på följande sätt:

Jag rotar fram en bunke ur skafferiet samt diverse grejer, såsom: en strumpa, en pannlapp, en gammal mobiltelefon, två pennor, en plastpåse med tre stora kappknappar i, en stump kardborreband, en jättegummisnodd, en tejprulle, en näsduksförpackning, ett nyckelband, en klicker och en carmexburk. Sen hyvar jag grejerna på golvet och ber en hund i taget att städa upp efter mig.

 

Som alltid är det roligt att se hur olika de är: Ying och Betty är väldigt noga med att verkligen stoppa grejerna I burken, de trycker ner hela nosarna innan de släpper. Men sen tröttnar Betty efter bara tre, fyra plock, alltså blir jättetrött. Då börjar hon göra andra saker i stället, såsom att backa, trampa på stället, pussas... Ying däremot tröttnar inte på det sättet, däremot kan han rätt som det är säga: -Du får väl städa efter dig själv, slarvmaja!

 

Tigger plockar väldigt duktigt, förstås, men han tycker det är rätt obehagligt med burken - han vill släppa sakerna ner i den och ibland hamnar det utanför, så det blir rätt mycket "göra om". Men viljan är god!

 

Jazz då? Han lyfter upp mobiltelefonen, men så får han syn på strumpan och tar den i stället och skakar den ganska länge innan han får syn på knappåsen som han kastar sig över och tuggar litet på tills han med fröjd kastar sig över förpackningen med näsdukar, sliter upp den, ruskar så pappersnäsdukar flyger kring vägar och tak. Mycket roligt. Men tro det eller ej - till slut ligger alla pryttlarna i burken. Till slut.

 

Och så kommer vi till pudeln. Hur gör pudeln? Jo tack, pudeln tittar till oss, konstaterar att vi håller på med nån förb*t idiotisk övning samt förskansar sig i Andra TV-rummet tillsammans med husse och låtsas vara döv. Men DET gör han med finess!

 

 

I morse var jag som vanligt en seg och ovillig person, men solen sken så det var inget att be för. När jag började famla efter medicinburken på sängbordet hördes genast: svoosh, dunk, dunk, dunk, svoosh, svisj. 

Svansarna, förstås.

Så behändigt ändå, att ha svans. 

Och så lustigt att mitt öppnande av korpgluggarna kan leda till att små bakre kroppsdelar börjar vifta alldeles okontrollerat!

 

Tänk om hundar inte hade svansar alls, alltså inga små kuperade eller av sig själv kortvuxna saker, utan INGA svansar, inte tillstymmelse till nån svans. Hur skulle de göra då?

 

Skulle de vifta på rumpan, eller på ett bakben? Eller skulle hela grejen med att vifta på nåt när man är glad bara försvinna? 

 

Undrar om det är kul att ha svans. Och om hundar vet om att de är så lätt-tolkade på grund av (bland annat) sina svansar. Kan hundar svansljuga? Alltså ha snäll-och-underdånig svans fast de planerar ett lömskt anfall. Eller kan de köra upp svansen i luften för att liksom peppa sig själva? 

 

När Peppar var kaxig mot nån hund vi mötte räckte det med att säga "ner med svansen?" för att den skulle åka ner och Peppar bli snäll igen. I början tryckte jag ner svansen manuellt, det fungerade det också. 

 

Märkligt instrument, denna svans!

Jag är så glad att jag har en bra väder-app på pillefonen - den tar med även vind och fuktighet i ekvationen och anger därmed dels temperaturen och dels vad det känns som. Idag var det -6, feels like -13 - vilken tur att jag klädde oss för minus tretton! Förutom att det är ruskigt halt fortfarande så blåser det så ögonen rinner hej vilt, vilket förstås gör att man inte ser de där halkfläckarna heller.

Roligt på många sätt!

 

På en smal gångbro över motorvägen mötte vi en otroligt vacker pitbullblandning, rysligt lik vackra Nero. Men inte så hundkär, precis... Hussen hans hade jämnt skägg att hålla sin kuse, och för övrigt hade han jämnt skägg i hela nyllet också, en riktig gammeldags skepparkrans. Nån sån kunde inte jag bjuda på, men jag hade förvisso jämnt skägg att hålla min egna rabiata flock. Tvi vale vad det ska skrikas och kastas i koppel när vi möter nån!

Nåväl, när vi hade passerat varandra så traskade vi på och efter några meter stannade jag för att trassla upp kopplen - gissa om det blir makramé av såna där hundmöten...

Hur som helst - då satt Yings halsband på Jazzens hals och Ying själv gick alldeles naken! Det hade uppenbarligen glidit av i stridens hetta (sharpei-fysionomin gör det en aning lurigt att få halsband att sitta säkert, om man inte nyttjar stryp och det gjorde jag icke idag) och ramlat över på Jazz i stället.

Snacka om dumsnören, alltså: med koppel på beter de sig som om de tänker äta upp den andra hunden men när hela halsband- och koppelgrejen försvinner så traskar hunden med ändå.

 

Och snacka om mycket väsen för ingenting: ni skulle bara se och höra hur de beter sig när andan faller på, men går de nakna så är de fromma som lamm. Men förklara det för en räddhågsen tant med ett litet ludd i flexisnöre...

 

Nåväl, när vi kom hem var det dags för mattens Hemska Pass; jag brukar passa på efter promenader för då är jag lagom uppvärmd, vilket man sällan eller aldrig blir i vårt kalla hus. Litet plankan, fy för den lede, litet sträcka på alla muskler och grejer och så avrundar jag med Världens Värstaste Hemskaste Hund Som Inte Borde Få Finnas:

 

Idag är det sannerligen busväder - det snöar iskallt på tvären och är kallt så man får frost i ögonfransarna.

Och så HALT sen!!

 

Jag undrar just hur det ser ut på akutmottagningarna - nog måste det väl brytas mycket skånkar och andra kroppsdelar en sådan här dag? Kiropraktorer och massörer torde för övrigt tjäna in till en lång och välbehövlig semester i sommar - i den mån man över huvud taget tar sig fram är man så spänd i kroppen att man är stel som en böjd och krokig pinne när man kommer in. Och dessutom halkar man ändå då och då - risken för sträckningar och whiplash-skador är uppenbar.

 

Idag halkade till och med hundarna riktigt omkull flera gånger - det gör mig förstås också orolig. Korsband och andra grejer kan ryka ögonaböj, och är man skapt som Olle, med spagettiben, kan det nog vankas benbrott också.

 

För övrigt tänkte jag POSITIVT idag när jag gick ut: jag tänkte att idag slipper jag i alla fall duscha underredena på aderton hunddjur när vi kommer in, för det är så kallt så det har inte bildats minsta lilla slask.

Fem minuter senare k*ssade Ying ner större delen av ena sidan på Tiger, så där fick jag för min positivitet. Och när vi äntligen kom in orkade jag inte ta det lilla stinkdjuret i fråga till duschen utan jag satte honom helt sonika i diskhon. Ganska roligt, tyckte Tigern och sprattlade hej vilt. Fast mest bara som bus, inte för att slippa. Han är faktiskt positiv till all slags väta i pälsen, inte ens k*ss har han något emot, uppenbarligen. Eftersom han inte flyttade på sig.

 

Även på ett annat sätt är det liiiitet bra att våren har stannat nånstans i mellaneuropa - vi invigde Bettys nya pullover idag!

Jag fastnade för en bild som hoppar runt på facebook:

 

Det är klart att jag avskyr och mår illa av djurplågare men faktum är att jag mår väldigt illa också av hundmjukisar. Den där sorten som tror att allting ordnar sig med en klicker och en köttbulle. Brrrr.

Jag har dessvärre sett på nära håll hur kaxiga unghundar förvandlas till oregerliga monster just därför att ägarna, som bara vill sin hund väl förstås, har vänt sig till en dubiös hundpsykolog som bara bara bara rekommenderar mera köttbullar och mera gos. Och det går väl an - i värsta fall - om det rör sig om en chihuahua, men när offret är en malinois eller en rottweiler, då är det inte roligt för någon.

 

Mallen i det här fallet avlivades vid två års ålder - då hade familjen äntligen fått tag på en vettig instruktör, men han tyckte att det hade gått för långt - hunden hade vant sig vid att leva rövare och vara familjens överhuvud, och eftersom det fanns små barnbarn i familjen vågade man inte gå vidare. Inte heller ville de omplacera en så svår hund, som dessutom hade bitit rejält  några gånger för  mycket.

 

Rottweilern hade större tur och övertogs av en väktare med massor av års erfarenhet av hundar - och den blev en jättefin arbetskamrat. Men hur många hundar har sån tur?

 

Fredrik Steen skriver just om detta i sin blogg, och om att det ibland, faktiskt, kan vara bättre med en skrammelburk i rumpan (på hunden) än en köttbulle i andra änden.

 

Sedan kan ju förstås allting gå för långt; en gång mötte jag en yngre man med en lösspringande pitbullblandning (förstås). Hunden kom inte på första inkallningen, för jag kom ju där med ett gäng kusar, men den kom på andra inkallningen. Bara för att få grundligt med stryk av sin husse. Sånt gillar vi INTE så jag gick emellan och försökte styra upp det hela, bara för att resten av promenaden, när karln gick en bit bakom mig, hela tiden höra: -Hörru! Ryck inte i kopplen, det är djurmisshandel! och mera av den sorten. Hela hela elljusspåret runt. För mina odjur var förstås mäkta intresserade av först hunden där bakom, men sedan alltmera av den märkliga människan och min uppenbara ovilja att vistas där längre.

 

En annan gång blev jag utskälld efter noter för att jag kastade ett koppel i rumpan på Ying. Det rann av mig, det också. Liksom den gången då jag nästan blev relegerad från unghundskursen för att jag hade sagt "nej!" till Tigern. Det har blivit många "nej" sedan dess - det krävs en MYCKET bättre hundtränare än jag för att få fason på en russlare utan användande av Phula Ord.

 

Hur som helst - jag är EMOT elakheter mot djur, men ibland är det en större elakhet att låta det gå för långt och jag tycker att det är ett förb*t elände att vissa instruktörer uteslutande lär ut köttbullemetoden utan att se till vilka ekipage de har att göra med. Ett "nej" i rättan tid, eller rent att ett bestämt grepp i nackskinnet insatt när det behövs, är väl humanare än att låta hundstackarn sväva i fullkomlig ovisshet om vad som egentligen gäller. Det är bara jobbigt för en hund att ta allt ansvar! (Utom för Ying - han låter mig "bestämma" fast han vet ju att det är han som har det yttersta ansvaret. Det kan ju nämligen ett fruntimmer inte ha. Men det är Ying, det.)

 

I övrigt noterar vi att det är alldeles onödigt kallt idag och att det snart är läge att emigrera.

 

Det här med hundtjejer, det är ju alldeles nytt för mig.

Ja, i och för sig var allra första hunden en tik, men då var jag bara barnet själv och hade inga begrepp. Typ.

Och nu är jag ju så "ingrodd" med mina pojkhundar och förväntar mig liksom att hundar ska vara så.

Intressant då att ha en tjejja i huset, en som är helt och hållet annorlunda. Ibland rent av litet eljest.

 

Som det här med nätterna - alla hundarna ska sova hos nån, för annars blir det ett yl och ett gnöl. Tigg och Ying är förstås värsta mattegrisarna, och det var Peppar också. Först i och med jul- och nyårshelgernas långvariga sjukdom hos lilla moren lärde de sig att man faktiskt KAN överleva på sikt utan matte. Skönt för dem och skönt för mig. Men förstahandsvalet är ändå alltid att sova hos matten. Jazz sover hos Minsta Barnet, inte för att han väljer bort mig utan för att han och jag har enats om att det är lugnare för både honom och övriga hundar om han slipper trängas i min säng. Olle sover oftast hos husse, men nästan lika ofta hos mig.

 

Och så Betty då. Ibland ligger hon hos mig när jag ligger och läser men när jag släcker för att sova kilar hon iväg och lägger sig i sin biabädd på bottenvåningen. Eller hos husse. Eller i en fåtölj i TV-rummet. Nån gång slinker hon in hos Minsta Barnet, om Jazz är på gott humör. Ibland tillbringar hon faktiskt hela natten hos mig - då är det trångt, för maken till jänta att ta plats har man aldrig varit med om.

 

Jag hoppas och tror att lilla Bettinan gillar mig och tycker att jag kan vara till viss glädje och nytta, men det är inte precis så att allting står och faller med mig. Finns ju andra människor, eller också donar man litet på egen hand.

 

På ett sätt är det skönt att ha en hund som inte är som min ständiga skugga eller ett litet kletigt plåster, men det är liksom en aning ovant. Ibland får jag litet panik och tycker att Betty och jag har ingen kontakt, hjälp, panik! Men när jag lugnar mig så vet jag att vi har det, och hon är hur lyhörd och alert som helst när vi tränar eller i övrigt "gör" saker. Det är bara det att dessemellan har hon sitt eget liv.

 

Kan själv, säger Betty. Vill vara själv. ("Vill vara ensam" heter det, viskar jag.) När jag tänker efter är hon nog litet lik mig.

 

 

 

 

 

Plötsligt tog orken liksom bara SLUT. Jätteslut!

Massor att göra och så datorpaj på det, plus den härna evighetsvintern - jag blev bara så trött!

 

Men nu har jag vilat mig hela långa helgen och hoppas att jag ska vara i sedvanlig fin form (haha!) i morgon, när det vankas vardagar igen.

 

Idag har jag roat mig med följande:

 

Upp klockan 8 för frukost och en stunds tittande på inspelad konståkning.

Sen promenad med Tigger, Betty och Ying. Jag lät hussen ta småpojkarna på prommis, så kunde jag vara ute riktigt länge med mitt gäng.

Närmare bestämt två och en halv timme. I skogen. NEDRAR vad halt det är! Far min undrade om jag inte har några skoterspår att gå i, men såna finns bara i stadsparken ungefär, i min skog finns däremot gott om cykelspår. Dessa cykelspår är lika breda som min fot (en i taget alltså) och liksom runda i botten. Och alltså snorhala. För den som tror att barr fungerar ungefär som sand kommer här ett viktigt meddelande: barr fungerar som smörjmedel. Även den som brukar smörja sina vagnshjul med sniglar och snäckor kan dra nytta av denna lärdom och sluta plåga mollusker - ge hjulen smörj med barr i stället!

 

En liten uppletanderuta gjorde jag, och i den förlades: mina vantar, en udda handske som jag hade medfört, en brandslangsleksak modell mindre och en spårpinne. Tigger tyckte det var JÄTTESVÅRT att hitta, förstår faktiskt inte varför för det är inte likt honom. Fyra av fem grejer bärgade han, och jag låtsades att det inte fanns fler.

Sen la jag ut pryttlarna igen och så var det Bettys tur: huj vilken fart ut i backen och huj! vad det började yra vantar och leksaker i luften där ute! Lillfian hittade nog i och för sig alla saker, men hon tyckte mest att hon skulle springa runt och hyvva dem i luften hit och dit. Med mycket lock och pock lyckades jag få in tre grejer, sen fick hon vila.

 

Så var det Yingens tur och mina förhoppningar var inte så värst stora, för förutom att han har sina egna idéer var det onödigt gott om rådjursspår och -lämningar i min lilla ruta. Men skam den som ger sig, och man vet ju aldrig, så fem saker låg på sina platser när Ying fick sin fulla frihet. Och han kan kuta han! Full rulle rätt ut, jag trodde han drog på vilt och att jag aldrig skulle se honom igen, men VIPS var han tillbaka med min ena vante! Ut igen, och vante nummer två inhöstades. När jag sen skulle skicka ut honom igen så såg han litet grann ut som: Men människa! Hur många grejer har du sumpat egentligen?! men med litet övertalning tassade han ut tre gånger till och plockade snabbt och målmedvetet in samtliga föremål. En sån pej! (Och försöker jag med samma grej i morgon så kommer han antagligen bara att irra runt och stirra upp i tallarna och gny.) Sen när jag skulle koppla honom igen så började han göra små skutt på stigen och hoppa baklänges framför mig så då fick jag ta fram Stränga Rösten illa kvickt, annars är han omöjlig att fånga när han är på sitt bushumör.

 

Igår på kvällningen hade jag ett seminarium, på nätet alltså. Det allra idiotiskaste (av flera idiotiska saker, främst jag) var att det var förlagt till tiden mellan 16 och 18.

Och det är hundarnas matdags kl. 17, med ihållande avisering från kl. 16.30.

 

När man har såna där nätseminarier så har man ju för det mesta sin mikrofon "släckt", för annars blir det eko och rundgång och grejer, men när man skall uttrycka sig så måste man ju rimligen knäppa på den.

 

Och så kom det sig att folk sittandes i Burundi och Sunne och norra Norge och ett gäng andra ställen fick höra hurusom fem hundar kunde yla käkarna ur led mitt i Mälardalen. Det förhöjde stämningen avsevärt kan jag intyga.

 

Ja, till och med Olle ylade, fast mest för att vara social tror jag.

 

Och Betty lät jättehögt och mest som hon sjöng "oajajajaj, oajajajaj" - man bara väntade på att det skulle komma ett litet "buff" där på slutet, men det kom aldrig. Därmed blev arian en aning rumphuggen, syntes det mig.

 

Mitt i all förvirringen och allt lock för öronen fann jag en mugg med uråldriga små hundmatskulor på skrivbordet. De hyvade jag omkring mig ungefär som konfetti, i allt vidare svängar. Då blev det ganska tyst, förutom snorklingar och smaskningar, i hela 48 sekunder.

 

Smålurigt att koncentrera sig på Camus och Bondu och allt vad de heter då. På franska. Ibland blev jag så less så jag närapå RÖT åt hundarna; då blev det också på franska. Dålig franska. (Tur att mikrofonen var avknäppt då, annars hade jag fått sänkt betyg, hemska tanke.)

 

Min usla rédaction om Le rôle de l'écrivain blev i alla fall flera gånger framdragen som exempel på alldeles utmärkt citeringsteknik, så man får väl tacka och buga. Inte hade jag många språkfel heller, så jag BEHÖVER inte skämmas för den. Fast det gör jag ändå.

 

På datorfroten är det som det är: idag lånar jag minsta barnets dator. Den är rosa och jag känner stark dragning till den. Dessutom har den inte det där larviga numeriska tangentbordet, vilket gör att den är mycket smidigare på alla sätt och vis. Och, som sagt, ROSA.

 

Nu är det 10 grader kallt ute och vi kör (egentligen) lilla morgonarbetspasset då jag försöker komma igång med diktanalys (egentligen) och leta rätt på alla strukturövningar jag ska göra idag (egentligen) medan hundarna smälter sin frukost och temperaturen förhoppningsvis jobbar på att bli något drägligare. Dagens ljuspunkt: det snöar i alla fall inte (än), det gjorde det hej vilt i går afse. Onödigt.

 

Nu så, åter till verkligheten. Vän med Verlaine? Njet.

Det är ju en hundblogg det här (det hörs ju på namnet, eller hur? Pelleskop = hund. Glasklart) så litet av den sorten skall väl också få smyga sig in.

 

Betty är uppenbarligen en smula skendräktig. Eller - uppenbarligen? Inte för mig, för jag har noll koll. Men det slog mig att precis som i höstas kissar hon jätteofta, nosar mycket och är utomordentligt intressant för i synnerhet Jazz och Olle. Då trodde jag att hon tänkte börja löpa jättemycket för tidigt; den här gången kom jag ihåg att det hade varit likadant tidigare. Och ägare/uppfödare Ida visste förstås besked: typisk skendräktighet, tydligen reagerar herr-hundar på den sortens också. Skönt att ha nån att fråga när man är dum som ett spån! Nu håller jag tummarna för att det inte blir värre än i höstas. Dra ner på maten och öka motionen är visst vad som gäller i första hand. Öka motionen är faktiskt litet lurigt, jag försöker snarare minska den och lägga mer tid på huvudtröttande aktiviteter, och dra ner på maten... nja, bara om det verkligen blir nödvändigt. Men då får vi nog skaffa oss öronproppar om vi ska stå ut! För övrigt mår lillfian bara gott och skvallrar mycket duktigt på folk och fä.

 

Yingen har mått bra och inte fått feber igen, peppar peppar. Om det är sharpeifeber vill man ju gärna ha lååååångt mellan attackerna. Så där 2 eller 3 år, tack! Varje kväll omkring klockan halvfem börjar för övrigt cirkus Ying: det är då han kastar bollar på mig, eller snattar en hundfäll som han springer runt och daskar folk och fä med, eller greppar lillasyster i och för en nacksving. Eller kommer stolpande med något käckt som han har stulit ur mitt underklädsförråd, och sen gör han lekinviter över hela hallen och halva köket: - Du kan inte ta mig, för du kan inte ta mig! Fast OM jag försöker ta honom så gör han oftast en motmanöver MOT mig och trycker upp det lilla intima plagget i mitt plyte, ungefär. Jag undrar hur di tänkte när di avlade fram pejer...

 

När det gäller Jazz lutar det starkt åt plastic padding-hållet. I näsan, alltså. Han är heeelt okontaktbar utomhus nu när det börjar komma fram små ensliga snuttar av barmark här och där, och heeeeelt okontaktbar inomhus då Bettans rumpa finns i närheten. För övrigt delar Jazz och jag en innerlig och stor leda vid hela vinterkonceptet. Ingen av oss känner någon entusiasm inför det eviga på-och-avandet av vinterkläder. Sk*ttråkigt, säger Jazz. Och jag håller med.

 

Tigern är sitt vanliga tigriga jag - han lever liksom i sin egen lilla värld, full av saker som behöver plockas upp och ätbart som behöver stjälas. Rätt som det är kommer han farande och hävdar att matten måste bli pussad rätt mycket. För övrigt har jag infört pusstvång vid matdags: när jag har ställt fram matskålen framför en hund måste sagda djur först pussa mig på näsan innan han eller hon får sitt "var så god". Ibland är de så hungriga så de nästan tar en tugga av min näsa i stället. Jag gillar att leva farligt!

 

Olle är vild och vansinnig i vanlig ordning. Idag fick vi ingen post för jag lyckades släppa ut krittren i trädgården lagom då postiljonen dök upp - han stod ett tag på trottoaren och lurade på om han skulle våga stoppa något i lådan men till slut hoppade han i sitt lilla fordon och drog sina färde i stället, MED vår post. Men det var ärligt talat inte bara Olle som svor och svärjde åt honom, det var... alla!!

 

I helgen som var hade jag tänkt ge mig ut på den obligatoriska, årliga ispromenaden. Ni vet den där jag växelvis kräks och gråter av skräck. Trots att jag bara går där 150 andra personer går, samtidigt som jag. När denna min avsikt blev publik fick jag såväl glada tillrop om att isen var hur fin som helst och tralala som höttande fingrar om luriga isar och "dränk inte min hund" (från Bettys rätta gök). Glad som en lärka avstod jag därmed från detta årsbundna elände, fast det känns litet grann som om jag är på väg utför. Nästa vinter kommer det väl att kännas ännu ruskigare... Hur som helst tog jag med Betty, Ying och Tigger en promenad på 9,6 km i stället, i vårsol fast jädrigt kallt. Betty hade kofta på sig och när vi gick i en allé som är ganska så på pricken 1 km lång och försedd med företrädesvis björkar med knappt 10 meters mellanrum, på båda sidor som sig bör i en allé - då skalade Betty runt vartenda ett av dessa träd i sin iver att gno av sig ytterplagget. Det tog sin tid att gå genom den allén! Sen träffade vi, genom ett staket, en jättebasset vid namn Frasse som Ying föll direkt i farstun för. Det var liksom som om de samspråkade - inget hopp och gnäll utan viktiga saker som tarvade eftertanke och Väl Valda Ord.

 

Och kan ni tro - på eftermiddagen, efter närapå 1 mils promenad, då tog jag en alldeles enskild springtur på 4 km. Jag har INGEN kondis och INGEN muskeltonus, men jag springer ändå jag. Sån sort, liksom.

 

 

Här har jag klagat över att jag har så mycket att gööööra, och det har jag - jag skriver franska så fingertopparna glöder; en STOR uppsats och hela tiden små redaktioner och essäer och allmänt trams som skall lämnas in genast. Och så en uppsatshandledare som hänger över mig som en oklippt lugg. Samt förstås små skoj-plugguppgifter på svenska och engelska som också behöver göras och lämnas in, allt som oftast.

Och så vill man ju visa att man lever här också. Sådan är min intention.

 

Den här veckan har jag dessutom TRE seminarier, vilket är minst två för många.

 

Och hej och hå, i morse när jag drog igång arbetsdagen och knäppte på datorn sa det ungefär "pliff", och så dog den! Näe!!! Sparar på annat än hårddisken gör man ju inte för man är ju en slarvmaja, ett par av de mindre verken hade jag faktiskt i nåt slags nit mailat till mig själv så de fanns kvar i ganska (GANSKA) aktuella versioner, men storverket är puts väck. Vad som fanns av det.

 

Värst av allt är att även om det är rysligt snällt av maken att låna mig sin dator så är den såååå seeeeg, trots att den borde vara snabbare. Skriver man fel och vill radera så händer det ingenting, då trycker man på backa-och-radera-knappen flera gånger i vredesmod och TJONG där försvann hela sista stycket. Och tangentbordet är ju inte MITT tangentbord - som före detta världens bästa sekreterare har jag en ryslig fart i fingrarna när jag skriver och då är det jätteviktigt att man har sitt egna, hemtama skrivbord. Dessutom hade jag lagt in en miljon makron och kortkommandon för franska saker - tji fick jag, liksom!

 

I en sån här situation ska man förstås arbeta metodiskt med vad man kan, andas lugnt och ta det från början. Men vad som ligger närmast till hands är att flaxa med armarna, springa runt och skrika, fräsa åt hundarna samt gno ihop litet negerbollssmet att äta upp orullad. Tur i oturen att magen vänder sig vid blotta tanken på blotta doften av choklad, i och med detta faller hela panikscenariot och hundarna klarar sig undan ofrästa. Men INOMBORDS flaxar jag och skriker och äter godis.

 

 

 

Jag BORDE verkligen skriva nåt klipskt just nu, men jag orkar inte.

Jag borde skriva om varför jag har en bula i huvudet, om likheten mellan uppsatshandledare och luggar, om att skärpa till sig och litet annat, men näe - jag orkar INTE.

För jag har jobbat som en galning med en liten rédaction igen. De suger verkligen musten ur mig. Problem: jag knölar så mycket på franska så när jag ska slå upp ett ord jag inte vet så kommer jag inte ihåg vad det heter på svenska! Alltså: jag vet vad jag menar, själva konceptet, men jag har inte ordet för det på svenska och kan därmed inte slå upp det och få veta vad det heter på franska. Kris i befolkningsfrågan! (Näe, jag vet att det verket inte handlar om den sortens, men det är ett uttryck jag nyttjar rätt ofta. Till exempel när det bara finns tre citroner kvar. Oh hjälp, nu fick jag nästan panik för jag kom på att det vara finns 2,5 citroner kvar!) Tur ändå att man har klipska barn som kan hjälpa en till rätta och förstår vad modern (bara EN mor) far efter. (Haha, det blev ju roligt: vad MOR FAR efter. Mor ror, far gnor.)

 

Kanske det märks nu. Att jag inte borde sitta här och skriva, eftersom jag är för trött och snackig.

 

Vi ses i morgon!

Nu så - nu ligger jag i odlingsstartgroparna! Sålådor har införskaffats, och större delen av fröerna också.

Jag ska försöka med:

Marmande - en slags buskbifftomat, om uttrycket tillåtes och förstås. Lär ska vara lätthanterad och snäll.

Moneymaker, förstås. Alldeles vanlig och lättodlad tomat som brukar göra bra ifrån sig även om vädret blir tristare än trist.

Tiny Tim - körbärstomat som jag tänker odla upp-och-ner. Också en sort som har ord om sig att inte konstra och ha en massa hyss för sig. Och sen gillar vi ju förstås själva konceptet Tiny Tim: And God bless us, every one!

 

Jag tror jag skall investera i Green Zebra också - den ger visst inte så mycket, men det kan nästan vara en fördel, om det blir Den Sortens Sommar. Ni vet; den sorten då man förgäves söker skänka bort av sitt överflöd. Och så är det ju litet skoj med en grönrandig tomat!

 

Vidare blir det slanggurka, jag vet faktiskt inte vad den heter. Men här gäller det att vara försiktig - det HAR hittat på att hända att vi har haft så mycket gurkor och tillhörande plantor så vi knappt har kommit in i växthuset. Gurkor växer som ogräs, fast samtidigt är hemkörd gurka så otroligt gott! Det är liksom smak på den, inte bara vatten. Men bara en sorts gurka för mig.

 

Ovanstående skall förstås bo i växthuset, men sen har jag även köpt persiljefrö. Jag tänkte försöka dra upp persiljan inomhus i år, för sår man den direkt i landet så får man vänta och vänta tills det växer mossa på en. Persiljefrön skall visst till djävulen och vända, som det sägs - så lång tid tar det innan man ser nåt liv i den rabatten!

Dill ska jag däremot så direkt i landet, och i rikliga mängder. Jag är tokig i dill!

Sen tänker jag skaffa en otrolig massa ringblommefrön, för ringblommor är jag också tokig i - både deras utseende och deras doft. Så såna ska jag försöka ha litet överallt.

 

Maken har lovat att sätta upp staket från växthuset till grusgången, och kanske även en aning runt själva växthuset, på det att inga hundar skall nyttja mina odlingar som avträde, eller lekplats. En växttunnel har samme make också bestått mig med - jag undrar just vad jag skall ha i den?

 

Tänk - ett år hade jag landet fullt med broccoli; nedrar vad med broccoli! Under fiberduk, förstår sig. Men en dag tyckte vi att det räckte med broccoli och säsongen var närapå över så då tog vi av duken. Och det dröjde inte mer än några timmar så var alla de återstående broccolisarna alldeles fullsatta av kålfjärilslarver! Nåja, väl bekomme.

 

Än är det inte riktigt dags att börja så och spöka, men som sagt - jag ligger i startgroparna!

Tack för vänliga hälsningar och tillrop; sånt värmer. Vi tar en dag i taget och försöker undvika stress för både Ying och matte. Och alla andra också, förresten - stress e inge bra!

 

Vi tog en liten promenad vid lunchtid när Ying var sig själv igen och träffade en trevlig farbror. Denne hade för flera år sedan varit daghusse men sen orkade inte hans ben längre, men eftersom han hade skaffat sig så många hundvänner så har han alltid en påse hundkex i fickan, att bjuda på. Hela ligan blev förstås glatt överraskad, och jag också, även om jag inte fick nåt kex. (Jag gick hem och åt tonfisk i stället.)

 

För övrigt kan jag rapportera att elastiska koppel plus sele är inte ett dugg bra på en dragig hund. Jag rustade Ying sålunda för jag tänkte att det skulle vara snällare mot honom, eftersom han var halvdånglig. Nåväl - STYRKAN har han i alla fall! När han har sele och sånt där koppel, då går han in i dragmod direkt och vägrar att inse att förekomsten av fyra andra kopplade hundar samt en matte i kängor och tjockjacka och allt tyder på att här INTE skall springas. Nåja, åtminstone min vänsterarm fick välbehövlig träning.

 

Sen, efter tonfisken,  var det läs- och skrivdags igen. Efter någon tid blev jag så in i bomben trött i såväl huvud som rygg så jag slängde mig raklång på hårda trägolvet och placerade underbenen på stolen. Sen upptäckte jag att jag började tänka så himla konstiga saker och rätt som det var hade jag SOMNAT! Nåväl, det blev ju en ganska lagom tupplur - man sover inte så hårt när man sover så hårt, om ni förstår hur jag menar.

 

På kvällningen var det dags för seminarium/föreläsning: la littérature médieval. Vilket sprintlopp! Jag antecknade 8 sidor fulla med allt mindre och allt fulare stil, och stavningen blev nog som den blev, tänker jag. Ibland blev den rätt åt skogen, när föreläsaren använde ord som jag inte kunde och jag därmed fick lov att liksom höfta till med en stavning för att sedermera kunna söka stöd och hjälp i lexikon. Vad man gör, ändå! Men det var intressant, och också ganska spännande när tiden flög iväg och hälften kvar så att föreläsaren liksom måste småspringa genom sitt pensum.

 

Och så avrundade jag den delen av aftonen med en promenad med Ying och Olle - minsta barnet hade rastat Betty intill medvetslöshetens gräns (för Betty) och hussen hade förbarmat sig över Jazz och Tigger (och därvid träffat en annan dvärgpinscher). Både Ying och Olle lekte hela promenaden igenom att de var Världens Lydigaste Hundar. Konstigt nog råkade jag ha köttbullar i fickan så de fick lön för mödan.

 

Till middag - kl. 20.00 - spisade jag faktiskt och för ovanlighetens och omväxlingens skull lax och potatis. Jag betraktade maten rätt länge och kände efter, men inga kväljningar kunde förmärkas så då satte jag i mig en hel portion. Det är alltså inte så att jag rent fysiskt inte tål saker och ting, det är bara det att jag inte kan förmå mig till att smaka på annat än tonfisk och fiskbullar. Och så lax, då. Nån gång då och då, kanske. Potatisen var litet lurig, men den slank ner den också.

 

Men kan ni gissa vad som står på schemat nu? Jajamen, litet läsa och skriva. Vad en liten gumma kan gno!

Nej då, nej då, idag har jag inte stickylle inombords, jag är bara sur på vädret.

Ett par grader kallt, en aning blåsigt och bara så grått och fult så man vill kräkas. Faktiskt.

Brukar vintrarna vara så här långa?

Jag tycker vi har hållit på att vintertjafsa i en hel evighet, och då fick jag ju ändå "ledigt" från klimatet under de veckor då jag fullkomligt borta för världen.

Eller också är det de där sjukveckorna som gör att jag bara vill lägga vintern bakom mig.

 

För övrigt är jag riktigt nere i kängskaften för Ying har fått feber.

Han hade en episod för ett par veckor sedan och idag är han febrig igen.

Skräck och fasa. Shar-pei-feber är något man kan förvänta sig men inte gärna vill tvingas se i vitögat. Och ofta debuterar det i valp- eller unghundstider, men det kan dyka upp senare.

Sablar!

Det är förstås ärftligt men litet lurigt hur, vilket gör att hederliga, sjyssta uppfödare kan misslyckas och få till en kombination där en eller flera valpar drabbas, och de där slarv-uppfödarna kan ta kull på kull efter djur som faktiskt är sjuka.

Det är så mycket SK*T i sharpei-världen! Ja, det är nog mycket sk*t i all uppfödning, många som vill men inte kan, eller som bara vill göra sig en snabb hacka, men i en så numerärt pyttig ras som sharpei blir det liksom bara för ruskigt.

Och hela tiden spökar en röst i huvudet som säger: -Ja men sex år är ju en rätt bra ålder för en pej! vilket var vad man sa när Yings pappa Gunde togs bort i just den åldern.

Ying är sex år nu. Sex och ett halvt.

 

Så som ni förstår är det mycket som snurrar i huvudet. Men en dag i taget, och det FINNS de som lever länge med sporadiska feberattacker.

 

Nej, vet ni - det här var inget roligt att skriva.

 

Tja, om man kan ha en bad hair-day så kan man väl ha en dag så hela ens jag är värdelöst, eller hur?

I alla fall har jag en sån idag. Det känns som om jag har stickigt ylle inombord, som sticks mot insidan av mig.

 

Dessutom, eller kanske därför, är hundarna helt sanslöst dumma och besvärliga. Olle och Tiger har varit som spända fiolsträngar hela dagen och bara kastar sig upp i trappfönstret eller till någon av ytterdörrarna och skäller som bandhundar. Fast värre!

 

Och jodå, de har fått sin motion. Nån vidare träning orkar jag inte ens tänka på idag, illa nog att bara finnas i samma hus som dem...

 

Eller - jag ska nog gå ner och träna litet med Bettan nu, för hon är i alla fall någotsånär dräglig.

 

Dagens fix förutom ett evigt studerande av franska språket och litet annat (förresten: jag har lämnat in rédaction 1!! Hurra, bara två till på gång. Suck. Förutom allt annat.) - men NEJ, vad jag trasslar till allt med alltför långa parenteser; jag börjar om: Dagens fix - påbörjad pullover åt Betty. Ja, jag vet att man brukar säga hundtröja, men hundpullover låter liksom mer rejält. Mer Make do and Mend, eller så.

 

Slut, slutare, slutast - så kan man väl säga?

Efter förmiddagspromenaden är jag i alla fall slutare, så vi får se hur det blir i eftermiddag. Troligen slutast ever.

För det är halt! Nåt så vansinnigt, dessutom. Till och med hundarna slirade och for och själv fick jag liksom tassa fram, inget steg blev längre än en halv fot. Ändå höll jag på att rasa några gånger men lyckades balansera mig mot hundarna, så att säga.

Enda stället där man kunde gå "som folk" var på en landsväg en bit bortöver, men där snålblåste det så ruggigt i stället. Så där så man får ont i näsan, om fenomenet är bekant. Så då tog vi oss upp i skogen och traskade den vägen hem.

Till och med i skogen var det halt, där det inte var moddigt och oframkomligt.

-Men det var väl f*n också! sa Ying när jag för åttiofjortonde gången hade ryckt honom i halsen när jag höll på att trilla. -F'låt, sa jag och erbjöd litet kompensationsfrolic.

Betty tappade sugen litet när hon inte blev losskopplad på det vanliga stället, hon insisterade ljudligt och medelst åthävor på att kopplet skulle AV. När så ändå icke skedde valde hon att bete sig som om hon de facto var lös. Bära och ruska och slänga omkring sig kvistar, pinnar, mindre träd och bitvis även tämligen välvuxna träd. Struligt nog när hon springer lös och åstadkommer åverkan å mina anklar, struligare nu. Och så favoritlek nr 2: kast med grankotte. Hon kan roa sig hur länge som helst med en grankotte som hon kastar upp i luften och vida omkring och sen störtar efter under högljudda morr.

Idag fick hon sig själv ett högljutt morr tilldelat. Det var när hon kastade kotten i huvudet på Jazz och sedan i vild yra kastade sig själv efter.

Jag tror inte hon gör om det.

-Rätt åt den tjocka jäntan! sa Tigger, men när han såg min blick (en blick som sa: Ingen middag för DIG, unge man) så tillade han kvickt: -Jag menar att hon är så rund och god...

 

Men när vi kom in så blev det ett väldigt spanande och snokande på hundar, för det gäller att sno åt sig de bästa solfläckarna fort. Jazz är värst, han är faktiskt fullkomligt hänsynslös när det gäller att placera sig i solen; han klättrar och river saker och går tandledes fram om någon annan har placerat sig på det åtrådda stället.

 

Egentligen skulle man förstås byta ut hela södersidan av huset mot tjockt glas, så skulle vi frodas som petunior här inne!

Det är jobbigt med skidåkning! Gårdagens 5-mil har jag i kroppen än, det måste erkännas. Bitvis tror jag det var jobbigare för mig, och maken, än för Johan Olsson. Brrrr! För det mesta brukar jag heja på Petter N. för hans åkning är så definitiv, liksom - men igår var det rätt ordning på pallen. Guldmedalj i pannben, får man säga, förutom att fysiken förstås är på plats.

 

För övrigt hålls jag med att picka loss is - nedanför trappen (utomhus, förstås) är, eller i alla fall var, det stora sjok av is och jag tar som min uppgift att bända loss och dela upp den där isen. Så smälter den fortare (och dessutom är det större chans att jag skall hålla mig på benen om isen försvinner) och det blir kanske vår i år också. Och faktiskt - igår kunde jag notera förekomst av snödroppar i rabatten ovanpå fjärrvärmeledningen. Hurra!

 

Ett annat vårtecken är att Betty ALDRIG vill komma in! Hon som är så lydig med inkallningar överallt annars är helt och hållet hopplös hemma i trädgården. Man kan ropa sig hes, och alla andra hundar kommer in, men Bettan lyssnar inte.

Igår kväll blev jag purken och traskade ut och letade efter lillan. Jag hittade henne i uthuset, för en dörr hade blåst upp och fastnat i öppet läge, och talade om ungefär vad jag tyckte om hennes uppförande. Genast såg hon ut som "slå mej inte, slå mej inte!" vilket jag avskyr för det får mig att känna mig som en hundplågare fast jag inte är det, men jag förhöll mig strikt i åtminstone fyra sekunder innan vi blev jättebundis igen.

Och i morse talade jag till henne innan jag släppte ut ligan: -Kom ihåg nu att du skall komma GENAST när matte ropar, inte vara stygg igen! och faktum är att hon kom som ett litet glatt skott när jag ropade. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men hon fick i alla fall massor av godis och pussar och kramar, så vi jobbar på det.

 

Nån som inte alls borde få godis nånsin är Olle - hur kan en pudel vara så hopplöst tjafsig när det gäller pälsvård?! Borde de inte vara genetiskt programmerade att tåla luggningar och den sortens? Olle försöker varje kväll bita mig under borst- och kamningsfasen, ibland lyckas han också, men nån större skada gör han inte. Det känns ungefär som att bli biten av en husfluga. Irriterande är det jämväl.

 

För övrigt stretar jag på med den franska rédaction-en. Tro det eller ej, men jag är världens petigaste när det gäller svenska språket  och kan fila in absurdum på vändningar och kommateringar och den sortens om det är nåt av någon form av vikt som skall skrivas - på franska är jag ännu värre utan att ha verktygen, liksom. Svårt att vara urpetig när man inte riktigt vet vad man gör, men jag är petig ändå, jag! Tur i oturen att jag inte måste grupparbeta med någon - jag har nog kört slut på några grupper när det gäller svenskan och hur det skulle gå med franskan vågar jag inte tänka på...

 

Nu skall vi äntligen ge oss ut på en "morgonpromenad"; det blåste så rysligt när det egentligen var dags så vi kastade om schemat en aning. Nu förefaller det ha mojnat till drägliga sekundmeter så vi gör ett försök.

 

Jag ska bara fånga Jazz först.

 

Idag var det verkligen segt och eländigt - halv snöstorm på morgonen, sen bara blåst, sen blåst och regn. Nå, till slut var det ju inget att be för, hundarna måste ut och jag också, litegrann.

Men bara en sväng runt kvarteret!

 

Så jag rustade oss, bara Jazz behövde täcke för det var trots allt plusgrader, även om det inte kändes så.

 

Och hur det nu gick till så blev det drygt en och en halv timme i skogen.

Märkligt så det kan bli!

 

Noteringsvärt:

 

1) Vi mötte en göteborgska (därpå var icke att ta miste) med två powderpuffar som tyckte jag hade sån pli på min flock! Va?! Nåväl, man tackar och bugar. Minsta puffen var lika gammal som Bettan och lika unghundsfånig - ville låtsas farlig men vek ner sig för minsta hick. Träning pågick även på den fronten, alltså.

 

2) I skogen får inga hundar vara lösa numera, om de inte är 125%-igt pålitliga. Så Bubbla och O-son fick gå okopplade. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att Olle skall attackera ens en harunge eller nånting. Finns inte på kaaaartan, som det heter. Fast på ett ställe i skogen var det himla himla spännande, de tre kopplade betedde sig som odjur, Betty satte nosen i vädret och gjorde väl vida svängar och Olsson, han bara stack iväg, lååångt i förväg. Duh! Så det blev en rask inkallning (så pass mycket vett har de i alla fall att de kommer när jag hojar) och sen fick hela ligan gå vackert i korta, fast slaka koppel flera kilometer. Rätt åt dem. Så småningom blev det lugn i ledet och då fick de gå i långa koppel, men nån koppelfrihet förekom icke vidare.

 

3) Vi passerade två unga män med cane corso resp. jätte-amstaff. Som jag är bekant med den ene av gossarna, på liksom mamma-nivå, tog jag GOD tid på mig att passera och lyckades därmed få till en riktigt hygglig förbifart på alla fronter. Och det skadade nog inte att de andra hundarna fick tränas litet också.

 

4) Precis på hemvägen dök det upp två andra karlar bakom en stor bil - de var faktiskt sotsvarta och en av dem var dessutom försedd med råggula rastalockar. Betty blev förstås överraskad, blåste upp sig och drog in luft - och svängde sen om och kom svansande till mig för betalning! Duktig liten nubba, fick förstås rikligt med smarr.

 

Och kan man tro - den sista dryga kvarten av vår promenad lyste solen nåt så in i bomben så man fick fullt av nya kråksparkar kring ygena, men det må vara hänt!

 

 

 

Härmed avrapporteras vad som har timat: Icke Mycket.

 

Dagarna försiggår på följande sätt:

 

Frukost tillredes till matte och hundbarn, avätes av dito, och efter en kort paus (varunder vanligen matten gör något i tvättstugan) tages morgonpromenad. Efter, naturligtvis, sedvanlig jakt på och infångning av Jazz.

 

Därefter sönderfaller skaran i två parter: den part (jag) som måste arbeta med nåt förb*t fånigt franskt  och den part (fyrbeningar) som får snusa och snarka i godan ro.

 

När min mage börjar kurra nåt alldeles oerhört störande vidtager lunchpaus: jag äter nåt fiskaktigt och hundarna tigger. Sen busar vi en stund i trädgård eller inomhus och sen är det, tamejtusan, dags att jobba igen.

 

På eftermiddagen är hunddjuren mindre snusiga och mer upplagda att hitta på saker, men de är duktiga och roar sig själva utan att alltför många husgeråd och inredningsdetaljer skattar åt förgängelsen. Förresten satsar jag stenhårt på shabby chic, och ligger definitivt i framkant på den fronten.

 

Mitt eftermiddagspass brukar inte bli särskilt långt, det finns gränser för hur många franska verb man orkar böja på en dag, och kvällspromenaden företas ofta redan runt 15-snåret. Medan det är ljust, alltså. Halleluja!

 

Kl. 17 är det kvällsmat för hundarna, inte en minut senare för då blir jag oppeten, och runt 18 är det min tur. Sen är det för det mesta bara softning och inomhustrix som gäller hela kvällen, och ganska ofta klämmer jag in nån timmes jobb till. Motvilligt, lita på det.

 

Slutligen hoppar vi i säng runt 23 och då väntar förstås nån klämmig bok. Såsom Nouvelle Grammaire du Franc,ais. Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma att läsa en grammatikbok som en roman, men så långt har det gått. Härtill är jag nödd och tvungen, annars kommer madammen och jagar mig.

 

Till grammatikbokens fördelar hör dock att den fungerar utmärkt som får. Att räkna, alltså. Inga insomningsproblem på den här fronten!

 

Så förflyter alltså dagarne, undra på att man inte orkar blogga så mycket. Jag menar - hä finns junte så myttje å blågga åm, liksom.

 

Och tro mig eller ej - trots att det är LÖRDAG idag var jag uppe före halvåtta och har nu suttit här och slitit med en fransk liten rédaction (det betyder nåt äckligt som man ska tota ihop. I detta fall om livet före bilen). Visst är det ganska synd om mig?