Pelleskop-livet

Det är klent med bilder här, men det är kanske ganska förståeligt. Ljusbrist, ni vet. Råder väl inte bara här hos mig?

Men igår tog jag med lilla B på en springtur - drygt 5 km i rena råa terrängen, lera och mojsa och rötter och stenar och INGET KOPPEL, jippii!!! sa Bettan. Kors vad hon kan  springa då - och kors vad hon har sovit sen dess... Men i alla fall - då LYSTE det på oss, en liten stund. Så pass att det blev skuggor av oss. -Hej skuggan, long time no see! ville jag förstås säga.

 

Idag är det däremot ingen större risk att min skugga skall förmörka någons någonting, för himlar vad det är mörkt! Och blåser så taket nästan lyfter, samt regnar bitvis. Klockan är 10.57 och ännu har jag inte pallrat mig ut med juren. Jag gick nämligen och blev alldeles ledig idag, hipp hipp hurra. Resten av veckan blir också litet lättsam, eftersom jag har ett par lektioner som går bort, och dessa lektioner ligger i slutet av varsin dag, efter en liten håltimme. Korta dagar och få dagar, det är så ett jobb ska vara, om ni frågar mig. Nåja, jobb finns ju ändå, i form av uppsats. Fast usch,  nu fick jag ont i magen, nu tänker vi på nåt annat.

 

Hungriga hundar, till exempel. Det är KATTEN vad hundarna är hungriga nu för tiden. Kan de verkligen ha mask utan att man ser det minsta lilla när man plockar upp efter dem, eller i form av mattare päls osv? Inte vet jag, men hungriga som vargar är de, hela tiden - Ying nästan äter upp mina fingrar när jag ska ge honom godis och samtliga hundar gör ruskigt mycket konstiga cirkuskonster. Tröttsamt, fast rart. Hur som helst - denna månad får jag inte så mycket som ett rävöre i lön (pga genomliden praktik i sex veckor, alltså gratisjobb), men i slutet av december borde det komma så pass att det räcker till maskmedel. Hurra, precis vad man vill lägga sina pengar på! (Nåja, så länge det inte är jag själv som behöver avmaskas, så...)

 

I helgen har Äldsta B varit hemma, högst förtjusande. Fast hon själv blev litet trött till slut - jag känner igen det där från när jag själv skulle börja gälla som vuxen på riktigt: skönt att komma hem till Gamla Hemmet, men himla skönt att komma hem till sin egen lugna vrå också. Förresten händer det att jag själv vill flytta hemifrån ibland...

 

För övrigt är det Matfri Dag idag - det är intressant främst för att ens små ät-quirks uppdagas. Exempelvis denna: att det är mera kännbart att inte äta när det är ruggigt väder ute, även om jag bara sitter inne. Alltså - gråväder med storm och regn och sånt framkallar onödigt ätande. Annars har jag inga problem med dessa två icke-ät-dagar, tvärtom. Jag är icke road av matlagning och ätning och sånt, utan totalt-ohipp på den punkten - och att sällskapsäta avskyr jag för det är alltid nån nisse i sällskapet som tuggar med öppen mun och då har jag fullt sjå att lägga band på mig. Så för mig är de rena vilo-dagarna, dessa matfria, och min allmänt löjliga mage (som dock är en miljon gånger snällare sedan jag sa tack-å-goddbaj till blindtarmen) tycker det är prima. Jag föreslår ofta Tigern att även han skall införa ett par fastedagar i veckan, men hittills har han inte nappat, märkvärdigt nog.

 

Någon som däremot nappade högst väsentligt var Jazz. Igår. När jag klippte hans klor. Eller kanske snarare snappade - trots tratt lyckades han få tag i min hand. Inget blodvite denna gång, men det var ren tur (eller otur, om man frågar Jazz). Till nästa session måste jag sätta silvertep kring tratten så att den dels blir trängre vid öppningen och dels får liksom ett galler fram till. Helt jäkla osannolikt.

 

 

När man har misskött sig sig känns det alltid bra om nån annan har dummat sig också. Därför är det med en litet surmulen men ändå rätt kaxig min jag hävdar att det är faktiskt inte bara jag som lyser med min frånvaro - det är solen också!

 

(Som vanligt blev det litet mycket självhävdelse där - Jag och Solen, båda lika varmt lysande (i vanliga fall), båda lika nödvändiga för allt mänskligt liv, båda lika saknade.Liksom.)

 

Alltså - vicke murrker! Det känns som man har solglasögon på näsan Hela Tiden, eller stickad mössa alltför långt nerdragen (typ till överläppen).

 

Vad övrigt är är full rulle. Jag har jobbat och VFU:at (alltså Besökt Verkligheten) och pluggat (nåja) och haft mig. Nu är det mest bara jobb och uppsatsskriveri. Och jobbsökeri, huvva! Jag är visserligen nästan outhärdligt nöjd med mig själv och kan utan problem lägga ut texten om min stora förträfflighet i timmar i sträck, men efteråt känns det kymigt. Ungefär som när man har ätit på McDonalds - rätt trevligt medan det pågår men efteråt drabbas man av ruelse i förening med övermättnad och matosigt hår. Tvi.

 

Hundarna mår dessbättre väl, fast de är onaturligt hungriga hela tiden, och Ying blir alltmer Benjamin Button-lik. Han mognar alltså baklänges. När han flyttade in var han en liten farbror i alltför stor kostym, nu är han ett åttaårigt busfrö som man verkligen inte tar där man sätter honom. Det skall bli intressant att se hur det kommer att utveckla sig.

 

Igår tog jag mellanbarnet (lyckligt hemkommet från Mittens Rike, något böjd men icke bruten) och lilltjejen Betty och drog ut på terrängspringning. Först fick mellan-b dra sin kos (snabbare än jag. Mycket snabbare) och sen stack lilla b och jag ut. FEL tänkt av mig!! Jag brukar aldrig ha Bettan i sele och dragbälte eftersom hon endera tassar bakom mig eller vid min sida (om hon inte får springa lös) men den här gången ville hon bara DRA. Efter lillmatten, förstås! Så jag sprang liksom på sniskan med vänstra armen kraftigt utsträckt framför mig och med fullt sjå att inte stå på näsan mer än nödvändigt. Jädrar, vilken bra tid jag skulle ha gjort om jag hade rustat oss för drag!

 

En annan intressant sak - House of Cards. Jag försöker hinna i kapp i populärkulturen och har förstått att HoC ska man se, liksom även Breaking Bad. Jag säger bara - jag tyckte att The West Wing var kryptiskt och obegripligt, och det var ändå rena Tele Tubbies jämfört med detta!!! Fast Kevin Spacey är alltid sevärd, även om man som jag är litet kringkring och inte förstår mycket alls. Nån annan som är sevärd är James Spader och därför UTHÄRDAR jag avsnitt efter avsnitt av The Blacklist, fast resten av ensemblen är ungefär sämre än om JAG skulle spela alla roller själv. Oooba.

 

Sisådär ja, då var jag igång igen då, kanske. Man får väl hoppas, för NÅNTING lysande måste ju världen ha även i november!