Pelleskop-livet

-Vad ska du göra på Valborg, då? frågas man ideligen ideligen. Och tro inte att di undrar huruvida man ämnar ge sig ut med banderoller i arbetarkampens tjänst. Nix, för med "Valborg" menas numera 30 april. Knasigt!

 

Men nu är det så här, att Valborg har namnsdag den 1 maj och idag firar vi således ValborgsmässoAFTON (analogt med julAFTON som kommer före själva juldagen) och därför borde vi nu rimligen uppmärksamma Mariana en aning.

 

Hm. Vem Mariana känner man som man kan uppmärksamma? Var inte Björn Borg ihop eller gift med nån Mariana, tro? Jag googlar och ser att det stämmer. Dessutom finns en drottning av Portugal, ett helgon från Ecuador och litet annat löst folk. Dessutom tycker jag mig minnas att det finns en agility-person i Sala  med namnet Mariana. Grattis, allahopa!

 

Men annars då - hurudana är planerna? Tja, inget bål och inga fyrverkerier för mig. Ingen champagnefrukost blev det heller (det blev blåbärsyoghurt och vitaminpiller, men det sistnämnda intogs i bubblande form, så nästan så!); champagnegaloppen tror jag också vi skippar (been there, done that, mått illa av that också, för den delen) och nån forsränning att tala om tror jag inte jag kan uppdriva här i vår lilla å. Men det skulle inte förvåna mig om maken (ledig från jobbet) drar till med nån liten otäck sillbit till lunch, han är svår på sånt. Dessbättre är han inte svår på de flytande tillbehören, så det vore synd att klaga.

 

Hur som, mina egna planer för Marianadagen är såsom följer: 1. gå till skogen (KOM MED, KOM MED PÅ VANDRINGSFÄRD I VÅRENS GLADA TID). 2. läsa franska. 3. träna torka tassarna på mattan (hundarnas tassar, primärt). 4. gå nån annanstans. 5. lyssna på studentsångare på radion, om jag kan hitta några, 6. ta en bild på Betty med ett helt ägg i munnen (Bettys, inte min. haha!) 7. städa litet på övra toaletten (too much information, jag vet). 8. läsa franska

 

Man har det hektiskt, har man!

 

Så här års är det ju full rulle på tävlingsplanering och tävlingar och träningar och hela konkarongen som hör därtill.

Jag har förstås känt att nu borde vi verkligen ta itu med det här,  hämta upp formen, anmäla oss nånstans, kolla kalendern. Och SOM det har burit emot.

På alla möjliga sätt har jag försökt peppa mig och tänkt att "i morgon, DÅ kör vi igång". Men inte har vi kört igång, heller.

 

Och plötsligt kom jag till insikt: vi har blivit skogsmullar!! Jag har inte minsta lust att streta runt på tävlingar och vänta i det oändliga och vara nervös på platsliggningar (nervös för att nån annan hund skall ställa till nåt) och titta på bordercollies, aussies och schäfrar i det OÄNDLIGA - jag har lust att vara i skogen eller på andra små trevliga promenader!

 

Så: vi tränar rätt mycket lydnadsmoment, det gör vi - men jag tror tamejtusan att vi sk*ter i tävlandet. Varenda tävling tar ju en hel j*kla dag, fast den egna aktiviteten klaras av på 5 minuter. Även om vi tävlar här hemma (SÄRSKILT om vi tävlar hemma, om man skall döma av den fullkomligt sanslösa planeringen sist vi tävlade här...). En hel dag, alltså, som vi i stället kan ägna åt att traska i skogen, träna små trick hemma, hänga i soffan, gräva i rabatterna...

 

På ett sätt känns det som ett misslyckande, att inte fixa de där titlarna. Men samtidigt - HUNDARNA bryr sig ju inte!! De vill bara göra saker de, och ärligt talat får de ju fler köttbullar på träning än på tävling!

 

Så jag tror det får bli så. Därmed icke sagt att Betty inte skall lära sig ett perfekt fotgående, för det ska hon om vi så ska stupa på kuppen både hon och jag.

Fast just för tillfället tränar vi mest på att torka tassarna på mattan. Det går bra och är roligt, och mitt i övningen kommer ofta Ying och sträcker ut sig i sin fulla längd på mattan.

Det får han rätt bra betalt för.

 

Men oj! Blev det inte mer?

Sommaren alltså, den vi fick njuta av igår. Den som inspirerade till skogspromenad på kvällen - tänk att det är ljust ända till klockan 21! Och doftar så gott.

 

Fast idag är det inte ljust ens klockan 9 på morgonen. Det är jääääämngrått, och drisslar. Usch, vilken anglisism, men det är så onomatopoetiskt rätt: drizzle. Det är ju så det låter, smått regnpjunk som tillrar mot asfalten och gruset.

I gräset mera som fräser det en aning.

 

Betty och Ying har haft sin sedvanliga morgoncirkus - stor brottningsmatch, tjyv-och-polis, akrobatiska knep och hemska ljud.

Det är ytterst förtjusande att betrakta!

Fast blir jag stående för länge i uppenbar admiration så kommer Ying och biter mig. Alltså - han suger in min ena handled och tandbearbetar den på ett ganska ömsint sätt.

Dessvärre blir därav Bettan tämligenninspirerad - hennes tänder brister en aning i ömsinthet, men tanken är god.

Jazzen snarkar i fåtöljen så det känns vibrationer genom golvet ända upp i pinnstolen som jag sitter på. Fördjupad i Tadié: La critique littéraire. Vilket sömnpiller!

Tigern ligger på sida på golvet och sprattlar med tassarna samt småbjäbbar. Han jagar något stort och farligt i sömnen och detta stora och farliga är jätteskrajset för Tigern. Så klart.

Olle ligger i soffan och plirar på mig. Han har något misslynt i blicken. -Merde, säger Olles blick. -Parbleu, fous le camp, tant pis, baguette! -Här i Sverige talar vi svenska, Olle, säger jag och känner mig som barnens allra uslaste småskolelärare (som inte var deras, men som la sig i Precis AllTing). Jazz vaknar till, höjer ett ögonbryn och fnyser: -Jo tack, det känner vi till. Bara för att jag brukar gripas av desperation ibland och hojta: -SILEEEEENCE, LES ANIMAUX! CHUT! (För att inte tala om den gång då vi gick i skogen och jag tränade min ryska på hundarna och ett förbipasserande par utbytte floskler om "utlänningar som kommer hit och länsar våra skogar". -Det finns så det räcker åt alla, sa jag då, glatt. På svenska. Haha. Det är så roligt när vuxet folk rodnar.)

 

Nu har jag förspillt, förslösat och förött 10 minuter härstädes och konstaterar: detta bär sig icke.

 

En tillhållan, bara: ni tittar väl på hästeri från Göteborg då och då, på televisionsapparaten? Igår såg jag dressyr - särskilt roligt är när hästarna blir jätterädda för nånting och går överstyr. Dessa supervältränade, genomarbetade, vansinningt lydiga hästar blir alldeles som vanliga kritter, fast liksom ännu mer eftersom de är så på tårna hela tiden. Man tjusas, gör man.

 

Farväl.

Just nu håller jag faktiskt på och chattar med en Ytterst Framgångsrik Svensk Författare. Spännande, och snällt av vederbörande att ställa upp för en bunt litteraturstuderanden. Nog blir man sugen på att skriva Den Stora Svenska Episka Romanen själv, fast det stannar vid ett sug. Jag läste alldeles nyss nån siffra på hur stor andel av Rikets Befolkning som skriver för skrivbordslådan - det var ett oväntat stort nummer, men inte ens dit kan jag räkna mig. Jag skriver inte alls! Däremot säger jag ofta att jag SKA skriva just den där Stora Svenska Episka Romanen. Och få Nobelpris. (Allt för att slippa "jobba"...)

 

Nåväl, det är verkligen givande att få fråga en Riktig Författare om allting man undrar över och få såna "riktiga" svar.

 

För övrigt kan konstateras att LSD, som alltså inte var så lång, gjorde hundarna Trötta. Jättetrötta! De slocknade ungefär omgående och sen snusades det korsvis i hela huset. Och märkligt nog hade jag blivit pigg av promenaden i stället, så jag läste och läste och sen städade jag sovrummet och läste litet till. Och hängde tvätt och stoppade i mera tvätt, och mickaboerna orkade knappt röra sig ur fläcken, trots att mattebiten sprang kors och tvärs och upp och ner. När hände DET senast?

Börja dagen med litet LSD, det låter väl finfint?

 

Ja alltså - LSD som i Long Slow Distance. Fast så särskilt lång blev den inte, bara långvarig.

 

Idag har nämligen närapå sommaren kommit till den fjällhöga nord och vi firade med en rejäl strosning - 5 km på 2 timmar, då går det inte fort heller! Och då räknade jag ändå inte in den kvart som det tog oss att avverka 100 meter, enär vi träffade på grannfrun alldeles runt hörnet och blev ståendes och pokulerade en stund.

Sånt är också nyttigt för hundar - att man faktiskt får stå/sitta/ligga och vänta ett tag, fast man har lust att komma vidare kvickt.

 

Sen strosade vi iväg och gick ner till parken längs ån. Vattenmängden börjar bli mer normal och fullt av skrattmåsar och gräsänder simmade omkring och såg förnöjda ut. Betty tycker det är hemskt intressant när änderna landar på vattnet och det liksom fräser kring deras fötter, men annars bryr hon sig inte så värst.

 

Hundarna är alldeles ovana vid sån här värme, så vi gjorde en liten paus i halvlek och bara satt i solen och slöade. Nåja, jag är ju också alldeles ovan vid värmen, men jag hänger i alla fall inte med tungan och flåsar (annat än i smyg).

 

I morse var jag Helt Död Fortfarande efter tentaläsning, tentaångest och tentan i sig själv så jag tog mig helt sonika en sovmorgon.

Grått och regnigt ute så hundarna var trötta de också -  och så blir de faktiskt väldigt trötta när jag har gjort nåt som jag blir väldigt trött av. Praktiskt.

 

Men när jag väl kom upp - då kom de ju på att det var väldigt hög tid för frukost.

Och då blir det ett spektakel!

 

Tigern springer och bankar på fodertunnan och visar precis var jag kan hämta foderkulorna, och sen bevakar han väldigt noga när jag öser upp: dels kan det hamna nån kula på golvet (jag blir alltid så väldigt darrhänt i just detta moment, tror det beror på hjärtnupenhet), dels måste han se till så jag mäter rätt (eller i alla fall inte för snålt).

 

Betty hittade nåns begagnade strumpa som hon började kasta omkring sig och springa runt runt med - hallen, bokrummet, TV-rummet, skafferismatten, köket - om och om igen och sen byter vi håll. Varv på varv. Sen hittade hon en vante i stället, den behövde också komma runt och se sig om. Upp i taket kom den också, skojigt!

 

Ying försökte slita åt sig dammsugarröret inkl. munstycke som stod och lutade sig i ett hörn - mycket slammer och oreda ställde han till på det sättet, tills Jazz kom och sa ifrån, Tur för Ying att Jazz har tratt på sig!

 

Sen hoppade Jazz upp på köksbordet och dansade en liten dans i jazztakt samt piskade med sin lilla råttsvans så han nästan slog ner disken som hussen borde ha plockat undan innan han gav sig av till dagens vedermödor.

 

Och så Olle - Olle satt i buren och såg förnäm ut. Han tycker inte jag har nån pli på mina hundar.

 

Men SEN ställde jag ner maten - och den relativa friden lägrade sig. Den som låter: slafs, slurk, mnom mnom, raaaap.

Jag tror jag blir galen - idag är nog i alla fall den Stora Dag då jag kommer att bomma en tenta. Tant pis, dårå.

Jag har så mycket fransk grammatik, semantik, syntax och annat merde (rent ut sagt) i huvudet så tankarna inte ens har nåt svängrum, knappt nåt livsrum.

Klart att det står stilla då!

 

Helgen var i alla fall treven, fast jäktig.

Igår var sötsura Ida här med Bettys pappa Nitro, vidare inträffade "valparna" Ozzy och Zac som numera är ett helt år gamla och inte precis några SMÅ underverk längre! Bara underverk, i största allmänhet. STÖRSTA. Jag är ganska kär, framför allt i Zac - han har en så positiv uppsyn, liksom. Vi hade sån väldig tur med vädret, det var alldeles varmt och soligt och vi behövde inte ha gummistövlar när vi ringtränade.

Alla hundar skötte sig bra, vi mattar gjorde så gott vi kunde i alla fall! -Nu blir de nog trötta, sa vi - och när dagens övningar var slut var det JAG som också somnade in helt stilla över min grammatikbok! Den där vårluften, och den där tentaläsningen...

 

Idag är det grått och kallt igen, men det regnar i alla fall inte (än) och det är något av en klang- och jubeldag ety Jazz idag har fått följa med på en vanlig, entimmas alla-för-en-promenad. Tassen ser normal ut nu och han stödjer ordentligt på den, men inomhus när han är sysslolös kan han hitta på att operera litet, tandgripligen, och därmed får han fortsätta att vara vår egen lilla trattkantarell. På promenaden lyckades han dessutom hamna on the receiving end av Yingens stolpbesök, så väl hemkomna dök Jazz och jag ner i badkaret för en omgång med varm dusch och schampo. Det var faktiskt på tiden - även om han inte hör till den värsta skaran geggamojjaröjare så var han ändå litet unken. Det blir ju inte så helt med hygienen under vinterhalvåret, när föremålet för de sanitära strävandena är en liten frusen pinne. Nu ligger han nerbäddad under en filt och snusar högst belåtet.

 

Här några bilder helt frankt norpade från idas blogg - hoppas hon inte blir arg och river mig i håret!

 

Nu äntligen idag - är det vår. Och sol. Och värme.

 

Och i skogen är det Jätteblött, tur att jag har världens bekvämaste gummistövlar, synd att jag inte hade dem på mig idag.

Men det gick ju bra att byta strumpor efter promenaden också.

 

Hur som helst kunde vi idag träna litet sån därn passivitet som hon Bodfäldtskan skriver om. Vi satt på en bänk vid en stig mitt i skogen mitt i solen mitt i värmen.

Det luktade så gott av varma tallar!

Och hundarna blev alldeles varma och la sig på bänken och bara vilade.

 

Begrava näsan i solvarma hundpälsar, det är livskvalitet det! Och då blev jag så glad att jag inte är allergisk, i alla fall inte mot hundpälsar. (Liiitet allergisk mot jordgubbar, i alla fall efter de första 5 litrarna. Tur att jag inte är så väldigt förtjust i jordgubbar.)

 

Igår pölade det på så in i norden så vi tog MORGONpromenaden först kl. 16.00 pip!

 

Men innan dess hade jag hunnit konstatera att Betty kan visst vara ute i regnet, om frisbeen är i bruk.

 

Alltså: det regnar, Betty vill INTE gå ut överhuvudtaget - jag motar henne ner för trappen för att hon ska gå på toaletten. Betty smyger sig upp och in igen, utan att ha gått på toaletten. SÅ kan vi ju inte ha det!

 

Så då kastar jag frisbee i stället - Betty glömmer allt vad regn heter och ränner som en liten blöt blådåre efter sin älskade frisbee (kommer ni ihåg att den lanserades som "flygande flopp" här i Sverige, nån gång på 70-talet kanske?), om och om igen - och rätt som det är övermannas hon av sin blåsa och - tadaa! - går på toaletten. Så enkelt var det!

 

Tänk så behändigt ändå om alla hundar var som Tigern: han sticker ut sin lilla snok och spanar, blir glad i hela kroppen och säger: -Nämen! Det är ju UNDERBART väder för en promenad!!!! oavsett om det är snöstorm, om regnet står som en vägg utanför dörren, det är solgass eller halv storm. ALLA väder är perfekta för en promenad, helst en lång!

 

Nåja, när vi äntligen kom iväg på vår s.a.s. morgonpromenad så mötte vi först Minsta Barnet som kom från skolan, stor fröjd och gamman på Betty och de andra sa faktiskt "tjena!" de också, fast de hade inte riktigt tid med henne. Eller "med hon", som di säger. Nån halvkilometer längre fram mötte vi alldeles oförhappandes hussen, som kom från jobbet (och så när hade somnat så pass på tåget att han åkte för långt. Sånär.). -HUSSE!!!! sa Betty och ormade sig värre än vanligt ända upp i famnen på hussen. Men de andra hundarna blev en aning irriterade och sa: -Det kan inte tusan stanna och hälsa på löst folk var femte minut, honom brukar vi i alla fall se hemma, seså, pallra oss iväg nu! Fast det var förstås lättare sagt än gjort, eftersom Betty älskar sin husse med den hetaste av lågor. Men till slut kom vi iväg och resten av promenaden blev Betty salig över varje karlslok som hon skymtade (och det var rätt många för vi gick vägen bort mot regementet och där äro männen legio) och betedde sig som en riktig karltoka. Hoppas ingen trodde att hon var tränad därtill.

 

Igår sammanstrålade jag, Betty och Tigern med mina föräldrar och deras hunddjur, fortsättningsvis kallad Z för då KAN man tro att han heter Zorro vilket han inte gör men det han egentligen heter är så skämmigt så det vill jag för ingen del vidkännas. Basta.

 

Hunden Z själv vill jag däremot i hög grad vidkännas - en sån raring! Fast litet andra bokstäver än Z rör sig också i och kring honom, ADHD ligger nog närmast till hands. Inte ens Betty orkar röja runt med honom i längden.

 

Massor av fina bilder tog jag, men ni vet - de ska in i datorn också, och vidare ut på nätet. Vi får se när jag ids.

 

I alla fall var Betty En Stygg Jänta! Först tänkte hon bita ihjäl honom när de var kopplade (sa hon), sen var det lugnt när de båda var lösa. Sen blev hon svartsjuk på boll, pinne, matte, livsrum. Sk*thund, helt enkelt! Och som den gode Z svarar emot rätt friskt lät det bitvis rätt illa. Lät, inte mer. Så länge det låter behöver man inte få panik, det vet man, men det är en aning irriterande. Till slut fick monsterbettan lägga sig platt på mage i blötan och skämmas, sen blev det en aning bättre. Men sura miner gjorde hon i alla fall.

 

Tack och lov för Tigern, han lever i sin egen lilla värld och vill inte ha nåt bråk alls, egentligen. Fast OM det blir bråk så ger han sig alltid på den som håller på att få däng. Eller om man lyfter upp nån hund, för borstning eller bandagering eller whatever - då vill han bitas. (När jag bar den alldeles döa fina pepparn - då hoppade Tigern upp och bet i benet. Hemskt. Men de är ju "bara" djur.) En aning av den sorten skedde även igår, men ytterst lite för han brydde sig egentligen inte och hade fullt upp att bevaka mormorn ifall hon skulle visa sig från sin generösa sida.

 

Nåja, Bettan blev i alla fall trött, och det rejält.

 

På kvällen tog jag Ying och Tiger i bilen och for till skogs, för det blåste halv storm och all sand som blåser omkring i stan är inte bra för Yingens ögon, och vi ville ha en lugn stund utan en massa bråkiga andra hundar.

Äntligen hittade jag årets första blyga små blåsippor, två små skrynkliga ena av vilka jag raskt slukade den ena.

 

Tigern hade sin nya röda pipboll med sig, han är så nöjd när han får gå och bära på en boll och släpper den inte annat än för förnyat kast eller inputtning av godis. Han kan både nosa och gå på toa utan att släppa bollen, det kan inte de andra.

 

Intressant var att märka att rött tydligen är väldigt svårt att se för hundar - i snön gick det bra, men när bollen hamnade i snöfria snår hade Tigern bara sin näsa att gå på, fast han nästan gick på bollen i fråga. Nåja, så mycket bättre, ur aktiveringshänseende!

 

Idag regnar det för all del inte, men det blåser så postischen far av, om utifall att man hade nån.

Övriga vårtecken:

fiskmåsarna är helt vilda, det låter som bodde vi ett fiskeläge

kanske färgen på min vänstra höft, utsida lår, knä, utsida vad kan räknas som vårtecken? För tillfället är jag snarast åskblå men framöver kommer jag nog att börja skimra i mera gröna och gulgröna tonar.

Drattade förstås omkull i skogen igår afse, så det ekade bland tall och gran och alla de vilda djuren blev så rädda så rädda. Mina egna vilda djur hade jag dessbättre i koppel, annars hade di stuckit till världens ände och aldrig mera hörts av.

Ännu mera så när de hörde mina våldsamma eder under det att jag kämpade mig upp igen.

Jag ÄR verkligen för gammal för att damma omkull på det där sättet!

 

Dagens Jazztassrapport: det håller nog på att läka för det kliar så han blir närapå vanvettig. Jag skulle behöva ha en längre och oändligt mycket smalare tratt på honom för med tillräckligt mycket trixande lyckas han faktiskt komma åt tassen nu. Jag är över honom som en hök, men det behövs bara en sekunds oövervakning för att han skall vara där och nagga. Nå, jag vet hur det känns när det läk-kliar - man kan faktiskt bli tokig för mindre!

 

Rapporter om fästingar har influtit - själva har vi klarat oss än så länge, men det står väl inte på, antar jag. Väntar med iver på de första recensionerna av det nya antifästingmedlet Seresto. Här är det så att exspot och frontline har ingen nämnvärd effekt på fästingmagneterna tiger och ying men kanske någon liten effekt på övriga. Liten. Scalibor mår Tiger, Ying och Olle kymigt av (de blir låga, trötta, inte sig själva). Bettan har hittills inte varit särskilt god för de eländiga krypen, och inte Jazz heller. På dem ser man ju dessutom fästingarna väldigt väl, och känner dem. Bärnstenshalsband är mycket snyggt men effekten tror jag inte alls på, och samma sak med diverse grejer som skall hängas på  halsband etc. Så om det vore så att det här Seresto-medlet funkar och inte har en massa ruskiga biverkningar så vore det ju toppen.

 

Det pyssel vi håller på med för tillfället är att torka tassarna på en dörrmatta. Fast jag har ingen dörrmatta som är fräsch nog att få vara inne för träning så jag lär hundarna att torka tassarna på en vojlock i stället. Bara de inte blir alltför vältränade och flyger på förbipasserande ryttarekipage för att torka sina tassar...

 

Slutligen blev jag litet glad för jag har fått flera förfrågningar om jag inte skall ha en sån där aktiverings- och vardagslydnadskurs igen, det känns uppmuntrande. Jag måste stämma av med klubbens styrelse först - nu när de har en bunt nyutexaminerade allmänlydnadsinstruktörer kanske de inte vill att en alldeles oexaminerad liten person har ansvar för en kurs. Man vet aldrig. Samtidigt tycker jag att det är så väldigt viktigt att få in den här typen av verksamheter i brukshundklubben - just därför att det inte finns nån "allmän hundklubb". Det ÄR inte alltid roligt att gå på lydnadskurs med mest bara en massa schäfrar när man själv har nåt ludd eller en mördarhund eller en kines i ett snöre. ÄVEN om alla är snälla osv så känns det udda. Och ingen av DE instruktörerna har nån riktig koll på hur knäppa icke-brukshundar kan vara, och på vilka sätt. Av de nya instruktörerna är det i alla fall EN som har pomeranser, pomeranians - hur katten pluraliserar man det på svenska? Men jag tror hon är på väg över till sheltie och de må visserligen vara Världens Värsta Skällhundar, men de är i alla fall vallare och därmed förigare. Än t.ex. en pej. (Vem är inte det?)

 

Nu har jag avtalat en playdate med föräldrarna och deras Djur om en timme, hurra! Dags således att göra Någon Liten Nytta innan dess. Bz!

 

Jag sitter nitad över två saker idag:

prio ett som det heter: att lära mig hela franska språket utantill inför dundertenta på måndag

och så nummer två: djupläsning av Mme Bovary (socio-critique och psycho-critique).

 

Det är inte så himla lätt, inte!

 

Vad som gör det ännu litet mindre lätt är:

 

ZZZZZZ SSSSSS ZZZZZZZ HHMFHMFHMF zzzzzzZZZZZZ

 

Hela studerkammaren är bräddfylld av sovande snusande snarkande små skrutthundar - inte så mycket som ett zäta eller ess till kan man klämma in här utan att kasta ut nåt först (kasta ut mig, gör det)!

 

Och utanför fönstret är det liksom alldeles vitt, fast för en gångs skull är det inte snö. Det är dimma, ett vårtecken så gott som något, antar jag. (En aning uppgiven)

 

Att försöka hålla sig vaken över världens tjockaste krångligaste franska grammatikbok och Le grand Robert under sådana omständigheter är faktiskt rena tortyren - kan man vända sig till något organ för befrämjande av mänskliga rättigheter, månne? Jag blir liksom alldeles såsig i knoppen och ibland tänker jag så märkliga saker så jag nästan tror att jag sover. Kan man sitta och sova samtidigt som man bläddrar och slår i sagda verk?

 

Hundarna trivs i alla fall, det är ett som är säkert.

 

Jag börjar tröttna på att ta två promenader varje gång jag tar en promenad, så att säga. Alltså först en liten kvart, knappt, med Jazzen-med-bandaget, sen en timme med järngänget. -Va, bara en timme?!! tjuter de ilsket när vi nalkas hemmet igen - en timme är att betrakta som en rastningsrunda-runt-kvarteret, anser de. Jazz är däremot ganska nöjd, för vädret är otjänligt för småpinnar.

 

Idag var Jazzen så väldigt piggelin så han studsade upp på varenda parkbänk eller därmed jämförbart som vi gick förbi:

 

Nu skall jag riktigt komma ut ur garderoben och erkänna att jag har ett nytt skämmigt njutningsmedel:

Biggest Loser!!

 

Det är så ruskigt så jag kan inte slita mig från TV:n och jag blir alldeles orolig i reklampauserna. Jag har redan mina favoriter och så åtminstone en som jag tycker kunde skjutsas ut i skogen och skjutas direkt, ungefär.

 

Märkligt finner jag det att en del så väldigt unga människor har hunnit lägga på sig såna enorma övervikter. Och att en person som väger närmare 200 kg och skall banta i TV ändå väljer att smygäta. Mat är nog värsta drogen ändå!

 

Tränarna som de har i den här serien är något alldeles för sig: en dam som ryar på skånska och är så tunn så till och med flätorna är som spagettisar (okokta) och en mansperson som ser ut som en alldeles ovanligt skurkaktig asiatisk skurk, hämtad direkt från en Buck Ryan-remsa. Det skulle inte tusan våga ligga på latsidan där!

 

Intressant är att skåda hur deltagarna tacklar den ovana känslan i kroppen (den att det rör sig, och blir litet jobbigt): en del ger sig f*n på att hålla ut tills de stupar, andra börjar omedelbums att grina och piper att de fungerar inte på hårda ord och bannor, de måste ha sympati (och en bulle, jotack, vi förstår).

 

Mitt i alltihopa ploppar Kristin Kaspersen upp med ojämna mellanrum, och ser sliten ut. Kanske tränarna kör med henne också?

 

Nåja, fastnat har jag, och så har jag några nya pigga idéer för hur serien skall kunna utvecklas - om man är OND, som jag, eller om man är intresserad av mänskligt beteende, som jag.

 

Man skulle t.ex. kunna göra en likadan serie fast med alldeles normalviktiga människor. Som alltså skulle tävla om samma sak, på samma villkor.

Bli smalare!

Vem blir smalast, och orkar ändå fortsätta att tävla? Vem kan driva sig själv längst bort i svält?

 

Min nästa idé är faktiskt ännu mera spännande: ta en bunt rejält tjocka åttaåringar (såna är det ingen brist på, det är bara att åka till närmsta simhall (badhall, i deras fall) och hämta ett gäng). Sen skall dessa barn och deras föräldrar tävla på precis samma sätt som i vuxenversionen - alltså barnen skall bantas, föräldrarna pushar, kontrollerar matintag, motion etc. Med hjälp av di där hårdhudade tränarna som redan finns i vuxenversionen. Ett NEDRA stort penningpris väntar den som vinner.

Hur mycket barngråt står man ut med, för några miljoner pix?

 

Den här sista idén kan man förstås utveckla genom en uppföljning ett år senare - det går inte an att bara komma hem och sätta sig på McDonalds igen; fortsätt att svälta ungen så kan du få ett ordentligt kassatillskott då och då.

 

Tur att jag är snäll mot djur, i alla fall!

Det har ju utlovats VÅR denna vecka - hmm, jag är skeptisk.

Men för all del, det ÄR en aning varmare, och det blöta som kommer ner just nu är rent regn, inte snöblandat elände.

Som i lördags. Brrr. Efter nästan två timmar i skogen var vi blöta ända in på skinnet, både hunddjuren och jag. Och trötta. Och tinade inte upp mer på hela långa dagen.

Det blev bara en promenad den dagen.

 

Igår blev det däremot två.

På förmiddagen tog jag mitt traktorgäng om tre och så traskade vi iväg. Observerade vårtecken - en miggiljon lärkor över åkern, en enstaka tofsvipa (arg, i vanlig ordning), två små rådjurskid med morsor och en bunt extramorsor.

Lugn bara lugn, mina egna kids gick i koppel, vi var på ganska långt avstånd och jag sände viktigt-markerade mentala budskap om att vi bara var ute och fingick (på en leråker!) och var utomordentligt fredliga.

Rådjuren höll ett öga på oss men var inte mer störda än att de kunde beta idogt.

 

Just det; när jag nu redan är smågrinig skall jag passa på att ventilera mig en aning.

 

Ni vet det där med Hundar. Som det blir bara fler och fler av. Och så blir det ett j*kla liv om hundb*js och allergier och - ja, det hele.

 

För det är ju så att det faktiskt blir mer och mer populärt att ha hund. Eller hundar. Och då är det klart att vi hundägare måste ta hänsyn, på alla möjliga sätt. Det ÄR faktiskt sunkigt att inte ta upp efter sin hund i bebodda trakter!

 

Men man kan ju vända på det också: när det nu blir en alltmer populär hobby bland befolkningen, borde det inte tas litet hänsyn till oss som har den läggningen, också? Det är ju ändå en rätt nyttig fritidssysselsättning - man kommer ut och rör på sig och får därmed både motion och frisk luft i alla väder, och eftersom man ständigt är ute och rör på sig vid de mest skiftande tider på dygnet och man dessutom har liksom ett inbyggt tjyvlarm så bidrar man till att hålla inbrottsnivån nere i såväl det egna hemmet som i hela kvarteret, faktiskt. Se där ett par samhällsekonomiska vinster! Vidare händer det nästan varenda dag att nån stackars fyllerist eller nån gammal ensam människa eller nån som bara är litet allmänt udda stannar och klappar på hundarna och kommer litet i samspråk med mig som matte också; det tycker jag också borde räknas oss till godo. Och han där uppe ska veta att i våra kommunala elljusspår inte precis kryllar det av joggare eller promenerare - då borde det kunna kännas tryggt för de få som faktiskt nyttjar anläggningarna att det för det mesta är en eller annan hundrastare ute och halkar, i alla fall. Och förhoppningsvis skrämmer ev. mörkermän på flykten. Blottare sägs ju vara ofarliga, men de är i alla fall inte skojiga att stöta på så där ensam mitt i skogen. Kommer då där en tant med en knippe hundar så brukar de allra flesta kvickt dra upp kalsipperna igen, till allas fromma.

 

Summa summarum tycker jag nog att hundhållande är en positiv sak, inte bara för hundhållarna själva. Och därmed borde ett gott hundhållande premieras och underlättas. Man kan t.ex. tänka sig fler, och framför allt större och trevligare, hundrasthagar. Inomhusträningshallar. Ställen där man kan ta en koppe kaffe eller en bit mat och ta med sig hunden (jo, för det är tillåtet numera, det är innehavaren som bestämmer. Så länge inga hundar finns i själva köksdelen). Flera och bättre platser för hundar på tåg och bussar - det är ju inte NÖDVÄNDIGT att knö ihop hundstackarna i ett litet hörn där de sitter och glor på varandra; klart att det gärna blir tråkigheter då, när de tvingas sitta nästan på varandra! Blir inte hundarna osams så blir ägarna det.

 

Flera sk hundlatriner vore ju tacknämligt. Här i stan flyttas de bara runt: om tillräckligt mycket tjat framkommer till rätt kommunal avdelning att det behövs en latrin på ett ställe så kan det tänkas dyka upp en där, men då har den tagits från något annat ställe, som därmed blir latrinbefriat. Tacka tusan då för att det ligger en hel hög med väl paketerat poop där! Vissa orter har t.o.m. b*jspåsar uppsatta, att ta för sig av om man har glömt att ta med. Ett lovvärt initiativ, fast jag tänker mig att vissa tycker att det är skoj att rycka av dessa buntvis och slänga omkring sig. Dock ej hundägare, i främsta rummet.

 

Så - det finns en hel massa braiga saker som jag tycker att vi hundägare skulle kunna yrka på. Men allra mest tycker jag att det borde vara vår rättighet att inte dagligen och stundligen råka ut för spott och spe och rena elakheter från Gemene Man - som dock oftast är en kvinna. Närhelst man promenerar stilla och lugnt gatan fram så är det nån som ryker på en och säger: -Titta! så mycket sk*t det ligger över allt! J*vla hundj*vlar! Det gör det onekligen, men svär inte åt MIG för det.

Eller när man promenerar lugnt och stilla runt elljusspåret, alla hundar fint kopplade, så kommer nån och gapar på långt håll: -Här får man inte ha hundar lösa! Eller man bara möter nån som ger en onda ögat direkt och väser: Fy f*n!

 

Ärligt talat - det verkar som om vem som helst kan ta ut sin uppdämda frustration över tråkigt jobb, usel lön, trist äktenskap, oregerliga ungar, rostig bil, sura uppstötningar på första bästa person som har en (eller flera) hundar i släptåg. Och då blir jag ARG!

 

Förra helgen tog jag en promenad längs en strandäng och jag hade Betty och Tiger i koppel men Ying gick och strosade i en femtonmeterslina, ute på åkern. Där stod han helt fredligt och snusade litet i snön då en dam cyklade förbi och skrek: -Du vet att du måste ha hundarna kopplade va?! Det där kan kosta dig mycket pengar det!! Jag svarade ingenting, utan bara höll upp handen som jag höll linan i, med ordentlig stadig ögla och allt. Då tvärstannade damen och skrek: -Svara då! Du måste ha hundj*veln kopplad! Nå, jag svarade fortfarande inte, för jag har sett på Bambi och lärt mig att "om du inte kan säga någe snällt så säg ingenting alls" och så traskade jag iväg och lät damen stå där och gapa sig hes. Hennes stackars make stod en bit bort och såg illa berörd ut. 

 

Nåja, jag överlevde ju det också, och litet längre fram träffade vi ett par verkliga gentlemän av den litet äldre skolan - de tyckte det var så fiffigt att Ying fick ha långt snöre så att han fick litet mer frihet, fast under kontroll. (Och eftersom det fortfarande var djup snö ute på åkern fanns det ingen risk för att han skulle snava på eller eljest störa nån liten harpalt eller så). Men att börja promenaden med ett sånt angrepp - det lägger liksom sordin på stämningen, gör det.

 

Men den där huggormen som vi stötte på litet längre fram, i en solig brink, den såg då riktigt gemytlig ut. Jämfört med VISSA.

 

Å, om det ändå vore så väl att det är sista sucken för vintereländet nu! Jag har hört glunkas att det skall komma Värma i början på nästa vecka, men jag vågar knappt tro det.

 

OM (för det är fortfarande ett stort osäkert om) jag överlever denna vinter (OM den nånsin tar slut) så borde jag egentligen skriva ett långt och innerligt tackbrev till HellyHansen och Craft - dem förutan hade jag gått under, det är ett som är säkert! Men nu är det så väl ordnat att jag har en knippa funktionsunderställ och mellanlager och den sortens av sagda märken, och de fungerar faktiskt. Så väl som något kan fungera, en vinter som denna. Så - TACK, grabbar! (Kan inte föreställa mig att Helly H och Craft är nåt annat än herrar. Sicket genustänk!)

 

Idag är det vidrigare än vanligt till och med, iskall om såväl fram- som baktassar, trots vantar och tjocka sockor i kängorna. Jag tror att kroppen har fått nog av kyla och reagerar på minsta minusgrad såsom på minus trettio. Kanske man kan träna upp sin känslighet, så att man blir så att säga ett finare instrument, ett som börjar skälva och rista redan i environgerna kring +5. I så fall måste jag nog emigrera, åtminstone till Skåne. Där sägs de ha barmark redan...

 

Livet blir så trist i denna långa vinter också - man kan ju liksom inte göra något. Söktävlingen som skulle ha avhållits i helgen är inställd pga massor av snö och is såväl i skogen som på appellplanerna. Där snön har försvunnit är det i stället iskalla geggamojjaträsk.

Inte för att jag hade planerat deltagande i någon söktävling, men ni fattar ju: om värsta bruksgänget tycker att naturen och vädret är otjänliga, vem är då jag att ge mig ut och vara spänstig?

 

För övrigt har Jazz ont i en fot, han lyfter ena baktassen som dessutom är vorden knubbig. Nu har han tratt på sig och jag hoppas att det går bort av sig själv. Ta Jazzen till veterinär är inget jag längtar efter. Inte Jazz heller. Och inte veterinären, om han kände Jazz och hans tänder.

 

Så, mina vänner, så här är läget - vi övervintrar, uthärdar - svärjer och förb*nnar. Och återkommer när vi är på bättre humör.

Tjing!

Trasan, det är jag det. Fast inte Apansson.

Förr: det är alldeles vådligt vad jag har gnott de här sista dagarna - och halva natten.

 

Men igår var jag i alla fall så listig att jag först tog kvällspromenaden (på eftermiddagen, för det var så soligt och vackert) med alla hopa mickaboerna och sedan hämtade vi andan en kvart innan jag tog en springtur med Bara Bettan.

När vi joggar kröker sig Betty kring mitt vänsterben som en IPO-hund! Nyttigt och bra, jag får träna balansen alldeles vådligt.

Efter det var Betty huuuuungrig! Först fick hon vänta på sin middag, för undvikande av magomvridning (som gör vådligt ont och är farligt), sen tyckte hon att den var alltför klent tilltagen. Jistanes, vad den jäntan kan gny och gnälla! Det är nåt alldeles vådligt!

 

Nåja, efter denna rejäla (för att inte säga vådligt stora) dosis friskluft var det bara att ta itu med Rabelais och Montaigne igen - till klockan två i morse! Då lämnade jag in mitt verk - men det ska jag säga att det är nedrigt (eller vådligt) lurigt att få till alla det franska språkets små diakritiska tecken när ygena knappt är som små springor ens. En bieffekt av detta arbete är att Yingen numera går under tillnamnet Rabbelajsen.

 

Och nån sovmorgon blev det ju inte tal om - det är ljust ute tidigt och ännu har jag tyvärr inte införskaffat mörkläggningsmasker till bojejnsarna. Upp och hoppa alltså, mata djur och sig själv och så - för att få litet omväxling i kosthållet - svabba golvet i bokrummet. Och då, då blev jag så VÅDLIGT glad, för:

 

Jag sitter upp till öronen begravd i Rabelais och Montaigne och det är faktiskt inte så roligt som det låter - det är roligare, men hemskt hemskt ansträngande.

Det är verkligen ett riktigt skov nu, med allt som skall redovisas och avtenteras och presenterar och allt sådant, jag känner att det sliter.

Idag är vädret i alla fall betydligt behagligare än igår - fortfarande precis runt noll men idag är det vindstilla och soligt, vilket gör en himla skillnad.

Vi tog en 90 minuter lång promenad merendels i skogen, och där ser det ut så här:

 

Jag jobbar stenhårt, faktiskt!

Äta frukost o mata hundar

jobba

Gå ut med hundar

jobba

äta lunch o leka mycket hastigt med hundar (=de får städa golvet medan jag äter)

jobba

jobba

 

Och så PANG tar det tvärslut i huvudet och jag måste göra något annat ett tag.

Så hej, här har ni mej!

 

Har ni märkt så äckligt kallt det har blivit igen? Brrr, jag hade verkligen behövt mössa på förmiddagspromenaden och Jazz hävdar att han ännu mera hade behövt ha täcke eller tröja, och det har han rätt i. Jag tänkte att vi skulle klara oss utan kläder på farbror nu, det ska ju vara vår, men nu får jag tänka om. Ikväll blir det kläder på Jazzen!

 

Igår afse hade han inte heller några kläder och då kom det, inte alls som på beställning, en nedra liten snöstorm mitt under promenaden! Det riktigt vräkte ner på oss, på tvären, rätt i nyllena.

Purken blev man, förutom frusen och trött.

 

Jag tänkte att det var väl katten också om man inte skulle kunna få Olle upp på bollen.

Den fjollan.

 

Så igår körde jag ett pass, och vi kom en bit men det verkade som det skulle kunna bli ett långrandigt projekt.

Idag körde jag ett pass till - och då trillade poletten ner!

 

Jag ber om ursäkt för usel kvalitet, sol och skugga om vartannat och så min enfaldiga uppsyn på det, men kanske framgår det litet hur vi gick tillväga i alla fall.

 

För tittarens ledning: i första passet ligger bollen intill en soffa så Olle får "kliva ombord" via den och känna hur bollen känns, däruppepå. Hela tiden hoppar han ner och försöker få godis direkt ur skålen!

 

I andra passet ligger bollen på golvet, mot mina ben så jag kan hålla den litet stillare. När jag vid ett tillfälle trycker på nacken på Olle är det för att få över mer av hans vikt på bollen/frambenen och mindre på golvet/bakbenen.

 

Voilà!

 

 

 

Luddet kunde!

Varsågoda - en liten rulle med en boll, och vad man med en sådan liten boll kan göra.

Eller stor.

Boll alltså.

 

Inga djur eller människor kom till skada under inspelningen.

 

 

Minsta Barnet har påsklov, och det är soligt och riktigt skönt - och så tog maken ledigt igår och idag så det känns verkligen som lov. Ledighet och göra bara roliga saker.

Men inget kunde vara mera fel!!

 

Jag har massor att göra, alldeles FÖR mycket att göra och allting kommer precis på en gång! Redovisningar och tentor och gud-vet-allt ska in genast och omgående och i ett svep. Tvi vale! Och alltihop på utrikiska förstås. Jag kommer ALDRIG att bli bra på franska, sug på den.

 

Hur som helst - förmiddagspromenaden igår blev med bara tre hundar, det kunde jag kosta på mig när jag hade en husse hemma också, att finpromenixa di små. Därmed tog jag mig tid att vara i skogen två timmar med traktorgänget - plugga kan man göra på natten, gå med hundarna i skogen gör man helst på dagtid.

 

Titta vad vi hade med oss:

 

Med staffar är det nu en gång för all så att INGA leksaker håller. Punkt slut.

Fast sen kom det indikationer på att Zogoflex-prylar håller. Jippi, för man vill ju gärna låta de små djuren ha nåt skoj i lugn och ro ibland.

 

Den här älskar Betty:

 

Idag tog jag en sån där oviljepromenad, en sån där det finns ett mål.

Jag AVSKYR att gå nånstans, om jag så skall till tobakisten och köpa frimärken (tar en minut att gå) så tar jag bilen (tar fem minuter med parkering) - hade jag inte hundarna skulle mina ben tillbakabildas.

Förresten är det samma sak med cykling - att cykla är ett stort nöje, förutsatt att jag inte har något ärende; då är det bara hemskt.

 

I alla fall var jag tvungen att lämna tillbaks en riktigt usel biblioteksbok idag, bilen väntar på sommardäck - jaha, det blev till att ta apostlahästarna det.

 

Som tur är kunde jag nöja mig med tre mickaboer, minsta lediga barnet fick ta de två dvärghundarna. Bäst för dem och bäst för mig. Kanske inte bäst för minsta barnet, men hon ställer upp.

 

Men tänk vad en liten tygpåse med en bok i kan komplicera saker och ting. Genast blev det ingen balans alls i nånting och när vi sen stötte på en bunt smått (chinese crested i ett par tre upplagor, en russlare och nåt annat) på en smal rimpa av gångvägen blev det ju - inte bättre, i alla fall.

 

Betty och Tigger kan jag få någon koll på men Ying...!! Den där Ying, han är mitt stora misslyckande, han. I drygt sex år har jag försökt lära honom folkvett, men det GÅR INTE!! Han kastar sig i kopplet och låter illa och det är klart att ingen tror att han är snäll precis. Vilket han faktiskt är, fast inte mot mig.

 

På sista tiden har jag märkt att jag har riktigt svårt att hålla Ying, är jag oförberedd slänger jag som en vante i kopplet när han sätter av mot en stolpe. Ytterst frustrerande men jag har tänkt som jag brukar (och med visst fog): Gumman börjar ta slut, orkar ingenting.

 

Men så slog det mig: det är förstås hektona! I samband med Stora Sjukan i julas och framdeles har jag tappat några ynka kilo - ingen fara, jag är på intet sätt urfallen och det finns MYCKET kvar att ta av, men den där vikten behövde jag tydligen som ballast, eller nåt. Ying är OTROLIGT stark för sin ringa höjd och vikt, jag tror man brukar säga att man ska väga tre gånger så mycket som hunden för att orka hålla den, men för Yings del får man nog tredubbla den faktorn. Allting är så speciellt med Ying...

 

I alla fall - jag tror att det är vår på riktigt nu och jag lurar på att ta ett betydelsefullt steg: tvätta och stoppa undan thermobrallorna. Eller är det överilat?

 

Nu väntar litet mera förberedelser inför eftermiddagens examination och diktanalys, och idag kommer det inte att bli några mängder med motion för vare sig hundar eller mig. Vi avverkade 5 km till och från biblan (och en liten omväg hem) och jag tror inte att jag tänker bjuda på mer än nån halvtimmes koppelrastande senare idag. Ibland måste man ta det lugnt!

 

Faites des voeux pour moi!

Springturen alltså - tagen!

Precis på öret 4 km, men tro inte att vi sprang hela vägen, nejdå, vi tog det så nätt så nätt. Ultranätt, faktiskt, för vi gick en minut, sprang en minut. Utom på ett ställe där jag hamnade i nåt vansinnigt is-med-vatten-på-träsk, då blev det spring i 45 sekunder och gå i 1,15. Men annars så.

Härligt, var det!

Och Betty var duktig fast blev trött - inte för att springet som sådant tröttar henne, hon brukar ju lubba hej vilt lös i skogen under våra tvåtimmarsturer, men det här med stilla trav i kontrollerad form. Och alldeles ensam med matte! Sånt tar på en liten nubba, det gör det. Men glad var hon!

 

Och sen blev det 4 km till på kvällspromenaden med pojkarne, vilket tillsammans med förmiddagspromenaden gör totalt 13 km. Idag igen.

 

Som vanligt tänker jag - arma djur, de måste promenera för mycket! Eller - arma djur, de får inte tillräckligt med motion!

 

Hur tänker ni kring hundpromenerande och sånt?

Nä, inte för mig, inte. För minsta barnet.

Men då blir det ju litet helgstämning här också.

Exempelvis tog hon ut Bubbla på morgonpromenad, före hundfrukosten till och med.

 

Jag vet ju nästan inte om jag törs skriva det här, för jag kanske får äta upp det, men:

jag tror det börjar bli vår!

 

 

 

Jag var på biblioteket och härjade häromsistens och förutom det som nödvändigtvis skulle has hämtade jag förstås litet diverse som jag trillade över.

Skönlitteratur förutom sån som behövs för studier kikar jag nästan aldrig på på biblioteket, det är för mycket och för omständligt, men jag kollar på hundavdelningen och på syavdelningen och på konsthistorieavdelningen.

För övrigt kollar jag också alltid hyllan med nyåterlämnat men den är så gott som alltid fylld med böcker om GI eller LCHF samt olika sorters yoga. Enorma mängder!

 

I alla fall så fann jag den här:

 

 

Den har nu några år på nacken men den har inte känts så angelägen att läsa. Tant med knähund, liksom. Men vet ni - den är bra!

Jag började läsa den igår och jag läste ut den igår - och då hann jag ändå med att promenera 13 km, se ett avsnitt till av The Bible (varför i Herrans namn inte kalla serien för Bibeln, här i Sverige?!) samt inte mindre än TRE avsnitt av Nikolaj och Julie (som jag började på före jul men liksom kom av mig i).

Det var länge sen jag sträckläste en bok så!

 

För den som är okunnigare och senfärdigare än jag kan meddelas att författaren är psykiater och professor, och boken tar upp hennes tankar och känslor inför att skaffa en liiiiten gullig hund i stället för en cane corso, hon som saknar sin stora hund så! Sen beskrivs hur hon och hunden blir ett "team" på kringliga krokiga vägar, hur de får hjälp (av Memea Mohlin), problem och glädjor. Plus en massa intressanta fakta och teorier om hundens domesticering, hundens sinnen och litet av vart. Och så trevliga bilder, på det.

 

Dessutom har Åsa Nilsonne ordnat det så behändigt med en blogg också - och kikar man i den så visar det sig att Zelda har fått en flockkompis, en liten Nemi. Bloggen är dessutom av den där trevliga sorten med massor av bilder och uppdateringar ofta ofta. Rekommenderas minst lika mycket som boken!